Från Göteborg till Bangkok på cykel

Kanontråd detta mera mera ,jag kan inte följa bloggen för jag kan ingen utrikiska ,så

väntar med spänning här

Hoppas på lite mer bilder och uppdateringar här med, behöver inte vara några långa utlägg eftersom ni redan har bloggen.

Lite små uppdateringar om var ni är och nån bild vore skoj.

fantaktiskt vilken härligt äventyr nu har man nåt att läsa till morgon kaffet innan man åker till jobbet . God fortsättning på er   .undrar var i Bangkok kommer ni i mål ?     mvh

Hoppas på lite mer bilder och uppdateringar här med, behöver inte vara några långa utlägg eftersom ni redan har bloggen.

Lite små uppdateringar om var ni är och nån bild vore skoj.

Jag hade tänkt att uppdatera igår kväll men eftersom vi fått bråka med diverse mekaniska problem under eftermiddagen blev det inte tid till det. Håll an någon dag eller två så kommer uppdateringen med bilder från Rumänien.

Ursäkta om ni fått vänta men vi har varit fullt upptagna med att trampa de 70 milen från Samsun i Turkiet till Batumi i Georgien sedan förra uppdateringen. 

RUMÄNIEN

20 dagar in i mars och med erfarenhet av en ungersk snöstorm tyckte vi att vi var värda lite vår i Rumänien, men Rumänien hälsade oss välkomna med samma gråväder som Ungern vinkade adjö med.

Varje gång vi passerar en gräns är det ett par saker som måste ordnas med en gång. För det första måste vi få tag i en bankomat för att kunna ta ut lite lokal valuta och för det andra måste vi få tag i en vägkarta. Eftersom vi redan trampat långt fram till gränsen och det var ytterligare 15 km till närmsta stad tog vi in på hotellet som låg ungefär 300 meter in i Rumänien och som lämpligt nog tog visakort. 

När vi satt och tittade på TV insåg vi efter ett tag att Rumänien är i en annan tidszon. Vi kände oss lite före vår tid när vi tittade på byn på andra sidan som låg en hel timme in i dåtiden. ;-)

Vi hade tänkt att cykla ungefär c:a 8 mil under vår första dag i Rumänien och redan efter ett par kilometer var det dags för dagens goda gärning. En bil hade kört fast och stod och spann medan medan två gubbar försökte putta upp den. För att få loss bilen fattades det ungefär exakt lika mycket tryck som ett par cyklistlår kan frambringa.

Efter att ha trampat två mil kom vi ut på en stor slätt där vi kunde se nästa samhälle c:a en mil bort. Vägen var spikrak och gick mellan två rader av träd. Motvinden var stenhård och vi slet som galärslavar utan att komma någon vart. En mil på en racercykel tar kanske 17 minuter men nu tog det nästan en timme. Den som känner sig svagast för dagen är den som bestämmer när vi skall avbryta och denna dag var det min tur. Det tog för hårt på mitt psyke att se staden på andra sidan slätten och slita som ett djur utan att känna att man kom närmare.

Det visade sig att orten hade diverse äventyrsbad och var en stor turistmagnet om somrarna. Hotell fanns i överflöd och de flesta var öppna men hade inga gäster. För ungefär 20 € fick vi ett kanonrum med stor balkong där vi kunde parkera cyklarna

Följande dag var det betydligt bättre väder. Solen sken och temperaturen var behagligt. Samtidigt som våren äntligen tycktes ha kommit så fick vi rapporter om köldknäpp och snöväder i Sverige. Eftersom skadeglädjen är den enda sanna glädjen publicerade vi samma dag följande film på vår blogg:

Vi var så glada över att våren kommit att vi klämde till med 144 km och nästan 1200 höjdmeter den dagen. Äntligen började vi komma någonstans. Vi passade på att fira våren med en snyggt tillredd cappucino på en bensinmack

Rumänien har sina sociala problem också. Detta hittade vi vid en rastplats.

Så snart vi kommit in i Ungern lade vi märke till ett par saker. Till skillnad från i de länder vi redan passerat gick hundar lösa i byarna. Hundar och cyklister kommer inte överens och vi var jagade av en eller flera skällande hundar i var och varannan by. Inget att bry sig om utan vi såg det som övning för vad som komma skall.

