Försök till förklaring på ett fenomen som vi oftast inte förstår.

Hej

Man hör ju ofta västerlänningar beklaga sig över och vara helt oförstående till varför Thailändska barn känner sig skyldiga att ta hand om och hjälpa föräldrarna.

Om man vistas ofta i vanliga byar på landsbygden i Thailand och stannar där tillräckligt länge och hinner följa familjerna och deras barn när dessa växer upp, ser hur dom sliter för att få det att gå runt och ibland är helt utan pengar.

Föräldrarna vistas ju för det första mycket mer med barnen än vi gör i Sverige, här är det inte samhället (staten) som förväntas uppfostra och ta hand om barnen utan det är föräldrarna och övriga släktingar t.ex mormor.

Och banden mellan barn - föräldrar och övriga släktingar börjar skapas direkt efter födseln, och barnet skämms bort och älskas på ett naturligt sätt, man försöker göra dom glada och nöjda även om man egentligen inte har råd, barnet är aldrig ensamt och oskyddat utan får växa upp i den trygghet som detta innebär att ha föräldrar och släktingar omkring sig.

Vad kan vara tryggare och skönare än för ett litet barn än att vintertid ligga och sova tryckt mot en annan människa och känna dennes lugna andetag och den härliga värmen som denne ger, jag har själv ofta haft frugans storasysters pojk sovande i armhålan om vintern när han har frusit och varit i 3-4 års åldern, han är nu 15-16 år.

Visst kanske barnet blir jagad av mormor med en bambupinne när han eller hon har gjort något rackartyg men oftast skrattar barnet under jakten för dom vet att ingen egentligen vill göra dom illa, och att mormor älskar honom så även detta blir lite av en lek.

Barnen är med föräldrarna på risfälten och deras odlingar i tidig ålder, som spädbarn sovandes i skuggan under ett träd, och några år senare försöker dom hjälpa till så gott det går med familjens sysslor, men dom tillåts också att leka och klättra i träd, skjuta ödlor med slangbällor eller bada i närheten.

Man äter medhavd mat sittandes på marken eller i ett av dom skjul som fungerar både som regn och solskydd ute på farmen.

Barnen får också tidigt lära sig vilka växter, blad, svampar och andra saker som är ätbara och plockar dessa tillsammans, man är också med och plockar snäckor i dammar och åar, man får lära sig fånga fisk, krabbor och räkor, allt detta går vidare ifrån generation till generation.

Att arbeta och umgås så här naturligt med föräldrar och andra släktingar ger starka band som varar livet ut, den närhet och det naturliga sätt som dom lever på och växer upp med har enligt mig gått förlorad i Sverige.

Föräldrarna har det ofta lite svårt ekonomiskt, men ändå försöker dom låta barnen gå i skola, köper kläder, böcker och lite leksaker.

Barnen lever ju så nära föräldrarna att dom inte kan undgå att förstå den ekonomiska situationen och dom hör ofta föräldrarna prata oroligt om hur dom ska klara den närmaste veckan, ibland finns det inte pengar till mat och då får man nöja sig med fisksås och ris.

Ibland kanske den ekonomiska oron skapar gräl mellan föräldrarna och många barn tänker nog tidigt att bara dom blir större så ska dom hjälpa mamma och pappa att få det bättre.

Och eftersom man har växt upp inte bara med mamma och pappa ingår även släktingarna i familjen, och dessa har oftast deltagit i barnets uppfostran och hjälpt familjen t.ex när dom inte har haft mat eller varit utan pengar, så dom hänger alla ihop på ett för dom helt naturligt sätt, detta kan vara mycket svårt för en utlänning att förstå.

Man skulle kunna skriva mycket mer om det här, och jag har nog bara fått med en bråkdel av det system som gör att barnen vill hjälpa sina föräldrar och släktingar speciellt om dom hamnar i knipa.

Så jag själv har mycket stor förståelse för att Thailändskor vill hjälpa sin familj, och att dom förväntas göra detta eftersom det inte finns något annat trygghetsystem, jag kan t.o.m förstå att en tjej åker till Pattaya eller Phuket för att tjäna pengar i barena, även om jag tycker att det är tragiskt, men har man en familj som har det svårt så är det en förklararing som håller för min del.

Hoppas att fler kan fylla på lite om detta ämne som jag tror att västerlännigar kan har svårt med om dom blir ihop med en Thaitjej, åtminstone om man läser på olika forum och även hör vad thaitjejerna berättar.

