Bangladesh-en mödosam resa som slutade i finkan

I april 2008 greps den i Sverige inte helt obekante Joy Rahman i Bangladesh misstänkt för ett mord på en av hans anställda. Jag höll på en med projekt för en kvinnoorganisation i Bangkok just då och var i kontakt med redaktionen hemma i Sverige på kvällen och vi beslutade då att ligga lågt men att jag skulle höra av nig till nattchefen vid 9 tiden lokal tid dagen efter. Sagt och gjort och vi avvaktade igen och jag trodde inte att jag skulle åka iväg. Men vid 13 tiden lokal tid i Bangkok så ringde de från redaktionen och nu var det bråttom som fan att komma till Bangladesh och Gopalganj som staden heter.

Iväg på en "Motosai" från Sukhumvit Soi 33 till Thonglor där Bangladesh´s ambassad ligger på en bakgatan. Ingen större rusning där men visum ansökan skulle varit inlämnad under förmiddagen för att kunna få visumet idag, var man sen som jag journalist så skulle det ta ett par veckor att fixa...

Efter lite övertalade/flörtande med receptionisten fick jag till slut en audiens med förstesekreteraren på ambassaden-en trevlig man som bjöd på te och snackade om tiden när han studerade i England på 1970-talet, när det gällde visumet så var det omöjligt att få ett journalistvisum med så kort varsel-fast ett vanligt turistvisum kunde han ju fixa på dagen om jag "lovade" att inte bedriva journalistisk verksamhet i Bangladesh.

Jag "lovade" det...

Hem som ett jehu och packa ner det nödvändigaste i en liten bag-har kvar svenska armens bag och den rymmer förvånansvärt mycket trots sin ringa storlek. En laptop(kameraryggsäck och sedan var jag färdigpackad. Försökte hitta en bra biljett till Dhaka också men det var kört-gick bara ett plan denna dag och det hade redan lämnat-fast det fanns ju en annan väg. Flyga från Bangkok till Calcutta och sedan vidare därifrån dagen efter till Dhaka.

Men först fick jag slå en signal till TGF-hon blev inte helt nöjd med att jag förklarade att jag var på väg till Bangladesh och skulle nog vara borta ett par dagar-Why did you not tell me this morning? You have puu-ying in Bangalateet?

Iväg till Suvvan, köpa biljett med Thai till Calcutta och retur från Dhaka och sedan iväg-Nu hade jag ju inget visum till Indien så jag och ett par som skulle vidare till Nepal kördes av 10 barska militärer till avgångshallen där jag fick ett par timmars sömn på det stenhårda golvet. Man lever inte bara i lyx som murvel...

Vågade inte fota inne i avgångshallen med tanke på de tungt beväpnade militärerna och skyltar med fotoförbud överallt- till slut öppnade Jet Airways gaten för flighten till Dhaka.

Flygplatsen i Kolkatta som staden heter nuförtiden

Äntligen på plats i Dhaka, klockan är nu 8,30 lokal tid, inga problem genom tullen eller immigration-nu gällde det att hitta en bil med chaufför. Vanligt hyrbilar går inte att få tag på i Bangladesh och det är kanske tur det med tanke på hur det går till i trafiken. Sheraton hade en lounge för sina gäster på flygplatsen och jag undrade lite försynt om han visste någon som kunde köra mig till Gopalganj? Jorusåatte det visste han och 40 minuter senare kom en herre vid namn Yusuf islam och hämtade mig. nej inte Cat Steven utan Yusuf islam från Bangladesh. Efter att ha optiskt besiktigat bilen som var en 20 år gammal Toyota som konverterats till diesel så bar det iväg. Rusningtrafiken i Dhaka innebär, kor, rickshaws, tuk-tuj´s, lastbilar, bussar, grävskopor och miljoner människor som alla har en tuta...tött som jag var efter natten på "Chez Calcutta International" så somnade jag och vaknade inte förrän vi stod vid färjan, färja och färja-allting är relativt.

