Ansvar och skuldkänslor.

När dottern kommer med knepiga och "filosofiska" frågor brukar jag ofta ge henne svar som är väldigt "tolkningsbara", så får hon lägga sina egna funderingar och värderingar i ämnet tillsammans med min hjälp. Vi diskuterar om olika sätt att se på saken och sedan ger jag min "filtrerade" syn på saken på ett så diplomatiskt sätt som möjligt.

Ja, svårt att komma på något konkret exempel men oftast handlar det om att förklara att inte allt är svart eller vitt och olika situationer kan kräva olika ageranden.

Hoppas bara att hon inte blir lika diffus som jag i tankarna.

Vi firar inte ngn typisk thai tradition hemma. Inte medvetet i alla fall.

Jo, vi försökte åka till Thailand varje songkran med barnen - för jag tycker man får uppleva Thailand som jag minns o vill återuppleva med mina barn.

Vill dock poängtera att: jag inte firade så mycket songkran som barn - så mitt songkran minne är nog lite fantasibild, som många som bor utomlands tenderar att skapa efter en tid.

:::

Sen de har startat ett tempel nära Uppsala har jag varit där med barnen.

Innan templet kom gick vi till kyrkan o tände ljus.

Pappan är ateist o jag är buddist.

Jag menar inte att hjärntvätta barnen med min tro.

Men jag tror inte att det skadar att de få följa med mig och se hur jag ha levt och vill leva.

Sen är det upp till dem om de vill ta efter eller inte.

Men en sak som jag vill förmedla till barnen är att ... Det finns ett sätt att nå lycka och frid i sinnet - och det är att minska sitt begär... (och andra saker som jag nyligen återupptäckt inom min tro).

Samtidigt så är jag medveten om att inte omedvetet hjärntvätta mina barn med min religion.

Inte lätt. När man hittar ngt som man tycker är bra vill man ju förmedla vidare till sina barn.

:::

Igår när vi läste saga frågade Liam mig vad "ljuga" var för ngt.

Han frågade även vad "syndig" var för ngt.

Efter en liten stund tänkande gav jag honom svaret: synd är det när man känner sig dåligt inombords för att man har gjort något dåligt.

(Förutsatt att man har normal nivå av samvete förstås.)

Jag kände mig då att jag måste vara neutral i mitt svar med tanke på att pappan är ateist och att jag är buddist.

Som tur var så är jag en sån buddist som tror att himlen eller helvetet finns inombords hos mig. Då kunde jag utelämna himlen o helvetet från mitt svar till Liam.

:::

Kommer på att jag försöker förmedla en till sak som är thai till dem.

Det är att göra en Wai och säga kha och krapp.

:::

Sen så tror jag inte att det är något mer som jag har försökt att förmedla till dem som är typiskt thailändskt.

Kram

Vi firar inte ngn typisk thai tradition hemma. Inte medvetet i alla fall.

Jo, vi försökte åka till Thailand varje songkran med barnen - för jag tycker man får uppleva Thailand som jag minns o vill återuppleva med mina barn.

Vill dock poängtera att: jag inte firade så mycket songkran som barn - så mitt songkran minne är nog lite fantasibild, som många som bor utomlands tenderar att skapa efter en tid.

:::

Sen de har startat ett tempel nära Uppsala har jag varit där med barnen.

Innan templet kom gick vi till kyrkan o tände ljus.

Pappan är ateist o jag är buddist.

Jag menar inte att hjärntvätta barnen med min tro.

Men jag tror inte att det skadar att de få följa med mig och se hur jag ha levt och vill leva.

Sen är det upp till dem om de vill ta efter eller inte.

Men en sak som jag vill förmedla till barnen är att ... Det finns ett sätt att nå lycka och frid i sinnet - och det är att minska sitt begär... (och andra saker som jag nyligen återupptäckt inom min tro).

Samtidigt så är jag medveten om att inte omedvetet hjärntvätta mina barn med min religion.

Inte lätt. När man hittar ngt som man tycker är bra vill man ju förmedla vidare till sina barn.

:::

Igår när vi läste saga frågade Liam mig vad "ljuga" var för ngt.

Han frågade även vad "syndig" var för ngt.

Efter en liten stund tänkande gav jag honom svaret: synd är det när man känner sig dåligt inombords för att man har gjort något dåligt.

(Förutsatt att man har normal nivå av samvete förstås.)

Jag kände mig då att jag måste vara neutral i mitt svar med tanke på att pappan är ateist och att jag är buddist.