En annan sak vi noterade var att häst och vagn är vanligt förekommande på den rumänska landsbygden och då inte som något kuriost inslag i samband med hembygdsdagar utan som ett högst alldagligt transportmedel. Vi har kört om hundratals hästekipage men bara blivit omkörda en gång i Bulgarien - den storyn får ni höra senare.

Att navigera är inte alltid lätt. Planen var att cykla till Cluj-Napoca och passera Zalau. Vilket håll skall man ta, höger eller rakt fram? Inte lätt när skyltarna ser ut så här:

Dagen efter att vi cyklat dryga 14 mil och klättrat över 1100 meter var vi rätt sega i benen. Det bjöds genast på en ny backe ut ur staden Cluj-Napoca. Vädret var strålande, vägen utmärkt och backen var egentligen lättklättrad på en lagom brant serpentinväg.

Efter en halvdags vila var det dags att cykla till staden Medias. Vädret hade slagit om igen och det regnade lätt på morgonen och man hotade till och med med snö under eftermiddagen. När vi efter ett par mil med regnet in från sidan stötte på detta flygplan var det frestande att byta cykeln mot en flygbiljett.

Vi visste att dagen efter den halva vilodagen skulle bjuda på tre riktigt sega stigningar om nästan 200 meter vardera innan vi var framme i staden Medias. Vi visste också att det fanns ett motell i dalen mellan första och andra backen vilket var vår back-up plan.

Regnet tilltog under förmiddagen och vi var riktigt blöta. Bensinstationerna bjuder dock på möjligheter att stanna och värma sig, få i sig lite kaffe och torka mössor och vantar på elementen.

Varma och någorlunda torra satte vi fart mot backarna. Vägen var urusel och regnet hade övergått i snöfall och vinden hade tilltagit ordentligt. Första backen gick bra och när vi passerade motellet i dalen mellan första och andra backen insåg vi att det var stängt för säsongen. Så mycket för den backup planen.

I stigningen uppför backe nummer två passade vi på att göra följande lilla enminuters film med vår iphone.  OBS att allt tal är på thai.

Som ni ser så var skitvädret tillbaka och vi tror att vi fick det som betalning för den något kaxiga filmen om vårens ankomst som vi publicerat ett par dagar tidigare.

Blåst och snö är inget man gillar när man cyklar, men eftersom motellet var stängt var det bara att kämpa sig vidare. 

Första och andra backen gick bra, men när vi kom till den tredje blev det rejält mycket besvärligare. Snön vräkte ned och eftersom dom flesta hade hunnit få på sommardäcken så hade bilarna svårt att komma upp. Vi cyklade dock inte i den hårt packade och blanka snön mitt på vägen utan i lösare snö i vägkanten och hade inga större problem att ta oss upp. Problemet var att vi fick stanna och släppa förbi bilar hela tiden och under tiden så började det skymma.

Sambon såg ett öde hus och tyckte vi kunde klämma upp tältet inne i det. Det kan ju hon tycka som har en sovsäck som tål -10 grader, men för mig som bara hade med mig sommarsäck var det aldrig riktigt ett alternativ. 

När vi en stund senare kom upp till toppen såg vi blinkande blåljus. Vad kunde detta vara? Jakt efter bankrånare eller ett hus som brann?  Svar: en lastbil som kört fast. Polisen var på plats och dirigerade hjälparbetet och blev måttligt förtjusta när två stycken igensnöade cykelturister dyker om som gubben i lådan mitt i kaoset. 

En av poliserna stegade resolut fram till oss och förklarade med bister min:

• ”you!   walk!.”

Hmm - vi hade inga problem att ta oss fram, men vi ville inte reta den stressade polisen så vi ledde raskt cyklarna förbi röran av bilar som fastnat. Vi insåg dock att situationen bjudit oss på en riktig fördel då det inte skulle vara någon trafik neråt så länge lastbilen satt fast. Så snart vi kommit utom synhåll så bröt vi mot polisordern och hoppade upp på cyklarna och började rulla försiktigt nedåt. Vi hade vägen för oss själva och allt gick bra tills mina bromsar plötsligt slutade bita. Tungt lastad cykel, brant nedförsbacke, vinterväglag och icke fungerande bromsar är en obra kombination. Det blev till att sätta sig på ramen och åka nedför backen och bromsa med fötterna istället.