Mvh Isan Lover

Det jag tycker är synd är att thai tjejerna föder barn för att få en sorts pension när dom blir gamla.

Men vad vet jag.

Mvh Nesse

Det jag tycker är synd är att thai tjejerna föder barn för att få en sorts pension när dom blir gamla.

Men vad vet jag.

Mvh Nesse

Hej

Visst kan man tycka det, men så fungerar det i stora delar av världen, och så var det här i Sverige också för inte allt för länge sedan.

Mvh Isan Lover

Det har jag aldrig märkt, frugan har 2 söner 19 och 22 år gamla, det är bara ett jäkla gnyende när man ber dom hjälpa till med något.

Sedan så ska ju tjejerna som jobbar i barerna inte bara försörja sina föräldrar utan även sina bröder som sitter och latar sig i byarna.

Det har jag aldrig märkt, frugan har 2 söner 19 och 22 år gamla, det är bara ett jäkla gnyende när man ber dom hjälpa till med något.

Sedan så ska ju tjejerna som jobbar i barerna inte bara försörja sina föräldrar utan även sina bröder som sitter och latar sig i byarna.

Hej

Att tjejerna tar hand om sina bröder är nog inte så vanligt, om inte dessa är invalidiserade eller något liknande.

Mvh Isan Lover

Hej

Att tjejerna tar hand om sina bröder är nog inte så vanligt, om inte dessa är invalidiserade eller något liknande.

Mvh Isan Lover

Jo men det gör dom väl indirekt, tjejen skickar pengar till sina föräldrar och som i sin tur ger pengar till den late brodern.

Hej

Man hör ju ofta västerlänningar beklaga sig över och vara helt oförstående till varför Thailändska barn känner sig skyldiga att ta hand om och hjälpa föräldrarna.

Om man vistas ofta i vanliga byar på landsbygden i Thailand och stannar där tillräckligt länge och hinner följa familjerna och deras barn när dessa växer upp, ser hur dom sliter för att få det att gå runt och ibland är helt utan pengar.

Föräldrarna vistas ju för det första mycket mer med barnen än vi gör i Sverige, här är det inte samhället (staten) som förväntas uppfostra och ta hand om barnen utan det är föräldrarna och övriga släktingar t.ex mormor.

Och banden mellan barn - föräldrar och övriga släktingar börjar skapas direkt efter födseln, och barnet skämms bort och älskas på ett naturligt sätt, man försöker göra dom glada och nöjda även om man egentligen inte har råd, barnet är aldrig ensamt och oskyddat utan får växa upp i den trygghet som detta innebär att ha föräldrar och släktingar omkring sig.

Vad kan vara tryggare och skönare än för ett litet barn än att vintertid ligga och sova tryckt mot en annan människa och känna dennes lugna andetag och den härliga värmen som denne ger, jag har själv ofta haft frugans storasysters pojk sovande i armhålan om vintern när han har frusit och varit i 3-4 års åldern, han är nu 15-16 år.

Visst kanske barnet blir jagad av mormor med en bambupinne när han eller hon har gjort något rackartyg men oftast skrattar barnet under jakten för dom vet att ingen egentligen vill göra dom illa, och att mormor älskar honom så även detta blir lite av en lek.

Barnen är med föräldrarna på risfälten och deras odlingar i tidig ålder, som spädbarn sovandes i skuggan under ett träd, och några år senare försöker dom hjälpa till så gott det går med familjens sysslor, men dom tillåts också att leka och klättra i träd, skjuta ödlor med slangbällor eller bada i närheten.

Man äter medhavd mat sittandes på marken eller i ett av dom skjul som fungerar både som regn och solskydd ute på farmen.

Barnen får också tidigt lära sig vilka växter, blad, svampar och andra saker som är ätbara och plockar dessa tillsammans, man är också med och plockar snäckor i dammar och åar, man får lära sig fånga fisk, krabbor och räkor, allt detta går vidare ifrån generation till generation.

Att arbeta och umgås så här naturligt med föräldrar och andra släktingar ger starka band som varar livet ut, den närhet och det naturliga sätt som dom lever på och växer upp med har enligt mig gått förlorad i Sverige.

Föräldrarna har det ofta lite svårt ekonomiskt, men ändå försöker dom låta barnen gå i skola, köper kläder, böcker och lite leksaker.

Barnen lever ju så nära föräldrarna att dom inte kan undgå att förstå den ekonomiska situationen och dom hör ofta föräldrarna prata oroligt om hur dom ska klara den närmaste veckan, ibland finns det inte pengar till mat och då får man nöja sig med fisksås och ris.

