Absolut Thailand, lite fiction och verklighet

Forts 5

Non, ja... en väldigt sprallig och snacksalig kille, är full i sjutton och väldigt på alerten. Hans föräldrar är ”business men”. Pappan har butiker i Bangkok och är hotellägare. Vid kinamaten tidigare idag frågade Non var jag bodde, och vad jag betalade för rummet. Genast tog han sin telefon och ringde, gick i väg för att kunna prata.

Då han kom tillbaka kunde han erbjuda ett rum i ett av faderns delägda hotell, det låg ganska långt ifrån Sri Pattana Hotel, där jag nu bodde.

Jag skulle få det rummet 110 Baht billigare än vad jag nu hade…

Nu = 560 Baht ca: 105 SEK, nya = 450 Baht ca: 85 SEK per natt, inklusive frukost.

”Special price” sade Non, ordinarie var 700 Bht per natt, ca 130 SEK. Sedan fick han höra att jag varit i Bangkok några dagar och att jag ämnade avsluta min vistelse i Thailand likadant, med en tre till fyra nätter i Bangkok. Då han hört vilket hotell jag sovit på gjorde han en snabb grimas och gick iväg och ringde igen.

Tillbaka vid bordet igen erbjöd han sig att boka, även de dagarna, på ett av deras hotell i Bangkok. Vad gör man?? För mig började det kännas lite olustigt… (har ju bara känt honom i några få timmar), förmodligen menar han ju bara väl, men det finns ju gränser… får se hur jag gör…

Non skall även vara med i morgon, till dit vi nu skall åka, och även Tuks väninna.

Det hela slutade med att det bestämdes att jag checkar ut i morgon bitti. Vid nio kommer Tuk och hämtar mig och tar mig till pappans delägda hotell, så checkar jag in där istället. Jag kan ju hellre gynna Non med familj än någon okänd.

Lämnade iväg en påse smutstvätt i morse, den låg tvättad och struken på sängen då jag kom tillbaka. Ett par byxor, fyra skjortor, tre par strumpor och fyra kalsingar. 170Bht... ca: 32SEK... överkomligt... nu är det sängdags!!

Innan jag somnade funderade jag några minuter på … i Sverige var det ju faktiskt Lucia i dag… har inte haft den minsta tanke på det… eller Sverige över huvud taget.

Söndagen började tidigt, ty jag skulle bli hämtad vid nio tiden av Tuk. Frukosten i matsalen var snart avklarad. Det kändes nästan lite kyligt vi den här tiden på dagen, riktigt svalt. Matsalen där frukosten serveras har egentligen bara tre väggar och så tak... det var öppet åt ”solsidan”.

Nu sitter jag och väntar… har checkat ut. Jag läser min dagbok från början av det jag hittills skrivit… vad fort minnena bleknar… men i takt med att jag läser texten så minns man allt tydligt igen. Det är kanon för minnet och upplevelsen att skriva om vad som hänt… det räcker så mycket längre då…

Receptionen, där jag sitter och väntar, är smyckad med julpynt. Ett par små plastgranar, med olik färgade ljus i, står och glittrar på receptionsdisken. Golv och trappor är i något marmor liknande material, lagt i ett ”österländskt” mönster. Mycket tre kanter och rektanglar.

Väggarna är klädda i något ljust, brunt, trä slag. Mycket lite aktivitet i receptionen nu på morgonen. Disken är bemannad med tre kvinnor. En fjärde kvinna i ljusblå städrock tycks alltid gå och hålla golvet skinande rent i receptionen, tycker mig ha sett henne varje gång jag passerat disken.

Det finns en disk till i lobbyn. En lite mindre med en man bakom, sittandes på en stol.

En skylt på disken säger ”24 timmars service”. Vet egentligen inte varför han sitter där, den andra, stora disken, har ju alltid varit bemannad då jag passerat lobbyn.

Tycks bli en kanonfin dag i dag också. Det är moln fritt, fläktar lite.

Igår då vi skildes åt, sade Tuk, ”I will be here at nine”. Sedan sade hon direkt efter, ”Do not count on that, Thai people are always late”. Men snart nog så stod hon framför mig. Då vi kom ut på parkeringen väntade hennes väninna med sin son på oss där. Det bar iväg mot ”The I Yara Hotel”. Non väntade på oss då vi kom fram. Det här hotellet låg på helt motsatt sidan om de centrala delarna av Korat.

1

Det tar säkert ca: 40 minuter att gå dit från Sri Pattana Hotel.

Efter incheckningen så gick jag och Tuk, tillsammans med hotell pojken, mot rum 219. Det låg en trappa upp, så vi använde oss inte av hissen, tog trapporna. Rummet var inte färdig städat, men föregående gäst hade i alla fall lämnat rummet. Vi lade in min väska och gick mot dörren… Då blev det helt svart…

Strömmen försvann… Utanför rummet, långt bort i korridoren, såg vi svagt ljus. Vi trevade oss dit och fann snart trappan.

Utanför väntade en Seat mini buss med AC, CD/DVD spelare, en liten platt skärm fälldes ned från inner taket… Mannen som körde var en av Nons pappas anställda. Vi packade in oss i bussen och for iväg.

Vårt första mål var ”Ban Dan Kwian Pottery”, Non var tvungen att, till ett special arbete i skolan, skaffa ett antal fotografier om arbetet att göra keramik, krukor och figurer m.m.

Det blev alltså vår första anhalt.

Intressant ställe, fast det var söndag så arbetades det för fullt i alla de låga husen. Det fanns ett antal av dessa hus, vet inte hur många, men ett flertal var det. Jag var inte inne i alla, men det verkade som om man gjorde olika krukor i olika hus.

Vi studerade hur leran bereddes och packades, det såldes lera, sju kilo för 50 Bath. (ca: 10 SEK)

Vi såg leran drejas och ornamenteras/mönstras av skickliga händer. Det sattes på små handtag, blommor och andra detaljer på krukorna. Inne i varje hus stod en ansenlig mängd alster som sakta torkade, väntade på att så småningom få komma in i värmen.

Varje kruka måste in i en ugn för bränning, för att sedan sakta svalna av igen. Efter bränningen var det målning som tog vid. En del var emaljerade. Det fanns tre brännugnar. En var tom. En var under eldning. En man skötte om alla tre ugnarna. Den tredje ugnen var under avsvalning. Eldningen pågick under två dygn.

Elden fick inte slockna under den tiden. Non tog sina bilder och jag tog mina. På dit vägen hade vi gått igenom en av affärerna eller utställningarna där lerprodukterna visades.

Där hade jag sett en liten staty som jag föll för på direkten... På tillbaka vägen så kollade jag på den igen... 1500 Bath, ca 280 SEK.

Jag tar den här, sade jag. Statyn hade en spricka på skallen, men den jag sett var den finaste av de tre som fanns där, så jag tog den i alla fall.

Tuk började protestera, ta inte den, hur ska det gå på flygplanet? ”Jag tar den som hand baggage” sade jag. Men den är ju sprucken i huvudet, då ska du inte betala fullt pris... Tuk började pruta… Priset slutade på 1000 Bath ca: 200 SEK, inpackad och klar.

(Om det är någon av er som har orkat läsa ända hit, och vet var jag kan få tag i en ”maka” till den jag har, gjord av samma skulptör, skulle jag vara evigt tacksam. Har under alla år efter mitt första besök försökt få tag på en kompis till den jag har utan att lyckats)

Nöjda åkte vi därifrån, i alla fall jag, nej… jag tror alla var det… Nu skulle vi åka till ett museum. Nej... det blev ändrat, Non ville visa oss ”sitt” hus för oss först.

Omvägen blev inte lång, det var inte ens en omväg, bara ett extra stopp på vägen. Vi svängde in från stora vägen igenom en grind i muren, som gick utefter vägkanten, intill.

Väldigt fint hus... förstår att Nons familj har det ganska gott ställt. Stort vitt hus, två våningar, med stenlagda altaner uteplatser, gräsmattor, planteringar.

På gården sprang tre hundar lösa, plus att det fanns två vakthundar instängda i en hund gård.

En stor nätad inhägnad hyste två vita påfåglar. De hade till för en tid sedan haft sjutton stycken!

Ska försöka beskriva huset invändigt...

Vi kom in i ett stort rum, två våningar högt till tak. Stora fönster ut mot en, under tak, sten lagd altan. Ut mot altanen gick man genom skjut dörrar av nät, eller glas, vädret avgjorde vilka dörrar man använde.

Rummets golv var belagt med grå melerad skinande blank marmor, väggarna klädda med mörkbrunt trä. I rummets ena hörn, en TV-hörna, hörn soffa. Några tv-spels konsoler låg utspridda framför TVn...

I det motsatta hörnet, en liten ”köks avdelning”… Kaffe maskin, kylskåp, värmeplatta m.m. En bardisk längs långsidan av rummet var av samma bruna träslag som täckte väggarna. Högt uppe på väggen ovanför hängde ett fotografi av en man som såg ut att (kanske) vara Nons far.

En möbel grupp till fanns det i rummet... Mittemot bardisken på den andra långsidan står bord och stolar gjorda av ett jätte träd. Hela bordet var gjort av ett tvärsnitt av stammen, två av benen var av ”naturligt” växta grenar.

De andra var ditsatta manuellt. Stolarna var gjorda på samma sätt, av en något smalare bit av trädet. Ytan på träet var polerad, lackad och silkes len. Detta möbel arrangemang var, på grund av sitt ursprung, ganska utrymmes krävande, och det fanns garanterat inte ett exakt likadant någon annan stans i världen…

Ifrån detta ”allrum” gick det en, i vinkel upp till övervåningen, trappa i samma silkeslena träslag som det övriga. Förmodligen till sovrum. Tre dörrar syntes på avsatsen ovanför där trappan slutade.

Längst in i rummet, under trappan och avsatsen, fanns det, både rakt fram och åt sidorna, dörrar. Man hörde barn som pratade någonstans därifrån, det var nog några stycken med tanke på alla barnskor som stod innan för dörren.

Vi blev bjudna på bitar av kärnfri vattenmelon samt små runda, nästan genomskinliga frukter. Normalt så har de brunt skal och så är det en kärna i dem... Tuk sade vad de heter, med det kommer jag inte ihåg just nu...

Husets kök var beläget utanför, i ett eget hus, intill det så var det något som såg ut som en tjänste bostad. Troligtvis var det nog så också. Det kom in en kvinna som vekade mycket hemmastadd och plockade undan efter oss, hon var nog anställd hemhjälp.

Ok.. nu var vi klara här… nu skall vi iväg till Ban Prasat.