Något jag fick lära mig var att ingen färja lämnar hamn i Bangladesh innan den är absolut proppfull-det gjorde att vi satt i nära 2 timmar och väntade in de sista lastbilarna och som absolut sista last föste man på en skock får på båten.

Det var två floder som måste korsas och om jag tyckte den första "färjan" såg skraltig ut så var det inget mot den andra. De bestod av en överlastad pråm som drogs/knuffades av en bogserbåt med slagsida...

Nu vet man varför det omkommer 500 -1500 personer om året i färjeolyckor i Bangladesh.

Ännu en "färja " på väg in till land med full last

Fortsättning följer...

Mycket spännande tråd! Jag väntar otåligt på fortsättningen..

//S

Som den tidsoptimist jag var trodde jag att vi skulle vara framme vid 14 tiden-vid "uppmarschområdet" till den sista färjan insåg jag att det inte skulle funka, klockan var redan 14 och ingen färja syntes till-väl över på fast mark hade vi ytterligare en 15 mil att köra på bristfälliga Bangladeshiska vägar

Det är Yusufs Toyota som står längst fram-konverterad med en Nissan Diesel lastbilsmotor så gjorde den 90 knyck där vägen så tillät.

När vi äntligen kom fram till Gopalganj var klockan närmare 19 på kvällen, det hade börjat ösregna och storma när vi nådde fram till fängelset

Blev ju ingen bra bild i ösregn utan blixt så jag försökte igen.

Bättre, men inte bra-fick duga för tillfället-stegade in hos vakthavande och stötte där på folk från Svenska ambassaden i Dhaka. Det var otänkbart att få träffa Joy Rahman eller någon annan fånge eftersom besökstiden var slut för dagen-oavsett om man var diplomat eller journalist-vi fick helt enkelt be fängelsechefen om ett undantag. sagt och gjort, jag följde med ambassadpersonalen till fängelsechefens bostad-man bjöd på mer te men kunde inte låta oss träffa Joy Rahman trots att ambassadens papper var i ordning-först dagen efter skulle ambassaden få träffa honom.

Det var mörkt, stormade och jag rekommenderades av ambassaden att inte resa ut på vägarna nattetid utan övernatta i Gopalganj. Fängelsechefen bjöd in ambassaden att övernatta i sin stora villa men jag och Yusuf fick hitta eget boende-nu finns det inga hotell i Gopalganj men efter 2-3 timmars sökande hittade vi ett härbärge där man kunde övernatta-in igenom en låst grind och upp 3 trappor till mitt rum med fläkt och myggnät.

Yusuf sov i ett chaufförsrum på bottenvåningen. Jag hade helt klart fått sviten-det ser man på toaletten, både sitt och stå toalett samt dusch med rinnande kallt vatten-nu var man på en helt annan nivå än natten innan där jag sov på terminalgolvet i Calcutta.

I vårt sökande efter nattlogi så var vi båda hungriga men eftersom det var efter 22 på kvällen var allting stängt, skickade ut Yusuf att köpa lite snacks i det enda "hålet i väggen" som inte hade hunnit stänga. bad honom också undersöka var man kan koppla upp sig mot internet.

Kvällsmaten är serverad! När det gällde internet var det inte så lätt, det fanns inget internetcafe och för att kunna koppla upp sig så var man tvungen att gå till telegrafstationen. Som givetvis stängde för flera timmar sedan. Vi fick helt enkelt göra en klassiker-jag fick ringa in mitt reportage.

Just som jag höll på med det så bankade det på dörren-det var 7 poliser som knackade på och deras befäl började fråga ut mig vem jag var, vad jag skulle göra i Gopalganj, hur länge jag tänkte stanna och så vidare. Jag svarade givetvis lite svävande på allt, jag var i Gopalganj för att göra ett reportage om de vilda bengaliska tigrarna och samtidigt besöka min vän från Sverige Joy Rahman. Det att Joy Rahman hade svenskt medborgarskap verkade överraska de flesta och polisen i Gopalganj var inte alls glad år media och ambassaduppmärksamheten det hela fick. Men efter en 15 minuter så lämnade de mig och jag kunde göra färdigt mitt arbete.