Ibland kanske den ekonomiska oron skapar gräl mellan föräldrarna och många barn tänker nog tidigt att bara dom blir större så ska dom hjälpa mamma och pappa att få det bättre.

Och eftersom man har växt upp inte bara med mamma och pappa ingår även släktingarna i familjen, och dessa har oftast deltagit i barnets uppfostran och hjälpt familjen t.ex när dom inte har haft mat eller varit utan pengar, så dom hänger alla ihop på ett för dom helt naturligt sätt, detta kan vara mycket svårt för en utlänning att förstå.

Man skulle kunna skriva mycket mer om det här, och jag har nog bara fått med en bråkdel av det system som gör att barnen vill hjälpa sina föräldrar och släktingar speciellt om dom hamnar i knipa.

Så jag själv har mycket stor förståelse för att Thailändskor vill hjälpa sin familj, och att dom förväntas göra detta eftersom det inte finns något annat trygghetsystem, jag kan t.o.m förstå att en tjej åker till Pattaya eller Phuket för att tjäna pengar i barena, även om jag tycker att det är tragiskt, men har man en familj som har det svårt så är det en förklararing som håller för min del.

Hoppas att fler kan fylla på lite om detta ämne som jag tror att västerlännigar kan har svårt med om dom blir ihop med en Thaitjej, åtminstone om man läser på olika forum och även hör vad thaitjejerna berättar.

Mvh Isan Lover

Vi är bortskämda här i Sverige på gott och ont.

Känner en tjej som när hon var 6-7 år klev upp väldigt tidigt på morgonen varje lördag och söndag för att på cykel sälja glass, hon var visst tvungen att cykla väldigt långt till försäljningsplatsen. När hon berättade det här så blev jag imponerad att hon vid så tidig ålder var drifftig och ville tjäna egna pengar men samtidigt undrade jag över hur hennes föräldrar kunde släppa iväg henne på cykel vind för våg vid så tidig ålder. Men då berättade hon att hon gjorde det för att hjälpa mamma och pappa som var väldigt fattiga och att hon mådde jättebra och var väldig glad över att kunna lämna över lite pengar som skulle hjälpa mamma och pappa.

Hennes föräldrar försökte förklara för henne att de inte ville att hon skulle cykla så långt och att de klarade sig ändå, men hon var envis och smet iväg ändå. När hon blev äldre förstod hon att hennes ibland väldigt skrala inkomst varken gjorde till eller ifrån och att det var hon som i slutändan fick tillbaka hela sin inkomst. Men hon kände sig väldigt stolt över att iaf ha försökt att hjälpa familjen vid så låg ålder och mådde så bra när hon fick lämna över dagskassan till mamma och pappa.

När jag hörde det här så fick jag dåligt samvete för hur man själv var när man var liten, visst hjälpte man till hemma och klippte gräset och liknande men då skulle man ju ha betalt annars kunde farsan eller morsan göra det själva tänkte man.

Vi är bortskämda här i Sverige på gott och ont.

Känner en tjej som när hon var 6-7 år klev upp väldigt tidigt på morgonen varje lördag och söndag för att på cykel sälja glass, hon var visst tvungen att cykla väldigt långt till försäljningsplatsen. När hon berättade det här så blev jag imponerad att hon vid så tidig ålder var drifftig och ville tjäna egna pengar men samtidigt undrade jag över hur hennes föräldrar kunde släppa iväg henne på cykel vind för våg vid så tidig ålder. Men då berättade hon att hon gjorde det för att hjälpa mamma och pappa som var väldigt fattiga och att hon mådde jättebra och var väldig glad över att kunna lämna över lite pengar som skulle hjälpa mamma och pappa.

Hennes föräldrar försökte förklara för henne att de inte ville att hon skulle cykla så långt och att de klarade sig ändå, men hon var envis och smet iväg ändå. När hon blev äldre förstod hon att hennes ibland väldigt skrala inkomst varken gjorde till eller ifrån och att det var hon som i slutändan fick tillbaka hela sin inkomst. Men hon kände sig väldigt stolt över att iaf ha försökt att hjälpa familjen vid så låg ålder och mådde så bra när hon fick lämna över dagskassan till mamma och pappa.

När jag hörde det här så fick jag dåligt samvete för hur man själv var när man var liten, visst hjälpte man till hemma och klippte gräset och liknande men då skulle man ju ha betalt annars kunde farsan eller morsan göra det själva tänkte man.