Fortsättning följer…

Forts 6

I Ban Prasat, norrut från Korat, finns ett museum, utgrävningar och gravplatser till för över 1500 år tillbaka i tiden. De här lämningarna visade att man redan då hade ris som huvudsaklig föda.

http://i987.photobuc...banprasat10.jpg

Även gris, kreaturs och fiskben hittades. Krus och krukor och keramiska redskap visar på en hög utvecklad färdighet inom området.

Då vi kom fram till Ban Prasat så sökte vi upp en gammal dam. Damen bodde i ett trähus byggt på pålar av betong cirka två meter upp i luften. Väggarna var av tunna bräder, ett rödaktigt träslag. Non gick först upp för trappen och ropade.

Vi såg snart damen som kom och öppnade dörren till verandan innanför. Vi tog alla av oss skorna (oartigt att inte göra det, var man än kliver in) och satte oss ner på bänkarna på verandan.

Mina nya vänner började genast prata med damen som om de kände henne mycket väl…

Tuk förklarade att damen var mor till en av hennes kollegor på hennes skola. Det är mycket länge sedan dottern varit på besök. Den gamla damen verkade mycket glad över att få besök av dem, och en främling från Sverige, så här på söndags förmiddagen.

Efter ett tag gick vi alla ner för trappan, även den gamla damen. Vi gick till en byggnad, inte långt därifrån, eller byggnad och byggnad... en massa stolpar som bar på ett tak är en bättre beskrivning. Det fanns väggar på två av sidorna.

Där inne var ett djupt hål, eller grop, grävd. Stor som två kombibilar om står nos mot nos i 90 graders vinkel och ungefär tre meter djupt på det djupaste stället.

Nere på botten såg man, belysta av spotlights, de utgrävda gravarna. Skelett och krukor var blottlagda, man såg tydligt detaljer och saker som var begravt samtidigt med kropparna. Efter att vi tittat klart och var på väg ut ropades jag tillbaka av den gamla damen som följt med oss in.

Jag fick inte gå därifrån förrän jag skrivit mitt namn och namn teckning i en gästbok som hon höll fram. Jag gjorde som hon ville och hon verkade mycket nöjd.

15 – 20 meter därifrån, på andra sidan gatan var ett litet museum byggt. En skylt utanför berättade att utgrävningarna och museet fått någon slags utmärkelse för bra turist mål eller något sådant.

Museet innehöll montrar med föremål som utgrävarna hittat. Småskyltar, både på thai och engelska, berättade vad föremålet var för något. Foton och modeller beskrev området och visade utgrävningarna. Damen var med hela tiden… Då vi tittat färdigt sade vi adjö till den trevliga gamla damen.

Tuk berättade att damen upplåtit en del av sin mark för att museet skulle kunna byggas så nära utgrävningarna. Intressant var det i alla fall, att få vara med om, och se detta…

Vi fortsatte vår färd… det var lunch dags…

Kvarten senare stannade vi vid en på pålar upp byggd vägkrog. Två väggar i vinkel, resten öppet ut mot vägen och mot en liten sjö, eller å var det visst bredvid.

Innan man kom fram såg det inte mycket ut för världen, nästan fallfärdigt. Men skenet bedrar, betydligt större än vad man fick intryck av först från vägen. Borden stod alla isär med fyra stolar vid varje, så vi makade ihop två bord och bänkade oss…

Beställandet sköttes av Tuk och Non, spännande att inte veta vad som skall komma fram på bordet… fem olika sorters rätter och två sorters ris, ”vanligt”, typ svenskt jasminris, och en annan sorts... klibbigt ris, som ställdes fram i små burkar. I burkarna låg riset i en plast påse... och gissa om det var klibbigt…

Vad de andra rätterna var.? Ja... en var nåt som jag skulle kalla ”Thai pyttipanna”, vet inte vad som var i den... Sen var det ankbitar, bröstkött, vingar, ben...

Där var omelett, några runda bollar med griskött i, ibland även med ris i, Tuk kallade de för ”saussages”.

Till sist små griskötts bitar med mycket brosk i. Tuk förklarade att de tillreder det på detta vis: grisköttet... brosk bitarna läggs i peppar och vitlök i cirka två dagar tills det börjar surna.

Därefter friteras eller steks det så att det blir väl genomstekt, nästan knaprigt.

Något som jag upplever som vanligt vid alla måltider är ingefära i olika skepnader, och så förstås dessa mycket kryddstarka små skålar med ”dip” såser, som verkar vara obligatoriska. Måltiden smakade väldigt bra.

Det går till så att man får var sin tallrik och sked och gaffel. Var och en lägger på en klick med ris på sin tallrik, sedan är det fritt fram att ta lite av det ena eller det andra. Då jag tog av, en tre fyra saker samtidigt, sade Tuk att man ska, eller bör, bara ta en sak i taget och bara lite varje gång.

Bara så lite så att det räcker för två tuggors inlägg, sedan tar man lite av den nästa sorten o.s.v.

På tallriken lägger man riset närmast sig själv, det man tar från de olika faten/skålarna lägger man framför riset, inåt bordet... Så tar man skeden i höger hand och med gaffeln i den vänstra, så… med gaffelns baksida puttar man på skeden och stoppar i sig maten med skeden. Artiga som de är säger de aldrig om man gör fel eller rätt. ”You decide” eller ”up to you” är mycket vanligt har jag märkt.

Mätta och belåtna, nykissade, så fortsatte vi vår färd mot vårt nästa mål: Phimai.

Kissa föresten… det är absolut inte det lättaste, då man är van vid svensk toa standard, om sen om man behöver göra det andra...

Långt ifrån alla offentliga toaletter har toastolar lika som vi är vana vid. Låga, kanske tjugo centimeter höga, porslins, eller plast, toaletter. Man skall placera fötterna på därför avsedd plats i utkanterna på porslinet. Sedan sätter man sig ner på huk med knäna nästan i sina egna armhålor. (och hoppas på att man placerat utloppet ovanför inloppet…)

På vissa ställen har jag noterat att det finns handtag att hälla sig i. (Det vore otrevligt om man skulle tappa balansen)

Där vi var och åt fanns ingen spolanordning, utan bredvid stod en balja vatten med en skopa som flöt omkring på vattnet. Den var ämnad att användas vid ”spolning”.

I Phimai finns en ”Historical Park”. Området innanför de gamla murarna till buddist klostret är cirka 500 x 1000 meter.

Det är ett imponerande byggnadsverk, över 1500 år gammalt. Det år uppfört i nord-sydlig riktning. Ingångarna/utgångarna bildar ett kors. Om man står t.ex. vid den sydliga porten ser man igenom hela ruinen bort till den nordliga porten. Jag säger hela, för att det är massor med rum att passera, och man ser alla sten portarnas ramar som i en tunnel.

http://i987.photobucket.com/albums/ae356/thureandersen/maipenrai/Bkk200395.jpg

I det mittersta rummet, där s.a.s. väder sträcken möts, kan man genom att vrida sig se alla ”tunnlar” utåt. Detta innersta rum var det heligaste.

Rummet har en stor kupol/torn som syns vida omkring. Under klostrets glansdagar måste det varit en imponerande syn, föresten det är det fortfarande.

http://i987.photobucket.com/albums/ae356/thureandersen/maipenrai/Bkk200396.jpg

Utanför på området finns lämningar av ytterligare byggnadsverk, samt vatten reservoarer och dammar.

Det finns, som en ”parad gata”, på området. En upphöjd väg/gång som slutar vid den södra porten. Denna gångs början vaktas av två imponerande sten lejon som sitter på var sin sida om trappan upp till gången. På ytterkanterna, på räcket, vilar ”Naga”, flera stycken.

”Naga” är en mytisk sju hövdad orm, huvudena sitter som en kobras utspända sköld.

http://i987.photobucket.com/albums/ae356/thureandersen/maipenrai/Bkk200397.jpg

Vi vandrade runt i området i cirka en timme. Klättrade bland ruinerna och tog många kort.

Åter resan började, Non ville bjuda på kokos mjölks drinkar, men där han frågade fanns inga… Så vi blev utan.

Nästa ställe han frågade på, där var han borta en bra stund. Han kom tillbaka med var sin påse ”Thai-snacks”. Vet inte riktigt hur det skall beskrivas, men det bestod av, (tror jag) jordnötter, ris, hirs eller sesam frön.

Frö, nöt blandningen, hölls ihop av något klibbigt honungsliknande. Man bröt helt enkelt bort en liten bit av kakan och stoppade i sig.

Jag tyckte det var gått, men om det var så nyttigt för figuren vet jag ju inte… inte så noga heller för den delen… J

Innan vi kom tillbaka till Korat igen så tog det en stund. Non och Tuks väninna med son, somnade i bilen under färden mot Korat…

Non vaknade efter kanske en kvart och talade med chauffören, han fick tydligen det svar han ville för han vände sig om till mig och frågade om jag ville se en krokodilfarm… Naturligtvis ville jag det…

Några minuter senare svängde vi av från stora vägen och var snart nog framme vid en parkering. Väninnan med sovande sonen stannade kvar i bilen då vi andra klev ur.

En, på betongpelare uppbyggd, gångväg, cirka 1,5 meter bred med kraftigt staket i över brösthöjd, ringlade sig i S-form över krokodil farmen. Vatten med små ”öar”, och en konstgjord trappa, med åtta breda ”trappsteg”/avsatser.

Dessa var alltid blöta, det rann hela tiden vatten ner för ”trappan”. På dessa öar och på trapp avsatserna låg de…

Stora, en del väldigt feta, slöa, vissa hade gapet öppet, som om de solade gapets insida.

http://i987.photobucket.com/albums/ae356/thureandersen/maipenrai/Bkk200398.jpg

Då de kommer glidande i vattnet och endast ryggfenan, nosen och ögonen sticker upp, förstår man att de kan komma väldigt nära sitt byte.

http://i987.photobucket.com/albums/ae356/thureandersen/maipenrai/Bkk200399.jpg

De glider fram nästan omärkligt. Lite action var det, då en jagade bort en annan krokodil från ”trappan”, då såg man hur fort de kunde röra sig. Jag fick ett antal bra krokodil kort hoppas jag.

Innan hemresan från Phimai hade Tuk undrat vad jag ville göra senare… Jag hade svarat att jag ville till hotellet och slappa, duscha och dricka en kopp kaffe.. Tydligen hade hon sagt det till Non, för då vi stannade nästa gång var vi hemma hos honom igen, där fick jag kaffe.

Kändes egendomligt... alla följde med in och kollade då jag drack kaffe, nästan så att man ångrade sig att man nämnt att man var kaffesugen.

Thai ländarna har inte våran kaffe kultur. Mycket sällan har jag sett inhemska kvinnor dricka kaffe, föresten jag kan inte påminna mig att ha sett det någon gång.

