Utan att vara någon expert på thai så tror jag att poo nam kon kee klard (stavning?) är mer lämpligt uttryckt för detta kräk. Kommer väl någon kunnig med korrekt uttryck senare och rättar oss
kee klaat (ขี้ขลาด )
Så du menar att normalvikten är 240 kg???Nu får du nog uppsöka viktväktarna min herre.
Enkel matematik 40x3 = 120 kg
Du skulle ju dubbla, jag rekommenderar det tredubbla från ursprungliga vikten 40 kg.
Tror att är nära sanningen om man tittar på folket här, inte jag senast i dag visade vågen 74 kg.
Enkel matematik 40x3 = 120 kg
Du skulle ju dubbla, jag rekommenderar det tredubbla från ursprungliga vikten 40 kg.
Tror att är nära sanningen om man tittar på folket här, inte jag senast i dag visade vågen 74 kg.
Ja.Jag skämtade bara.Jo du har rätt.Själv väger jag 93 kg.Om jag drattar i vattnet med kläder jeans skjorta etc.blir jag riktigt tung.
Ja.Jag skämtade bara.Jo du har rätt.Själv väger jag 93 kg.Om jag drattar i vattnet med kläder jeans skjorta etc.blir jag riktigt tung.
Men du har ju den fantastiska prylen i din ficka som vecklas ut till en gummibåt med motor och allt, givetvis med 64 bitars, förlåt, hästars motor och tar dig in till land och trygghet 
Men du har ju den fantastiska prylen i din ficka som vecklas ut till en gummibåt med motor och allt, givetvis med 64 bitars, förlåt, hästars motor och tar dig in till land och trygghet
Javisst ja.Efter senaste uppdateringen finns ju även denna funktionen. 
Så här ser det ut på båten.
Alltid mycket folk och blir det panik är det inte lätt att komma åt en flytväst
Man skall väl inte behöva komma åt flytvästen. Den skal sitta på en när man åker båt. Men det är väl fegt eller?
Det är säkrast att ha på flytvästen, olyckor händer ofta. Jag kommer att använda den i alla fall.
Ja.Jag skämtade bara.Jo du har rätt.Själv väger jag 93 kg.Om jag drattar i vattnet med kläder jeans skjorta etc.blir jag riktigt tung.
Enligt min erfarenhet så flyter kläder i vattnet.
Enligt min erfarenhet så flyter kläder i vattnet.
Inte med dig i dom, garanterat. 
Det här med flytväst ska man inte ta så"lätt" på, nu blir jag väldigt off topic, men vill med detta lilla inlägg beskriva hur viktigt det är att ibland inte underskatta en flytväst!
Året var väl 2006 och jag och frugan (då flickvän) samt en polare från Sverige åkte med en snorklingsbåt från södra Koh Lanta ner mot öarna söderut. Allt började bra
med fantastiskt väder, god stämning ombord och en riktigt bra besättning. Besättningen på båten var väldigt noga med säkerheten, vilket jag uppskattade väldigt mycket.
Jag är själv mer eller mindre uppvuxen på sjön under våren, sommaren och tidig höst fört att under vintern jaga i de sörmländska skogarna.
Nåväl, vi la ut och vi njöt av båtturen, innan vi kom fram till ön där man simmar in i en grotta (glömt namnet på ön ikväll) började en medelålders Svensk fyllna till. Han hade fru och
barn med sig så vi tyckte att han bar sig väldigt omdömeslöst åt då han gång efter gång bröt mot säkerhetsreglerna som besättningen var noga med.
Efter en ganska sen lunch var det dags att lämna Koh Lipe för det sista stoppet innan vi non stop skulle gå hemåt igen, men bara ett sista snorklingstopp innan speedboaten tar oss hem!