Hej

Jag håller med om att vi är bortskämda, och växer man upp under fattiga förhållanden och kämpar tillsammans är det nog helt naturligt att barnen vill hjälpa sina föräldrar, vilket du gav ett bra exempel på här.

Mvh Isan Lover

Känner en där dottern bara är 12-13år(tror det var 12) yngre än mamman.

Frågade tjejen hur det är möjligt?

Fick till svar att förädrarna hennes inte hade råd med kondomer.

Allt är nog inte så bra i Isan.

Har inte några som helst problem med att förstå att barn i fattiga samhällen måste hjälpa sina föräldrar med pengar. Helt naturligt Däremot är jag själv inte beredd att vara ihop med en tjej som behöver bidraga till sin familjs försörjning. Jag lägger hellre mina pengar på min son eller för att förgylla mitt förhållanden med roliga saker. Som tur är finns det ju ganska många töser som även om deras familj har en solid ekonomisk bakgrund kan tänkas sig vara ihop med en farang.

Tror nog inte att så många tjejer i Pattaya säljer sig för att försörja familjen. Visst skickas det en del pengar men det mesta slösas bort på kläder, smink, spel, alkohol osv.

Att föräldrar tar emot pengar som de vet kommer ifrån prostitution är helt oförståligt. Usla människor.

ha det

Neil

Hej

Man hör ju ofta västerlänningar beklaga sig över och vara helt oförstående till varför Thailändska barn känner sig skyldiga att ta hand om och hjälpa föräldrarna.

Om man vistas ofta i vanliga byar på landsbygden i Thailand och stannar där tillräckligt länge och hinner följa familjerna och deras barn när dessa växer upp, ser hur dom sliter för att få det att gå runt och ibland är helt utan pengar.

Föräldrarna vistas ju för det första mycket mer med barnen än vi gör i Sverige, här är det inte samhället (staten) som förväntas uppfostra och ta hand om barnen utan det är föräldrarna och övriga släktingar t.ex mormor.

Och banden mellan barn - föräldrar och övriga släktingar börjar skapas direkt efter födseln, och barnet skämms bort och älskas på ett naturligt sätt, man försöker göra dom glada och nöjda även om man egentligen inte har råd, barnet är aldrig ensamt och oskyddat utan får växa upp i den trygghet som detta innebär att ha föräldrar och släktingar omkring sig.

Vad kan vara tryggare och skönare än för ett litet barn än att vintertid ligga och sova tryckt mot en annan människa och känna dennes lugna andetag och den härliga värmen som denne ger, jag har själv ofta haft frugans storasysters pojk sovande i armhålan om vintern när han har frusit och varit i 3-4 års åldern, han är nu 15-16 år.

Visst kanske barnet blir jagad av mormor med en bambupinne när han eller hon har gjort något rackartyg men oftast skrattar barnet under jakten för dom vet att ingen egentligen vill göra dom illa, och att mormor älskar honom så även detta blir lite av en lek.

Barnen är med föräldrarna på risfälten och deras odlingar i tidig ålder, som spädbarn sovandes i skuggan under ett träd, och några år senare försöker dom hjälpa till så gott det går med familjens sysslor, men dom tillåts också att leka och klättra i träd, skjuta ödlor med slangbällor eller bada i närheten.

Man äter medhavd mat sittandes på marken eller i ett av dom skjul som fungerar både som regn och solskydd ute på farmen.

Barnen får också tidigt lära sig vilka växter, blad, svampar och andra saker som är ätbara och plockar dessa tillsammans, man är också med och plockar snäckor i dammar och åar, man får lära sig fånga fisk, krabbor och räkor, allt detta går vidare ifrån generation till generation.

Att arbeta och umgås så här naturligt med föräldrar och andra släktingar ger starka band som varar livet ut, den närhet och det naturliga sätt som dom lever på och växer upp med har enligt mig gått förlorad i Sverige.

Föräldrarna har det ofta lite svårt ekonomiskt, men ändå försöker dom låta barnen gå i skola, köper kläder, böcker och lite leksaker.

Barnen lever ju så nära föräldrarna att dom inte kan undgå att förstå den ekonomiska situationen och dom hör ofta föräldrarna prata oroligt om hur dom ska klara den närmaste veckan, ibland finns det inte pengar till mat och då får man nöja sig med fisksås och ris.

