Svenska tycker jag är både lätt och svår. Den har, liksom engelskan, en ganska låg tröskel att komma igång, åtminstone om man har ett modermål inom den (indo-)germanska språkfamiljen. Men liksom engelskan kräver den mycket övning och färdigheter att kommunicera på ett mera subtilt sätt. Där räcker det inte med den vanliga grammatiken utan man få lära sig en stor mängd av situationsbundna uttryck och floskler (idioms). Tyska däremot har en hög grammatikalisk tröskel vilket många "plågade" svenskar har intygad för mig.
Ja, tyska har mycket grammatik, MEN det är en massa regler, så de är "bara" att läsa in. Mycket jobb, men inte särskilt svårt.
Svenska grammatiken däremot är väl mest undantag, d v s nästan omöjligt att lära sig perfekt om man inte har det som modersmål?
(Lite svårt för mig att bedöma, eftersom jag har svenska som modersmål, men många säger att svenska grammatiken är mycket svår p g a undantagen.)
Ja, det finns många låneord mellan germanska språken och även från de latinska, vilket gör att det man kan förstå en hel del mer än vad man har lärt sig under studier i det språket. Iofs är numera inte alltid betydelsen riktigt densamma, men tillräckligt för att man ska kunna fatta.
(((T ex kompanjon (sve), compaion (eng), companero (spa). Min farfar (museiechef) hoppade in som guide då det fattades, och guidade även tyskar och engelsmän, fastän han bara kunde några få ord. Men det gick bra ändå med kroppspråk och han pratade svenska med tyskt sound till tyskarna och engelskt sound till engelsmännen. Besökarna fattade t o m många av hans skämt ! 