Nästa dag fick jag reda på att polisen stått posterade utanför härbärget och väckt stackars Yusuf 3 gånger under natten och frågat ut honom om vad han visste om mig. Att vi var iakttagna var solklart. men skit i det tänkte jag, nu tog vi oss till familjen Rahmans hus i Gopalganj.

Detta är Joy Rahmans lägenhet-där han fick posera inför polisens kameror iförd handbojor och med sprit och pornografiskt material uppradat framför honom.

På bilden sitter Joy Rahmans bröder, han till höger är Rentu Rahman som är "riktig" bror till Joy Rahman. De har så många märkliga benämnelser men alla manliga vänner och släktingar är helt enkelt "bröder"

Familjen är samlad på innergården av familjen Rahmans hus i Gopalganj

Det var svårt att röra sig incognito i Gopalganj, jag var den enda "vita" personen där och en hel skock barn följde mig vartän jag gick. Jag, Yusuf och Rentu gick tillsammans med ett par andra "bröder" för att besöka Joy Rahmans fabrik där bland annat klädesprodukter tillverkas och skickas till Sverige. På vägen dit sade en av "bröderna" att polisen förföljde oss på avstånd. jag såg inget men det var ju en satans massa bangladeshier på gatorna så det var ju inte helt omöjligt att så var fallet

På fabriksområdet låg denna med Bangladeshiska mått luxuösa villa, det var så att Joy Rahman noterat att där inte fanns ett hotell i staden och byggde då denna vila komplett med 5 bäddar, tv, intyernet, telefon och telefaxlinje samt ac och ruínnande kallt och varmt vatten samt en liten dieselgenerattor när strömmen försvinner. Rentu tyckte jag skulle stanna där över helgen till häktningsförhandlingarna skulle ske på måndagen-det var torsdag och fredagen var en helgdag så det hade blivit drygt 3 dagar i Gopalganj.

Ska erkänna att det kändes lockande att bo i denna villa med en maid 24/7 för att tvätta, städa och laga mat till mig men jag valde att avböja-mest av integritetsskäl.

Det var nu de verkliga problemen skulle starta...

Kollade runt i fabriken och fick klart för mig vad som var Joy Rahmans mål och lite vad han hade investerat av skadeståndet han fick från Sverige. produktionslokalerna såg bra mycket bättre ut än de "sweatshops" jag besökt i både Thailand och Kambodja, kvinnorna som arbetade här hade bättre betalt än andra sömmerskor i området och Joy Rahman skötte själv om leveranserna till Sverige för att slippa fördyrande mellanhänder.

Nu brukar ju inte mellanhänder bli så glada när deras födkrok försvinner och har man då kontakter högre upp-läs polisen och hos de mäktiga i provinsen-kan det bli problem. oh det blev det, när sedan Joy Rahman annonserade att han ville ställa upp i det kommande valet blev de mäktiga i provinsen mycket oroliga och hux-flux arresterades Joy Rahman misstänkt för att ha mördat en tidigare anställd och för att döda den politiska ambitionen fotades han med sprit, vapen och porrfilmer. Ungefär som att fota en amerikansk presidentkandidat med en blond sekreterare på ett billigt motell-ett karriärdödande misstag.

Väva och brodera var det som man pysslade mest med

Nästan allting går på export till Sverige men också övriga norden och Tyskland

Rentu Rahman är säker på att det var Joy Rahmans politiska ambitioner som fick honom anklagad för mord.Som en kuriositet kan det nämnas att den pistol som hittades vid husrannsakan hemma hos Joy Rahman var av militär typ och hade "försvunnit" 14 dagar tidigare från en militärförläggning i Jessore.

