Vi kom in till slussrummet.
De undersökte lillens hjärtrytm.
Det var lite lågt men han mådde inte dåligt.
Jag hade värkar emellanåt.
---
"Ni kan åka hem, jag tror inte det är dags än. Du verkar kunna hantera värkar så bra" sa personalen.
"Men kan ni inte kolla lite" sa jag.
---
"Det är öppet 6 cm nu" sa hon.
"Ni får stanna kvar, vi bokar en förlossningsrum till er" sa hon.
---
In i förlossningsrummet.
"Kan jag ta varm dusch hur mycket jag vill" frågade jag. Det kändes slöseriaktig att låta varmt vatten rinna över en hur länge som helst. Men jag älskar det. Det ger lugnande effekt och botar mot stress och spänning i kroppen. Sen är det bra mot värkarna inför förlossningen har de sagt.
"Ja du. Det är den billigaste smärtlindring. Så du får duscha hur länge du vill" sa hon.
---
Jag duschade och duschade.
Det hjälpte i början. Sen blev värkarna värre och värre.
Jag försökte slappna av.
Jag försökte hålla i stänger som fanns där när värkarna var på topp.
Till slut hjälpte inte duschen längre.
Jag kom ut.
"Kan jag få sova lite medan vi väntar" frågade jag.
"Du ska inte sova, du ska föda barn" sa de. (Det fick jag återberättat av Svarten. Själv minns jag inte det.)
"Jag vill försöka ändå" sa jag.
De kom in med en säng.
Jag försökte sova lite.
Men det gick inte så bra som de sa. Men det var skönt att vila i alla fall.
Då var klockan nog 10 eller 11.
Vi kom in till sjukhuset vid nio, halv tio, tror jag.
---
Tiden gick. Värkarna blev starkare och starkare.
---
Helt plötsligt kände jag en sån tryck inom mig.
Det var så stort.
Det var så jobbigt.
Som om man skulle spricka innefrån.
Tänk dig en sen där man har en alians inom sig. Och den ska ut. Du kände sån tryck i hela kroppen. Någon stans kommer det att spricka så den där hemska alians skulle kunna komma ut.
Pluffff så kom det --- vattnet gick.
---
Tiden gick...
och värkarna blev starkare och starkare.
Till slut hjälpte inte min tanke att "Det är bra värkar. Det skada mig inte. Mina muskler håller på att tölja så att barnet kan komma ut."
Till slut gav jag upp och tog lustgas ändå.
Jag ville egentligen inte ta det eftersom jag hade hört att man kunde bli "hög" av det.
Jag ville ju inte bli hög. Jag vill vara vaken, medveten och vara med - precis som när jag går på disko... he he he. Jag ska vara vaken och har fullt medvetande.
(Innerst inne så tror jag att jag har starkt kontroll behov över situationen... he he he.)
Det hjälpte med lustgas. Jag blev inte hög, inte vad jag vet i alla fall.
Jag hade sagt till dem redan innan att jag ville ha epidural.
Men det verkar som om de helst inte vill ge det.
Det tyckte det gick så bra och att det var så nära.
Ja, tycka kan man.
Men det var jag som hade ont.
När jag hade värk som värst frågade de om jag ville prova sterilvatten istället.
Jag vet inte vad jag svarade.
Men de kom in med en sån.
Och jag sa blankt nej.
Jag vill ha epidural nu.
Min mamma hade sagt att det gjorde ont att få spruta i ryggmärgen.
Men det gick bra.
Jag kände nästan ingenting.
---
Förlossningsvärkar kommer i vågor. Det kommer och det tar paus.
När värken kommer så känns det som om man hamnar i helvetet.
Och när den tar paus så flyger man till himlen.
Det blev många tur och retur resor mellan himlen och helvetet innan jag fick epidural.
Då var jag på 7:e himlen.
---
Jag kände att värkar kom men det var bara 5 % kvar av den onda känslan. Resten tog Herrans gåva, Epidural, hand om.
Nackdelen med epidural var att den kunde förlänga förlossningstiden, vilket det i mitt fall gjorde.
---
Jag var helt öppen.
Men lillen ville inte komma ut än.
Jag fick göra vissa övningar för att påskynda processen.
Det var bland annat yoga liknande rörelser.
Jag som är så stot att jag som thai är så vig. då tog jag i rätt ordentligt.
Och helt plötsligt så kollapsade mina ben helt utan någon förvarning.
"Sitter epiduralen kvar" var min första frågan.
Alla frågade om jag mådde bra.
Det var inget fel på mig.
Jag var bara för hungrig så att mina ben började skaka.
Jag ville äta mycket inför den stora stunden... (och sova förståss) Men det tyckte inte det var bra med för tung mat.
Då fick jag nöja mig med mycket snickers och annat sött samt juice istället.
Det var ett bra tillfälle att gotta i sig hur mycket sockerbomb som helt och har gott samvetet - för det här tjänar ett bra syfte. 
---
Jag åt mycket sött... och väntade på att det skulle bli dags.
---
Så smart som jag var så utnyttjade jag väntetiden maximalt --- precis som vid andra väntestunder.
Det bästa att göra då var att försöka sova och samla kraft, tänkte jag.
Sagt och gjort.
Jag vet inte hur länge jag sov.
De bestämde sig att ge mig hormoner för att sätta igång ... eller rättare sagt avsluta det.
---
Hela tiden fanns Svarten med.
Det var underbart med Kam lang jai (moraliskt stöd).
Han ville hjälpa till.
Men han fick inte röra mig när jag hade ont.
---
Då var det dags.
Nu kom kryssvärkarna.
Hur vet man att det är kryssvärkar?
Jo, det känns som om man är bajsnödig.
Jag vågade inte ta i. Visste ju inte att det var samma. Var rädd att något skulle komma ut ur fel utgång.
Men de sa att det var kryssvärk och att jag skulle kryssa utan att vara rädd för någonting.
Okey... då vet jag.
Då kör vi då.
---
"Nu kan vi se huvudet, vill du pappa se?" frågade dem.
Jag tror att Svarten gick och tittade på det.
Jag var nyfiken om håret var svart eller ej. Det var ju Svartens barn så håret borde vara svart... Nej. Jag skojar bara. Eftersom han var halv thai så borde håret vara åt det svarta hållet i alla fall.
De frågade om jag också ville se.
"Absolut inte". he he he
Jag ville bara att han skulle komma ut.
Och jag tror inte det var så uppmuntrande syn att se
Skulle nog mer svimma av av det jag ser.
---
"Det svider som chili" sa jag och skrattade.
Inte för att det var så kul att föda barn.
Men jag tror att jag nog var påverkad av lustgas.
Jag skrattade rätt så mycket under förlossningen.
Nu nästan ett år efter så förstår jag mer eller mindre att jag måste ändå vara lite "hög" på lustgasen.
---