Som tur var så är jag en sån buddist som tror att himlen eller helvetet finns inombords hos mig. Då kunde jag utelämna himlen o helvetet från mitt svar till Liam.

:::

Kommer på att jag försöker förmedla en till sak som är thai till dem.

Det är att göra en Wai och säga kha och krapp.

:::

Sen så tror jag inte att det är något mer som jag har försökt att förmedla till dem som är typiskt thailändskt.

Kram

Utan att veta hur gamla dina barn är så svarar jag att lär dom i den ordning du tror att dom kan förstå och själv avgöra hur saker och ting fungerar. Jag tror att om dina barn ser att dom lever i en bra omgivning med en mor med sunda funderingar så avgör dom själva att följa dina spår. Jag tror inte att man kan tvinga någon en lära eller tro,men sålänge man föregår med ett gott exempel och lever upp till sina egna värderingar inför sina barn så har man gjort så mycket man bara kan. Ingen kan kräva mer och ingen kan kräva av barnen att ta följe,men då har man iaf enligt min mening gjort det bästa man kan för dom, man kan inte välja åt dom den väg dom senare sen följer.

Utan att veta hur gamla dina barn är så svarar jag att lär dom i den ordning du tror att dom kan förstå och själv avgöra hur saker och ting fungerar. Jag tror att om dina barn ser att dom lever i en bra omgivning med en mor med sunda funderingar så avgör dom själva att följa dina spår. Jag tror inte att man kan tvinga någon en lära eller tro,men sålänge man föregår med ett gott exempel och lever upp till sina egna värderingar inför sina barn så har man gjort så mycket man bara kan. Ingen kan kräva mer och ingen kan kräva av barnen att ta följe,men då har man iaf enligt min mening gjort det bästa man kan för dom, man kan inte välja åt dom den väg dom senare sen följer.

Jag håller med dig till hundra procent.

:::

Mvh

Magrood

Vill tillägga att när vi läser thailändska böcker o hittar ngt som är "annorlunda" så säger jag oftast bara att: så gör man i i Thailand.

Och hittills har jag lyckats ganska bra med att inte lägga värderingar, utan bara konstatera det fenomenet.

:::
Det jag medvetet försöker förmedla till barnen är mest personliga egenskaper som jag har och tycker är bra, de som jag saknar och önskar att jag hade - och passar på att lära mig samtidigt som barnen.

Ett exempel är att jag har ett "hett hjärta" som vi säger på thai.
Vill jag ngt så ska det ske här och nu.
Jag är alltid stressad och på väg nånstans hela tiden.
Visste inte hur jag skulle kunna bli av med det. 

Men jag vill inte att mina barn ska bli som jag när det gäller den egenskapen. 
Då försöker jag säga "mamma kan vänta" 
Vita lögner.

:::
När det gäller "vill ha"-beteenden så var det lite svårt att hitta en bra balans att dela upp födelsedagspresenter från dagiskompisar mellan två hem.

Jag gjorde ngt som jag tyckte var lämpligt. Men det blev tydligen inte så bra.

Liam ville byta saker hit o dit mellan två hem.

Jag sa till slut till honom att han får bestämma själv vilka saker han vill ha på varje hem. Om han bara vill ha alla leksaker som han har fått av sina vänner hos pappa går det också bra. Vi kan säkert hitta på något kul att göra här ändå.

Här vill jag att han ska lära sig att saker är inte svaret till lycka.
Men kan ha det bra ändå. 

Inte för att jag inte gillar saker. Jag är nog lite galen i att köpa pysselsaker. Men jag tycker inte det är värt att bråka om saker.

:::
Jag kommer ihåg vad min svenska mamma sa till mig när jag suckade av hopplöshet en gång. 
Hon sa "Du kan inte ta bort hans andra hälft, men du kan spä ut det med din egen personlighet".

Och som tur var så får de mer av motsatsen till mina brister av sin andra hälft också. 

Det vore synd om de också ärver mina brister utan ngn som spär ut dem.

;;;
Mvh
Magrood

Gör som mig.

Fråga dig själv, är du religiös så du tror på jesus?

Tror du på asagudar?

Om du inte tror på något av dessa så berätta dom som dom sagor det är och låt dom undersöka själv om det.

I mitt huvud så är religion jättebra för personer som behöver flockledare.

Men kan man klara sig utan det där så lär man sig tänka själv.

Hade igår en diskussion med min son, William som strax är 12 år.

