Jag är benägen att hålla med Kim.
Önskelistorna från Isaan har enligt min erfarenhet varierat en del under de senaste 20 åren.
Förr var det ofta motorcyklar, renovering av hus på landsbygden, kedjor, amuletter och armlänkar i renaste guld som var hett eftertraktade hos de emigrerade damerna. De senaste 10 åren har det dock varit på modet att be sina farangsponsorer att köpa kor och tjurar som släktingarna ska sköta om där ute på landsbygden. Jag känner till en hel del farangherrar som veknade och tröttnade på det evinnerliga tjatet om att ”alla andra av mina kompisar har fått en ko”. Ungefär som att lyssna på en enkelspårig tonårings tjat och snart inhandlades därför dessa kreatur som skulle bli en sådan lysande affärside för alla parter (farangen var nog exkluderad).
Enligt deras fruar och släktingarna ute på vischan, så skulle det gå fint att låta kreaturen gå och beta lite av gräset vid vägkanten och sedan skulle de växa sig stora och ståtliga för vidare transport till slakteriet. Det skulle vara sgoda och säkra pengar. Vad som ofta glömdes bort var att det krävdes rent vatten, staket, kraftfoder, mineraler och veterinärintyg mm för att kossorna skulle må bra och kunna hämtas för slakt. När det väl blev dags för slakt, så fick ko-sponsorn vara glada om han och han fru kunde få igen pengarna som de hade lagt ut. Jag vet även några faranger/thaikvinnor som satsade på tjurar som de sedan skulle sälja sperma från. Detta affärsjippo blev ingen framgång det heller eftersom det krävde ganska avancerad utrustning i form av kylbehållare och andra sterila instrument som deras fruars släktingar vare sig hade eller kunde handskas med. Kunskap om eftermarknad och lämpliga försäljningskanaler för sperman var också något som sköts på framtiden eller helt missades av de inblandade och allt rann ut i sanden, i alla fall de investerade pengarna.
De senaste 5 åren har jag dock sett en markant svängning om önskemål om åkermarksköp hos thaidamer som är sambo/gifta med faranger (det gäller både svenskar och andra nationaliteter).
Det är väl tämligen märkligt, men samtidigt fascinerande att dessa ofta minimalt skolade damer kan få förtroendet att agera investeringskonsulter åt sina svenska herrar, och då baseras oftast deras källforskning och investeringskalkyler på ren hörsägen från släktingar som oftast har ännu mindre skolning. Jag vet inte om det är i blint oförstånd eller ett resultat av konflikträdsla som gör att dessa farangherrar överlåter deras sparpengar att investeras och förvaltas av endera halv eller hel -analfabeter på andra sidan jordklotet.
Senast i somras träffade jag en kille från en stad på Västkusten som är gift med en thaidam från de yttersta delarna av Isaan. Hans thai-fru hade tidigare under våren stoltserat för min sambo att nu hade minsann även hon gjort en fantastisk lantbruks-investering utanför byn där hennes föräldrar bor. Ett lån på 150 000 kronor hade hennes man snällt borgat för i den lokala svenska banken och lånebeloppet plus ett hopgnetat kapital hade sedan snabbt skickats iväg till en obskyr bror som glatt hade inhandlat den chanot-lösa marken i sitt eget namn. Det han fick var bara ett kvitto på att säljaren hade tagit emot pengarna.
Den svenske mannen hade övertalats av sin fru att snart skulle de kunna tjäna stora pengar på att odla sockerrör på de gamla risfälten. Vinsten trodde
han skulle delas lika mellan honom och frugans bror, men några kontrakt fanns inte skrivna. Alla omkostnader i form av arbetskraft, plantor, gödsel, maskiner mm som senare skulle komma, skulle naturligtvis falla på farangen och det var inget som han verkade tycka vara onormalt eller oroa honom.
Men jag såg i den svenske mannens ögon att han innerst inne visste att han nu stod ordentligt i skuld, och att han aldrig mer skulle få igen sina ”investerade” pengar som han faktiskt hade skänkt bort. Tänk om de istället hade valt att sponsra lite skolgång åt någon släkting istället för att satsa på ett döfött lantbruk som ingen bildad thai skulle ta i med tång. Han erkände också att han inte visste vad ett chanot-dokumet var för något, och att han själv aldrig hade sett den aktuella marken ifråga. Det hade i och för sig inte hans fru heller gjort, men det var väl inte så noga för det var ju brodern som skulle få bruka den dör marken som saknade riktiga papper.
(Om det nu var en bror eller om det var någon annan relation? Nja … vem vet?)
Men hur som helst titulerade sig nu den här svenske mannen som delägare av ett stort stycke lantbruksjord i nordöstra Thailand, och det var med viss frambringad stolthet som han för mig beskrev sin spännande pensionsinvestering.
Vad gör man när man får höra sådana här historier av en något uppspelt och duperad farang?
Vad kan man säga till en investerare av denna typ utan att röra upp känslor och samtidigt framstå som en synisk glädjedödare?
- Jag själv väljer numera att inte säga något alls, för det blir så gott som alltid budbäraren som får all skit när verkligheten uppenbarar sig.
Jag vet inte om killen ifråga är verksam på MPR, men om han läser detta så ska han veta att jag önskar honom lycka till och att jag inte ser ner på vare sig honom eller hans fru. Det är inte min sak att tala om för dem hur de ska leva sina liv, men jag förbehåller mig rätten att reflektera lite över deras i mina ögon något ogenomtänkta beteende.
Mvh Måne
som gav bort sin moppe till sin blivande svärfar som är änkeman och ville vidga sitt sökområde efter en ny dam. Nu glider han omkring i byarna och skryter för damerna om sin dotters förmögna falang. Både min dam och jag vill ge honom