Nåja, känslan var bara att skaka av sig, Non ville ju bara vara till lags... Istället drack jag upp mitt kaffe och visade att nu ville jag vidare...

Fortsättning följer…

Forts 7

Så artigt jag kunde (tror jag) sade jag tack till Non för idag. Han är lite svår att få grepp på, jag menar, svårt att se vad han egentligen tycker... Känner honom för lite naturligt vis, så även med de andra Thailändarna. Asiaternas mörka ögon är svåra att tyda för en som bara är vana vid västerländska.

Min egen reflektion är att han nog är ganska ensam, föräldrarna borta mycket, han tar en hel del ansvar för sina syskon, samt, att han nog även i skolan är lite utanför ibland. De gångerna jag läste hans blick såg han i alla fall tillfreds ut med att jag verkade må bra.

Tillbaka på hotellet följde Tuk med till rummet och kollade att allt var ordningsställt, det var det. Frukostkuponger, nycklar, allt ok. Vi bestämde att vi skulle ses i morgon kväll, efter hennes arbete… Sov en timme, duschade och gick ner till hotellets restaurang för att äta middag.

Jag valde den något lugnare ”lobby restaurangen” Det finns två till, en med en scen, och en till som även används till frukostmatsal.

I lobby restaurangen satt en ensam karaoke spelare med en lite mindre utrustning än den i restaurangen med scenen.

Behagligare ljudnivå också… Jag beställde in mat och fick in en öl nästan genast. (Man hinner kanske bara dricka ur, säj två, centimeter ur glaset, så kommer en servitör/servitris och fyller på de två centimetrarna igen)

Vattenkanna, ölflaska, eller vilken dryck det nu än må vara, ställs inte på ens eget bord, utan gärna på ett litet sidobord, en bit ifrån, så att man inte kan fylla på själv… Karaoke ja… En man satt och skötte spelaren och fyllde på med lite musik från riktiga instrument, flöjt, ibland fiol. Mannen som sjöng, sina på skärmen vandrande textrader, sjöng riktigt bra, han hade fin röst, fast man naturligtvis inte förstod ett enda ord av texten. Mannen, en kines, sjöng en tre, fyra låtar, sedan blev han avlöst av en annan man ifrån sällskapet några bord bort.

Sällskapet bestod av sex personer, tre män och tre kvinnor. Den nye ”sångaren” sjöng gamla engelsktextade låtar: ”Please release me”, ”Ticket to ride”, ”Love me tender” och ”You got a friend” m.fl.

Vissa lät inget vidare... Killen som skötte anläggningen började sjunga igen, då den förut nämnde åter gick till sitt sällskap. Något bättre lät det, men endast något. Han envisades också han med att sjunga engelska låtar. Då det blev dags att sjunga Julio Englesias hade jag fått nog, han försökte även få med Julios sätt att vibrera då han sjunger… Nej, jag bad om notan och gick till mitt rum.

Började skriva dagbok… somnade ganska sent…

Jag hade satt klockan på 08:45, men innan den ringde så ringde telefonen. Tuk, som undrade om jag sovit gott, hon sade god morgon, var det något som inte var ok så var det bara att ringa…

Just som jag hade öppnat dörren ut till korridoren, hade precis tagit nyckeln från hållaren innan för dörren. (Om den inte sitter i sin hållare så har man ingen el i rummet, ingen AC ingenting)

Då gick strömmen… igen... kolsvart blev det… svagt ljus i korridoren långt borta visade var trapp huset var någon stans... Som tur var hade jag bara en trappa ner…

Frukost matsalen var också den kolsvart, så det var inte lätt att se vad det bjöds på. Men jag lämnade ifrån mig min kupong och försåg mig. Innan jag var klar med frukosten kom strömmen tillbaka. Jag fick mitt kaffe... sedan var jag snart tillbaka på rummet igen. Idag på förmiddagen tänkte jag kolla efter ett ställe med internet kontakt. Man märker verkligen skillnaden i temperatur… kommer man ut från ett AC nedkylt hotell är värmen påtaglig... Jag behövde inte gå långt förrän jag hittade ett så kallat ”Internet Café” Stora bokstäver på skyltfönstret talade om: 128k !!

Ok... ska ju bara mejla… Ett antal par skor stod utanför skjutdörren in till caféet, så jag tog även av mig mina och gick in. På det förra, inne i Bangkok, så var det mynt automater, 10Bth = 15 minuter. Här var det en tid som registrerades då man började och man betalade då man gick ut. Det satt en något ut tråkad ung thailändska och registrerade, sedan visade hon mig en pc, tryckte på ”on” och gick därifrån…

En väl använd gammal 350 Mhz are knorrade igång framför mig, stönade lite emellan åt men sedan startade Windows 98... Allting funkade... men mycket långsamt. I samma lokal fanns det 25 datorer av olika årgång. Varför hon visade mig till den som jag fick vet väl endast hon själv. Såg man sig omkring så fanns det nog två tredjedelar av datorerna som såg yngre och betydligt snabbare ut…

Jag hade bestämt innan jag åkte att jag skulle höra av mig till Tony på jobbet. Då jag var inne på Internet caféet hade han ännu inte vaknat. Hoppas han svarat senare då jag kommer tillbaka. Jag var nyfiken på vad som hänt angående varslet om uppsägningar, så jag tänkte gå dit en gång till på eftermiddagen. Jag kollade runt efter en toa, men det fanns ingen för kunderna.

Jag var tvungen att avvika, det var lika bra det, det var bara jobbigt att efter varje musklick luta sig tillbaka och vänta på att något skulle hända. Tog en annan väg tillbaka, börjar hitta bland gatorna riktigt bra nu, peppar, peppar…

Tillbaka i korridoren på andra våningen stod personal, tre stycken. De höll på med att försöka lugna en av gästerna som var riktigt högljudd... vet inte om vad det hela handlade... Gjorde det jag skulle och gick sedan ut igen. Korridoren var tom då jag kom ut… Tog en tur runt några andra kvarter...

Sitter nu i frukostmatsalen och dricker kaffe efter den rundan... Fötterna är heta och kaffet är gott, samt det iskalla vattnet. Två ungdomar står och ”lurpassar” på mig, redo att vid minsta tecken komma och serva… Bakom mig i andra ändan av lokalen är ett gäng ungdomar i färd med att dona med något jag inte ser, men de har roligt och tjafsar och fnissar så som ungdomar gör…

Gick tillbaka till Internet caféet, hade fått svar från Elisabeth på jobbet att hon inte visste något mer ännu, men att det var minus fem grader där... nej… nu är det dags för middag…

Tuk kom, och vi satt och pratade ett tag om vad vi haft för oss under dagen. Vi gick ut i den ljumma kvällen. Tuk skulle hjälpa mig att få tag på ett par skor av sandal typ… Varje kväll stängs några gator av och butiksägarna flyttar ut på gatan med sina varor och erbjudanden.

”Night Bazar” är den lokala benämningen på detta fenomen. Invånarna trängs emellan stånden och handlarna gnuggar händerna… Efter att vi letat mellan stånden vände Tuk och gick tillbaka till en ”riktig” skoaffär. Direkt fann vi vad jag sökte. Det blev ett par med kardborrband. Jag fick betala drygt sjuhundra BATH, alltså cirka 140 svenska, för ett par Scholls. Det var helt ok.

Vi hittade ett ställe utmed gatan som vi gick in och åt på. Ris, kyckling, omelett, och stora tigerräkor med friterad vitlök. Allt smakade bra även denna middag. Vi promenerade tillbaka till hotellets lobby restaurang. Jag fick mitt kaffe som dessert och Tuk glass som sin dessert. Vi satt och pratade till omkring tio på kvällen.

Sedan var det dags för Tuk att åka hem och sova. (Hon jobbade ju) Jag gick upp på rummet och satte på Tv: n, fick höra att Saddam blivit infångad, hoppas människorna i Irak får det bättre nu. God natt…

I dag känns det som om det blir en ”mellan dag”, tar det lugnt och slött. Vid tio tiden knallade jag ut från hotellet.

Inget strömavbrott idag inte! ! Bra väder. Har tänkt mig att gå till den där Stens restaurang. Jag går i sakta mak, kollar in alla ställen, njuter av att inte behöva passa något. Så småningom kommer jag fram till en stor, torg liknande, plats. På en hög piedestal står en staty av en kvinna framför en stor port i en mur.

Vi, Tuk och jag, åkte förbi här en gång tidigare och då fick jag veta av Tuk att det var stadens beskyddare, Thao Suranaree eller Khun Ying Mo, populärt kallad ”Ya Mo” Kvinnan räddade staden från en invasion av armén ledd av Prins Anuwong av Vientiane. Varje år, mellan 23 mars och 3 april hedras hon av invånarna och de kringboende...

Jag fortsatte min färd och så småningom kom jag till mitt mål. Stens Pizza & Steak House är två intill varandra liggande lokaler som förmodligen har samma kök i de inre regionerna bakom.

(Just detta skulle senare visa sig vara alldeles fel)

Just det faktum att köket ligger så långt in från gatan som möjligt är lite ovanligt vad jag förstår. (Annars ligger de ju ut mot gatan och matplatserna är innanför)

I går, där Tuk och jag var och åt, var bord och stolar inåt och köket var utanför, till och med ut på trottoaren. Jag gick in i den vänstra delen som var pizza delen, utan för den andra, steak house delen, satt det tre stycken européer av det äldre slaget. Jag gissar att de var sextio, sextiofem, kanske mer någon av dem. Inne i pizzadelen var det helt tomt på gäster. (Och var det under hela måltiden) Satte mig ner och en thaikvinna dök upp med en diger pizza meny.

Två storlekar av varje sort, jag valde en mindre Quatro Stagioni och en Pepsi. Pizzan var helt ok, efteråt tog jag en kopp kaffe, betalade och gick därifrån.

De tre satt fortfarande kvar utanför.

På väg till Stens så hade jag stannat till på Internet caféet, hade fått respons på mina mejl från Pernilla och brodern. Kul.

I går vid vårt samtal över kaffet och glassen så talade Tuk och jag om utlänningar. Hon sade att jag inte skulle bli förvånad om någon sade ”fallang” eller ”farrang”. Det är ett uttryck som kommer ifrån ”foreigner”. Har ännu inte hört någon som sagt så till mig. Tuk berättade även att hon kände Sten genom en väninna, väninnan är gift med Sten sedan ett antal år tillbaka.