 

Efter den pratstunden, satt jag och funderade lite på hur stort ansvar jag som utomlandsboende och ensam, svensktalade förälder har gentemot honom vad gäller språkbruk, traditioner och allmänt, svenskt uppförande.

 

William är ju född i Surin, men vi bodde nästan 2 år i Sverige när han var 7-8 år.

Så han fick en relativt god insyn i Sverige, skolan där och hur folk uppför sig på andra sidan klotet.

Han pratar och läser bra svenska och är en vettig liten kille.

 

Nu ställer han frågor som är så subjektiva att även jag, måste fundera lite innan jag svarar.

Och när jag svarar, så kan det hända att jag funderat "för länge" för att kunna ge ett svar som fungerar för en liten pojk på 11 år.

 

Det jag egentligen undrar över eller funderar på är hur länge jag kan vänta på att ändra på mina svar eller hur länge jag har på mig att ge ett svar utan att behöva oroa mig över de permanenta åsikter jag ger William med mina svar. 

Kan jag ge ett preliminärt svar idag och ändra mig senare??

Eller är svaren jag ger svar som sätter sig i hans sinne och blir svåra att ändra på vid senare skede...?

 

Gissar att många likt mig, sitter i liknande situation i Sverige, fast "tvärt om".

 

Sen detta med traditioner.

Jul, midsommar och andra högtider...

Svenska högtider.

Ska jag eller är jag tvingad att lära honom om våra högtider?

Julklappar, maträtter osv... Och hur går man till väga?

 

Julen är ju teoretiskt ganska lätt. Tomte, klappar och julgran.

Men stämningen är svår... 

 

Midsommar är för oss bara mat.

Ingen stång och inget annat. Så även här blir stämningen svår.

 

Vad har ni för funderingar om eget ansvar, gentemot era barn i förhållanden som är väldigt ensidiga?

Svara honom precis likadant som du gör till alla andra vuxna människor, dom är ju inte dumma bara för dom är 12år och ångrade du ditt svar så är det väl bara att förklara det för din son.

Ärlighet vinner 100 gånger av 100!

Finns väl inget värre än när en person "eller pappa" hittar på något som är politiskt korrekt som ska vara det ultimata svaret men lever själv efter ett annat motto - ungar är ju inte intelligensbefriade, berätta/förklara hur du själv tycker!

Hade igår en diskussion med min son, William som strax är 12 år.

 

Efter den pratstunden, satt jag och funderade lite på hur stort ansvar jag som utomlandsboende och ensam, svensktalade förälder har gentemot honom vad gäller språkbruk, traditioner och allmänt, svenskt uppförande.

 

William är ju född i Surin, men vi bodde nästan 2 år i Sverige när han var 7-8 år.

Så han fick en relativt god insyn i Sverige, skolan där och hur folk uppför sig på andra sidan klotet.

Han pratar och läser bra svenska och är en vettig liten kille.

 

Nu ställer han frågor som är så subjektiva att även jag, måste fundera lite innan jag svarar.

Och när jag svarar, så kan det hända att jag funderat "för länge" för att kunna ge ett svar som fungerar för en liten pojk på 11 år.

 

Det jag egentligen undrar över eller funderar på är hur länge jag kan vänta på att ändra på mina svar eller hur länge jag har på mig att ge ett svar utan att behöva oroa mig över de permanenta åsikter jag ger William med mina svar. 

Kan jag ge ett preliminärt svar idag och ändra mig senare??

Eller är svaren jag ger svar som sätter sig i hans sinne och blir svåra att ändra på vid senare skede...?

 

Gissar att många likt mig, sitter i liknande situation i Sverige, fast "tvärt om".

 

Sen detta med traditioner.

Jul, midsommar och andra högtider...

Svenska högtider.

Ska jag eller är jag tvingad att lära honom om våra högtider?

Julklappar, maträtter osv... Och hur går man till väga?

 

Julen är ju teoretiskt ganska lätt. Tomte, klappar och julgran.

Men stämningen är svår... 

 

Midsommar är för oss bara mat.

Ingen stång och inget annat. Så även här blir stämningen svår.

 

Vad har ni för funderingar om eget ansvar, gentemot era barn i förhållanden som är väldigt ensidiga?

Som vanligt är du så kryptisk att jag har lite svårt att riktigt greppa vad din fråga egentligen går ut på kompis. Men den verkar så där djup som jag vet att du ofta blir,, och som jag gillar så mycket.

