Byaskvaller i stort och smått

Fint som vanligt. Kim.

Var det kallt på marknaden??? Eftersom alla fåglarna ligger och värmer varandra på hög?

Skulle gissa på att deras ben är ihopknutna för att hålla dom på plats

Quote

Fåglarna? Själv ser jag bara två högar med mat på den aktuella bilden.

Har för övrigt just averkat den sista solnedgången i byn för den här resan. Avnjöt den sittande med en stor kall Chang tittande på när byungdomarna spelade fotboll samt när sonen försökte klättra upp i mangoträdet. Funderade om jag skulle ta kameran och föreviga fotbollen, men tänkte. äsch, ingen kamera i dag, njut av lugnet, solnedgången och den utsökta ölen istället.

Tidigt i morgon bitti tar vi bilen till Chasoengsao för att hälsa på farmor som antagligen ligger för döden (?) på sjukhuset där. Efter det blir det turistort och shopping någon dag fram till hemresan den 24:de.

Har faktiskt ingen lust med turistort alls, så den sista veckan känns tyvärr bara som en transportsträcka till hemresan. Huvudet är redan i Sverige och planerar jobb mm för fullt. Konstigt det där med inställning. Jag längtar aldrig hem när jag är bortrest, inte det minsta. inte förrän den dag jag i huvudet ställer in mig för hemresa (vilket brukar ske den sista veckan ungefär). Efter det är det svårt att koncentrera sig på att njuta av ledigheten längre. När väl tanken på hemresa infunnit sig så är det något som ska genomföras, helst så fort som möjligt eftersom varje dag bara känns som en väntan och transportsträcka.

Någon annan som känner på samma sätt?

Skulle gärna själv skippa sista veckan och åka hem tidigare. om det inte vore så att den näst sista veckan då skulle bli den sista där landsomställningen i huvudet sker.

Ps  Lägger in en bild på en hög mat till. kännetecknande för att det är just mat och inte kycklingar är det lilla blåa snöret som binder ihop benen. Kan det skönjas så är det mat som ligger där, finns snöret inte så springer "maten" iväg och kan därför inte jämställas med densamma utan kallas kyckling (gai).

Fast det vet jag förstås att P3, som bott i trakten flera år, redan vet. Så det påståendet är inte adresserat till just honom.

Ps2  Kylan har för övrigt gett med sig och det behagliga Isaanvinterklimatet är tillbaka.

Quote

Skvaller tråden är ju hur grym som helst  håller med dig kim man ska inte ha grannarna för nära vi har väl 5-7 minuter till närmsta granne det är lagom och när man sitter på altanen  så ser man ris fälten och väg 2378  som ligger om man åker från buriram mot satuk så åker  man höger efter flygplatsen det är väg 2378 mot chom phra och surin så ligger vårt hus på höger sida cirka 20-22 km. från flygplatsen 150 meter in på risfälten  det stort som ett slott  alla är välkomna jag kommer dit 14 februari      mvh

Quote

Tack än en gång för fina bilder...

Gillar ju personligen bild 6 och 11 bäst... 

Om man är i Bangkok hur åker man då för att smidigast ta sig till denna begivenhet i form av gränsmarknaden? jag tänker på buss eller och tåg.

Ingvar

Du kan antingen ta tåg eller buss till Surin därifrån åker du med rödbussen till girekt till gränsmarknaden.Tåg stationen ligger precis vid busstationen.Mvh Måne

Tack Måne!

Du skriver " till girekt till" men jag gissar att du menar "till direkt till" eller är girekt namnet på en plats?

Åker till LOS 25 feb.

Ingvar

G och D låg för nära,naturligtvis var det DIREKT,ha en trevlig tid därnere och gränsmarknaden är definitivt en plats att kolla(och du är 2 min.från mig)Är tyvärr inte nere själv.PS ta en förstaklassbiljett med tåg från Bangkok,egen kupe,riktigt trevligt faktiskt DS Mvh Måne

Måne!

Jag skall akta mig för att åka 1:a klass för då kan inte min "guide" sitta på samma ställe som mig.

Quote

Är tillbaka i Sverige sedan en vecka tillbaka och det känns trots allt ganska skönt faktiskt. Har smaskat farangmat och ruskigt goda hemmagjorda mackor gjorda på morsans hembakta bröd med bregott, tjocka skivor onsalakorv, smörgåsgurka och västerbottensost. Fy tusan vad gott efter daglig risfrukost nästan 3 mån i sträck.

Vad gäller farmor borta på sjukhuset i Chachoengsao så anlände vi dit med bil från Surin den 19 januari och hon låg där trött, smal och sjuk i sin sjukhussäng med hela släkten runt omkring sig. Slangar och sladdar satt fästa överallt på kroppen kopplade till en skärm och hon andades via respirator. På morgonen samma dag som vi anlände hade dom trott att hon var död och t o m beställt transport av kroppen hem till Ban Dan, Surin innan hon till allas förvåning kvicknade till och kom till liv igen.

Så när vi anlände var hon allt annat än pigg men under vårt besök, där hon tydligen till sin stora lycka, fick barn, barnbarn och barnbarnsbarn runt sig så kvicknade hon till mer och mer och sjukhuspersonalen tittade på skärmen och sa att hon, till deras förvåning, plötsligt hade riktigt bra värden. Vi fick hålla handen, massera och tala med farmor och hon fick för första gången se och känna lite på vår son (hennes barnbarnsbarn).