Hon berättade även att Sten ibland har en ”fight” med sin fru, men de älskar varandra säger hon. Tuk sade inget om att hon kände till Sten så väl den där första gången då jag berättade att jag hade pratat med honom. Lite konstigt…

Jag var tillbaka på hotellet vid 15 tiden, fick en kopp kaffe och gick upp och vilade. Tuk ringde vid 18:30 tiden på hotellets interntelefon och talade om att hon väntade nere i hotell receptionen. Hon hade varit i sin skola, varit på sjukhuset och fått veta att hennes far var tvungen att lämna sin plats på intensiven för en som är nyopererad. Hon kom från ett möte i skolan och var ganska uppskruvad.

Fortsättning följer…

En Välskriven & detaljrik,underhållande reseberättelse.

Man känner igen mycket.

+ karma

Mvh Batleleli

Forts 8

Vi valde denna kväll en restaurang med uteservering, inte alls långt från hotellet.(kvarteret bredvid) Kanonskön kväll att sitta ute och äta i.

Möblerna var gjorda av ihopspikade grenar och allt var arrangerat runt en liten damm, som var upplyst av spotlights. Maten vi åt smakade som de tidigare middagarna, utmärkt, jättegott.

Tuk berättade att, då hennes far blivit flyttad från intensiven var det tvunget att någon från familjen är hos honom hela tiden.

Så hon får dela skötseln av sin far mellan sin bror och sin syster. Vi får väl se vad som händer framöver. Under måltiden ringde Non och talade med Tuk om helgen... Eventuellt så får jag följa med på en tur upp på ett bergsmassiv, en nationalpark: Khao Yai.

Vid niotiden var vi färdig ätna och Tuk släppte av mig vid hotellet…

Jag intog frukosten morgonen därpå, ungefär vid samma tid som de andra mornarna, cirka nio..

Vad jag förundras över lite är att, på det här hotellet, så är inte den förra frukosten den nästa lik. Borden med koppar, bröd, fat och allt vad som det nu ingår i en thailändsk hotellfrukost står aldrig på samma plats som morgonen innan. (Vid närmare eftertanke beror det nog på att det partajas här varje kväll…)

Det var så även denna morgon. Det är en ganska stor matsal med snedställda soffor utefter fönsterväggen. Sedan kommer fyra rader med bord, fyra stolar runt varje bord, cirka 8 - 10 bord i varje rad. I går då jag kom ner till frukosten var en scen uppbyggd mitt i matsalen, den var kvar även i dag, men idag for ungdomarna runt, flyttade och ställde till rätta.

Bl.a. så var det två killar som såg till att borden stod i spikraka rader, även stolarna. Det måttades och donades, ändrade, gick till början av raden, böjde sig ner och kollade efter kanten om allt var i linje. Rättade och kollade igen.. sedan var det samma visa med stolarna.

Jag hade riktigt trevligt under min frukost.

Sedan tog jag mig ut på en prommis igen... Internet caféet igen... Nu känner de igen mig då jag kommer.

I dag blev jag ”uppgraderad”, jag fick en annan pc, en dubbelt så snabb, oj vilken skillnad… Fortsatte min vandring till Stens igen. Det är en upplevelse varje gång, att vara mitt i allt stim och stoj på gatorna.

I dag så provade jag Steak House. Vägg i vägg med pizzan där jag åt förra gången. En man hälsade då jag kom in, en annan satt och läste en tidning. En liten pojke gick också omkring där inne. Jag beställde och väntade.

Utan för satt det även nu tre fyra stycken ”västerlänningar”, förmodligen de samma som sist. Jag fick min mat, smakade utmärkt.

Mannen förklarade att han var från Libanon men hade bott i Norge många år. Han var gift med en thailändska. Han var mycket tillmötesgående och servicevänlig mot sina kunder.

Klockan var över 14 innan jag var tillbaka på mitt rum, vilade några timmar. Solen går ner omkring 17:30, gatorna börjar förberedas för ”Night Bazar”, då affärsägarna flyttar ut i körbanan och gör gatan till en enda stor marknad. Andra affärsidkare drar in sina varor i sina lokaler. Allt som nästan döljt trottoaren tidigare flyttas in och grindar dras för. Skillnaden är stor jämfört med på dagen.

Andra aktiviteter tar plats där tidigare affärsmännens varor tagit utrymmet på trottoarerna. Då kommer ungdomarna ut... med fotbollar, basketbollar, badminton och ”fotvolley” bollar.

I kväll åt jag min middag ensam i hotellets lobby restaurang. Helt ok så när som då karaoke killen försökte sig på en Julio låt igen... Denna kväll var det ett annat par där, killen gick upp och bytte av med några sånger. Han sjöng bra. Efter så sjöng hans flickvän, hon var också duktig sångerska... God natt...

Frukosten i dag var även den en överraskning. Lämnade min frukost kupong, som jag brukar, till personalen utanför ingången till matsalen. Den här morgonen stod en Thaikvinna, jag inte sett förut, bakom pulpeten. Då jag kom in i matsalen var den förändrad igen.

Min blick sökte efter frukosten… borden fanns där, även koppar och fat, bestick, men ingen mat.

En av de unga killarna såg min förvirring och förklarade att: ”No buffé today”, sedan räckte han fram handen och ville ha min frukost kupong. Jag förklarade att den hade jag lämnat utanför.

Killen ropade något till en av tjejerna, sen fick jag frågan om jag ville ha kaffe och han pekade mot ett bord. Förmodligen har nu så många gäster checkat ut, så att en frukost buffé inte längre är ekonomisk. Jag såg bara det gamla vanliga ”gänget”, det som brukar sitta ute i lobby restaurangen och sjunga karaoke, tre kvinnor och tre män. Snart kom ungdomarna in med min frukost.

Bord och stolar i matsalen har underrede av kromade stålrör. Denna morgon var det två killars jobb att putsa krom. De såg måttligt roade ut, först krypa under, ha på putsmedel, sedan putsa blankt.

Han som sade ”No buffé today” kom fram och försökte säga något, han frågade och tycktes skriva något i handflatan... det var mitt rumsnummer han ville ha??

Efter att ha varit tillbaka i cirka 10 minuter på rummet så knackade det två försiktiga… knack, knack. Knappt märkbara.

Var det på min dörr? Två knack till övertygade mig, det var på min dörr.

Jag gick och öppnade. En kvinna utanför med min strukna och rena tvätt, nej, jag skulle betala i receptionen…

Jag gick ut, idag var det varmare än det varit någon dag förut. Tog en lång vandring, trodde jag visste var jag var, räknade gator och kvarter, höger och vänster. Höger och vänster har jag i och för sig missat på tidigare.

Nåja... det var nog snarare att det inte går att räkna vägar på kartan och tro att det riktigt stämmer, idag gjorde det inte det i alla fall.

Jag hamnade perfekt i matsalen idag då jag kom tillbaka och drack mitt kaffe. Precis intill AC utblåset. Härligt... precis vad jag behövde...

Butikerna i city kärnan får dagliga leveranser… lastbilarna som används för detta stycke gods är helt underbara gamla reliker.

Chauffören sitter i sin hytt på en, som det ser ut, träbrits. Motorn låter förvånansvärt fint, diesel, som går tyst med jämn och fin gång. Men avgasrening är det inte tal om på de här bilarna.(Och på många andra gamla ”godingar”)

Jag har inte sett många som är speciellt rostiga, är det nåt så är de buckliga. Då styckegods chaffisen sitter och håller i gång sin bil far två killar upp och ner på flaket och lämnar ifrån sig det som ska lämnas.

Jag fick frågan om jag inte skulle byta rum?? då jag hämtade min rumsnyckel. Varför? undrade jag. Den unga damen kunde inte förklara så hon kallade på en annan ”hotellpojke” som kunde mer engelska.

Nej, det är okey förklarade han… är det okey? frågade han. Ja, jag behöver inte byta, rummet är ok för mig… Det blev inget rumsbyte.

Efter att ha lämnat matsalen gick jag upp till rummet och slängde mig på sängen… Det tog inte många minuter förrän det knackade på dörren, lite försynt först, två gånger, sedan, direkt efter, två bestämda KNACK, KNACK och ryck i dörren.

Det var sängbäddarna/städarna som vill in. De båda jobbade väldigt effektivt och snart var allt klart, fick nya vatten flaskor och rena hand dukar, dammtorkning. Förhoppningsvis ny toarulle, den tog slut i morse.

Själv så sitter jag och skriver detta då de håller på och donar. Den ena kvinnan är klädd i en blå, typ städrock, av dräktmodell, den andra kvinnan bär en vit blus som är täckt av en dräkt jacka med tillhörande kjol, hon för anteckningar medan den andra jobbar på.

Undan går det, så jag blir snart lämnad ensam igen.

Nu kan jag lägga mig på rygg… Strax före 20:00 så ringde Tuk och sade att hon var på sjukhuset och inte kunde komma förrän om en timme, jag skulle inte vänta på henna, utan ” Eat dinner alone”.

Min mat var precis uppäten och tallriken bortplockad då Tuk kom. Hon såg ganska sliten och trött ut, och det kan jag förstå... först tillbringa natten på sjukhuset, sedan vet man ju hur det är: hem och göra sig i ordning till jobbet, vara där till bortåt 16 tiden och sedan till sjukhuset igen.

Och efter det avsluta dagen i en hotell restaurang med en utlänning från ett land som hon inte vet så mycket om. Volvo förstås, och Saab kände hon till, hockey och fotboll visste hon också att vi hade bra lag i.

Sen var det ju så kallt… brrr, hårt att leva i Sverige på vintern. Snö har Tuk aldrig upplevt i verkligheten, bara sett på filmer och foton.

Då jag frågar om hon haft några män tidigare, i sitt liv, så säger hon, nej aldrig, jag är hennes första date… hon har jobbat… tagit hand om familjen, modern gick bort för ett tiotal år sedan, hon har inte haft tid. Och så är thaimän inte att lita på, alldeles för själviska, och så har de ofta flera fruar.

Tydligen har hon dålig erfarenhet eller sett andra som råkat illa ut, hon byter samtalsämne och jag insisterar inte mer… Vi skiljs åt i hotell lobbyn vid 22:30…

Denna morgons frukost, fem dagar före julafton, är den första som är den föregående lik. I går så talade Tuk om att i kväll vid 17-tiden så kommer hon, Non och Nons faster och hämtar, sedan åker vi till national parken uppe på bergsmassivet. Vid foten av berget har Nons far en stuga som vi skall sova i över natten, för att åka upp i bergen på lördag morgon.

Det skall bli kul. Efter frukost i dag så tänkte jag att jag lunchar på Stens ställe, så det blir en lagom promenad innan kvällens tur.

Jag tog vägen förbi ett stort varuhus, fem våningar, (Klang Plaza 2) kollade runt, våning för våning. Kläder är väldigt billigt. På den näst översta våningen var allt upptänkligt data samlat, allt från skrivare papper till spel konsoler, tangentbord till nätverkskort, det fanns allt… Redan innan jag åkte tänkte jag att jag skulle kolla efter färgpatroner till min skrivare, så jag hade tagit med mig kod nummer till de olika patronerna, ett för den svart-vita och en annan till färg patronen.

