Funderingar kring Thaitjejer och barn

Intressant trådämne och jag har också funderat och diskuterat detta. Jag tror att de flesta thailändare som idag är en bit över 30 fått en bra uppfostran, alltså bra med tanke på hur Thailand såg ut när de var barn, men att ganska många thailändska barn de senaste decennierna och än mer idag får en ganska dålig uppfostran. Många på forumet skriver hur fattigt det är i Thailand och hur långsam utvecklingen är men faktum är ju att Thailand från mitten av 70-talet fram till den ekonomiska kraschen 1997 hade en av världens snabbaste ekonomiska tillväxt, dessvärre har inte den sociala och kulturella utvecklingen hängt med den ekonomiska och tekniska och det är nog den största förklaringen till att det idag ser ut som det gör. För 30-40 år sedan föddes och dog de allra flesta i byn eller möjligtvis grannbyn och nästan alla jobbade med jordbruk. Skolan lärde bara ut det mest elementära och barnen togs om hand i en storfamilj. Nästan ingen reste bort för att jobba och det fanns inte så mycket "störande influenser". Visst, det fanns män som söp och hade mia nois men storfamiljen fångade upp de flesta barnen.

Idag åker många bort från byn för att jobba och får kontanter, om än lite, istället för att ägna sig åt självhushållning och för många av dem har skola och uppväxt inte alls förberett dem för att ta hand om sig själva och ta långsiktiga beslut. Samtidigt sätter de gammaldags traditionerna käppar i hjulen för dem då unga par på landsbyggden fortfarande inte ska ses ensamma utan så fort de försöker umgås på ett sätt som de varje dag ser på såpoperor och filmer så dyker det upp någon gammal moster och säger att de måste gifta sig för att inte förstöra familjens rykte. Nästan inga 18-åringar vill gifta sig men att sluta träffa sin puppy-love eller göra familjen besviken är ett än sämre alternativ så hastigt och mindre lustigt är de gifta och 1 år senare föräldrar. Ganska få 19-åringar är redo att bli föräldrar och ännu färre tycker att det är särskilt kul. Ett par månader efter barnet är fött har killen flyttat tillbaka till sin fabrik och tjejen sitter där ensam utan pengar med ett barn. Ganska snart tröttnar hon på mammans tjat om att hon valde fel man, fast i själva verket var det ju mamman som valde en man hon ville bara ha en kille, och då drar hon också till en fabrik eller en bar och barnet lämnas med morföräldrar som varken har tid, ork eller förmåga att uppfostra ett barn, framförallt inte på det sätt som krävs idag.

Alla länder tar ett smärtsamt steg från jordbruksland till industriland men det gäller att inte fastna någonstanns mittemellan som Thailand nu gjort i ett par decennier. Thailand behöver ledare som lyckas ta nästa steg ekonomiskt men som också vågar göra upp med den delen av den thailändska kulturen som gör att ett av världens trevligaste folk har så svårt att ta beslut på ett konstruktivt, modernt och långsiktigt sätt.

Ja då blir det första gången som ja svarar atomen njjaaaa.nu mins ja inte riktigt allt från de första gångerna jag besökte Los1977 men ja tror nog att du gissar rätt mycke nu men det du skriver om tjejen å killen stämmer tyvärr ganska bra(fattigdommen och inga jobb)men du får dagens första plus

Jag är grovt miljöskadad av de svenska gendertänkandet och hade bestämt mig för att ge Amelia en så pass könsneutral uppfostran som möjligt. Dvs. jag planerade att inte försöka prägla vissa beteenden utifrån det faktum att hon är en tjej osv. Det är inte lätt att göra i teorin och i princip omöjligt i praktiken. Min lilla tjej är besatt av rosa, älskar att leka att hon lagar mat och städar, låtsas-sminkar sig och pratar om att hon vill shoppa, etc. Phew! Hon har blivit en liten Alisa i miniatyr och en karikatyr på en typisk tjej (på 50-talet!). En gendermedveten pappa kan få ångest för mindre. Visst gillar hon fotboll och klättra i träd etc. Men det kommer inte lika naturligt som mer tjejiga aktiviteter och jag framstår säkert som ganska löjlig i mina försök att vidga hennes vyer till mer icke traditionella tjejaktivteter.