Vad gäller ansvaret för Williams tillhörighetskänsla samt känsla för svenska (och finska) traditioner så skulle jag vilja hävda att precis allt ansvar ligger på dig. Sen hur viktiga eller oviktiga de känslorna sen eventuellt kommer att bli för William när han är vuxen är ju svårt att säga. Det beror väl mest på var han väljer att leva som vuxen. Men helt klart så kommer han ha missat en jätteportion av sin svenska tillhörighetskänsla när han växer upp i Thailand och missar nästan allt det svenska barn matas med av traditioner osv under uppväxtåren.

Precis som våra barn just nu berövas sin thailändska tillhörighetskänsla.

Att en känsla av tillhörighet (eller utanförskap), kan vara nog så viktig vet säkert du, som stått med bena på varsin sida av Östersjön under uppväxten.

Fast helt klart har du gjort bra ifrån dig vad gäller språket. William talade ju bra svenska redan innan ni flyttade till Sverige en tid, och då bara efter att ha haft dig att tala språket med. Det är inte illa pinkat. Och att William levt i Sverige och gått en tid i svensk skola är nog väldigt värdefullt eftersom det var under en ålder där man lätt präglas.

Våra barn klarar inte av att tala thai idag, även om de förstår språket. Och i det fallet känner jag skuld, även om det inte är min uppgift att tala det språket med dem.

Mest känner jag skuld för att vi inte varit i Thailand på 2,5 år nu. Under den tid där barn präglas som allra starkast språkmässigt.

Fast det beror ju i sin tur på att jag känt skuld över att vi tidigare "slösat" så mycket tid och pengar på att resa till Thailand och att vi därför en tid måste fokusera och lägga energi/ekonomi på vårt liv här i Sverige.

Vad gäller thailändska traditioner så har väl våra barn i princip noll koll. Visst de har varit med både vid loy krathong, songkran, på en himla massa tempelceremonier, bröllop, begravningar, munkceremonier, tam-bon mm, men vid så unga år att det redan fallit i glömska hos dem.

Vår pojk kunde ju tala thai före han kunde svenska, eftersom vi tillbringade den större delen av hans första 4 år i Thailand, men det är som bortblåst ur minnet nu vid 7,5 års ålder. Och snart 5 åriga flickan, som egentligen är väldigt språkbegåvad, har ju egentligen aldrig fått chansen eftersom vi inte varit i Thailand sen hon var dryga 2 år.

Hjälper inte att mamma talar thai med dem här hemma eftersom de mycket väl känner till att de kan svara henne enbart på svenska.

Så visst, jag känner skuld för att barnen ännu inte har någon starkare kunskap om, eller känsla för Thailändska kulturyttringar och traditioner. Jag vill ju så gärna att de ska känna sig lika thailändska som svenska.

Men som jag ser det är det väldigt svårt eftersom man inte har obegränsade resurser att ösa ur. I en tvåkulturell familj som vår, och er, så måste en av kulturerna till stora delar offras för att tillräckligt kunna nära den andre.

Dock hoppas jag åtminstone kunna ge dem en viss känsla för sitt thailändska arv, och förhoppningsvis även språket. Men det är bara att räkna med att det i så fall kommer kräva en massa missade svenska sommarlov och svenska somrar för både dem och mig. Och jag, och de, som älskar den svenska sommaren.

För rent praktiskt så kan vi ju inte vara längre perioder i Thailand annat än under sommaren pga barnens skolgång. Och återkommande längre perioder i Thailand är jag övertygad krävs om våra barn under uppväxten ska få en thailändsk tillhörighetskänsla och ett thailändskt språk.

Ansvaret är dock helt och hållet vårt fram tills dess barnen är så stora att de väljer själv. Och skuldkänslorna över att inte göra tillräckligt är svåra att ruska av sig, det dilemmat får vi leva med både du och jag. Linus och Lina är dock inte tillräckligt stora ännu för att komma med sådana där underfundiga frågor som jag förstår klurige William har. Så hur man ska svara på dem har jag ännu inte reflekterat över. Får kanske anledning att återkomma om det om en 5-6 år eller nåt.

Här en bild från idag på våra svensk/thailändska illbattingar. Har egentligen nog mycket jobb att ge dem tillräckligt av våra svenska kulturyttringar, eller norrländska. Vi var idag och köpte nya längdskidor åt båda eftersom skolan börjar åka med ungarna på idrotten till veckan. Dom växer ju så himla fort att det krävs nya skidpaket och nya skridskor varje vinter. Till det kommer sparkar, kälkar, pulkor, hjälmar, vinteroveraller, vinterskor, handskar, vantar, mössor, fleeceunderställ, stickade sockor osv osv. Det slipper ni i alla fall i den thailändska kulturen.