På denna våning fanns det massor med diskar som hade bläckpatroner till skrivare. Men var hade jag lapparna med kod numren? Jag gick därifrån utan bläck patroner…

Jag fortsatte min promenad till Stens, väl där, gick jag in där jag ätit senast och beställde ris, kyckling med cashewnötter. Det var gott. Hade väl kommit igenom halva måltiden då Tuk ringer och frågar var jag är... hos Stens säger jag… Ok, svarar hon... ha en god lunch då, så ses vi senare, hon hade tydligen också varit och frågat på hotellet...

Jag fortsatte min måltid och medan jag sitter där och äter så ser jag plötsligt Tuk komma gående förbi utanför fönstret, hon går in i pizzerian bredvid. Då jag genast ringde till henne svarade hon inte. Någon minut senare gick hon förbi igen, åt andra hållet. Jag ringde igen… då svarade hon och jag förklarade att jag satt i den avdelningen som var bredvid pizzerian. Tuk kom in och drack kaffe(första gången jag såg henne dricka kaffe)medan jag avslutade min lunch.

Tidigare då Tuk ringde och frågade var jag var… så hade jag svarat henne att jag var hos Stens och åt... efter att jag avslutat det samtalet så sade en annan gäst, som hörde det samtalet, att Stens ligger intill, det har är Lybierns ställe… fel av mig alltså, jag trodde hela tiden att det här också var Stens ställe. Så då jag var klar med mitt ätande betalade jag och vi gick in till Stens och där drack jag kaffe på maten.

Tuk var kvar bara någon minut till sedan så skulle hon vidare och tala med någon som de lejt att ta hand om deras far, som en hem sjukvårdare. Efter det skulle hon jobba igen.

Sten och jag snackade en hel del, han är en trevlig karl, runt sextio, kanske något mer. Han älskar Thailand, är gift med en Thailändska, som jag tidigare berättat. Stens fru var också där, hon kunde riktigt bra svenska. På söndagen hade de stängt, så om Tuk och jag skall äta något där måste vi göra det på lördagen.

Sten berättade att kommande vecka skulle han börja med julmat, Svensk jul tallrik skulle det bli. Söndagen går åt till att göra i ordning jul skinka och den andra julmaten, rödkål, Janssons frestelse (om de får tag i ansjovis) m.m. Redan hade det kommit in en massa beställningar på jul tallrikarna. Sten och jag pratade en massa annat också, han är en man med mycket att tala om… men det tar jag inte upp här.

Efter kaffet så började jag tillbaka promenaden. Mina nya sandaler hade börjat göra sig påminda genom att mina tår (de stora) hade fått skavsår på ovansidan, inåt, och mina medtagna plåster var slut. För att få tag i plåster var jag alltså tvungen att hitta en affär som sålde plåster. Jag gick och kollade och kollade men såg inget som liknade plåster någonstans. Jag gick in på en ”Seven Eleven” butik, visade mina stortår, och kvinnan började rota bakom disken, men nej, tyvärr, lyckades hon säga, de är tyvärr slut.

Duschade och gjorde mig klar, packade bara den lilla rygg väskan. Tuk skulle komma vid femtiden så jag gick ner till lobbyn och började skriva i boken.

Tuk kom ungefär tio minuter i fem. Strax efter fem var hon tillbaka med ett antal plåster som jag omgående använde några av. Non kom infarande och sade nåt på Thai… (förmodligen) ”Nu sticker vi”.

Fortsättning följer…

Mkt bra story. + Karma gäller!

Mvh/PTG

Forts 9

Utanför stod den Seat van som vi använt tidigare, tillsammans med två Thai kvinnor till. Vi lade alla väskorna på takräcket och spände fast alltsammans med ett elastiskt last nät, mycket praktiskt. Vi hoppade in och sedan bar det iväg.

Ytterligare en kvinna plockades upp på vägen ut från Korat. I skrivande stund vet jag bara att kvinnan i vit jacka i framsätet är Nons mor, hon som körde oss och kvinnan vi plockade upp sist vet jag ännu inte vilka de är. Kvinnan bakom ratten tog oss skickligt ut ur staden trots den mycket kraftiga kvälls trafiken… sedan bar det av ut på den fyrfiliga motorvägen.

Mot Bangkok... Vid den här tiden mycket trafikerad.

Cirka halv åtta stannade vi till vid ett matställe, ett stort, och åt middag. Nu var det bara tio minuter kvar...

Vi kom fram till ett litet stugområde med ett flertal mindre stugor och ett par tre större. Alla hade de sin trädgård omgärdad av ett vitt staket.

Staketet, föresten, var gjort av betong. Pålar ner i marken, stack upp en dryg meter, och sedan som tvärliggare var en cirka tre meter, "betong stänger” lagda, en på mitten och en överst på pålarna från marken. Det hela var vit målat och liknade ett staket av grova stockar.

Vid vår korta kvälls promenad såg vi inte så mycket av omgivningarna… kolsvart utanför gatubelysningen, få se i morgon…

Natten var stilla och lugn, sval, somnade en stund för att efter ett par timmar vakna. Det är inte så lätt att sova första gången på ett nytt ställe.

Vände mig om, tänkte på Tuk i rummet intill, och slumrade till. Fram på morgon timmarna så började fåglarna vakna, fågel läten man ej hört tidigare. I övrigt var det väldigt annorlunda att ha det så tyst omkring sig, och svalt. Jag låg ensam i mitt rum. Det drog svalt från fönstren, men det gjorde ingenting, bara skönt.Efter fågelkvitter så hörde jag tuppar som gol, i alla vädersträcken. Nåja, trots alla ljud så var natten helt ok... Nya ljud som väckte mig var av det mänskliga slaget, Thai röster...

Frukosten var, berättade Tuk, en blandning av Kinesisk och Thailändsk, verkligen inte vad man är van vid hemifrån. Rice soup with pork and liver + någon typ av friterad soya ( typ svamp) och groddar. Pa tong go, (en sorts bröd) som såg ut som ingefärs roten i formen... eller som om man slängt in ganska lös deg i fritösen, smaken var helt ok.

Fick veta att den andra kvinnan var Nons mammas syster, hon som kört oss dit. Den andra var Nons fasters väninna, de jobbade på samma ställe också..

Färden upp till Khao Yai började… Chaufför denna dag var samme man som körde oss till Phimai, vi övriga i bilen var Non, jag och Tuk, Nons faster och hennes väninna. Snart kom vi till en vägbom, eller rättare sagt, två, en på varje sida. För att komma in i national parken var man tvungen att erlägga avgift per person och även för bilen.

Är man, som jag, en utlänning, får man betala mycket mer än de boende i landet.

Vägen var asfalterad, inte speciellt bred, bara precis så att två bussar med nöd och näppe kunde mötas, i kurvorna inte alls. Här var hårnålskurvorna täta och stigningarna branta. Seat dieseln fick jobba ordenligt på låga växlar, automat som det var fick chauffören låsa växlelväljaren i ”lågläge” ibland vid de värsta stigningarna.

Dröm om min förvåning då det plötsligt dök upp en hel koloni med apor på vägen, sådant har man ju inte sett annat än på tv. En del satt på väg räcket, andra stilla i väg kanten. Vissa rörde på sig lojt och var inte det minsta intresserade av en bil med turister.

Det fanns på vår färd mot toppen ett flertal skyltar som talade om för oss att elefanter huserade i skogarna runt omkring oss. Det fanns även speciella platser där man lagt ut salt stenar, så att man skulle kunna få se dem från vägen om man kom vid rätt tillfälle.

Även ett annat djur varnades det för, deras rådjur, det hade också sina salt platser…

Så småningom minskade stigningen och vi hade kommit upp på någon slags platå. Farten hölls nere av ständigt återkommande väg bulor, väldigt effektivt… Första målet var Heo Suwat Falls, under regnperioden mycket mäktigt vattenfall.

För att komma till ”Scenic point”, följde man en stig genom djungeln, ja, jag säger djungel. Uppe på den platå vi var så grönskade växtligheten. Mina krukväxters namne här var otroligt mycket större. Kul att se…

Bambu, tjock som mitt lår, sträckte sig upp mot trädkronorna, det var annat än de bambu pinnar man sett som metspön som liten. En annan bambu liknande växt, med skillnaden att den var täkt med ett 3 till 4 centimeter långt ludd... trodde jag.

Det som såg så mjukt ut var syl vassa taggar. Fast jag så att säga bara snuddade ”luddet” medhårs stack jag mig på det. Och det sved länge efteråt…

Lianer och andra klätterväxter, eller om det är luft rötter, söker sig uppåt genom bladverket, man kan se de lustigaste formationer, som om träden blir omslingrade, kramade av en stor lång orm.

Passerade ett ställe där lianen hängde ner som en gunga. I gungan satt en man och sakta gungade då han blev förevigad på kort. Så de är starka också...

Första biten av stigen var hyfsat lättframkomlig, inte för barnvagnar, men såg man sig för och inte snubblade på de rötter och grenar som var i vägen så gick det lätt. Vi kom fram till ett skjul, förmodligen ett dass och strax intill fans ett, av kraftiga betong rör, staket som försvann in i vegetationen.

Mellan betongrören var det nät och taggtråd. En liten grind stod öppen i stigens fortsättning. På varje ”grindstolpe” så längst upp på varje fanns det vita elefanter. Runt omkring och även på, så hängde utsmyckningar av olika slag, blommor, kransar, sådant som jag tidigare sett vid Buddha statyer…

Historien bakom de två vita elefanterna är mer sorglig än fantastisk. Tidigare, för ett antal år sedan, så ner, dit vi var på väg, till grytan där vattnet från vattenfallet hamnade.

Där hade, först ett antal elefant ungar ramlat, sedan då deras mödrar försökt rädda sina ungar föll de också ner i grytan.

Cirka femton elefanter fick sätta livet till… De två små vita elefanterna stod där uppe på grind stolparna som påminnelse, så att man kunde hedra de omkomnas minne…

På andra sidan staketet började stigen ändra karaktär. En del passager var små broar, på ett ställe var en, på pålar byggd, gångväg som i S-form slingrade sig bortåt... Snart nog efter detta så började det gå neråt. Vi kunde avlägset höra ett vatten brus. En smal trätrappa gick brant neråt, nästan som om man gick på en stege… sedan en till… och en till… Den sista i raden av trappor var nog den brantaste av de alla... Väl nere så fick vi se en fantastisk vy...