Tror många tjejer i Thailand skulle må bra av att få vara lite mer olydiga, lite mer självständiga från sina föräldrar, och mindre skolade till att endast bli bra fruar och mödrar. Många tjejer lever också i en skuld-kärleks relation till sina föräldrar som inte verkar vara helt sund kan man tycka eftersom det verkar prägla många negativt i vuxen ålder. Jag har fått känslan av att tjejer på ett tidigt stadium får lära sig att deras behov, deras åsikter, deras drömmer, deras liv kommer på undantag. I första rummet handlar det om föräldrarna, mannen, barnen, etc och de får lära sig att ta hand om de allra flesta utom just sig själva. Ödets ironi är väl att just denna mer traditionellla uppfostran präglat de kvinnor som svenska män ofta lyfter fram som så positivt. Kvinnor som vet hur de skall ta hand om sin man, etc. hör man ofta som argument.

Om jag tänker på min egen dotter så känner jag att jag absolut inte vill att hon skall växa upp till denna traditionella kvinnoroll. Jag vill att hon skall sätta sig själv i första rummet och inte knäcka ryggen för att göra föräldrar, män och andra lyckliga – jag hoppas att hon skall bli en stark och självständig tjej som inte värderas för sina service-färdigheter. Detta 'r faktiskt ett av de många skälen varför jag och Alisa är överens om att låta Amelia växa upp i Sverige är ett bättre alternativ en Sverige.

Hur det blir i praktiken – det återstår att se men livet blir ju sällan som man planerar.

Ta de lugnt å ta en Toy

mvh 5 barnsfarsan clirre

Vi har många thai/svenska småbarnsfamiljer i vår allra innersta vänskapskrets och jag har suttit en stund och funderat på om jag kan påminna mig några exempel som skulle kunna passa in i Neils beskrivning av ointresserade mammor.. Men nej, jag kan inte komma på något alls.

Det ska möjligen vara att jag känner ett par familjer där den thailändska mamman jobbar väldigt mycket (både med två och tre jobb) och därför inte har så mycket tid över till sina mellangamla barn. I övrigt så ser jag ungefär samma förhållningssätt till sina barn bland dom inflyttade thaimammorna som bland vanliga svenska mammor. Det finns bättre och sämre osv.

En skillnad i synen på barn jag dock under dom senaste åren har noterat när vi med våra småbarn har pendlat mellan Thailand och Sverige (Vår 4 åriga pojk har hitills tillbringat nästan halva sitt liv i Thailand) är att thailändare, visserligen sköter sina barn och älskar dom mycket men inte i lika hög utsträckning som svenskar aktiverar eller leker med barnen. Finns naturligtvis ofta naturliga föklaringar till varför man inte kan åka på badsemester med barnen, ta med dom på zoo:n eller nöjesparker. Men jag menar mer i det lilla, i vardagen.

Sällan ser man thailändska föräldrar eller mor-, farföräldrar vara med barnen för att t ex lära dom cykla, spela fotboll etc.

Den delen får barnen klara själv eller med kompisarna.

I Sverige så upplever jag i högre utsträckning att man gör mycket mer tillsammans med barnen, även i vardagen. Alltså försöker styra deras lek i högre utsträckning.

Tänker på minnet av när min mor (iofs pensionerad förskollärare) har varit på besök i vår Surinby och byborna med förvånad min har sett på när hon lekt aktivt med barnbarnen och deras bykompisar. Dvs kanske lärt barnen att spela memory och andra spel och sedan faktiskt, till bybarnens jätteförtjusning suttit med och spelat det med dom, alternativt läst sagor för en hel hop barn (funkar bra med svenska även till by-barna), suttit och ritat med barnen osv.

Visst, mina barns thailändska mor-föräldrar älskar sina barnbarn oerhört mycket, vaktar och tar hand om dom exemplariskt när vi är hos dom. Men spelar fotboll eller spel med barnen, nej.