Man ser inte mycket kvinnor i Bangladesh som jobbar-nästan alla som jobbar på hotellen är till exempel män-det är bara i Dhaka som ett fåtal kvinnor jobbar på de stora hotellen

De få man möter ser inte gärna en i ögonen heller utan mycket undflyende blickar, tror inte det är särskilt jämlikt i det Bangladeshiska samhället.

Fair Trade märkta gosedjur producerades det också. Nu vet jag inte om det uppfyllde alla kraven men av det jag såg så var det bra förhållanden för arbetarna.

Den absolut vanligaste "pickisen" i Bangladesh

Efter lite konfererade så beslutade jag mig för att återvända till Dhaka, fredagen var en helgdag och enda chansen att kunna träffa Joy Rahman var på häktningsförhandlingarna påföljande måndag. Men innan vi gav oss av mot Dhaka så tog Yusuf den här bilden på mig utanför fängelsegrinden. Notera vakten som kommer sprintande i bakgrunden.

Full kalabalik uppstod och han och hans kolleger viftade med sina kalashnikovs och krävde att jag skulle radera bilderna annars skulle de gripa mig. Under palavrandet lyckades jag stoppa i ett annat minneskort och kunde då visa upp för dem att jag hade "raderat" bilderna och vi kunde äntligen ge oss av mot Dhaka, nu var det värsta över, trodde jag iallafall...

Kul och intressant tråd! Fortsätt!

Mycket intresant.

"You have puu-ying in Bangalateet?" Haha...så klockrent!

Här har man suttit och orerat i en annan tråd om att MPR har nått ett all time low, och så dyker denna tråd av världsklass upp! Fantastiskt spännande - mer, mer!!

Tackar MC, ser fram emot fortsättningen!

MVH Tommy

ser fram till fortsettningen ,lite spenning her ,,gillar denna tråden .plus av mig .

Håller med de flesta, suveränt bra.

Det finns många kvinnor i fabrikerna i Dhaka som syr.

Härlig miljöbeskrivning som många kan ha nytta av att känna till.

Tummen upp MaiChai!

Mycket spännande och intressant berättelse.

Ser fram emot fortsättning.

Kalastråd! Bästa på länge

"You have puu-ying in Bangalateet?" Haha...så klockrent!

Här har man suttit och orerat i en annan tråd om att MPR har nått ett all time low, och så dyker denna tråd av världsklass upp! Fantastiskt spännande - mer, mer!!

Det är inte så lätt att förklara för en thaitjej vad mitt jobb egentligen innebär-denna tjejen flyttade ut strax efter jag kom tillbaka.

Kommer fler bilder under morgondagen, ha tålamod

Strax efter vi lämnat Gopalganj på väg mot Dhaka hamnade vi i en bilkö-vafaan, inte nog med att man måste vänta på båtar också, nu är här "stau" på vägen...

När vi äntligen kom fram så visade det sig att det var polisen som att upp en vägspärr, hmm, de vinkar in vår bil?

Yusuf ombads av poliserna att kliva ur-jag trodde först att han begått något trafikbrott-men i samband med det kliver det in en man i baksätet bredvid mig som presenterar sig som polischef. han var inte uniformerad men det fanns det gott om uniformerade poliser utanför bilen som indirekt bekräftade att han var en bigshot.

Polischefen skulle förklara för mig hur det gått till när Joy Rahman mördade sin tidigare anställde. Jag påpekade lite försynt att även i Bangladesh är man väl misstänkt tills en domstol säger att man är skyldig?

Jovisst var det så och polischefen började referera till Joy Rahman som misstänkt och inte skyldig efter det. Han berättade på och de ville se på mitt pass och utanför såg jag att de förhörde Yusuf. Började allvarligt fundera på vart det här skulle sluta någonstans?