Ibland kanske den ekonomiska oron skapar gräl mellan föräldrarna och många barn tänker nog tidigt att bara dom blir större så ska dom hjälpa mamma och pappa att få det bättre.

Och eftersom man har växt upp inte bara med mamma och pappa ingår även släktingarna i familjen, och dessa har oftast deltagit i barnets uppfostran och hjälpt familjen t.ex när dom inte har haft mat eller varit utan pengar, så dom hänger alla ihop på ett för dom helt naturligt sätt, detta kan vara mycket svårt för en utlänning att förstå.

Man skulle kunna skriva mycket mer om det här, och jag har nog bara fått med en bråkdel av det system som gör att barnen vill hjälpa sina föräldrar och släktingar speciellt om dom hamnar i knipa.

Så jag själv har mycket stor förståelse för att Thailändskor vill hjälpa sin familj, och att dom förväntas göra detta eftersom det inte finns något annat trygghetsystem, jag kan t.o.m förstå att en tjej åker till Pattaya eller Phuket för att tjäna pengar i barena, även om jag tycker att det är tragiskt, men har man en familj som har det svårt så är det en förklararing som håller för min del.

Hoppas att fler kan fylla på lite om detta ämne som jag tror att västerlännigar kan har svårt med om dom blir ihop med en Thaitjej, åtminstone om man läser på olika forum och även hör vad thaitjejerna berättar.

Mvh Isan Lover

Hej .Det var tamigfan det bästa jag har läst på detta forum!! All heder till dig IL som nästan alltid skriver vettiga saker här och som aldrig verkar bli förbannad när du får skit för dom. Önskar jag kunde vara mer som dig. Men man kan ju inte få allt..MVH HN

Hej

Man hör ju ofta västerlänningar beklaga sig över och vara helt oförstående till varför Thailändska barn känner sig skyldiga att ta hand om och hjälpa föräldrarna.

Om man vistas ofta i vanliga byar på landsbygden i Thailand och stannar där tillräckligt länge och hinner följa familjerna och deras barn när dessa växer upp, ser hur dom sliter för att få det att gå runt och ibland är helt utan pengar.

Föräldrarna vistas ju för det första mycket mer med barnen än vi gör i Sverige, här är det inte samhället (staten) som förväntas uppfostra och ta hand om barnen utan det är föräldrarna och övriga släktingar t.ex mormor.

Och banden mellan barn - föräldrar och övriga släktingar börjar skapas direkt efter födseln, och barnet skämms bort och älskas på ett naturligt sätt, man försöker göra dom glada och nöjda även om man egentligen inte har råd, barnet är aldrig ensamt och oskyddat utan får växa upp i den trygghet som detta innebär att ha föräldrar och släktingar omkring sig.

Vad kan vara tryggare och skönare än för ett litet barn än att vintertid ligga och sova tryckt mot en annan människa och känna dennes lugna andetag och den härliga värmen som denne ger, jag har själv ofta haft frugans storasysters pojk sovande i armhålan om vintern när han har frusit och varit i 3-4 års åldern, han är nu 15-16 år.

Visst kanske barnet blir jagad av mormor med en bambupinne när han eller hon har gjort något rackartyg men oftast skrattar barnet under jakten för dom vet att ingen egentligen vill göra dom illa, och att mormor älskar honom så även detta blir lite av en lek.

Barnen är med föräldrarna på risfälten och deras odlingar i tidig ålder, som spädbarn sovandes i skuggan under ett träd, och några år senare försöker dom hjälpa till så gott det går med familjens sysslor, men dom tillåts också att leka och klättra i träd, skjuta ödlor med slangbällor eller bada i närheten.

Man äter medhavd mat sittandes på marken eller i ett av dom skjul som fungerar både som regn och solskydd ute på farmen.

Barnen får också tidigt lära sig vilka växter, blad, svampar och andra saker som är ätbara och plockar dessa tillsammans, man är också med och plockar snäckor i dammar och åar, man får lära sig fånga fisk, krabbor och räkor, allt detta går vidare ifrån generation till generation.

Att arbeta och umgås så här naturligt med föräldrar och andra släktingar ger starka band som varar livet ut, den närhet och det naturliga sätt som dom lever på och växer upp med har enligt mig gått förlorad i Sverige.

Föräldrarna har det ofta lite svårt ekonomiskt, men ändå försöker dom låta barnen gå i skola, köper kläder, böcker och lite leksaker.