Våra barns morfar skaffar gärna en hög sand till gården för att barnbarnen ska ha någonstans att köra sina leksakslastbilar, tillverkar drakar åt vår son, lagar hans cykel, köper leksaker för pengar som dom egentligen skulle ha behövt till annat osv. Men att t ex vara med och lära han flyga draken, nej, det får barnbarnen klara själv tillsammans med dom andra lite äldre bybarnen.

Och bara för att motsäga mig själv, och för att visa att generaliseringar är just generaliseringar så visar jag här en bild av ett par mammor i vår Surinby som faktiskt är ute och leker med barnen och t o m spelar fotboll med dom.

Men det jag vill hävda är att denna syn, med föräldrar som aktivt deltar i barnens lek, är betydligt ovanligare i Thailand än här i Sverige.

Men visst, barnen har förstås väldigt roligt tillsammans i dom stora gäng som kan bildas i byarna så föräldrarnas stöd kanske inte behövs i lika stor utsträckning som i en stad i Sverige och i Thailand hjälper ju också dom äldre barnen småsyskon och yngre släktingar i mycket högre utsträckning än vad de samma gör i Sverige.

Här en bild på vår grabb med några av sina hjälpande och lärande bykompisar borta i Surin.

Till sist, vad gäller lekens betydelse för barns utveckling så kan jag väl kopiera in ett kort citat från en av frugans skolböcker (hon läser på lärarlinjen här i Sverige för tillfället) och denna syn på lek är väl vad som genomsyrar moderna svenska läroplaner.

I Thailand tänker man nog oftast annorlunda angående barns behov av lek, både från föräldrars och utbildningsansvarigas sida.

"Såväl forskning som samlade erfarenheter visar att leken är central i barnens liv och hjälper dem att erövra omvärlden. I leken utforskar barnen sin omvärld, de bearbetar intryck och erfarenheter och kommunicerar med andra. I leken upptäcker barnen sina förmågor och intressen. Genom leken utvecklas barnen socialt, känslomässigt, motoriskt och intellektuellt”.

Detta bygger till stor del på den så kallade Fröbels pedagogik vars teorier gick ut på antagandet om att utveckling sker utifrån barnets inre drift att vara aktiv och söka erfarenhet och inte enbart genom yttre stöd. I Sverige poängterar man alltså i läroplanerna att lek, lärande, kreativitet och omsorg är en helhet. Man skriver att barn i leken utvecklar kommunikativ och social kompetens samt empatisk förmåga. När barn leker prövar de sina tankar och hypoteser, tolkar sina upplevelser och ger dem innehåll. Leken ger kunskap och erfarenheter, skapar mening och sammanhang.

Skulle som en jämförelse vara intressant att se vad t ex den thailändskt statliga läroplanen säger om lek?

.

Om jag tänker på min egen dotter så känner jag att jag absolut inte vill att hon skall växa upp till denna traditionella kvinnoroll. Jag vill att hon skall sätta sig själv i första rummet och inte knäcka ryggen för att göra föräldrar, män och andra lyckliga – jag hoppas att hon skall bli en stark och självständig tjej som inte värderas för sina service-färdigheter. Detta 'r faktiskt ett av de många skälen varför jag och Alisa är överens om att låta Amelia växa upp i Sverige är ett bättre alternativ en Sverige.

Hur det blir i praktiken – det återstår att se men livet blir ju sällan som man planerar.

Det finns ju ganska många fördelar med att ha starka könsroll också, jag personligen vill nog inte fostra varken min son eller dotter (potentiella) att sätta sig själv i första rummet. En traditionella kvinna kan vara både välutbildad, rik, stark, självständig och omhändertagande av både släkt och vänner utan att ses som en hushållerska.

I mina ögon har den Svenska genuspolitiken och rabida "jämställdsarbete" gått lite väl långt, det finns nackdelar med ett traditionella samhälle, både för män och kvinnor men samtidigt så är inte alla traditionella samhällen lika med Taliban samhällen där kvinnor förtrycks.

Hur just det Thailändska samhället är i denna fråga vet jag inte speciellt mycket om, tyvärr. Men jag antar att det finns för och nackdelar där med.

Det är bara att hålla med dig i det du skriver Clion. Frugans grabb kom till Sverige som 13-åring, alldeles för sent med facit i hand.

