Tänk vad fint Sverige var för typ 100 år sen när många hade det fattigt och bra. Bara 6 års skolplikt och det räckte mer än väl. Efter den pinan måste det ju ha varit helskoj att i stället få hugga i och hjälpa till med försörjningen i familjen.
Att dom inte hade råd med näringsrik mat var nog bara härdande och bra. " Lite bark i brödet har ingen dött utav " som min farfar brukade säga. 
Fritz..
Jag tycker det var ett bra inlägg, inte minst för att balansera alla trista cynikers inlägg om hur ruttna alla thailändare är. Dessutom är ju grundfilosofin, att barn när de vuxit upp oftast vill hjälpa sina föräldrar, i länder utan statsfinansierade säkerhetssystem givetvis sann. I övrigt tycker jag inlägget andas lite väl mycket risbondesromantik och förmodligen varit riktigare för en 20-30 år sedan.
Det som givetvis fortfarande stämmer är att en majoritet av thailändska barn växer upp under relativt knappa ekonomiska former och att de utan föräldrar eller andra släktingars uppoffringar mer eller mindre är dömda till ett liv i relativ fattigdom och att de därför på ett eller annat sätt känner sig skyldiga att betala tillbaka när de blir äldre. Det är dock allt färre som helt livnär sig på vad marken ger och i "min" by jobbar de flesta på fabriker vilket innebär att föräldrarna är borta 12 timmar om dagen 6 dagar i veckan och för de som är födda längre bort från Bangkok så innebär det ofta att helt växa upp utan föräldrar; jag är rätt säker på att ett genomsnittligt svenskt barn spenderar betydligt mer tid med sina föräldrar än ett genomsnittligt thailändskt barn.
Din bild av hur mamma, pappa, barn och hela tjocka släkten skördar och har picknick ute på fälten och lever ett behagligt isaanskt Carl Larsson liv, om än utan pengar, låter ju väldigt gemytligt men hur många har det verkligen så? Thailand har fastnat någonstanns mellan jordbruks- och industrisamhälle och kanske var bönderna för 30 år sedan lyckligare men man kan aldrig stoppa tillbaka anden i flaskan igen när han redan berättat om mobiltelefoner och DVDs. Söner och döttrar från fattiga familjer kommer säkert fortsätta att känna ansvar för sina föräldrar ett tag till men det är en blandning av rent sunt förnuft, precis som vi svenskar bryr oss om våra föräldrar, och ren pragmatism som kommer sig av att de faktsikt står i ekonomisk skuld till dem; någon extra kärlek pga deras uppoffringar och picknickar i risfälten tror jag dessvärre inte på.
Hej
Du har ju rätt i att min beskrivning stämde bättre för 20-30 år sedan, men fortfarande är det ganska många som lever så här.
Och att vissa har fått det mycket bättre t.ex dom som har gummiträd i vår by, men det innebär ju också att dom som inget har känner sig ännu fattigare när grannens barn kan få mobiltelefon och DVD, och själva har dom fullt upp med att ha råd till kläder på kroppen och mat på bordet till sina barn.
Och jag tror precis som du att dom föräldrar som lämnar byn och sina barn för industriarbete i någon storstad kommer att få ett förhållande mer likt det mellan barn och föräldrar i t.ex Sverige, och enligt mig är det både på gott och ont.
För egentligen mår nog barnen bäst av att växa upp med föräldrar och släkt, det ger en trygghet som dom inte kan få någon annanstans, inte ens med utbildad betald personal som ofta har för många barn att ta hand om, och som därför inte kan ge varje barn så mycket tid som denne kanske vill ha och behöver.
Därför är jag oerhört glad att gummiträden har gjort det möjligt för så många att lämna Bangkok, Korat och Rayongs fabriker och gett dom möjlighet att återvända till släkten i byarna, och allra gladast är jag för dom som inte har haft barnen med sig till stan utan låtit dessa vara i byn med t.ex mormor, att dom nu kan återförenas och tjäna lika bra eller bättre än i stan är fantastiskt, i byn är ju boendet i princip gratis och allt dom äter är mycket billigare att köpa + att dom kan odla en del själv och ha husdjur.
Så deras ekonomiska situation förbättras avsevärt, och dom får vara tillsammans igen, är det inte underbart.
Jag diskuterade det här ämnet med frugan efter att jag hade skrivit det, och hon höll med om det mesta, men hon sa att dom som oftast får mest skuldkänslor till föräldrarna är dom som har studerat vidare, det ska till oerhörda uppoffringar för en relativt fattig familj att klara av ha ett barn på universitet, och dom känner hela tiden att föräldrar och syskon måste försaka sig själva under studietiden.
Mvh Isan Lover
I så mycket nöd är de flesta thaiare inte i. Tak över huvudet, kläder och mat har i princip alla. De flesta människor tar i den situationen inte emot pengar från en dotter eller son som säljer sig. De som gör det är absolut värda förakt.