Det är nu helvetet börjar, Svensken som nu är rejält packad vill trotts besättningens order att fridyka, de kämpar som tokiga för att om han ska vara i vattnet ska han ha flytväst på sig, han
skiter fullständigt i deras råd och ger sig iväg. Jag, polaren och tjejerna snorklar lugnt runt och njuter av livet, men med enligt svensken fjolliga flytvästar på.
Efter ett tag hör vi ett väldans ståhej, något har gått gått fel! Svensken är borta och syns inte till någonstans, alla letar febrilt och efter bara några minuter ser besättningen bubblorna.
Men han ligger för djupt, både jag och thailändarna ombord slet av oss västarna och försökte komma ner, men det var lönlöst, vi såg han så nära men ingen kunde dyka så djupt.
Kaptenen tog beslutet att ankra om för att använda ankarlinan för att komma ner till svensken, de så viktiga minuterna flöt iväg och jag kände att detta kommer inte sluta väl.
En av de thailändska besättningsmännen använder ankarlinan för att dra sig ner för att rädda mannen, medan de andra typ äter somtam.
Själv är jag så besatt av tanken på att rädda ett liv så jag nästan stryker med själv då jag i min enfald försöker möta upp halvvägs ner på linan.
Putte, kompisen, står på däck och vrålar som en besatt samtidigt som han slänger ner en flytväst till mig när jag kommer upp, med orden ge dig för fan du orkar inte länge till!
Han visste inte hur fruktansvärt nära det var att jag drunknade där.
Efter mycket omak fick vi upp han på badbryggan och jag var helt slut. Då lagen om allt jävlighet säger att nu kan det inte bli värre, så blir det så. Av de som var ombord var det bara en som kunde HLR någorlunda,
och det var jag!
Då jag och med Puttes hjälp försöker väcka mannen till liv med hans hysteriska fru och barn runt oss drar vi mot Koh Lanta istället för mot fastlandet som ligger betydligt närmare, och nu går allt åt helvete.
Mot kvällen har det blåst upp ganska rejält så thailändarna anser att det är för stor risk att gå ut med hjälp till oss, nu fick jag dock inte reda på detta förr än senare.
Under tiden på båten vi färdas på är det fullt kaos, vi lyckas få livstecken på svensken, och under några minuter klarar han av andningen själv.
Då, så passande, lägger även mitt medvetande av. Jag vaknade kanske några minuter senare med mer omvårdnad av besättningen än svensken, men Putte gjorde vad han kunde under tiden!
Någonstans där borde vi ha slutat, mannen, svensken, var egentligen bortom all räddning, vi hade gjort allt vi kunde och lite till. Vi skulle ha låtit han dö, som han egentligen gjorde, på Koh Lipe.
Någonstans utanför Koh Lanta beslutade jag och Putte att, trotts det vi lärt oss om dödsförklaring, att det var dags att avsluta!
Det finns så mycket mer i denna händelse som förändrat mitt liv, den var inte slut med att vi kom i land, mardrömmen fortsatte!
Men det jag vill framföra är vikten av en god flytväst!
//S
Tja som sjöman har jag farit med en annan drog påverkad kapten gennom åren & en annan idi*t med.
Det kommer man nog aldrig ifrån. Vad som är värst, tja föredrar fyllskallen före idi*ten . Grundat pa 30 års erfarenehet men helt poltiskt inkorrekt.
Sedan är nog detta ett TIT case, for good or bad.
Det här med flytväst ska man inte ta så"lätt" på, nu blir jag väldigt off topic, men vill med detta lilla inlägg beskriva hur viktigt det är att
iblandinte underskatta en flytväst!Året var väl 2006 och jag och frugan (då flickvän) samt en polare från Sverige åkte med en snorklingsbåt från södra Koh Lanta ner mot öarna söderut. Allt började bra
med fantastiskt väder, god stämning ombord och en riktigt bra besättning. Besättningen på båten var väldigt noga med säkerheten, vilket jag uppskattade väldigt mycket.
Jag är själv mer eller mindre uppvuxen på sjön under våren, sommaren och tidig höst fört att under vintern jaga i de sörmländska skogarna.