Ja tyvärr har ja också haft det problemet frugans äldste va 13 när han kom och det spårade ut fullständigt med knark och polis ungdomsfängelse Droppen var när ja köpte en nokiamobil till frun och gömde den(pga av att den var för avancerad vid det tillfället för henne.men han snokade upp den och sålde den blåneka som vanligt.det blev en enkel till pappan

Till sist, vad gäller lekens betydelse för barns utveckling så kan jag väl kopiera in ett kort citat från en av frugans skolböcker (hon läser på lärarlinjen här i Sverige för tillfället) och denna syn på lek är väl vad som genomsyrar moderna svenska läroplaner.

I Thailand tänker man nog oftast annorlunda angående barns behov av lek, både från föräldrars och utbildningsansvarigas sida.

"Såväl forskning som samlade erfarenheter visar att leken är central i barnens liv och hjälper dem att erövra omvärlden. I leken utforskar barnen sin omvärld, de bearbetar intryck och erfarenheter och kommunicerar med andra. I leken upptäcker barnen sina förmågor och intressen. Genom leken utvecklas barnen socialt, känslomässigt, motoriskt och intellektuellt”.

Detta bygger till stor del på den så kallade Fröbels pedagogik vars teorier gick ut på antagandet om att utveckling sker utifrån barnets inre drift att vara aktiv och söka erfarenhet och inte enbart genom yttre stöd. I Sverige poängterar man alltså i läroplanerna att lek, lärande, kreativitet och omsorg är en helhet. Man skriver att barn i leken utvecklar kommunikativ och social kompetens samt empatisk förmåga. När barn leker prövar de sina tankar och hypoteser, tolkar sina upplevelser och ger dem innehåll. Leken ger kunskap och erfarenheter, skapar mening och sammanhang.

Skulle som en jämförelse vara intressant att se vad t ex den thailändskt statliga läroplanen säger om lek?

Det där är intressant. Dock låter det som ett ganska "ytligt" perspektiv, det är inte vad forskning inom utvecklingspsykologin säger om lekens roll och betydelsem iaf inte i lika hög grad. Det perspektivet är kulturellt etonocentriskt, även om det så klart stämmer till en stor del så är det en ganska stor förenkling av skillnader mellan kulturer i barnuppfostran och synen på barns behov.

Leken har en stor betydelse, dock inte så stor som den ofta tillskrivs hos oss. Samt vad vuxna ser som lek, betyder inte vara vad ett barn ser som lek heller. Så även definitionen av lek kan ju vara viktigt och skilja.

Om du är intresserad så kan jag nog hitta någon källreferens till det som din fru kan titta på. Det om något vore ju en intressant aspekt att ta upp i någon diskussion eller hemuppgift för henne om hon läser till lärare

Dock var det ganska länge sedan jag läste om detta, så jag minns kanske inte direkt allt så bra...

En skillnad i synen på barn jag dock under dom senaste åren har noterat när vi med våra småbarn har pendlat mellan Thailand och Sverige (Vår 4 åriga pojk har hitills tillbringat nästan halva sitt liv i Thailand) är att thailändare, visserligen sköter sina barn och älskar dom mycket men inte i lika hög utsträckning som svenskar aktiverar eller leker med barnen. Finns naturligtvis ofta naturliga föklaringar till varför man inte kan åka på badsemester med barnen, ta med dom på zoo:n eller nöjesparker. Men jag menar mer i det lilla, i vardagen.

Sällan ser man thailändska föräldrar eller mor-, farföräldrar vara med barnen för att t ex lära dom cykla, spela fotboll etc.

Den delen får barnen klara själv eller med kompisarna

Klistrar in en del av ditt inlägg Kim.Det var ju precis det som Neil såg också i första inlägget

cut

En skillnad i synen på barn jag dock under dom senaste åren har noterat när vi med våra småbarn har pendlat mellan Thailand och Sverige (Vår 4 åriga pojk har hitills tillbringat nästan halva sitt liv i Thailand) är att thailändare, visserligen sköter sina barn och älskar dom mycket men inte i lika hög utsträckning som svenskar aktiverar eller leker med barnen. Finns naturligtvis ofta naturliga föklaringar till varför man inte kan åka på badsemester med barnen, ta med dom på zoo:n eller nöjesparker. Men jag menar mer i det lilla, i vardagen.

