Ansvar och skuldkänslor.

Hade igår en diskussion med min son, William som strax är 12 år.

Efter den pratstunden, satt jag och funderade lite på hur stort ansvar jag som utomlandsboende och ensam, svensktalade förälder har gentemot honom vad gäller språkbruk, traditioner och allmänt, svenskt uppförande.

William är ju född i Surin, men vi bodde nästan 2 år i Sverige när han var 7-8 år.

Så han fick en relativt god insyn i Sverige, skolan där och hur folk uppför sig på andra sidan klotet.

Han pratar och läser bra svenska och är en vettig liten kille.

Nu ställer han frågor som är så subjektiva att även jag, måste fundera lite innan jag svarar.

Och när jag svarar, så kan det hända att jag funderat "för länge" för att kunna ge ett svar som fungerar för en liten pojk på 11 år.

Det jag egentligen undrar över eller funderar på är hur länge jag kan vänta på att ändra på mina svar eller hur länge jag har på mig att ge ett svar utan att behöva oroa mig över de permanenta åsikter jag ger William med mina svar. 

Kan jag ge ett preliminärt svar idag och ändra mig senare??

Eller är svaren jag ger svar som sätter sig i hans sinne och blir svåra att ändra på vid senare skede...?

Gissar att många likt mig, sitter i liknande situation i Sverige, fast "tvärt om".

Sen detta med traditioner.

Jul, midsommar och andra högtider...

Svenska högtider.

Ska jag eller är jag tvingad att lära honom om våra högtider?

Julklappar, maträtter osv... Och hur går man till väga?

Julen är ju teoretiskt ganska lätt. Tomte, klappar och julgran.

Men stämningen är svår... 

Midsommar är för oss bara mat.

Ingen stång och inget annat. Så även här blir stämningen svår.

Vad har ni för funderingar om eget ansvar, gentemot era barn i förhållanden som är väldigt ensidiga?

Hade igår en diskussion med min son, William som strax är 12 år.

 

Efter den pratstunden, satt jag och funderade lite på hur stort ansvar jag som utomlandsboende och ensam, svensktalade förälder har gentemot honom vad gäller språkbruk, traditioner och allmänt, svenskt uppförande.

 

William är ju född i Surin, men vi bodde nästan 2 år i Sverige när han var 7-8 år.

Så han fick en relativt god insyn i Sverige, skolan där och hur folk uppför sig på andra sidan klotet.

Han pratar och läser bra svenska och är en vettig liten kille.

 

Nu ställer han frågor som är så subjektiva att även jag, måste fundera lite innan jag svarar.

Och när jag svarar, så kan det hända att jag funderat "för länge" för att kunna ge ett svar som fungerar för en liten pojk på 11 år.

 

Det jag egentligen undrar över eller funderar på är hur länge jag kan vänta på att ändra på mina svar eller hur länge jag har på mig att ge ett svar utan att behöva oroa mig över de permanenta åsikter jag ger William med mina svar. 

Kan jag ge ett preliminärt svar idag och ändra mig senare??

Eller är svaren jag ger svar som sätter sig i hans sinne och blir svåra att ändra på vid senare skede...?

 

Gissar att många likt mig, sitter i liknande situation i Sverige, fast "tvärt om".

 

Sen detta med traditioner.

Jul, midsommar och andra högtider...

Svenska högtider.

Ska jag eller är jag tvingad att lära honom om våra högtider?

Julklappar, maträtter osv... Och hur går man till väga?

 

Julen är ju teoretiskt ganska lätt. Tomte, klappar och julgran.

Men stämningen är svår... 

 

Midsommar är för oss bara mat.

Ingen stång och inget annat. Så även här blir stämningen svår.

 

Vad har ni för funderingar om eget ansvar, gentemot era barn i förhållanden som är väldigt ensidiga?

Det var djupa frågor som kräver betänketid.Men lite av varje tycker jag nog han har rätt till(traditioner)

Oj, en svår fråga. Åtminstone inte helt enkelt.

Jag är ju inte alls i din situation, så jag kan ha svårt att relatera till dina funderingar.

Vad gäller dina svar på hans frågor så är det väl bäst att svara från hjärtat. Kanske inte alltid blir helt politiskt korrekt, men då vet han ju i alla fall vart du står - och kanske får du respekt för det. När han blir äldre kommer han ju i alla fall att se på saken med andra (mognare) ögon.