Efter ett tag kom lastbilen som fastnat ifatt oss och vi fick stanna och vänta in karavanen av bilar som fått vänta bakom.

När vi till sist rullade in i Medias återstod det att hitta en säng för natten. Det var fredagskväll och vi åkte in till stadens torg och hittade ett hotell. Utanför stod det c:a 100 förfriskade ungdomare och skrålade ikapp. Vi hoppade av cyklarna och banade oss igenom folksamlingen. Det måste ha sett rätt roligt ut när det mitt i värsta snöovädret kommer två snögubbar på cykel och trycker sig fram genom det lokala partygänget!

Vi fick ett riktigt trevligt rum under snedtaket i ett renoverat medeltida hus för den ringa pengen av 25 €. Prisvärt var bara förnamnet... 

Dagen efter hade snömolnen dragit vidare och solen strålade från klarblå himmel så länge jag höll på att meka med mina bromsar. När vi sedan började trampa var gråvädret tillbaka igen. Vi skulle bara 6 mil till Sibiu, men vägen dit var eländigt tråkigt och gick genom byar som kändes övergivna. Vi såg knappt en kotte och passerade inga ställen som var öppna där vi kunde gå in och värma oss och det blev till att ta paus på en parkeringsficka och äta medhavd snickers.

Efter regn kommer sol och så även efter snöväder. Mellan Sibiu och Ramnicu Valcea går en riktigt hög bergskedja men genom denna rinner en älv och längs den älven går en väg som lutar svag utför. Skönt att kunna passera en bergskedja utan att behöva klättra. Solsken, medhavda mackor och en coca-cola på en mack gör att man lätt glömmer snökaoset för några dagar sedan.

I dalgången stod folk och sålde hemmagjord ost. Sådant måste självklart testas och vi köpte ett kvarts kilo och fick ytterligare lika mycket av en annan sort som present eftersom dom tyckte vi behövde stärka oss för resten av turen.

Säg den glädje som varar länge. När det var dags för sista rycket in till Bukarest så var det dags igen. När vi kikade ut genom fönstret i vårt härbärge såg det ut så här:

Motivet röd cykel mot vit bakgrund har vi sett ett par gånger för ofta nu, men det var bara att ge sig på det hela. Som tur var hade myndigheterna deklarerat att skolorna skulle stänga pga vädret så vi fick vägen för oss själva.

Kommentarerna från våra thailändska kompisar på blogg och facebook är oftast สู้...สู้...สู้. (zu zu zu = kämpa på). När det är som dj..igast är det bra att kunna ta till denna rumänska yoghurt.

Efter otaliga stopp på bensinmackar för att värma oss nådde vi till slut utkanten av Bukarest. Det kändes löjligt att närma sig en vinterskrudad stad i södra Europa i slutet av mars med samma skidglasögon på näsan som jag tänkt dynga av i Slovakien där vi ju skulle möta våren..

I Bukarest skulle vi bo hos P’Pat som är en bekants bekant och som arbetar som vice ambassadör på Thailands ambassad i Rumänien. Hon välkomnade oss med en en crossover middag bestående av grillad tysk fläsklägg, thailändsk omelett och somtam.

Efter ett par dagars turistande var det så dags för att göra en kort paus i resan. Stressen inför avresan hade gjort att vi inte hunnit med allt vi skulle och jag hade ett viktig möte inbokat i Göteborg sedan länge. För 1500 kr fick vi varsin biljett till Göteborg. Cyklarna fick bo under diplomatiskt skydd på en balkong medan vi gjorde ett blixtbesök på västkusten.

Frågan vi grubblade över under tiden vi var hemma var om Kung Bore skulle ha något ess i ärmen att daska i bordet när vi återkom efter veckan i Göteborg.