Nåväl, vi la ut och vi njöt av båtturen, innan vi kom fram till ön där man simmar in i en grotta (glömt namnet på ön ikväll) började en medelålders Svensk fyllna till. Han hade fru och
barn med sig så vi tyckte att han bar sig väldigt omdömeslöst åt då han gång efter gång bröt mot säkerhetsreglerna som besättningen var noga med.
Efter en ganska sen lunch var det dags att lämna Koh Lipe för det sista stoppet innan vi non stop skulle gå hemåt igen, men bara ett sista snorklingstopp innan speedboaten tar oss hem!
Det är nu helvetet börjar, Svensken som nu är rejält packad vill trotts besättningens order att fridyka, de kämpar som tokiga för att om han ska vara i vattnet ska han ha flytväst på sig, han
skiter fullständigt i deras råd och ger sig iväg. Jag, polaren och tjejerna snorklar lugnt runt och njuter av livet, men med enligt svensken fjolliga flytvästar på.
Efter ett tag hör vi ett väldans ståhej, något har gått gått fel! Svensken är borta och syns inte till någonstans, alla letar febrilt och efter bara några minuter ser besättningen bubblorna.
Men han ligger för djupt, både jag och thailändarna ombord slet av oss västarna och försökte komma ner, men det var lönlöst, vi såg han så nära men ingen kunde dyka så djupt.
Kaptenen tog beslutet att ankra om för att använda ankarlinan för att komma ner till svensken, de så viktiga minuterna flöt iväg och jag kände att detta kommer inte sluta väl.
En av de thailändska besättningsmännen använder ankarlinan för att dra sig ner för att rädda mannen, medan de andra typ äter somtam.
Själv är jag så besatt av tanken på att rädda ett liv så jag nästan stryker med själv då jag i min enfald försöker möta upp halvvägs ner på linan.
Putte, kompisen, står på däck och vrålar som en besatt samtidigt som han slänger ner en flytväst till mig när jag kommer upp, med orden ge dig för fan du orkar inte länge till!
Han visste inte hur fruktansvärt nära det var att jag drunknade där.
Efter mycket omak fick vi upp han på badbryggan och jag var helt slut. Då lagen om allt jävlighet säger att nu kan det inte bli värre, så blir det så. Av de som var ombord var det bara en som kunde HLR någorlunda,
och det var jag!
Då jag och med Puttes hjälp försöker väcka mannen till liv med hans hysteriska fru och barn runt oss drar vi mot Koh Lanta istället för mot fastlandet som ligger betydligt närmare, och nu går allt åt helvete.
Mot kvällen har det blåst upp ganska rejält så thailändarna anser att det är för stor risk att gå ut med hjälp till oss, nu fick jag dock inte reda på detta förr än senare.
Under tiden på båten vi färdas på är det fullt kaos, vi lyckas få livstecken på svensken, och under några minuter klarar han av andningen själv.
Då, så passande, lägger även mitt medvetande av. Jag vaknade kanske några minuter senare med mer omvårdnad av besättningen än svensken, men Putte gjorde vad han kunde under tiden!
Någonstans där borde vi ha slutat, mannen, svensken, var egentligen bortom all räddning, vi hade gjort allt vi kunde och lite till. Vi skulle ha låtit han dö, som han egentligen gjorde, på Koh Lipe.
Någonstans utanför Koh Lanta beslutade jag och Putte att, trotts det vi lärt oss om dödsförklaring, att det var dags att avsluta!
Det finns så mycket mer i denna händelse som förändrat mitt liv, den var inte slut med att vi kom i land, mardrömmen fortsatte!
Men det jag vill framföra är vikten av en god flytväst!
//S
All karma till dig som gjorde mer än alla andra och gav allt för att försöka rädda livet på en annan medmänniska - jag kan bara buga inför sådana gärningar!
All karma till dig som gjorde mer än alla andra och gav allt för att försöka rädda livet på en annan medmänniska - jag kan bara buga inför sådana gärningar!