Vattnet som forsade över kanten på berget högt, högt där uppe…. På sin väg ner mot botten så spred sig och finfördelades vattenmassorna så att mycket av vattnet blev till ett fint, fint regn, eller dis runt det vatten som inte sönderdelades på sin väg ner innan det slog ner i vatten ytan med ett förfärligt brus... det var precis som i sagan... nåja kanske inte...

Nere i den där grytan var det ingen egentlig vegetation, bara vassa stenar/klippblock. Förstår att elefanterna inte hade en chans…

Det kom snabbt en massa ungdomar, troligtvis skolklasser…

Tillbakavägen blev betydligt jobbigare. Solen hade jagat bort det morgon dis som funnits då vi gått ner, så nu var det varmt. Tillbaks efter klättringen uppåt pratade vi en stund, sedan bar det av till nästa…

Heo Narok Falls var mindre än det föregående, men till skillnad från det så var man på toppen... där vattnet forsade ut över kanten... vattnet var ganska varmt, jag gissar runt femton grader, och klart och rent.

En stig längs ena branten tog oss till en utsikts plats, där man fick en fin vy över fallet.

Lunch tid… vid parkeringen fanns ett, för landet så karaktäristiskt, matställe. Ett stort tak som stod på pålar, endast en sida var täkt av en vägg.

Köket, i ena hörnet, ryker och osar, och sprider doften av nylagad mat... Det började vattnas i munnen... Nu var det full rulle, massor med folk att utspisa, förvånads värt många västerlänningar där.

Idag blev det klibbris och nygrillad fågel, ja, jag säger fågel för jag vet inte vad slags det är. Till det vatten och två sorters thai sallad... jätte gott.

Tillbaka till stugan där vi övernattade. Resan tillbaka blev till en plåga för Tuk, hon blev åksjuk på den smala krokiga vägen. Hon kämpade mot illamåendet hela vägen tillbaka.

Ap kolonin var fortfarande kvar vid vägkanten där den varit i morse. Äntligen var vi vid stugan… Tuk rusade direkt in och lade sig.

Jag fick en kopp Nescafé och njöt av den en stund. Sedan fick jag med mig Tuk ut på en promenad istället.

Den här rundan var ju det enda tillfället jag haft att vara ensam med henne under den här utflykten. Jag uttryckte mina tankar om att inte få vara med och betala något, betala bensin, eller maten... (Jag hade redan försökt att ge Non pengar i går kväll då han hämtade oss vid hotellet) Tuk förstod att jag ville vara med och ersätta utläggen för våra värdar, det ville även hon… Tuk skulle vid tillfälle ta upp frågan med Non igen…

Vi närmade oss tidpunkten för vår återfärd mot Korat... Innan vi hoppade in och satte oss i bilen fick Tuk medicin av Non mot sin åksjuka. Ut på stora vägen igen, efter en knapp timme stannade vi igen och de andra gick ut och köpte ny kokta majskolvar, påsvis.

Utefter stora vägen mellan Bangkok och Nakon Ratchasima finns en sjö, jag såg den även första dagen jag åkte buss till Korat.

Denna gången stannade vi till och gick ur och tittade och jag fick förklarat för mig att det var en konstgjord sjö, en damm, som försåg staden med färskvatten, där fanns även souvenirer och annat att titta på... intressant.

Jag hade på min resa till Korat första dagen åkt förbi ett stort tempel bygge, en jättestor huvudbyggnad och ett antal små runt om. Nästa gång vi svängde av från vägen var in till det området.

Mycket intressant och annorlunda, det halvfärdiga templet var till vissa delar så att säga redan i ”drift”. En enorm Buddha, målad i svart, satt i huvud templet och folk var där och ärade/tillbad honom.

För att det skulle gå dig väl i livet och så att du skulle få tur och lycka så fanns det ett antal aktiviteter man skulle göra. Avgiften var frivillig i de flesta fall också frivilligt vad gäller summan. Behållningen av det insamlade går till bl.a. byggandet av templet.

Då vi var där på lördags eftermiddagen fanns det flertalet som var i gång med murnings och armerings arbeten.

Även parkarbetare gick omkring och påtade i den torra jorden. Man fick en liten vision om hur det kommer att se ut.

Innan vi gick till parkeringen så lade jag mitt bidrag till taket på templet. Jag skrev mitt namn på baksidan av en takpanna och betalade 20 Bath för den, så tempel taket kommer att vara belagt med ett stort antal takpannor med namn på baksidan…

Bredvid parkeringen fanns ett utspisnings ställe, gratis mat, åt man skulle det gå bra för en i livet och man skulle bli lycklig. Man fick naturligtvis lämna ett bidrag även här... Egentligen var jag inte sugen... Tuk och jag skulle ju senare på kvällen besöka Stens…

Men OK, jag tog en skål med vattnig soppa, med gris kött skuret i strimlor och platta nudlar, det var faktiskt riktigt god smak på soppan. Non gick och hämtade fem gånger…

Väldigt trötta satte vi oss i bilen igen, nu var klockan omkring 16...

Till sakens fortsättning hör att jag inne i Buddha templet sett bild av en liggande Buddha och ställt frågor, om varför han låg ner bland annat... Detta resulterade i att vi nu var av motorvägen och var ute på landsbygden... efter att ha frågat om vägen en gång så kom vi snart dit.

Denna Buddha var också imponerande att se... Sista stället för dan?? Vi kom tillbaka in i Korat från ett annat håll än vi åkt ut från, eftersom vi besökt den liggande Buddha.

Chauffören hade ett antal gånger fått telefon, tätare ju senare det blivit. Han tog oss genom det nu mycket livligt trafikerade Korat… men det tog sin tid…

Hemma hos Non så packade vi ut sakerna och chauffören stack iväg... bråttom… Därifrån fick vi skjuts av fastern, i hennes Pegeuot.

Hon släppte av sin väninna och senare så stannade hon vid IT-Plaza, ett stort köpcenter för endast data och tillbehör… Jag fick tag i mina färg patroner…

Vi hade åkt förbi här då vi kommit in i Korat tidigare på kvällen. Vid det tillfället talade Tuk och jag om att vi, Tuk och jag, skulle åka dit och kolla om det fanns bläck till min skrivare där. Detta hade fastern hört… så det var anledningen till att hon åkt dit med oss. Tänk om jag inte haft artikel koden med mig… Sedan till hotellet via en stor matmarknad, grossist marknad såg det ut som.

Nons faster köpte massor med frukt och stuvade in i bilen, sedan bar det av till hotellet, då hade klockan hunnit bli över sju.

Efter en massa tack tal och trevligt att träffas, så sades hej då. Vi ses snart igen och så vidare.

Vi lämnade av vår packning i mitt rum, plus en massa frukt som vi fått av fastern... En snabb dusch hägrade för mig, efter den en upp fräschning för Tuk, sedan gick vi ut från hotellet igen.

Snart satt vi i en Tuk-tuk på väg till Stens... Tuk-tuk i detta fallet var en trehjulig tvåcylindrig tvåtaktare framförd av en mager Thaiman som körde som om detta var hans sista körning, så nu skulle han minsann visa oss...

Tyvärr är jag lite för lång för detta slags fordon, mitt huvud hamnar upp under taket. För det första måste jag, om jag vill se något av det vi passerar, sitta lite framåtböjd, med gam nacke. För det andra så om man har huvudet under taket så blir det något slags vakuum under taket, så att avgaserna stannar kvar, obehagligt…

Sten tog emot oss utanför på trottoaren, han stod där och rökte. Sten verkade uppriktigt glad över att få se oss, över att vi valt hans ställe till att avsluta dagen på… Han är ju naturligtvis även affärsman...

Klockan hade blivit kanske 20:00 då vi kom dit. Jag valde en liten pizza och Tuk valde thai mat… I kväll var stället välbesökt… det satt folk vid varje bord som pockade på service.

Sten beklagade sig och sade att det var endast hans fru och en till i köket, de brukar vara fyra… Plus att servitriserna slutat, personal problemen var stora tyckte Sten. Det är helt ok, sade vi, vi sitter gärna och väntar och pratar.

Tuk och jag lämnade stället vid stängningsdags, 22:00.

Mätta och belåtna, trötta efter denna långa dag så sökte vi upp en Tuk-tuk. Innan vi gick från Stens, så hade vi även haft ett längre samtal med honom, sedan vid en kvart i tio sällade även hans fru sig till oss, trevligt. Mycket trevliga människor, öppna och lätta att prata med.

Föraren till denna Tuk-tuk hade en helt annan körstil… lugn och fin… växlarna smekte han in, skickligt, inget ryck och slit i växelspaken. Han ville verkligen att hans passagerare skulle få en behaglig åktur.

Tuk fick låna min kavaj i den kyliga kvällsbrisen, det drog lite kallt tyckte hon, jag hade ju en stor värmande öl inombords J så jag tyckte det var en normal svensk sommar natts temperatur… skönt. Tuk hade tidigare sagt att hon denna natt skulle vara med mig på hotellet. ”Du är väl inte farlig för mig?” Frågade hon.

Nåja, alla vad, hur, och så vidare om den natten är av privat karaktär, så det blir en annan historia… God natt!!

Fortsättning följer…

Bilder till fortsättning 9

Nåt som inte funkar för mig ...

men här är de iallafall... Håll till godo..

///Thure

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

Forts 10

Frukost i en tom matsal.

Jag och Tuk var de enda gästerna denna sena söndags morgon. Bestämt var att Tuk skulle hem till sitt, träffa sin syster och besöka pappan på sjukhuset.

Bortåt halv tio så kom det ett par frukost sugna till, så vi var fyra i matsalen som pockade på service… I går kväll hade jag gjort i ordningen hög med mina kläder som behövde tvättas, och lagt dem i en hög utanför min dörr i korridoren. Uppe på hade jag lagt den lista man skulle fylla i... Efter frukosten så ringde de, roomservice alltså, och frågade om jag ville ha mina kläder klockan fem på tisdag? På min ordersedel hade jag skrivit ”deliver Monday morning at 10:00”.

Så jag förstår inte hur det kunde misstolkas. Nåja, i skrivande stund är klockan tre minuter i tio så jag får väl snart svar… Då Tuk återvände ursäktade hon sig för sin sena ankomst, sedan skulle vi ut och handla lite presenter, först till ett stort köpcenter/galleria.

I princip alla parkeringar i Korat är avgiftsfria, så även parkeringen under detta stora varuhus. Parkeringen var mycket stor.