Men, detta med traditioner är väl inte fel att ha. Jag menar kring jul eller midsommar. Han vet ju att de finns och vad de står för. Och de (traditionerna) innehåller ju enbart goda saker, så varför inte. Sedan misstänker jag att det är svårt att skapa samma stämning kring exempelvis jul i Thailand, när man som vi är uppväxta med att det skall vara snö utanför dörren och finnas dignande julbord i köket. Men man kan ju försöka.

Och de (traditionerna) innehåller ju enbart goda saker, s

Midsommardagen kan vara tung.(ett tag) 

ja för fattiglappar är det tungt ha ha

Hade igår en diskussion med min son, William som strax är 12 år.

 

Efter den pratstunden, satt jag och funderade lite på hur stort ansvar jag som utomlandsboende och ensam, svensktalade förälder har gentemot honom vad gäller språkbruk, traditioner och allmänt, svenskt uppförande.

 

William är ju född i Surin, men vi bodde nästan 2 år i Sverige när han var 7-8 år.

Så han fick en relativt god insyn i Sverige, skolan där och hur folk uppför sig på andra sidan klotet.

Han pratar och läser bra svenska och är en vettig liten kille.

 

Nu ställer han frågor som är så subjektiva att även jag, måste fundera lite innan jag svarar.

Och när jag svarar, så kan det hända att jag funderat "för länge" för att kunna ge ett svar som fungerar för en liten pojk på 11 år.

 

Det jag egentligen undrar över eller funderar på är hur länge jag kan vänta på att ändra på mina svar eller hur länge jag har på mig att ge ett svar utan att behöva oroa mig över de permanenta åsikter jag ger William med mina svar. 

Kan jag ge ett preliminärt svar idag och ändra mig senare??

Eller är svaren jag ger svar som sätter sig i hans sinne och blir svåra att ändra på vid senare skede...?

 

Gissar att många likt mig, sitter i liknande situation i Sverige, fast "tvärt om".

 

Sen detta med traditioner.

Jul, midsommar och andra högtider...

Svenska högtider.

Ska jag eller är jag tvingad att lära honom om våra högtider?

Julklappar, maträtter osv... Och hur går man till väga?

 

Julen är ju teoretiskt ganska lätt. Tomte, klappar och julgran.

Men stämningen är svår... 

 

Midsommar är för oss bara mat.

Ingen stång och inget annat. Så även här blir stämningen svår.

 

Vad har ni för funderingar om eget ansvar, gentemot era barn i förhållanden som är väldigt ensidiga?

Det är så vi gör som förälder, man uppfostrar sina barn efter sina egna värderingar och kunskaper..

Förhoppningsvis, så tar dom även in andras värderingar under sin uppväxt..

Man kan inte mer än ge dom en bra grund att stå på, sen får man vara där, i med och motgångar...

Fira dom när det går bra, stötta dom när det tar emot...

Rock on!

intressant... Nu är våra barn än så länge rätt små, men det börjar väl bli dags att komma igång med såna här tankar. Bor ju visserligen i Sverige och har inte varit nere mer än nån månad per år sen vi flyttade tillbaka. Vi har dock tänkt att försöka spendera sommaloven i Thailand, med mormor och släkt. Jag hoppas att vi kan få in båda kulturerna på ett bra sätt, det bästa från två världar om man säger så.

Just med värderingar hade jag nog försökt inpränta lagom mycket svenska förnuftigheter, dom som passar där ni är. Vilka är antagligen upp till föräldern, det är väl så det funkar i alla familjer, föräldrarna lägger över sina värderingar på barnen. Dom gör väl revolt sen hur man än resonerar!

Det Thailändska med att ta hand om föräldrarna hoppas jag att vi får till och sinsod ska vi lära dottern men inte sonen

Vet inte hur viktigt jag tycker det är med traditioner, mer än det ni gör, äta, presenter, julpalm? Det är väl ungefär så hemma också. Kanske pricka in en midsommar/jul/påsk hemma då och då för att få känslan? Vi brukade få till rätt bra känsla på farangträffarna i Hua Hin, men det serverades ju starkt till oss...

(Det var svårt att få till det här riktigt, kräver mer tankearbete och/eller kaffe.)

Hade igår en diskussion med min son, William som strax är 12 år.

 

Efter den pratstunden, satt jag och funderade lite på hur stort ansvar jag som utomlandsboende och ensam, svensktalade förälder har gentemot honom vad gäller språkbruk, traditioner och allmänt, svenskt uppförande.

 

William är ju född i Surin, men vi bodde nästan 2 år i Sverige när han var 7-8 år.