Sällan ser man thailändska föräldrar eller mor-, farföräldrar vara med barnen för att t ex lära dom cykla, spela fotboll etc.

Den delen får barnen klara själv eller med kompisarna.

I Sverige så upplever jag i högre utsträckning att man gör mycket mer tillsammans med barnen, även i vardagen. Alltså försöker styra deras lek i högre utsträckning.

cut.

Att thailändska föräldrar sällan engagerar sig i att aktivera barnen är något jag också märkt men när jag tog upp det med farsan så sade han att han inte kunde påminna sig att hans föräldrar någonsin lekt med honom heller så det kanske är en utvecklingsfråga snarare än ett kulturellt fenomen. Att barn får lära sig att sysselsätta sig själva och i grupp är dessutom positivt så länge de verkligen gör det och inte bara ligger på golvet och tittar på såpoperor med mormor som jag lite för ofta bevittnat hos släktingar och grannar.

Den här senaste veckan när jag själv fått skjutsa dottern till skolan, till andra aktiviteter, åka och handla etc så ser man också hur överraskade de flesta thailändare är över att se en pappa ta hand om sitt småbarn och förvåningen var lika stor bland arbetarklassen hemma i byn som bland medelklassen i Bkk.

Det är bara att hålla med dig i det du skriver Clion. Frugans grabb kom till Sverige som 13-åring, alldeles för sent med facit i hand.

Precis vad jag trodde... när fru Chang skulle åka till Sverige var hennes son från tidigare äktenskap 13 år, och jag trodde han skulle få det ganska svårt i Sverige. Bättre att han slutför sin utbildning i Thailand. I och för sig får man lite magsårskänsla av att han sitter i Thailand och saknar sin mor... men vad blir det för utbildning i Sverige?

Svår fråga.

Herr Chang har talat.

Att thailändska föräldrar sällan engagerar sig i att aktivera barnen är något jag också märkt men när jag tog upp det med farsan så sade han att han inte kunde påminna sig att hans föräldrar någonsin lekt med honom heller så det kanske är en utvecklingsfråga snarare än ett kulturellt fenomen. Att barn får lära sig att sysselsätta sig själva och i grupp är dessutom positivt så länge de verkligen gör det och inte bara ligger på golvet och tittar på såpoperor med mormor som jag lite för ofta bevittnat hos släktingar och grannar.

Den här senaste veckan när jag själv fått skjutsa dottern till skolan, till andra aktiviteter, åka och handla etc så ser man också hur överraskade de flesta thailändare är över att se en pappa ta hand om sitt småbarn och förvåningen var lika stor bland arbetarklassen hemma i byn som bland medelklassen i Bkk.

Det är nog ett påfund som har kommit sen typ 20år tillbaka var själv lagledare i grabbens fotbollslag för 10 år sen så det har nog kommit smygande.sen kom väl sossarna med det här gemensamma skolarbetet för x antal år sen som tyvärr spårade ut.sedan är det sant att Thailändare blir väldigt förvånade när man kommer med barnvagnen.men det blir väl så där också om några år

Jag är grovt miljöskadad av de svenska gendertänkandet och hade bestämt mig för att ge Amelia en så pass könsneutral uppfostran som möjligt. Dvs. jag planerade att inte försöka prägla vissa beteenden utifrån det faktum att hon är en tjej osv. Det är inte lätt att göra i teorin och i princip omöjligt i praktiken. Min lilla tjej är besatt av rosa, älskar att leka att hon lagar mat och städar, låtsas-sminkar sig och pratar om att hon vill shoppa, etc. Phew! Hon har blivit en liten Alisa i miniatyr och en karikatyr på en typisk tjej (på 50-talet!). En gendermedveten pappa kan få ångest för mindre. Visst gillar hon fotboll och klättra i träd etc. Men det kommer inte lika naturligt som mer tjejiga aktiviteter och jag framstår säkert som ganska löjlig i mina försök att vidga hennes vyer till mer icke traditionella tjejaktivteter.