Fortsättning följer - stay tuned..

fantaktiskt vilken härligt äventyr nu har man nåt att läsa till morgon kaffet innan man åker till jobbet . God fortsättning på er   .undrar var i Bangkok kommer ni i mål ?     mvh

Mycket bra fråga, om än något tidigt ställd

Vi startade ju utanför porten hemma i Göteborg och för min sambo så är det självklara målet porten utanför hennes familjs hus i närheten av Immigration på Soi Suan Plu. Men jag kan även tänka mig att det blir lite målgångsfoton framför Grand Palace eller liknande känt landmärke i Bangkok. För egen del vet jag inte riktigt vad som är "hemma" i Thailand längre. Den värdfamilj jag bott hos i Banglen utanför Nakorn Pathom i alla år har flyttat och deras nya hus känns liksom inte lika hemma som det gamla. 

Om vi kommer fram till Thailand tror jag det blir typ tre målfoton. Ett i Banglen/Nakorn Pathom, ett framför Grand Palace och ett på Soi Suan Plu.  Vi får se mot slutet av året

Helt suveränt!!!!

Vi är nu i Akhaltshike i södra Georgien och här är det långt mellan internetstationerna. Uppdateringar av både denna tråd och blogg blir inte lika frekvent som tidigare, men här kommer i alla fall bilderna och berättelsen om etappen mellan Bukarest och Istanbul. Håll till godo...

Bukarest till Istanbul

Efter att råkat ut för mer och mer snö och kyla ju längre söderut vi kommit så var det skönt att få en veckas respit och åka hem till Sverige under påskveckan för att fixa med sådant som inte hanns med innan avfärd. 

Vädret på västkusten var ju oerhört fint under påsken så vi passade på att sticka till Åstol.

Så skimrande var aldrig havet.

Vi kommer ju missa sommarens seglingar och en påsksegling från Åstol till Göteborg är nog allt det blir i år för vår del.

Det som tog oss en dryg månad att cykla flög vi på fem timmar inklusive byte. Det snöklädda Bukarest vi lämnat hade när vi kom tillbaka förvandlats till en stad som badade i vårsol och fågelkvitter. Efter att hämtat cyklarna och övrig utrustning började vi trampa iväg från Bukarest, men vad är väl ett besök i Bukarest utan att ha tagit en sväng förbi Ceacescus gamla skrytbygge.

Bukarest södra förorter ser ut att behöva lite renoveringsarbeten. Kanske dom inte har ROT-avdrag där.

Som vanligt när ett land skall lämnas måste vi försöka göra oss av med kvarvarande mynt. Här tror jag det blev någon form av snacks på en mack före bron över Donau som utgör gränsen mot Bulgarien.

Häftig fackverksbro över Donau, dock något smal...

Så var vi då i Bulgarien som är resans sjätte land.

Staden Russe som ligger på Bulgariska sidan av Donau verkade mycket trevlig. Solen sken härligt och vi beslutade oss för att ta en oplanerad vilodag. Vi svängde in på stora torget och satte oss på en uteservering i det gassande solskenet. Nyfikna på vad det lokala maten bestod i bad vi servitrisen rekommendera något lokalt och fick stekt ris..  Det var faktiskt väldigt gott och helt i klass med sin thailändska kusin.

Vi tillbringade dagen med att strosa omkring i solskenet och sitta på uteserveringar i stadens centrum. Russe har ett operahus med röd fasad.

Efter allt slit genom ett vintrigt centraleuropa var det skönt att kunna promenera längs Donaus strand och slippa ha på sig jacka.

Efter den oplanerade vilodagen trampade vi söderut på småvägar. När vi slet i vinterkylan ett par veckor tidigare var sidoturer för att titta på sevärdheter uteslutna. Strax söder om Russe gjorde vi dock vår första sidotur genom att svänga av för att titta på ett kloster inhackat i berget.

Klostret hade även en egen liten färjeförbindelse över en liten lokal å. Påminner mig om färjan över kanalen i Bangkok som jag nyttjade varje dag under åren jag bodde där.

Vädret var nu många snäpp bättre än innan vår påskresa tillbaka till Sverige och det var dags att börja använda vårt tält.  Vår första lägerplats blev på en älvstrand c:a 10 mil söder om Russe. Jämn och fin gräsmatta, tillgång till vatten, avskilt läge och matlagning i det fria i solnedgången. Kan inte bli bättre...