Barnen lever ju så nära föräldrarna att dom inte kan undgå att förstå den ekonomiska situationen och dom hör ofta föräldrarna prata oroligt om hur dom ska klara den närmaste veckan, ibland finns det inte pengar till mat och då får man nöja sig med fisksås och ris.

Ibland kanske den ekonomiska oron skapar gräl mellan föräldrarna och många barn tänker nog tidigt att bara dom blir större så ska dom hjälpa mamma och pappa att få det bättre.

Och eftersom man har växt upp inte bara med mamma och pappa ingår även släktingarna i familjen, och dessa har oftast deltagit i barnets uppfostran och hjälpt familjen t.ex när dom inte har haft mat eller varit utan pengar, så dom hänger alla ihop på ett för dom helt naturligt sätt, detta kan vara mycket svårt för en utlänning att förstå.

Man skulle kunna skriva mycket mer om det här, och jag har nog bara fått med en bråkdel av det system som gör att barnen vill hjälpa sina föräldrar och släktingar speciellt om dom hamnar i knipa.

Så jag själv har mycket stor förståelse för att Thailändskor vill hjälpa sin familj, och att dom förväntas göra detta eftersom det inte finns något annat trygghetsystem, jag kan t.o.m förstå att en tjej åker till Pattaya eller Phuket för att tjäna pengar i barena, även om jag tycker att det är tragiskt, men har man en familj som har det svårt så är det en förklararing som håller för min del.

Hoppas att fler kan fylla på lite om detta ämne som jag tror att västerlännigar kan har svårt med om dom blir ihop med en Thaitjej, åtminstone om man läser på olika forum och även hör vad thaitjejerna berättar.

Mvh Isan Lover

Som vanligt välskrivet Intressant roligt hoppas på mer

Hej

Som väntat blev responsen blandad i detta svåra ämne, men själv är jag övertygad om att dom starka band som uppstår mellan barn och föräldrar + avsaknaden av trygghetssystem ligger bakom att dom skickar pengar hem.

Det måste vara jobbigt för barnen att växa upp i en familj som har det fattigt, och se sina föräldrar kämpa och slita alla dagar i veckan utan att kunna förbättra sin situation, och se allt som finns att köpa men aldrig ha råd, och att se grannar och andra som har råd att köpa bil, bygga om huset o.s.v, och att då tanken kommer att "när jag blir stor ska jag hjälpa till" så att dom får det bättre är nog inte konstigt, och det finns ju olika sätt att göra det på, finns möjligheten kan man ju studera (oftast omöjligt), så att sluta skolan tidigare och börja arbeta är nog vanligare, åka till Bangkok och jobba, eller kanske en turistort.

Men att sjukvårdsreformen genomfördes har verkligen hjälpt dom sämst ställda, förr fick man ju låna pengar (av ockrare) eller helt enkelt sälja sitt hus eller mark om någon i familjen blev sjuk, detta har nog räddat många familjers ekonomi och även liv.

Just detta råkade frugans familj ut för, när ett av dom fem barnen blev sjuka tvingades föräldrarna att sälja sitt hus och flytta ut ifrån byn till farmen, för att betala vård och medecin, där dom bodde i det skjul som normalt fungerade som sol och regnskydd där, att bo där utan grannar och i totalt mörker nattetid eftersom el saknades (en fotogen lampa) och helt oskyddade för ormar och andra kryp, utan el, rent vatten och toalett var det nog tufft, och sånt här ger nog det barn som orsakade allt det här genom att bli sjuk skuldkänslor.

Och just skuldkänslor tror jag också spelar in förutom dom starka banden till föräldrarna och avsaknaden av trygghetssystem, om man ser sina föräldrar avstå egentligen nödvändiga saker till hemmet och själva försaka en hel del under sin uppväxt för att få det att gå ihop, ändå försöker göra det möjligt t.ex för barnen att gå i skolan, köpa några kläder, skor eller något till honom eller henne tror jag påverkar barnen för resten av livet och gör att dom vill ge något tillbaka.

Mvh Isan Lover

Återigen. MVH HN ...aka IL fanclub..aka bruntunga

Tänkvärt IL. Det är lite rörande det du skriver.

Men samtidigt så sätter detta igång en ond cirkel.

För att vara lite hårddragen så lägger man pengarna på människorna som ska avvecklas istället för att lägga dom på de människor som skall utvecklas.

Själv hade hag satsat på att nästa generation ska få det bättre, men självklart så ska man absolut inte glömma bort föregående generation och ta bort alla medel för denna.