Ps Till sommaren kommer vi förmodligen till Surin en månadssväng och då får Linus ge lite svenskt till P´William och William ge lite thailändskt tillbaka.

Som vanligt är du så kryptisk att jag har lite svårt att riktigt greppa vad din fråga egentligen går ut på kompis. Men den verkar så där djup som jag vet att du ofta blir,, och som jag gillar så mycket.

 

Vad gäller ansvaret för Williams tillhörighetskänsla samt känsla för svenska (och finska) traditioner så skulle jag vilja hävda att precis allt ansvar ligger på dig. Sen hur viktiga eller oviktiga de känslorna sen eventuellt kommer att bli för William när han är vuxen är ju svårt att säga. Det beror väl mest på var han väljer att leva som vuxen. Men helt klart så kommer han ha missat en jätteportion av sin svenska tillhörighetskänsla när han växer upp i Thailand och missar nästan allt det svenska barn matas med av traditioner osv under uppväxtåren.

Precis som våra barn just nu berövas sin thailändska tillhörighetskänsla.

Att en känsla av tillhörighet (eller utanförskap), kan vara nog så viktig vet säkert du, som stått med bena på varsin sida av Östersjön under uppväxten.

 

Fast helt klart har du gjort bra ifrån dig vad gäller språket. William talade ju bra svenska redan innan ni flyttade till Sverige en tid, och då bara efter att ha haft dig att tala språket med. Det är inte illa pinkat. Och att William levt i Sverige och gått en tid i svensk skola är nog väldigt värdefullt eftersom det var under en ålder där man lätt präglas.

 

Våra barn klarar inte av att tala thai idag, även om de förstår språket. Och i det fallet känner jag skuld, även om det inte är min uppgift att tala det språket med dem.

Mest känner jag skuld för att vi inte varit i Thailand på 2,5 år nu. Under den tid där barn präglas som allra starkast språkmässigt.

Fast det beror ju i sin tur på att jag känt skuld över att vi tidigare "slösat" så mycket tid och pengar på att resa till Thailand och att vi därför en tid måste fokusera och lägga energi/ekonomi på vårt liv här i Sverige.

Vad gäller thailändska traditioner så har väl våra barn i princip noll koll. Visst de har varit med både vid loy krathong, songkran, på en himla massa tempelceremonier, bröllop, begravningar, munkceremonier, tam-bon mm, men vid så unga år att det redan fallit i glömska hos dem.

 

Vår pojk kunde ju tala thai före han kunde svenska, eftersom vi tillbringade den större delen av hans första 4 år i Thailand, men det är som bortblåst ur minnet nu vid 7,5 års ålder. Och snart 5 åriga flickan, som egentligen är väldigt språkbegåvad, har ju egentligen aldrig fått chansen eftersom vi inte varit i Thailand sen hon var dryga 2 år.

Hjälper inte att mamma talar thai med dem här hemma eftersom de mycket väl känner till att de kan svara henne enbart på svenska.

 

Så visst, jag känner skuld för att barnen ännu inte har någon starkare kunskap om, eller känsla för Thailändska kulturyttringar och traditioner. Jag vill ju så gärna att de ska känna sig lika thailändska som svenska.

Men som jag ser det är det väldigt svårt eftersom man inte har obegränsade resurser att ösa ur. I en tvåkulturell familj som vår, och er, så måste en av kulturerna till stora delar offras för att tillräckligt kunna nära den andre.

Dock hoppas jag åtminstone kunna ge dem en viss känsla för sitt thailändska arv, och förhoppningsvis även språket. Men det är bara att räkna med att det i så fall kommer kräva en massa missade svenska sommarlov och svenska somrar för både dem och mig. Och jag, och de, som älskar den svenska sommaren.

För rent praktiskt så kan vi ju inte vara längre perioder i Thailand annat än under sommaren pga barnens skolgång. Och återkommande längre perioder i Thailand är jag övertygad krävs om våra barn under uppväxten ska få en thailändsk tillhörighetskänsla och ett thailändskt språk.

 

Ansvaret är dock helt och hållet vårt fram tills dess barnen är så stora att de väljer själv. Och skuldkänslorna över att inte göra tillräckligt är svåra att ruska av sig, det dilemmat får vi leva med både du och jag. Linus och Lina är dock inte tillräckligt stora ännu för att komma med sådana där underfundiga frågor som jag förstår klurige William har. Så hur man ska svara på dem har jag ännu inte reflekterat över. Får kanske anledning att återkomma om det om en 5-6 år eller nåt.

