Ansvar och skuldkänslor.

Jag själv tycker det är synd att många thailändska barn glömmer sitt språk då dom inte vill prata thailändska med mamman. Jag har full förståelse för barn som inte vill prata thailändska i skolan om mamman kommer dit och hämta för att man tycker det är pinsamt att prata ett annat språk än svenska i sådana sammanhang. Men vi har gjort så att hemma är det enbart thailändska som gäller för grabben. Frågan han mamma nåt hemma på svenska så får han inget svar utan han måste prata thai med mamma. Jag själv tycker det är enormt väderfullt och viktigt att man bibehåller sitt modersmål då det kan ge fina möjligheter i framtiden om man t.ex. vill prova på att bo i Thailand när man är klar med skola och utbildning. Grabben är ju snart 13 år och kommit i den åldern där han frågar om Buddismen och religion överhuvudtaget, han säger själv att han inte tror på Buddismen längre och frågat mig om vad jag tycker om det. Jag sa till honom att det är upp till dig att välja den tro du vill och att ingen kan tvinga dig att vara Buddist om du inte känner att du tror på det.

 

Till Kim:

Jag är säker att era barns thailändska finns kvar som passivt språk som de kan plocka fram när det behövs.

 

:::

Kram

Magrood

 

 

Hörde just idag vår flickas ena dagispedagog berätta om en flicka de haft på dagis för ett antal år sedan. Den flickans pappa var engelskspråkig och talade alltid engelska med flickan. Dock svarade flickan uteslutande tillbaka på svenska. Fast när familjen, vid ett tillfälle sedan reste till pappans hemland under fem veckor så kom plötsligt hela förvandlingen på en gång. När hon återvände till dagiset i Sverige efter bara 1 månad så talade flickan enbart engelska enligt pedagogen.

Så benämningen "passivt språk" passar nog väldigt väl in på sådana barn som henne. Och antagligen också på allas våra luuk krung.

 

Oa har faktiskt valt att läsa flera specialpedagogikkurser under sin förskollärarutbildning som innefattar ämnet "flerspråkiga och mångkulturella barns språkutveckling". Och examensarbetet, som hon och en helsvensk tjej jobbat med det sista halvåret handlar uteslutande om "modersmålsstöd i förskolan". Och eftersom jag själv hjälpt henne fram genom hela studietiden och läst allt hon producerat många gånger om så är vi båda teoretiskt väl insatta i vad som krävs för att barn ska kunna behålla sina föräldrars språkliga och kulturella identitet i ett nytt land. Och ändå talar våra barn inte thai... haha.

Eller jo, de talar faktiskt thai ibland om det verkligen krävs av dem. Men de har lite svårt att vricka tungan rätt av ovana.

De förstår dock i princip allt, så ett "passivt thaispråk" har de, helt klart.

 

 

 

Håller med och tycker ni gör rätt. Hörde för en tid sedan en radiointervju med en av de största förespråkarna för språket "meänkieli" (som för en allt mer tynande tillvaro här i norra Sverige), Bengt Pohjanen. Han hade trots sin stora samhällsiver för att språket skall behållas levande själv misslyckats med att föra språket vidare till alla sina barnbarn. Fast nu hade han fått ett till, och med det barnbarnet hade han bestämt sig för att helt enkelt till 100% låtsas som att han inte kan något annat språk än meänkieli. Och på det sättet tror han att han kommer att lyckas att föra över språket.

Tror han har rätt.

Är ju bara att se på vilka thai/svenska barn som tillgodogör sig thai bäst här i Sverige, nämligen de vars mödrar ännu inte kan svenska eller kan det väldigt dåligt.

Frugan, som ju var klar med sin förskollärarexamen i början av förra veckan, har nu börjat jobba, faktiskt redan från dag 1 som färdig. Vikarierar på olika förskolor från dag till dag till att börja med och var idag på en förskola där det fanns två thaibarn i treårsåldern. Hon hade naturligtvis försökt tala thai med dem, men ingen av dem ville svara tillbaks på det språket.

- Förstod de vad du sa då? frågade jag. - Jo, det gjorde de, men de ville bara tala svenska, svarade hon.

Och så är det mest, barnen vill inte tala thai för att de kanske t o m skäms inför sina kompisar över att vara annorlunda. Därför är det faktiskt viktigare att som pedagog, eller som förälder, jobba med hela attitydfrågan till språket. Om barn kan känna sig stolt istället för obekväm inför kompisar över att ha ytterligare ett språk så skulle oerhört mycket vara vunnet. Och där har förskolor och skolor mycket att jobba med. Insikten finns dock redan i skolvärlden om vikten av barns modersmål så mycket händer redan och mer kommer hända.

Fast nu hade han fått ett till, och med det barnbarnet hade han bestämt sig för att helt enkelt till 100% låtsas som att han inte kan något annat språk än meänkieli. Och på det sättet tror han att han kommer att lyckas att föra över språket. Tror han har rätt. Är ju bara att se på vilka thai/svenska barn som tillgodogör sig thai bäst här i Sverige, nämligen de vars mödrar ännu inte kan svenska eller kan det väldigt dåligt.

Samma gäller för mig och William.

Vi har som alltid pratat svenska med varandra, även fast vi ibland får för oss att vi ska lära mamma svenska eller mig thai. 

Men det blir som krystat och jag märker så väl hur viktigt "känslospråket" är, alltså det språk man kan uttrycka sina känslor på bäst.

En sak som också är lite rolig är, när jag frågar William nåt på engelska, så svarar han med svensk brytning och när han pratar engelska med mamman, så är det thaibrytning.

Fast med flit liksom. För när han pratar med engelska kompisar (hans eller mina), så är det riktig engelska istället.

Men jag vet att samma gäller mig. Jag pratar finlandssvenska med mina svenskspråkiga släktingar i Finland.

Vad gäller barn som är lite blyga med att prata sitt andra språk, t.ex. svarar på svenska när de tillfrågas om något på thai är nog ganska naturligt.

Men jag har haft en himla tur med William, som bara ser lite finurlig ut när andra barn i skolan lyssnar på honom och mig, när vi pratar.

Och verkar väldigt stolt (liksom jag över honom) över att kunna ett konstigt språk, som ingen annan i skolan kan.

Nåt som också är lite roligt med William är att uttal av finska ord, som han inte förstår något av, låter väldigt rätt och naturligt.

Fast mindre nu än för några år sedan och gissar att det ändå finns någon slags genetisk skillnad i hur olika språk är rent fysiskt, men som tydligen kan avläras med tiden.

Till sist kan jag väl än en gång konstatera att språk är oerhört viktigt och att vissa inte förstår det, ser jag som mycket tråkigt för dessa barn.

Har en kompis i Surin, som talar väldigt måttlig svenska, dålig engelska, men väldigt bra finska, alltså. Han har fått för sig att prata dålig svenska med sina barn.

Så dålig att jag oftast inte förstår vad han säger. Och jag kan för mitt liv inte förstå varför.

Nej, prata det språk man kan bäst med sina barn, är ett måste.

Blir ett tråkigt uppvaknande senare annars...