Så han fick en relativt god insyn i Sverige, skolan där och hur folk uppför sig på andra sidan klotet.

Han pratar och läser bra svenska och är en vettig liten kille.

 

Nu ställer han frågor som är så subjektiva att även jag, måste fundera lite innan jag svarar.

Och när jag svarar, så kan det hända att jag funderat "för länge" för att kunna ge ett svar som fungerar för en liten pojk på 11 år.

 

Det jag egentligen undrar över eller funderar på är hur länge jag kan vänta på att ändra på mina svar eller hur länge jag har på mig att ge ett svar utan att behöva oroa mig över de permanenta åsikter jag ger William med mina svar. 

Kan jag ge ett preliminärt svar idag och ändra mig senare??

Eller är svaren jag ger svar som sätter sig i hans sinne och blir svåra att ändra på vid senare skede...?

 

Gissar att många likt mig, sitter i liknande situation i Sverige, fast "tvärt om".

 

Sen detta med traditioner.

Jul, midsommar och andra högtider...

Svenska högtider.

Ska jag eller är jag tvingad att lära honom om våra högtider?

Julklappar, maträtter osv... Och hur går man till väga?

 

Julen är ju teoretiskt ganska lätt. Tomte, klappar och julgran.

Men stämningen är svår... 

 

Midsommar är för oss bara mat.

Ingen stång och inget annat. Så även här blir stämningen svår.

 

Vad har ni för funderingar om eget ansvar, gentemot era barn i förhållanden som är väldigt ensidiga?

Vill du berätta mer om i vilka delar du känner skuld?

Tycker att Svenska språket är tillräckligt.

Nubben vid midsommar är ju ingen stor sak men Julen kan vara en skoj grej.

Om vi skulle flytta bums så skulle jag att se till att dottern behåller språket och skulle inte göra stor sak av traditioner förutom julen.

Värderingar blir ju som det blir mellan mamma och pappa, skola mm.

Håller med dom andra väldigt svårt att förklara i ord, allt är ju inviduellt.

Kan du börja med att berätta för sonen lite om din uppväxt, vad du gjorde när du var liten, hur det var på fritiden efter skolan, vad du och din familj gjorde tillsammans på sommarlovet/semestern.

Vad jag anser att man tar det bästa av båda världar. Traditioner blir mer och mer viktiga ju äldre man blir. Även traditioner i Thailand ska man uppmuntra. Tror det är lika viktigt. Att gå in djupare vad dom betyder tror jag man ska vänta lite med. Sök det positiva . Sedan informera vid behov. Kan knapp varför vi firar våra traditioner längre. Lär inte den västerlänska hysterin när det gäller jul och julklappar. Den är destruktiv. Sök glädjen och gemenskapen istället.

Ha en trevlig kväll

Gör det inte för märkvärdigt. Även om du inte ger ett svar som innehåller allt om den eller dom traditionerna/bruk så ge de positiva omdömena du har. Tycker ej att du ska behöva väga dina ord på guldvåg. Får man de grundläggande sakerna rätt att gå djupare tycker jag som John Khonken att man kan göra senare. Att fokusera på glädje och gemenskap är bra råd. Negativa synpunkter sätter lättare spår än positiva, fast det klart för den delen bör man inte ljuga och förneka något som man själv inte tycker om.

Att gå in och ändra något man en gång sagt är väl inte så bra, bättre att utelämna saker man känner att man inte står för. Eller tala om att man är osäker och att alla inte tycker lika. Om jag går tillbaka och ser hur min dotter tolkar thailändska och svenska traditioner så har hon ju tillbringat en hel del av de thailändska helgerna i Thailand men inte alla. Hon har t.ex inte varit på Loi Kratong. Hon vet att helgen finns men knappast så mycket mer. Detta har väl knappast någon större betydelse för henne. Den stora betydelsen skulle jag kunna tänka mig kan ha varit om hon i skolan hade blivit tillsagd att redovisa om de thailändska högtiderna. Jag vet att hon redovisat om en del andra saker från Thailand för eleverna i sin klass när hon gick grundskolan. Hon fick du välja om och vad hon ville redovisa så det var ingen stor sak. Kan väl vara större med en sån sak i den thailändska skolan.