 

 

 

 

Här en bild från idag på våra svensk/thailändska illbattingar. Har egentligen nog mycket jobb att ge dem tillräckligt av våra svenska kulturyttringar, eller norrländska. Vi var idag och köpte nya längdskidor åt båda eftersom skolan börjar åka med ungarna på idrotten till veckan. Dom växer ju så himla fort att det krävs nya skidpaket och nya skridskor varje vinter. Till det kommer sparkar, kälkar, pulkor, hjälmar, vinteroveraller, vinterskor, handskar, vantar, mössor, fleeceunderställ, stickade sockor osv osv. Det slipper ni i alla fall i den thailändska kulturen.

 

 

 

 

 

Ps Till sommaren kommer vi förmodligen till Surin en månadssväng och då får Linus ge lite svenskt till P´William och William ge lite thailändskt tillbaka.

Vem vet, då kanske vi syns till sommaren, planerar själv en sväng till Kap Choeng...

Rock on!

Vem vet, då kanske vi syns till sommaren, planerar själv en sväng till Kap Choeng...

Rock on!

Det vore riktigt skoj.

Tycker det var ett trevligt och uppriktigt svar av Kim på Surins oro över tillkortakommande. Till en början förstod jag faktiskt inte ett dyft av den bakomliggande tanken, på sedvanligt finländskt manér, efter att ha uppfostrat fem egna barn och nu ytterligare ett bonusbarn. Kände inte alls igen mig i frågeställningen helt enkelt. Vadå svårt att svara på frågor? Men nu efter Kims svar tror jag mig kunna ana ett problem som vi andra inte alltid har förståelse för. Det mångkulturella. 

Efter att idag frågat min lille sladdpôjk på 11 år, som ännu inte bott här i Sverige två år ännu, om han skulle kunna tänka sig att vilja flytta till Thailand och bosätta sig där med familjen, blir han alldeles stel i ansiktet och svarar att han inte önskar detta. Det finns ö.h.t. ingenting han saknar och längtar tillbaka till i Thailand redan efter 20 månader i Sverige. Allt han vill och önskar sig av framtiden finns här. 

Så i detta perspektiv kan jag verkligen förstå att det är svårt att svara på frågor om hur man planerar framtiden för en grabb som talar och kanske känner sig lite mer svensk/finne än thai. Iaf i jämförelse med kompisarna i klassen eller laget. 

Vid närmare eftertanke får jag nog göra ett tillägg som kanske ändå kan betraktas som något liknande och blev totalt livsavgörande för hela vår dåvarande familj.

Med två små barn beslöt vi oss för att flytta ut på landet för barnens skull. Mark köptes, byggbarack, släpkärra och motorsåg likaså. Efter ett par månader gick jag under benämningen Lollycke- pyromanen pga de närmare hundratals bål som eldades när marken röjdes.

Det tredje barnet kom till liksom en fårskock på ett tiotal tackor som i sin tur fick ett par lamm var på vårsidan. Allt var frid och fröjd även om det var ett oändligt körande till barnens olika aktiviteter och kompisar som i regel bodde någon mil bort. 

Åren gick och nu till trådens ämne (?). När den äldsta i denna barnkull av 3 frågade oss hur vi tänkt oss framtiden blev jag tagen på sängen och undrade vad ungen egentligen menade. Här hade ju jag byggt mitt monument så likt Nanginjala man kan komma för "deras skull".  Vi blev presenterade två olika scenarier för framtiden. Det första var att gå ut 9:an, fortsatta på gymnasiet i Kungälv, spela sin fotboll i Hermansby och sitta i EPA- traktorerna med grabbarna och dricka mellanöl på helgerna. Precis så uttryckte hon sig. Det andra alternativet var att överge och sälja det vi hade byggt upp från grunden och flytta in till sta`n där hon kunde plugga på valfri skola och ta del av det kulturella utbud och stimuli som en större stad erbjuder.

Valet blev helt plötsligt självklart men inte desto mindre smärtsamt för det. Det ledde till så många slitningar att familjen inte kunde hållas samman och skall jag vara uppriktig så hade nog ingen av oss vuxna riktigt haft denna framförhållning och beredskap. Med lite distans till det så har det ändå blivit en bra lösning där alla kan umgås och t.o.m. fira jular tillsammans samtidigt som ungarna fått de utbildningsmöjligheter alla önskat.