Vi hade ingen frukostmat med oss och följande morgon började vi dagen med att trampa de återstående få kilometrarna in till nästa samhälle för att handla. Jag gick in i en liten miniaffär och med de få ryska ord och meningar jag behärskar lyckades jag inhandla bröd, ost, korv, youghurt och kaffe samt få turkiskt godis som present. Frukosten intogs vid ett bord framför affären.

Vi fortsatte mot staden Veliko Tarnovo som vi blivit rekommenderade att besöka. Tjusigt, javisst, men väldigt turistigt samtidigt. I Veliko lyckades jag tappa ett bromsgummi och fem minuter efter det var fixat fick jag resans första punka.

I Bulgarien gäller det att vara exakt. Det är 201 meter kvar till raststället, varken mer eller mindre.

Direkt söder om Veliko skall Balkanbergen (Stara Planina) passeras. Eftersom det var söndag var det knappast någon trafik. När vi kom fram till första orten efter bergen hittade vi en skylt med ”penzion” och började leta efter det. Förmodligen var det en spökskylt för något härbärge fanns inte att uppbåda. Vi frågade på en restaurant och fick uppgift om att det skulle finnas i en by som låg 5 km in på en sidoväg. Det började skymma och vi trampade dit för glatta livet, men ack nej. Inte heller där fanns något boende. Vi hade det dock på känn och hade observerat några bra tältplatser som vi återvände till. 

Vädret hade försämrats och det hade börjat blåsa och elakt svarta moln tornade upp sig. Vi fick snabbt upp och stormsäkrade tältet och hörde åskan gå i fjärran. Vi hade precis hunnit in när ett slagregn med mycket stark blåst kom. Eftersom tältet är ett nytt lättviktstält för 3-säsongsbruk som vi ännu inte är helt förtrogna med vågade vi inte slappna av helt utan satt inne med regnkläder på redo att hoppa ut om det skulle behvövas. I det läget förbannade jag att vi inte tagit med vårt gamla och 2 kg tyngre tält - med det hade jag suttit inne o T-shirt och läst Kalle Anka istället för som nu väckas flera gånger mitt i natten av att tälttaket trycktes ned i ansiktet av de starka vindbyarna. Å andra sidan vet vi nu vad vårt nya tält går för vilket kan vara bra för framtiden.

Morgonen efter var det dock en strålande dag. Väskorna fick ligga ute under natten för att verka som mur för att förhindra vinden från att rycka upp tältet underifrån.

I centraleuropa hade vi flera gånger tvingats ta lite större vägar för att vara säkra på att de plogats. Nu när våren var kommen på riktigt kunde vi ta småvägarna. Folk i Bulgarien gillar att fiska och en söndag kan det se ut så här vid närmsta sjö.

När vi för ett par år sedan cyklade genom Baltikum höll vi på att köra i diket av pur förvåning när vi fick syn på en stork. Vi vande oss vid dem och i Bulgarien fick vi sällskap av storkarna igen. Storkbon på stolpar fanns i var och varannan by. 

Vi är alltid långsammast på vägen och alla kör om oss, men när vi närmade oss gränsen till Turkiet var det vår tur att köra om. Kön av lastbilar som väntade på att få komma in i Turkiet var flera kilometer lång och det var en härlig känsla att susa förbi dem alla och ställa sig först i kön.

Efter en något omständlig procedur där våra pass kollades inte mindre än fem gånger var vi nu i Turkiet - resans sjunde land.

Via ett nätverk för långfärdscyklister hade vi fått kontakt med en familj i en stad 6-7 mil från gränsen som lovat att vi kunde få bo hos dem. Redan första gången vi stannade för att fråga om vägen fick vi smaka på den berömda turkiska gästfriheten i form av ett glas the inne på kontoret på ett jordbrukskollektiv. 

Någonstans under sista milen till familjen vi skulle bo hos fick vi syn på denna tingest. Vad kan det vara? Ett svenskt vattentorn eller en ny design på Ikeas varuhus???

Familjen vi bodde hos dukade upp en rejäl måltid. Sonen i huset talade mycket bra engelska, men han var tvungen att gå till jobbet tidigt nästa morgon och där satt vi med föräldrarna som bara talade turkiska. Vi hade kul ändå och i samband med frukosten fick vi lära oss elementära glosor rörande mat. Mycket nyttigt och vi antecknade för fullt. När det sedan var dags att lämna hoppade pappan upp på sin motorcykel och lotsade oss genom stan ut till rätt väg. 