I grunden hållet jag med IL i hans beskrivning av hur starka band skapas inom de thailänska familjerna. Deras sätt är varken sämre eller bättre än hur vi gör i Sverige. En kraftig romantisering av lantliv med tillhörande familjeplikter leder dock ofta till ursäkter för prostitution,utnyttjande av thaitjejernas farang pojkvänner osv.
Ser inget fel med att en del faranger hjälper sina flickvänner med deras "plikt" gentemot hennes föräldrar. Upp till var och en att lägga sina slantar var de vill. Märkbart är att ju mer männen hjälper till desto varmare talar de för de fantastiska thailändska familjtraditionerna, ja ofta blir deras traditioner långt bättre än de svenska.
Well. Det är hårt för lantarbetarna utan land, och de farmare, som redan är skyldiga en stor del av skörden innan den skördas.
Och det är inte roligt för de fabriksarbetare, som jobbar 10-12 timmar per dag, 6 dagar per vecka, långt ifrån familj och barn, som de kan besöka bara ett par gånger per år.
Och det är de, som har lyckan att ha något jobb...
Men för de, som har det någorlunda ekonomiskt och har jobb nära familjehemmet. och en "normal" traditionell thailänsk familj, är ju den thailänska modellen bättre än den moderna svenska. För vad är det för bra med:
/in med ungarna på dagis innan de hunnit bygga upp imunförsvar, med bl a en massa öroninflammationer som följd
/stress till dagis på morgnarna
/stress till hämtning av dagisbarn, som har väldigt långa "arbetsdagar"
/stressade, trötta föräldrar, som använder TV och dataspel som "barnvakt", så många barnfamiljer gör nästan aldrig något tillsammans
/och de stressade barnen/barnbarnen känner stress och skuldkänslor av att de inte hinner besöka gamlingarna på ålderdomshemmen där gamlingarna tråkas ihjäl och drogas för att bli extra lätthanterliga... 
(Sedan finns "curlingföräldrarna", som går för långt åt andra hållet. Varför skjutsa till och från träningar 1/2 - 1 kilometer bort för sporter där kondition är viktig, istället för att ungarna springer/cyklar dit, så de får bättre kondition??? 
---
Någon jämförde med svenska barkbrödstiderna. men man kan ju jämföra med svenska 50-talet Då:
/svalt vi inte, även om det blev gröt till middag i slutet på månaden ibland
/normalt var en förälder hemma åtminstone till skolstarten. (Jag gissade bara fel på en av oss, som började samtidigt, gällande vilka, som hade gått på dagis. På nästan alla syndes det på att dagisbarnen var mycket mer gapiga och stirriga...)
/Vet inte vad det var i snitt, men i min familj träffade vi far- och morföräldrarna ofta. (=I snitt ett veckoslut per månad för de, som bodde 8 mil bort, och minst en gång i veckan för de i samma stad.)
/Och om TV var barnvakt något, så var det väldigt lite, för det var väldigt lite TV-program för barn då
Hej
Du har ju rätt i att min beskrivning stämde bättre för 20-30 år sedan, men fortfarande är det ganska många som lever så här.
Och att vissa har fått det mycket bättre t.ex dom som har gummiträd i vår by, men det innebär ju också att dom som inget har känner sig ännu fattigare när grannens barn kan få mobiltelefon och DVD, och själva har dom fullt upp med att ha råd till kläder på kroppen och mat på bordet till sina barn.
Och jag tror precis som du att dom föräldrar som lämnar byn och sina barn för industriarbete i någon storstad kommer att få ett förhållande mer likt det mellan barn och föräldrar i t.ex Sverige, och enligt mig är det både på gott och ont.
För egentligen mår nog barnen bäst av att växa upp med föräldrar och släkt, det ger en trygghet som dom inte kan få någon annanstans, inte ens med utbildad betald personal som ofta har för många barn att ta hand om, och som därför inte kan ge varje barn så mycket tid som denne kanske vill ha och behöver.
Därför är jag oerhört glad att gummiträden har gjort det möjligt för så många att lämna Bangkok, Korat och Rayongs fabriker och gett dom möjlighet att återvända till släkten i byarna, och allra gladast är jag för dom som inte har haft barnen med sig till stan utan låtit dessa vara i byn med t.ex mormor, att dom nu kan återförenas och tjäna lika bra eller bättre än i stan är fantastiskt, i byn är ju boendet i princip gratis och allt dom äter är mycket billigare att köpa + att dom kan odla en del själv och ha husdjur.
Så deras ekonomiska situation förbättras avsevärt, och dom får vara tillsammans igen, är det inte underbart.
Jag diskuterade det här ämnet med frugan efter att jag hade skrivit det, och hon höll med om det mesta, men hon sa att dom som oftast får mest skuldkänslor till föräldrarna är dom som har studerat vidare, det ska till oerhörda uppoffringar för en relativt fattig familj att klara av ha ett barn på universitet, och dom känner hela tiden att föräldrar och syskon måste försaka sig själva under studietiden.