Det går till så att då man åker in i parkeringshuset får man en biljett. På den har parkerings vakten skrivit upp vårt registreringsnummer. Sedan då man är klar och kommer till utpasseringen, visar man sin biljett. Då ser kontrollanten att man har rätt biljett till rätt bil och man får passera. (detta förutsätter att man inte låter sin biljett ligga kvar i bilen, så att ev. biltjuv inte kan åka ut med din bil)

Tuk berättade att innan, man hade detta system, så hände det många att då de kom och skulle hämta sin bil var den borta…

Efter köpcentret (The Mall) åkte vi in till centrum igen och gick på ”Night Market”, fick tag i lite där också. Nu började vi bli hungriga, så tillbaka till hotellet och lämpade av det som jag handlat, bytte till lite mer ”presentabla” kläder. Vi parkerade strategiskt, mitt i centrum, nära statyn av Thao Suranaree, kvinnan som med sina tankar besegrade fienden för länge sedan, enligt sägnen. Statyn står värdigt mitt i centrum av Korat.

Intill finns, som jag tidigare berättat, en del av den gamla stadsmuren och i den en gammal stadsport. Enligt sägnen, så om man passerar genom porten tre gånger, fram och tillbaka, så kommer man/är tvungen, att återvände till Korat. Jag och Tuk gjorde denna ritual tillsammans efter att ha hedrat Thao Suranarees staty med blommar och rökelsepinnar och fäst bladguld på henne.

Det satt ett antal män bredvid stadsporten och sålde saker som låg på en duk framför deras fötter. Männen log med hela sina ansikten, och sade saker till Tuk… vet inte vad... Men senare sade hon, de hade sagt att nu var jag tvungen att återvända...

Vi hade tidigare kompletterat med de sista presenterna så nu var det restaurangen som hägrade... Klockan hade hunnit bli 20:00, så vi var båda hungriga…

Första kvällens restaurang fick bli även den sista kvällens. Naturligtvis var allt till belåtenhet, god mat, bra service, gott val av Tuk som även i kväll valde vad som skulle ätas. Fast lite vemodigt var det förstås. Halv elva var jag tillbaka på hotellet…

Kvällen hade varit trevlig och helt ok…

Sitter och skriver, klockan har hunnit bli 10:30, och morgon bestyren är avklarade, allt utan min tvätt, som jag ännu inte fått, är packat och klart, låter det gå en stund till innan jag agerar…

Då jag i receptionen senare förklarade att jag saknade min tvätt, att jag behövde den i dag, för jag checkar snart ut.

Då påstod mannen att jag skulle få min tvätt i morgon istället. Ok, sade jag, kolla om jag kan få tillbaka den otvättad då, för jag åker härifrån klockan 12... han skulle kolla upp det. Nu sitter jag på rummet igen och väntar på besked…

Tre minuter efter det att jag återvänt till mitt rum så ringde rumstelefonen, mannen i receptionen… han talade om att min tvätt redan var klar och hängde i min garderob… J Den hade blivit levererad då jag var nere vid receptionen och undrat över min tvätt…

Utcheckad och klar sitter jag nu och väntar på Tuk, hon skall skjutsa mig till busstationen, hon har tydligen några hål timmar.

Då jag stod och väntade på min tur i receptionen kom en man och frågade om rumspriset. 700 inkl frukost var svaret han fick.

Det är inte vad jag betalade. På mitt kvitto stod det 4135 inklusive frukost, 2 flaskor vatten varje dag och två omgångar tvätt. (tvätten ca:500)

Detta är Nons förtjänst, han såg till att jag flyttade hit…

Jag och Tuk har kommit överens om att jag skickar ner ett paket med lite typiska svenska saker, måste på något vis visa min uppskattning/tacksamhet för det de gjort. Tuk berättade att hennes vänner i England sänt till hennes adress, gatuadress... för över ett år sedan, det har ännu inte kommit fram. Nej, skicka till min skola istället, skriv utbildningsmaterial eller dokument som innehåll, då kommer det fram…

Tuk kom nu, för att hämta mig och skjutsa mig till bussen... Hon hade med sig ett kuvert med två kort i... ett föreställde Thao Suranaree och det andra föreställande den gamla stadsporten som vi passerat genom... Tuk hade även prydligt textat ner sina adresser, både till skolan och bostaden.

I det andra stora vita kuvertet låg en almanacka för 2004 med bilder på sevärdheter i hennes stad eller omgivningarna och provinsen. På sista sidan hade hon skrivit några rader till mig… Jag tyckte att det här var tillfället för mig att överlämna något till henne. På Arlanda hade jag köpt en burk hand gjorda gelé hallon från Stockholms Konfektyrfabrik.

Jag sade att jag skall skicka ett paket till henne också från Sverige. Hennes nästa lektion var inte förrän 13:50, så vi hade gott om tid på oss… tycker man… Tuk föreslog Stens medan vi väntade… perfekt val tyckte jag... då får jag en bild av honom och hans fru.

Vi kunde ju även äta lunch där, så pass mycket tid hade vi ju.

Sten berättade att de, han och hans fru, hade jobbat med all julmaten i går, så i dag kunde de erbjuda en svensk jultallrik… Jag tog minut biff med pommes frites och Tuk fransk löksoppa. Stens fru och medhjälpare är duktiga… det smakade jätte bra... Affärsägarna ställde upp på ett kort... kul.

Minuterna tickar iväg fort… Jag betalade och Tuk visade vägen ut till hennes bil. Tuk var väldigt propert klädd i sin läraruniform. Beige färgad dräkt, jackan med axelklaffar, såg nästan ut som någon typ av gradbeteckning.

Alla lärare har uniformer, även barnen har uniformer, eller lika kläder. Det är praktiskt i många avseenden, inget ”mode mobbande” eleverna emellan, det är lätt att skilja årskullarna åt...

Avsked är aldrig speciellt muntert, ej heller detta. Tuk parkerade på en rivnings tomt mitt emot den ”gamla” buss stationen, den där hon väntat på mig första dagen, för tio dagar sedan. Tiden har gått fort…

Jag tog min packning och vi gick tillsammans för att köpa biljett. Min packning har utökats med en väska under de här dagarna.

När går bussen? Om fem minuter blev svaret. Mina väskor lastades in i bussens baggage rum. Sedan en avskedskram och jag gick och tog plats i bussen… Mycket känslosamt att se Tuk stå där utanför bussen och vinka, och veta att det dröjer innan vi ses igen. Vi kommer att ses igen… men när??

Bangkok nästa... Buss resan mot Bangkok gick ”smärtfritt”, något dyrare men med en ”Buss värdinna” som serverade muffins och Pepsi och en trasa att fräscha upp sig med. Inte heller stannade bussen vid varje hållplats, utan endast tre gånger på hela resan, skönt. En av medresenärerna mådde illa under senare delen av resan, hon skämdes otroligt inför oss andra att behöva visa det…

Då jag klev av bussen for det fram en nästan tandlös brunbränd taxiförare och erbjöd sina tjänster... Han fick mig som kund för han övertygade mig så småningom att han verkligen hittade dit vi skulle. Då vi lämnade buss området for vi förbi ett plåt tak under några pelare, i skuggan där inne satt en kvinna med en dotter. Den tandlöse chauffören skrek överlycklig adressen dit vi skulle, kvinnan och barnet sken upp de också… vem vet, kanske dagens första körning för honom… och första intäkt…

Men bilen… ett kapitel nästan för sig själv. Baggage luckan på den grön gula Toyotan öppnade han med en ståltråd. Han lade in min väska i baggage rummet som var belamrat med allsköns bråte, gamla bildelar och oljiga tygstycken m.m. onämnbara saker…

Sen visade han in mig i den skitigaste taxi jag någonsin åkt i.

Innan han startade motorn så for han ut och öppna motorhuven sedan in och starta, sedan ut och stänga motorhuven igen, vete sjutton vad han gjorde.

Toyotan verkade lika tandlös som han själv, den ryckte och nästan dog då han trampade på gasen för mycket. Chauffören tog på sig bältet. Jag började också treva efter bältet för att sätta på mig det. Då skrattade mannen och sade att bältet inte funkar på min sida. Tydligen inte så noga... hmmm...

Köra kunde han i alla fall, i den täta kvällstrafiken. Han var mycket skicklig att välja rätt fil för att på det sättet komma fram fortare, då trängde han sig bara in i den filen. Blinkers är A och O i Thailändska trafiken, bara du blinkar så blir du insläppt i den fil du vill. Det verkar som om alla, åtminstånde de jag hade som chaffisar, inte visade någon gång irritation över sina medtrafikanter.

Men man ska veta att störst går först… Hotellet var det finaste av de jag bott på hittills, 4 år gammalt. Det låg på Silom Road, en av de gator med små exklusiva affärer, mode shops och mycket kostym människor ute på språng.

I och för sig det dyraste också… ska väl snart ut och äta lite kvällsmat. Restaurangen jag gick till var fullsmockad med folk och fick vänta ett tag på en ledig plats... De hade en meny med bilder, så det var inga problem att få ”rätt” rätt.

Stora stekta jätte räkor och grillad fisk plus ris blandat med någon krydda så att det smakade lite.

Räkorna var helt underbart goda, fisken var inte dum den heller. Smakade kanske inte så mycket i sig, men med den med följande dip såsen blev det ”sting” i den.

Vägen tillbaka till hotellet gick, som vanligt, via trottoarer fyllda med försäljare av alla de slag. Vid ett parti av trottoaren hade alla, dövstumma eller ej, vet jag inte, men de använde endast tecken språk att meddela sig med.

Intressant att kolla hur de gjorde affärer. Prutningen var ju inte direkt högljudd…

Jag passerade en kille med ett litet bord fullt med cigarett tändare. Innan jag åkte hade jag lovat min kompis att jag skulle kolla efter tändare med cigarett reklam på, han samlar på dessa.

Då jag kollade på bordet såg jag inte en enda. Jag förklarade vad jag sökte och snart förstod han... En rökare som passerade blev stoppad och utfrågad, han pekade direkt ut tre som hade cigarett reklam eller tobaks reklam på sig. Sedan ville han ha en massa Bath för dem... Begagnade tändare… Vi enades så småningom om 500 Bath. Dyrt kan man tycka, men under 100 lappen i svenska för dessa tre.

Passerade ett flott hotell som man såg in i lobbyn i… ett band stod och spelade covers… riktigt bra lät det ut till trottoaren, gick in och tog en öl, lyssnade på några låtar, sedan var det god natt för i dag/kväll...

Mina två sista dagar präglades av ett hektiskt farande i Bangkok.

Så mycket trafik, stockningar och köer, har jag inte upplevt tidigare. Jag har besökt tempel och studerat Buddha, varit på museer och provat små och stora restauranger. Thailand, Bangkok, har ett stort historiskt arv att förvalta och vårda.

En taxi resa, värd att nämna, var en av dagarna då jag åkte från Chinatown… Vi fastnade i köer, köer och köer.