Vi hade ingen plan för dagen annat än att hinna så långt det bara gick så att vi fick Istanbul inom slaglängd kommande dag. Tyvärr ville motvinden ha ett ord med i laget och när det började skymma hade vi kommit alldeles för kort. Vi rullade in på en mack och frågade om vi fick tälta på deras område. Det gick utmärkt och vi hänvisades till ett hörn bakom ett upplag av bråte.

På kvällen bjöds vi på otaliga koppar the och mackor och konverserade med nattpersonalen via google translate i kassadatorn.

Nästa morgon var det dags för turen in till Istanbul. En turkisk kompis hade bokat hotell och vi var tvungna att greja de 12 återstående milen. Vinden var fortfarande rakt i nyllet på oss, men de första 2-3 milen var det i alla fall neråt till havet. I vanlig ordning måste vi föreviga oss på stranden när vi kommer till ett nytt hav - denna gången Marmarasjön.

Så snart vi kommit på kustvägen till Istanbul tilltog trafiken rejält. I början var vägen OK med en bred och fin vägren att åka på, men efter några mil upphörde den och ersattes av grus och grova stenar. Vi förbannade det turkiska vägverket och fruktade ett tag att vi hade 7-8 mil kraftigt kuperad grusväg med lasbilar dånande till vänster om oss innan vi kunde sträcka ut oss i våra hotellsängar inne i stan. Så långt det var möjligt åkte vi på lokalkörbanorna genom förstäderna. Vägrenen återkom senare men aldrig har väl 34 km känts så långt som vid denna skylt.

Vi har båda cyklat in och ut ur Bangkok ett antal gånger och den erfarenheten hade vi nytta av nu. Bangkoks trafik är inte att leka med på en cykel, men i Istanbul är det etter värre. Båda städerna har liknande trafikintensitet och kultur, men i Istanbul kryddas detta med oändligt många och branta backar. 

När vi passerade flygplatsen kändes det dock som om läget var under kontroll då vi snart skulle lämna den trafikerade leden och åka på en mindre väg.  Kanske någon MPR-medlem satt på detta plan på väg mot efterlängtad semester i Thailand.

Den kyliga motvinden till trots sista biten in till Istanbul stod vi efter 36 dagar på sadeln äntligen vid Bosporen.

Vi checkade in på hotellet vår kompis bokat och fick utsikt över en ståtlig moské - orienten kändes genast mycket närmare. 

Inte bara vi var i behov av några dagars vila - våra cyklar skulle också få sig en rejäl genomgång både ut- och invändigt. Grundlig service stod på schemat för deras del medan vi sprang runt och tittade på Istanbuls sevärdheter...

Fortsättning följer.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen!

Fantastisk tråd och jag är så tacksam att jag får följa med på resan...

Som sagt, underbart att följa er på detta äventyr.

Helt grym tråd. Här kan snacka om resa.

Tyvärr har jag tappat intresset för denna tråd. Att flyga tillbaka till Sverige när det passa är inte riktigt det jag trodde från början...Lite fake story....

Vad som är fake är upp till var och en att bedöma men för mig var hemresan nödvändig och inget jag ville göra egentligen. Den bryter rytmen liksom och det är tungt att starta om igen. Problemet var att jag hade ett viktigt möte bokat sedan länge som inte kunde flyttas. Planen var därför redan från början att jag skulle åka hem två dagar på egen hand men vi låg före i schemat, hittade billiga biljetter och tyckte då vi kunde passa då på att uträtta sånt som aldrig hanns med innan avfärd.

Men om du tycker det är fake så är det väl det, åtminstone i dina ögon - för oss var det en nödvändig realitet som inte kunde ignoreras.

Det är sånt här man bara drömmer om att göra själv men ni gjorde verklighet av det... Jag är avundsjuk.

Men jag kompenserar det lite grann genom att jag gjorde det som många andra drömmer om - Flytta till Thailand.

En härlig tråd. Fortsätt med storyn och med bilder...

Fan Va skönt att se att det finns folk som ni. Jag önskar er all lycka på er fortsatta resa

Kanontråd.   ..Skit i tråknissarna här inne   ..Kör på ..Väntar på mer .