Som vanligt är du så kryptisk att jag har lite svårt att riktigt greppa vad din fråga egentligen går ut på kompis. Men den verkar så där djup som jag vet att du ofta blir,, och som jag gillar så mycket.

 

Vad gäller ansvaret för Williams tillhörighetskänsla samt känsla för svenska (och finska) traditioner så skulle jag vilja hävda att precis allt ansvar ligger på dig. Sen hur viktiga eller oviktiga de känslorna sen eventuellt kommer att bli för William när han är vuxen är ju svårt att säga. Det beror väl mest på var han väljer att leva som vuxen. Men helt klart så kommer han ha missat en jätteportion av sin svenska tillhörighetskänsla när han växer upp i Thailand och missar nästan allt det svenska barn matas med av traditioner osv under uppväxtåren.

Precis som våra barn just nu berövas sin thailändska tillhörighetskänsla.

Att en känsla av tillhörighet (eller utanförskap), kan vara nog så viktig vet säkert du, som stått med bena på varsin sida av Östersjön under uppväxten.

 

Fast helt klart har du gjort bra ifrån dig vad gäller språket. William talade ju bra svenska redan innan ni flyttade till Sverige en tid, och då bara efter att ha haft dig att tala språket med. Det är inte illa pinkat. Och att William levt i Sverige och gått en tid i svensk skola är nog väldigt värdefullt eftersom det var under en ålder där man lätt präglas.

 

Våra barn klarar inte av att tala thai idag, även om de förstår språket. Och i det fallet känner jag skuld, även om det inte är min uppgift att tala det språket med dem.

Mest känner jag skuld för att vi inte varit i Thailand på 2,5 år nu. Under den tid där barn präglas som allra starkast språkmässigt.

Fast det beror ju i sin tur på att jag känt skuld över att vi tidigare "slösat" så mycket tid och pengar på att resa till Thailand och att vi därför en tid måste fokusera och lägga energi/ekonomi på vårt liv här i Sverige.

Vad gäller thailändska traditioner så har väl våra barn i princip noll koll. Visst de har varit med både vid loy krathong, songkran, på en himla massa tempelceremonier, bröllop, begravningar, munkceremonier, tam-bon mm, men vid så unga år att det redan fallit i glömska hos dem.

 

Vår pojk kunde ju tala thai före han kunde svenska, eftersom vi tillbringade den större delen av hans första 4 år i Thailand, men det är som bortblåst ur minnet nu vid 7,5 års ålder. Och snart 5 åriga flickan, som egentligen är väldigt språkbegåvad, har ju egentligen aldrig fått chansen eftersom vi inte varit i Thailand sen hon var dryga 2 år.

Hjälper inte att mamma talar thai med dem här hemma eftersom de mycket väl känner till att de kan svara henne enbart på svenska.

 

Så visst, jag känner skuld för att barnen ännu inte har någon starkare kunskap om, eller känsla för Thailändska kulturyttringar och traditioner. Jag vill ju så gärna att de ska känna sig lika thailändska som svenska.

Men som jag ser det är det väldigt svårt eftersom man inte har obegränsade resurser att ösa ur. I en tvåkulturell familj som vår, och er, så måste en av kulturerna till stora delar offras för att tillräckligt kunna nära den andre.

Dock hoppas jag åtminstone kunna ge dem en viss känsla för sitt thailändska arv, och förhoppningsvis även språket. Men det är bara att räkna med att det i så fall kommer kräva en massa missade svenska sommarlov och svenska somrar för både dem och mig. Och jag, och de, som älskar den svenska sommaren.

För rent praktiskt så kan vi ju inte vara längre perioder i Thailand annat än under sommaren pga barnens skolgång. Och återkommande längre perioder i Thailand är jag övertygad krävs om våra barn under uppväxten ska få en thailändsk tillhörighetskänsla och ett thailändskt språk.

 

Ansvaret är dock helt och hållet vårt fram tills dess barnen är så stora att de väljer själv. Och skuldkänslorna över att inte göra tillräckligt är svåra att ruska av sig, det dilemmat får vi leva med både du och jag. Linus och Lina är dock inte tillräckligt stora ännu för att komma med sådana där underfundiga frågor som jag förstår klurige William har. Så hur man ska svara på dem har jag ännu inte reflekterat över. Får kanske anledning att återkomma om det om en 5-6 år eller nåt.