Tror många tjejer i Thailand skulle må bra av att få vara lite mer olydiga, lite mer självständiga från sina föräldrar, och mindre skolade till att endast bli bra fruar och mödrar. Många tjejer lever också i en skuld-kärleks relation till sina föräldrar som inte verkar vara helt sund kan man tycka eftersom det verkar prägla många negativt i vuxen ålder. Jag har fått känslan av att tjejer på ett tidigt stadium får lära sig att deras behov, deras åsikter, deras drömmer, deras liv kommer på undantag. I första rummet handlar det om föräldrarna, mannen, barnen, etc och de får lära sig att ta hand om de allra flesta utom just sig själva. Ödets ironi är väl att just denna mer traditionellla uppfostran präglat de kvinnor som svenska män ofta lyfter fram som så positivt. Kvinnor som vet hur de skall ta hand om sin man, etc. hör man ofta som argument.

Om jag tänker på min egen dotter så känner jag att jag absolut inte vill att hon skall växa upp till denna traditionella kvinnoroll. Jag vill att hon skall sätta sig själv i första rummet och inte knäcka ryggen för att göra föräldrar, män och andra lyckliga – jag hoppas att hon skall bli en stark och självständig tjej som inte värderas för sina service-färdigheter. Detta 'r faktiskt ett av de många skälen varför jag och Alisa är överens om att låta Amelia växa upp i Sverige är ett bättre alternativ en Sverige.

Hur det blir i praktiken – det återstår att se men livet blir ju sällan som man planerar.

Intressant! Dessutom känner jag förstås igen synsättet på småflickor från alla dom thailändska småbarnsmödrar vi har i vår bekantskapskrets här i Sverige. Det blir väldigt gärna mycket rosa dröm och söta flätor.

Men att flickor och pojkar även är olika till kynnet rent genetiskt övertygas jag mer och mer om för varje dag jag tillbringar tillsammans med vår son och vår dotter. Jag anser att jag behandlar dom väldigt lika och att det faktum att min dotter t ex redan gillar att byta kläder och spegla sig samt sköta om och ömt bära omkring på dockor/mjukisdjur medan sonen nog hellre behandlar dockorna genom att kasta dom i väggen eller släppa leksaksbarnvagnarna nedför stora rutchkanan inte är egenskaper som kommer av vår påverkan. Så helt likadan syn på saker och ting kommer nog flickor och pojkar aldrig få trots våra eventuella försök till påverkan. Men som du skriver så är även mitt mål att i största möjliga utsträckning försöka att inte skapa en traditionell thailändsk flicklicka av vår dotter.

Tanken går dock även till frugans yngre tjejkusin som bor i sin pappas hemprovins Nakhon Phatom utanför Bangkok, men som alltid kommer hem och hälsar på i sin mors gamla hemby över storhelgerna. Det är en riktig grabbtjej och jag kommer såväl ihåg när hon en gång berättade för frugan att hon inte tyckte om att leka med flickor eftersom flickor, enligt henne, var så löjligt veka. - Dom gråter ju för ingenting, konstaterande hon uppgivet.

Nej att leka med grabbar, på grabbars vis, var vad denna tjejs melodi.

Så åter igen, generaliseringar är förstås alltid generaliseringar.

Här visar den tjejen tydligt sin pojkspirit under en songkran i byn för några år sedan.

Precis vad jag trodde... när fru Chang skulle åka till Sverige var hennes son från tidigare äktenskap 13 år, och jag trodde han skulle få det ganska svårt i Sverige. Bättre att han slutför sin utbildning i Thailand. I och för sig får man lite magsårskänsla av att han sitter i Thailand och saknar sin mor... men vad blir det för utbildning i Sverige?

Svår fråga.

Herr Chang har talat.

Det tycker jag var ett bra val, för frun och hennes son har väl telefonkontakt emellanåt.

Sedan när grabben växer upp och blivit äldre så är det kanske enklare att förklara varför det blev så här.

Det där är intressant. Dock låter det som ett ganska "ytligt" perspektiv, det är inte vad forskning inom utvecklingspsykologin säger om lekens roll och betydelsem iaf inte i lika hög grad. Det perspektivet är kulturellt etonocentriskt, även om det så klart stämmer till en stor del så är det en ganska stor förenkling av skillnader mellan kulturer i barnuppfostran och synen på barns behov.