Mvh Isan Lover
Jag tycker också att det är guld om barnen kan växa upp med sina föräldrar på landsbyggden och det är jättekul så länge gummiboomen håller i sig men dessvärre är det helt orimligt att den gör det och för de som precis hoppat på så tyder väl det mesta på att det istället blir en ekonomisk smäll som gör dem än fattigare. Tyvärr finns det väl inget land som lyckats gå från fattigt bondesamhälle till ett rikt (ekonomiskt alltså) land utan att en stor andel av befolkningen "tvingats" lämna landsbyggden. Risken är snarare att den kraftiga prisuppgången på rågummi sprider ett falskt hopp att det faktiskt går att bli relativt rik på ett liten plätt jordbruksmark och att det stoppar upp den naturliga och nödvändiga inflyttningen till städerna. Gummiträd går att odla på många ställen, kräver ingen större investering och minimal kunskap, ungefär som ris alltså, och sådant kan man i längden aldrig bli rik på, tvärtom på sin höjd överleva.
---
Någon jämförde med svenska barkbrödstiderna. men man kan ju jämföra med svenska 50-talet
/svalt vi inte, även om det blev gröt till middag i slutet på månaden ibland
/normalt var en förälder hemma åtminstone till skolstarten. (Jag gissade bara fel på en av oss, som började samtidigt, gällande vilka, som hade gått på dagis. På nästan alla syndes det på att dagisbarnen var mycket mer gapiga och stirriga...)
/Vet inte vad det var i snitt, men i min familj träffade vi far- och morföräldrarna ofta. (=I snitt ett veckoslut per månad för de, som bodde 8 mil bort, och minst en gång i veckan för de i samma stad.)
/Och om TV var barnvakt något, så var det väldigt lite, för det var väldigt lite TV-program för barn då
Fanns det dagis på 50-talet ? Inte i byn som jag är uppvuxen i alla fall.
Sedan har jag för mig att det finns flera stora studier som visar att det generellt sett går bättre i livet för dom som gått på dagis än dom som inte gjort det.
Jag tror att det finns några medlemmar här på MPR som sitter inne med kunskap om detta och kan bekräfta eller dementera mina teorier.
Fritz..
Fanns det dagis på 50-talet ? Inte i byn som jag är uppvuxen i alla fall.
Sedan har jag för mig att det finns flera stora studier som visar att det generellt sett går bättre i livet för dom som gått på dagis än dom som inte gjort det.
Jag tror att det finns några medlemmar här på MPR som sitter inne med kunskap om detta och kan bekräfta eller dementera mina teorier.
Fritz..
Dagis fanns det, men i begränsad upplaga, kallade "kindergarten"..varför kan man ju undra?
Är man frisk o stark spelar det nog ingen roll om man går på dagis eller ej, men för de som inte, på grund av olika anledningar, kan ta för sig ser det inte vidare ljust ut enligt nån undersöning som jag för mitt liv inte kan komma ihåg var eller när jag läste den, så fråga inte nån länk, det var på papperstiden.
Gamle Baa
Fanns det dagis på 50-talet ? Inte i byn som jag är uppvuxen i alla fall.
Sedan har jag för mig att det finns flera stora studier som visar att det generellt sett går bättre i livet för dom som gått på dagis än dom som inte gjort det.
Jag tror att det finns några medlemmar här på MPR som sitter inne med kunskap om detta och kan bekräfta eller dementera mina teorier.
Fritz..
Där jag växte upp* gick ungefär 10% på dagis, så det fanns
(*Från 5-årsåldern. Det var stor bostadsbrist i Stockholm då, så då det byggdes nya områden, så hamnade många olika sorters människor där, men mest arbetarfamiljer.)
Det beror nog på hur de definierade "gå bättre"...
Jag antar att för att få det resultatet måste definitionen ha varit BARA ekonomiskt. För en stor del av dagisbarnen blev gapigare och var mycket ouppfostrade själviska med vassa armbågar, vilket kan vara användbart i affärslivet, men inte vidare bra för välmåendet...
Av de i den ålderskullen, som jag skrev om, som jag vet om de gick på dagis, och hur det gått för dem:
/1 dagis. Elitspelare i fotboll ett par år, innan ingen elitklubb ville ha honom längre p g a alkoholproblem. Dog av missbruket då han var 47.
/1 med dagmamma. IT-projektledare nu.
(((Då jag pratade med en gammal klasskompis förra sommaren, "inventerade" jag ur minnet vad det blivit av de, som jag kände till bara från "mitt" hörnhus (=30 lägenheter). Jag visste 8, som hade gjort något extraordinärt för att komma från ett arbetarområde. Efter att ha frågat runt lite, är det 15. (T ex stjärnfotografer, sport, musik, då 2 mycket kända fotomodeller, egna företagare, författare...) Vad jag vet gick bara en av de 15 på dagis.)))
Ja och alla sjuka bufflar som det måste betalas för
Logga in för att svara.