 

 

 

 

Här en bild från idag på våra svensk/thailändska illbattingar. Har egentligen nog mycket jobb att ge dem tillräckligt av våra svenska kulturyttringar, eller norrländska. Vi var idag och köpte nya längdskidor åt båda eftersom skolan börjar åka med ungarna på idrotten till veckan. Dom växer ju så himla fort att det krävs nya skidpaket och nya skridskor varje vinter. Till det kommer sparkar, kälkar, pulkor, hjälmar, vinteroveraller, vinterskor, handskar, vantar, mössor, fleeceunderställ, stickade sockor osv osv. Det slipper ni i alla fall i den thailändska kulturen.

 

 

 

 

 

Ps Till sommaren kommer vi förmodligen till Surin en månadssväng och då får Linus ge lite svenskt till P´William och William ge lite thailändskt tillbaka.

Och då ska vi lära oss mycket av thaikulturen 

Gör som mig.

Fråga dig själv, är du religiös så du tror på jesus?

Tror du på asagudar?

Om du inte tror på något av dessa så berätta dom som dom sagor det är och låt dom undersöka själv om det.

I mitt huvud så är religion jättebra för personer som behöver flockledare.

Men kan man klara sig utan det där så lär man sig tänka själv.

Det är nog som du säger till stor del.

En gång för länge sen frågade jag min dåvarande man då vi fortfarande var nykära om hur han skulle göra om jag skulle dö före honom.

Hur skulle ha kunna finna tröst.

Jag själv skulle vända mig till templet för att finns tröst där.

Han som var ateist, vad skulle han göra?

Han sa: Det finns psykologer.

:::

:::

När jag själv hamnade i en stor kris försökte jag först med sjukvården - nu när jag är så "modern" och inte skulle behöva hjälp från någon "flockledare" längre.

Det visade sig att jag fick vänta en hel månad innan jag fick träffa en husläkare som i sin tur skulle bedöma vilken hjälp jag skulle kunna få.

Och när jag ringde då höll jag på att bryta ihop - det kunde inte undgå den som svarade på telefon hur dåligt jag mådde då.

:::

Efter första besöket fick jag vänta ytterligare någon månad för att få tid hos en kurator - som inte kunde ge mig något konkret svar om hur jag skulle kunna förhålla mig till den jobbiga situationen jag befann mig i.

De två samtalen jag hade var det bara en upprepning av min berättelse som fick alla som fick höra det första gången tappa hakan.

Sen var det slut på besökstiden.

:::

När jag mådde som värst så fanns inte sjukvården tillgänglig för mig.

:::

Jag uppskattar allt med Sverige förutom sjukvården för vuxna människor.

:::

Så för att klara mig med den svenska sjukvården får jag tyvärr vända mig till en flockledare.

:::

Men jag anser nog att jag kan tänka själv ändå även om jag ibland söker tröst och lugn och ro hos en flockledare.

:::

Ha det gott!

Magrood

Tillbaka till ämnet...

När jag läste Kims djupa svar som visade sin djupförståelse för dina funderingar tänkte jag också om.

Jag är nog som Kim och Oa som inte har kommit dit än.

:::

Idag sa Liam när vi var på väg till dagis: Jag vill inte prata thailändska.

Han ville även att jag skulle prata svenska.

Jag sa att jag är thailändska och därför pratar jag thailändska.

Då sa han att han inte var thai.

Han är farang.

(Tidigare hade vi pratat om att han är halvthai och halvamerikansk.)

:::

Sen ville han lära sig några ord på laotiska.

:::

Så vi får se hur länge till de kommer att prata thai med mig.

:::

///

För ca tio år sen insåg jag att jag inte kunde ha en fot på varje land.

Jag måste helt enkelt ha båda mina fötter i Sverige - annars är det svårt att gå eller ta sig fram i det landet som jag nu lever i.

Följaktigen får mina barn inte heller så mycket "arv" av det thailändska mer än språket, mitt sätt att vara och tänka, de thailändska böckerna vi läser och thailändska vänner vi umgås med.

Men jag tror att "språket" är en viktig nyckel till att tillägna sig de andra delarna av den kulturen senare i livet - om man skulle vilja det.

:::

Jag beundrar dig som ensam har lyckats lära din son svenska i Thailand.

Och om jag ska vara ärlig så känner jag många gånger stolt över att jag (nästan) ensam är den som formar mina barns kunskap i thailändska.

Det är helt fascinerande att en liten människa som du och jag kan göra något så stort som att ge en/två andra liv ett språk!!!

:::

Till Kim:

Jag är säker att era barns thailändska finns kvar som passivt språk som de kan plocka fram när det behövs.

:::

Kram

Magrood