Tyckte först att det var riktigt sorgligt att se hennes situation och en klump i halsen infann sig omedelbart trots att jag inte träffat henne sedan vårt bröllop många år tidigare. Men i takt med att farmor kvicknade till mer och mer, log, försökte sätta sig upp och ville prata samtidigt som hon själv drog loss diverse slangar så kändes det mer och mer angenämt att vara där med henne. Vi stannade några timmar innan vi på kvällen var tvungen att åka vidare ner till Pattaya innan den chaufför som skulle köra tillbaks vår bil måste åka vidare till Bangkok. Pattaya anlände vi klockan 21.

Sista minnet av farmor blev därför ljust och hon dog sedan på riktigt 3 dgr senare. Hennes aska och ben finns nu, en dryg vecka senare hemma i Ban Dan där hon levt merparten av sitt liv och fött samt uppfostrat sju barn.

Farmor var egentligen en fullblodskhmer, född och uppvuxen i en by ca 5 mil in från gränsen mot Thailand räknat. Men någon gång för 60-65 år sedan så träffade hon min frus farfar som var "lao" från Sisaket. Han i sin tur kom till trakten som chef över vägbygget till gränsövergången Chong chom/O'smach och kallades tydligen även "chefen" livet igenom.

Dom valde efter att ha gift sig att slå sig ned i Ban Dan, Surin och farmor födde som sagt var sju barn varav ett av dom så småningom blev min svärfar. Två av sönerna försvann dock under oklara omständigheter i Kambodja någon gång under Pol pots skräckregim 1975-79. Men antagligen finns deras rester begravda i någon av dom många massgravarna med avrättade "spioner och revolutionsfiender" på ökända "killing fields". Det räckte nog med att kunna tala thailändska för att bli fälld och avrättad för spioneri på den tiden.

Dom senaste åren har farmor dock bott i provinsen Chachoengsao dit dom två yngsta döttrarna flyttade redan för över 20 år sedan. Och med tanke på att kambodjanska farmor bott så många år i centrala Thailand så frågade jag frugan hur bra hon egentligen kunde tala thai men på den frågan kunde förstås frugan inte ge något svar. - Jag har aldrig talat annat än khmer med farmor så jag vet inte, svarade förstås frugan. Dum fråga av mig.

Frugan var första barnet till mina, på den tiden, väldigt unga och fattiga svärföräldrar och eftersom frugan drabbades av lunginflammationer mm i späd ålder så trodde alla att hon skulle dö. Farmor fick därför jobbet att ta hand om henne medan mina svärföräldrar slet och jobbade för att bygga upp ett liv och ett hem. Så frugan och farmor hade ganska speciella band och släktingarna sa att det var för frugans besök vid sjuksängen som farmor blev så mycket bättre för en stund. Och kanske, vem vet?

Nu vilar hon dock efter ett väl förrättat 83 årigt liv borta på tempelområdet i Ban Dan, Surin medan delar av hennes genetiska arv, i skrivande stund, återfinns lekande på dagis här uppe i norra delarna av Sverige. Frid över hennes minne.

Dom sista dagarna innan hemresan tillbringade vi sedan i hektiska Pattaya där jag b la fick tillfälle att gå ut på en agogo-sväng med forummedlemmarna Felixduva samt Ylle. Men den rapporten får jag återkomma till i en annan tråd på en annan mer nattlivsvänlig tavla.

Drabbades efter det tyvärr av en besvärlig matförgiftning (farangmat, ni vet) och fick ligga med både feber och sjuk mage i stort sett ända fram till det var dags att åka till flygplatsen för vidarebefodran Sverige. Usch!

Här en bild från tillfället i Chachoengsao som visar en del av farmors nedärvda genbank, nämligen tre av barnen, fem av barnbarnen och två av barnbarnsbarnen. Dessutom ytterligare ett barnbarnsbarn växande i frugans mage. Så farmors liv var inte förgäves. 

Tråkigt att höra att farmor gått bort    men så är livets gång tyvärr.Roligt att höra att du har träffat Ylle,honom har jag inte sett på flera år men festa det är han tydligen ruskigt bra på fortfarande,Hälsa alla där uppe i norr.Mvh Måne   

En fin och ömsint skriven minnesruna över Oas farmor. Glöm inte att spara de här orden och minnena till era egna barn. Det kan komma en dag när de frågar om sina förfäder och släktingar.

Det är ju så att döden är en del av livet men det är ändå jobbigt när någon paserar gränsen, oavsett hur ljust minne man har av den som lämnat.

På tal om gränser är det någon av forumets medlemmar som vet ifall det går att korsa gränsen vid Chong Jom / O Smach och åka reguljär buss via Samraong till Siamrep ? Är det snabbare och bättre att åka omvägen via Aranya prathet / Poipet trots att det är flera gånger längre?

Tängte dra mig mot cambodja i början på mars efter att jag besökt gränsmarknaden.

Ingvar

Hej Kim

Beklagar sorgen.

Men det var interesant att höra dig berätta om farmorns reaktion när alla kom på besök.

Dom flesta thai är ju helt övertygade om att dom anhörigas stöd är bättre än alla mediciner.

Och tillbringar därför mycket tid hos dom sjuka, på lasarett flyttar hela familjen in ibland.

Mvh Isan Lover