Tack!
Det var en väldigt traumatisk händelse där vi kämpade mot tiden, havet och massor av ångest och förtvivlan från framför allt mannens familj ombord på på båten. Resan från Koh Lipe lill Koh Lanta tar normalt någon timme, men vi gick i en ganska rejäl motskjö så det tog mycket längre tid för oss.
Av respekt till Putte och Svenskens anhöriga vill jag inte gå in djupare på detta.
Jag led (och lider fortfarande) av fruktansvärda mardrömmar om detta, det är inte mannen jag ser, det är hans förtvivlade familj som anklagar mig för att inte räddat honom, att jag inte gjort tillräckligt .
Jag vet att det är sjukt, men hjärnan spelar oss spratt ibland. Jag älskar fortfarande sjön, men att vara i den går bara inte!
Förlåt att det vart off topic men det kändes på någotvis rätt att skriva av sig i denna tråd!
//S
I tisdags besökte premiärministern Pattya med anledning av olyckan.
http://www.pattayaone.net/Pattaya-news/108218/thai-prime-minister-visits-Pattaya-ferry-disaster/
Tack!
Det var en väldigt traumatisk händelse där vi kämpade mot tiden, havet och massor av ångest och förtvivlan från framför allt mannens familj ombord på på båten. Resan från Koh Lipe lill Koh Lanta tar normalt någon timme, men vi gick i en ganska rejäl motskjö så det tog mycket längre tid för oss.
Av respekt till Putte och Svenskens anhöriga vill jag inte gå in djupare på detta.
Jag led (och lider fortfarande) av fruktansvärda mardrömmar om detta, det är inte mannen jag ser, det är hans förtvivlade familj som anklagar mig för att inte räddat honom, att jag inte gjort tillräckligt .
Jag vet att det är sjukt, men hjärnan spelar oss spratt ibland. Jag älskar fortfarande sjön, men att vara i den går bara inte!
Förlåt att det vart off topic men det kändes på någotvis rätt att skriva av sig i denna tråd!
//S
Känner igen den konstiga reaktionen från anhöriga även om det inte var lika allvarlig händelse som du var inblandad i!
När jag var i 15 års åldern var jag och ett antal kompisar på en fest (ett 30 tal kompisar i gänget), festen hölls av en tjej vars föräldrar inte var hemma.
Vid ca:22 tiden på kvällen så råkade en av mina bästa vänner (som aldrig skulle få för sig att slå någon annan) i slagsmål med en annan kille i gänget och han fick en blåtira på ena ögat, dagen efter när jag besökte honom hemma hos sina föräldrar så fick jag värdens utskällning av hans mamma som var helt hysterisk!
Jag själv blev ju helt paff och fattade ju inte varför hon angrep/beskyllde mig, för att hennes son hade fått en blåtira, men efter att jag förklarade, att hela förloppet hade skett - utanför huset och jag själv befann mig på husets ovanvåning tillsammans med några andra vänner där vi lyssnade på musik,när vi upptäckte att det var något som hade hänt utanför så var bråket redan över samt att det var en annan av våra bästa vänner som hade sett bråket,klev in,avstyrde slagsmålet och förhindrade att det skulle bli ännu värre så lugnade hon ner sig lite grann.
Men jag själv vart illa berörd,fick ingen upprättelse angående mammans anklagelser vilket inte var bra eftersom det fanns kvar i bakhuvudet en lång tid framöver!
Jag kan bara konstatera att moderskänslor är riktigt starka och kan ibland bortse ifrån att någon har gjort sitt yttersta för att hjälpa deras barn utan att dom fattar det själva!
Det är ju väldigt tråkigt att du inte fick någon uppskattning från familjen men dom befanns sig väl i någon slags trauma men du vet ju själv att du gav allt för att rädda personen och det tycker jag att du ska känna dig riktigt stolt över!!!
Logga in för att svara.