Leken har en stor betydelse, dock inte så stor som den ofta tillskrivs hos oss. Samt vad vuxna ser som lek, betyder inte vara vad ett barn ser som lek heller. Så även definitionen av lek kan ju vara viktigt och skilja.

Om du är intresserad så kan jag nog hitta någon källreferens till det som din fru kan titta på. Det om något vore ju en intressant aspekt att ta upp i någon diskussion eller hemuppgift för henne om hon läser till lärare

Dock var det ganska länge sedan jag läste om detta, så jag minns kanske inte direkt allt så bra...

Tack för erbjudandet om källreferenser men jag tror frun redan har fullt upp med alla möjliga referenser hon redan försöker sätta sig in i för tillfället. I morgon ska hon lämna in en uppgift som behandlar tre svenska kommuners kunskapssyn via deras lokala läroplaner kontra den litteraturen som hon hitills köpt på sig i ämnet (3 böcker). Tror hon hållt på med uppgiften i 4-5 veckor redan och texterna står nog både henne och mig (som korrekturläser och hjälper till att formulera svenskan rätt) upp i halsen just nu när det panikskrivs inför deadline. Men som sagt var, tack i alla fall.

Tack för erbjudandet om källreferenser men jag tror frun redan har fullt upp med alla möjliga referenser hon redan försöker sätta sig in i för tillfället. I morgon ska hon lämna in en uppgift som behandlar tre svenska kommuners kunskapssyn via deras lokala läroplaner kontra den litteraturen som hon hitills köpt på sig i ämnet (3 böcker). Tror hon hållt på med uppgiften i 4-5 veckor redan och texterna står nog både henne och mig (som korrekturläser och hjälper till att formulera svenskan rätt) upp i halsen just nu när det panikskrivs inför deadline. Men som sagt var, tack i alla fall.

Helt förståeligt, det är alltid så att man har minst tid att läsa när man pluggar. Det är så mycket att göra att man aldrig hinner läsa det där lilla extra, även om man är extra intresserad av det.

Behöver ni någon hjälp eller liknande med genomläsning nu eller senare så hör av dig, jag har både läst och skrivit en otroligt massa olika saker på universitetsnivå. Det är alltid roligt att läsa sånt också, man lär sig alltid något nytt.

Även om det inte blir aktuellt denna gång så vet jag hur skönt det känns att ha någon som stenhård läser igenom det man skrivit. Om hon nu behöver det vill säga. Lycka till iaf!

Det var en massa kloka ord som har skrivits i den här tråden.

Och det finns mycket att kommentera och debattera i ämnet.

Jag ska dock välja att kommentera ett stycke i det som wille skrev.

Han skrev:

"Om jag tänker på min egen dotter så känner jag att jag absolut inte vill att hon skall växa upp till denna traditionella kvinnoroll. Jag vill att hon skall sätta sig själv i första rummet och inte knäcka ryggen för att göra föräldrar, män och andra lyckliga – jag hoppas att hon skall bli en stark och självständig tjej som inte värderas för sina service-färdigheter."

Min reflektion:

Detta som wille skrev låter väl klokt och förmodligen även personligt utvecklande

för hans dotter så länge hon nu förstår att andra människors empati, välvilja och kärlek

är en automatisk feedback och växelverkan som i mångt och mycket beror på hur

hon själv kommer att bete sig mot sin pojkvän, förälder eller framtida arbetskamrater.

Ibland måste man dock osjälviskt våga ta första steget i en relation.

Uteblir då önskad respons så bör man snarast stiga åt sidan.

Det är ingen vits med att ägna sig åt fler fruktlösa vänligheter mot en

kanske både egoistisk och bortskämd medmänniska.

Men om nu framskridande och genusneutral jämlikhet likställs med

eller försöks uppnås med att jaget hela tiden ska sättas i främsta rummet,

ja då kommer nog dessa win-win-relationer att snabbt ebba ut.

Med tiden kan det då bli lite ensamt och bittert för en tidigare vacker

men ack så självcentrerad donna.

(det samma gäller nog även män med samma inställning).

PS: Jag tror inte att du eller din dotter är en av dessa egotrippade karaktärer.

Mvh

SN