I min skjortficka hade jag ett sådant här fickminne som man spelar in intervjuer med, jag satte igång den genom tyget så att den spelade in hela min konversation med polischefen-vi pratades vid i nästan 45 minuter. Efter han förklarat för mig hur det låg till så ville han försäkra sig att svensk press nu förstod hur det hade gått till. Jodu nu vet vi det sade jag...

Nu var det ju bara det här med mitt pass... Medan vi väntade på besked från högre ort så ställde jag mig utanför bilen, det var fullt med lokala reportrar på plats och jag insåg att jag förmodligen skulle vara huvudnyheten på polissidorna o Gopalganj Daily under morgondagen.

I Bangladesh är det inte systemkameror som dominerar utan fickkameror och mobiltelefoner är det som gäller för lokalpressen...

Polischefen kom nu tillbaka och ville titta igenom mitt bagage, upp med trunken och de letade igenom mina två väskor. Som tur var minneskorten gömda i ett dolt specialfack och på systemkamerans minneskort fanns inget komprometterande. Men mitt visum var ju inte rätt och jag var tvungen att följa med till en lokal polisstation för att utreda det. In i Yusufs bil, en polis bakom ratten och en på vardera sidan om mig i baksätet och sedan bar det iväg-till Goplaganj trodde jag men vi landade hos en mindre polisstation på vischan. Ingen jävla aning om vart jag var?

Man placerade mig i en gallercell i vad som kan betecknas som ett häktesrum och sedan fortsatte man att gå igenom mina saker.

Hmm, det här är inte alls bra. Sitta i finkan långt ute på vischan i Bangladesh med väldigt få personer som vet om att jag är här. Vad händer nu?

Efter en timme ungefär hade de sökt igenom mina väskor och inte hittat något. Datorn fick de inte igång utan mitt fingeravtryck och det verkade inte som om de begrep varför. De lämnade väskorna med häktesvakten och lämnade rummet.

Där stod jag-bakom galler och hade inte en aning hur fasen jag skulle lösa detta?

Jag hade inte blivit visiterad och helt plötsligt skakar det till i min ficka-ett SMS!

Där stod "Hur går det?" och det var skickat från en reporter på redaktionen hemma i Stockholm. Häktesvakten reagerade inte jag vände mig ifrån honom och skickade ett svar "RING MIG NU!"

Hon ringde och jag berättade hur det låg till, pratade även med nyhetschefen och vi snackades vid i ungefär 10 minuter. När det ringde fick häktesvakten bråttom att kalla in polischefen och de andra poliserna. De kunde konstatera att jag stod och pratade i telefon med någon på ett språk de inte begrep.

När jag lagt på så frågade polischefen vem det var som ringde, jag sade då att det var ambassadtjänstemannen som hade besökt Gopalganj under gårdagen och han bjöd in mig till diplomatklubben i Dhaka nu ikväll och ville veta vilket hotell jag bodde på så att han kunde hämta upp mig.

Polischefen blev nu mycket bekymrad och ringde till någon höjdare-de pratade Bengali så jag förstod inte något men efter han pratat med höjdaren så släppte man ut mig och Yusuf och lät oss fortsätta till Dhaka...

Vi for iväg och insåg först senare vilken jävla tur vi hade haft-samt att jag måste skicka ett julkort till tjejen på redaktionen som räddade situationen åt oss.

Helt slutkörd-både mentalt och fysiskt så var det knappt att man hann njuta av det landskap som susade förbi..

Under kvällen nådde vi Dhaka, hade ju fått ett kort från killen vid Sheratons flygplatslounge där det stod 89 USD för ett rum per natt. Väl på plats ville de ju inte kännas vid det priset utan skulle ha 165 USD per natt. Höll på att tappa koncepterna helt och hållet men lyckades lägga band på mig och bokade två nätter med option på två till för 120 USD per natt.

Fy fan vad jag var trött!

Fortsättning följer...