Det hon upplevt har betydligt större genomslag än vad någon berättat. Vissa saker som vi gjort som barn berättar hon nu när han blivit myndig att hon vill återuppleva. T.ex vill hon att vi ska åka till en liten stuga där hon var som barn och fiska. När hon var runt 12 år var hon intresserad av sport och då var inte fiske något som prioriterades utan detta kom nästan helt bort för all fotboll och hästsport. Nu har alltså det kommit tillbaka som en väldigt positiv upplevelse som vill återupplevas efter så många år. Att resa runt i t.ex Thailand är också något som passade hennes upplevelselökar det vill hon fortfarande och frågar om vi inte kan åka till olika ställen i Thailand. 

Naturligtvis är alla ungdomar olika och har olika intressen och reagerar på olika stimulation och det gäller att vara lyhörd över behoven och inte överarbeta eller överdriva något eller göra något för omständigt. Om det nu är upplevelser eller berättelser så är nog lagom alltid bäst. Vad nu är lagom? Men är man intresserad av något kan man nog aldrig få för mycket. Fast visst måste man sätta ett stop någonstans även där. Detta är en svår gränsdragning att dra som förälder, vad är för lite och vad är för mycket. Har din grabb ett stort behov av att veta alla möjliga detaljer eller är det farsan som tycker att han bör veta.

Jag har lagt ner mycket tid på att låta min dotter hålla på med tävlingar för att hon själv önskat och velat. Jag har ingen erfarenhet av dessa sporter så det enda jag kunnat bistå med där är min stöttning och mitt engagemang. Idag så ser jag att detta har gett bra utdelning, hon har lärt sig otroligt mycket om att ställa upp för varandra och att ta ansvar för både djur och andra. Nu går det väl inte så lätt att säga att mitt facit är rätt. Fast nog anser jag mig ha belägg för att detta skapat en bra relation oss emellan samtidigt som hon mognat och är aktiv på ett positivt sätt.

Vad jag menar med detta är att även om du inte kan svara så kan du ta reda på saker senare om han vill det. Det viktiga är att han känner att du är engagerad och stöttar honom på ett vettigt sätt, utan att curla.

Kan inte exakt sätta mig in i din situation eftersom jag inte har/har haft samma läge. Men jag har 2 barn sen tidigare och de är vuxna nu och har klarat sig hyfsat tycker jag (ja riktigt bra måste jag säga som part i målet).

Det viktigaste är väl att vara sig själv och inte "vara" förälder på något konstgjort sätt. Vid frågor så bör man väl tala om vad man själv tycker om saken, men göra klart att det är DIN åsikt och att åsikter för ditt barn kan vara annorlunda och att det är inte fel att åsikter kan ändra sig över tiden.

Så krångla inte till det utan ge svar på de frågor du kan svara på och om man inte kan svara så säg det också.

Mina tankar om det hela, men det är alltid upp till dig.

God fortsättning!

Mvh

BBJ

Man bör hålla sig så nära sanningen man kan, han kanske inte förstår allt just nu. Men han förstår det senare så då är det bäst att ha varit ärlig.

Aldrig bra att ens unge kommit på att man farit med osanningar...

Exempel...

Själv försökte jag med att förklara separationen från sons morsa (han var yngre än din son), med att om man skall bo ihop måste man tycka om varandra jättemycket, och nu så gjorde vi inte det. Man ljuger ju inte då det stämmer, men egentligen så ogilla vi varandra en hel del, men det finns ingen vinst i att berätta allt.

(Sen har jag valt att aldrig säga något illa om hans morsa till han (först efter att han fyllt 18 berätta jag en del han undra över), kan han inte få lyxen att få växa upp och bo tillsammans med båda. Så skall han i alla fall kunna älska båda utan att känna obehag...var min tanke).

Traditioner kan man gott visa och lära ut, då har de ett val senare i livet om de vill använda dem eller inte. Ungar uppskattar nog att göra saker med sina föräldrar, kanske blir det lite speciellt ändå att göra jul grejer, för det viktiga för dem är att man just tar sig tid och gör saker tillsammans.. Tror jag.

Sen är man ju alltid en hjälte i sina ungars ögon, så man får ju försöka att leverera så bra värderingar mm man kan till dem.

Min erfarenhet är att svara direkt, första tanken är ofta den som man själv har som värdering.

Sedan måste man vara medveten om att ett barn på 12 år blir lite äldre och så småningom kommer ifrågasätta allt man som förälder har sagt och tycker.

Har ett antal barn och har försökt lära dem både det svenska och thailändska, men att bo i Thailand och prägla barnen svenskt är i det närmaste omöjligt enligt mina erfarenheter.

Alla mina barn har dock när de blivet lite äldre själva valt att hitta sin egen kombination av de två kulturerna.