Chauffören blev tröttare och tröttare. På en bro över en järnväg hade chauffören lagt i hand bromsen för att vila fötterna, slippa sitta och hålla foten spänt på bromsen... Han somnade… och jag reagerade inte med en gång.

Då jag såg vad som skett tjoade jag till. Vi kom så småningom iväg, men han ursäktade sig en hel kvart efteråt.

Mitt mål för taxiresan gav jag snart blanka fn i, för det verkade helt omöjligt att komma fram inom rimlig tid. Så jag sade åt chauffören att stanna, jag betalade och gick istället…

Just nu, klockan 16:30 på julafton sitter jag på ett litet fik för att få mig en mycket sen lunch, har tillbringat ett antal timmar i en taxi och någon halvtimme vid en seg Internet dator.

Jag tänker på mina kära där hemma naturligtvis, det är ju julafton… Kalle Anka har väl inte börjat än antar jag…. Ölen jag fått i väntan på maten är kall och god. Har inga traditionsproblem eller så för att det är julafton, ingen ångest för den saken... Mer än att man tänker lite extra på de där hemma… I afton så är det inget Bjäller- Klang och sådant, även om hela Bangkoks alla butiker och affärsområden är smyckade med tomtar i varma luvor och snögubbar med breda leenden.

Träd, arkader, pelare, ibland en hel front sida till något hotell eller varuhus är smyckat med ljusslingor, det är garanterat många, många mil det är frågan om.

Tuk fanns i mina tankar hela tiden…

En sak jag studerat under mina taxiresor är hur tydlig rangordning det är trafikanter emellan. Gångtrafikanter är de lägst stående, därefter kommer cyklisterna, mopedister och motorcyklister, Tuk-tuks och personbilar.

Taxina håller ihop, vill man byta fil i närheten av en annan taxi, så bara man visar det, så hjälper man varandra.

Efter taxibilarna så har vi bussar… bussar är kungar, dem släpper alla fram, även de tunga lastbilarna låter bussen åka först... En av dessa dagar var jag och besökte ett Buddha tempel som inhyste ”The Emerald Buddha”. Färden dit gick naturligtvis med taxi, Tuk-tuk är inte att föredra under tät trafik… luften är väldigt avgasmättad, taxin har, i alla fall de nyare, filter för friskluftsintaget och naturligtvis AC.

På väg in igenom porten i tempel muren så går det, före mig, ett västerländskt par. Paret blir genast, så snart de kommit innanför murarna, genast tillfrågade av en framrusande Thai man som erbjuder sig själv som personlig guide för 200 Bath. Jag försöker diskret dra mig undan, för att slippa bli tillfrågad om personlig guidning. Rakt i armarna på en… guide ! ! !

Framför mig står en, för att vara thai, lång äldre välklädd thai man ”utan haka”(vill jag beskriva honom) hakan går liksom ihop med halsen.

Denne man frågar mig, på nästan perfekt engelska, om jag vill ha en guide. Special pris för mig säger han. Endast 300 Bath säger han.

300 ! ! , är det billigt replikerar jag, framför mig så gick ett par just in och blev erbjudna 200 för en guidning. Mannen ruskar oförstående på huvudet… och säger att 200 kostar det att köpa inträdes biljett för falanger, alla guiderna håller samma pris…

Tveksamt om jag tror honom. Så uppfattade jag inte samtalet mellan paret och den andra guiden… För att jag skulle få ut något av mitt besök i templet accepterar jag mannens förklaring och hoppas att jag missuppfattat ”parkonversationen”

Det skulle alltså kosta mig cirka 100 lappen att med privat guide få se templet och höra dess historia… helt ok... (försökte kanske bortförklara mitt eget handlande…) Jag följde denne ”gentleman” runt i området och fick en gedigen förklaring varför det ena var så eller varför det ena var si.

Han var mycket tillmötesgående, och blev mer och mer vartefter jag frågade om saker, visade mitt intresse, framför allt...

Efter avslutad rundtur frågade jag honom hur många turer han tar under en dag? Fyra, fem stycken, svarade han, och flinade, nu var det högsäsong.

Mannen fick sina pengar, och innan jag hunnit vända på klacken mot utgången så varnar han mig för de säljare som står utanför och försöker sälja förfalskningar, av smycken framför allt. Gatuförsäljare av s.a.s. hårdvaror (ej föda) och dylikt börjar jag nu tycka mer och mer vara intressanta.

Har nu vid ett antal tillfällen prutat med diverse individer... Man ser glimten i ögonen på dem, att de tycker det är roligt, sen efter avslutad prutning tycker vi nog att vi båda gjort en ”bra” affär.

Närmast efter utgången från templet stod en yngre thaiman och sålde ett helt ”dragspel” med vykort. Som vanligt så har alla dessa säljare ett plågat, tyck synd om mig, uttryck i sitt ansikte, så även denne. Han började på 150. Jag ställde min motfråga, som jag alltid börjat använda, är det verkligen billigt?… Då kommer harangen om hur mycket dessa skulle kosta i butikerna... Jag svarar honom att, jag skulle aldrig köpa alla dessa i affären, bara ett eller två, och med bättre kvalité. 130 går han omedelbart ned till… jag ruskar på huvudet… 120…nej och över räcker korten till honom… 100 ok? frågar jag?.

Då ser man glimten i hans ögon och ett leende i hans ansikte, där fick jag dig tänkte han nog… och det fick han… jag köpte korten för 100 Bath...

Nej nu skall jag röra på mig igen. Jag är långt ifrån mitt hotell och jag börjar känna mig hungrig igen. Har stora planer för julmiddag i kväll. Har sett en Mc Donald, blir kanske det... Nu, tre timmar senare, är det Mc Donald som fick duga, Big Mc & Co med plus meny…

Försökte ringa Tuk, men hennes batteri klarade inte av det… skall köpa ett nytt till henne... Går säkert förbi någon affär någon stans… Har även kollat efter ett stjärntecken, lejon, men har inte hittat något ännu.

Jag har nyss blivit spådd. Det satt en kvinna på trottoaren och hade en duk framför sig. På den låg en vanlig kortlek och en Tarot kortlek. Jag gick förbi med näsan i vädret för att visa mitt ointresse, hon ropade efter mig på knagglig engelska... 25 meter senare fick jag ett infall, vände och gick tillbaka.

Innan jag satte mig ner hos kvinnan frågade jag om priset... ”Sitt ner först” sade hon, ”sedan får du priset”. Ok... jag satte mig på huk framför henne. Hon bredde ut Tarot korten i en halv båge framför sig. Slitna, ruggigt slitna kort.

Därefter bad hon att jag skulle ta tio stycken. Då hon vänt upp de tio sade hon, ”500 Bath för hela paketet”, sedan började hon.

Jag hade haft fem längre förhållanden, jag hade varit som en fjäril som flyger från blomma till blomma, sade hon.

Min nya kärlek kommer i dag eller i morgon och sedan är det slut med att vara fjäril, just detta är mycket intressant, det övriga hon sade mig kan vi lämna därhän, för det var vanligt spågumme snack.

Ok, har nu vilat och fått nya krafter så jag knallar väl vidare… Ute i den varma julaftons kvällen har man ingen känsla alls för tomtar, gran, kyla, snö, vinterdäck, skrapa rutor, skotta m.m.

Dessa dagar har resulterat i ytterligare skavsår på mina tår, inför morgon dagen blir det plåster på fler tår... J

Återkommen till hotellet så bad jag om en kopp kaffe, de serverade den i lobbyn, smakade riktigt bra så här på julaftons kvällen. Knallade upp och ringde ”1 2 Call” för att få höra hur mycket jag hade att ringa för...157 Bath, jag ringde Tuk, snackade ända tills det bröts, fick då ett sms om att det var slut på betalkortet, men inga problem...

I Bangkok gäller inga fasta affärstider… man har öppet så länge det finns kunder, så länge det rör sig på gatorna.

Receptionist tjejen gav mig anvisningar om var det gick att köpa påfyllning till mitt betalkort. Fem minuter senare kunde jag avsluta mitt samtal med Tuk, som så abrupt blivit avbrutet. Jag skall möta henne vid buss stationen vid 11 i morgon förmiddag, jag ser verkligen fram emot det… God Jul! ! !

Fortsättning följer…

Forts 11

Gick upp lite tidigare i dag. Tuk skulle komma till busstationen vid 11 tiden och jag ville vara där i tid för att möta henne.

Jag gick ut på Silom Road. Morgon rusningen var ett enda kaos. Bilarna stod helt stilla, inte speciellt många taxis och Tuk-tuk förare som tutar vid den här tiden… Min tanke var att gå bort till ”World Center” komplexet, och ta en taxi till buss stationen därifrån.

Det var mycket varmt denna juldags morgon, så man sprang inte direkt… Silom Road är en av Bangkoks ”finare” affärs gator, på kvällen är det ett pulserande, vibrerande gatuliv som inte är av denna världen.

Allt kan man få där… Nu var klockan strax efter nio och kommersen hade ännu inte kommit igång. Jag tog den norra sidan i dag... Där hade jag inte gått hela ännu. En kvinna, cirka fyrtiofem, erbjöd mig, samtidigt som hon visade mig bilder, total massage med dröm flickor efteråt. ”Du ska inte gå här ensam, det är ju jul” sade kvinnan.

Jag tackade nej till hennes erbjudande och sade att jag var på väg för att möta min kvinna… promenaden fortsatte…

Ännu en kärleks säljare dök upp, bara något kvarter senare. Då jag återigen sade att jag inte var intresserad utan var på väg mot buss stationen för att hämta min kvinna, sade han: ”Inget sex, bara titta” jo... jo...

Mina steg förde mig ända till den gata jag varit då jag först kom till Bangkok… Jag var där innan affärerna öppnade. Tydligen är tio en normaltid för större gallerior och varuhus. Gatusäljare finns det naturligtvis hela tiden…

Jag gick en runda, fikade i lugn och ro, sedan en taxi till buss stationen. Det är en mycket stor buss station, ligger norr om de centrala delarna i Bangkok. ”Mo chit” som den benämns i folkmun.

Efter en del frågande var jag snart på plats för att möta Tuk. Hennes buss kom nästan en kvart före beräknad ankomsttid. Vi tog en taxi igen. Den här gången till den Svenska ambassaden. Chauffören hade svårt att hitta, även han fick fråga. Jag hade tänkt att vi gemensamt skulle gå dit och ta reda på vad som behövdes för att Tuk skulle kunna komma till mig på besök. Men väl inne på ambassaden fick vi veta att den var stängd… naturligtvis… det var ju juldagen…

I en stad som Bangkok, där allt annat verkar vara öppet så tänkte jag inte på att svenskarna firar ju jul... Vi tog ”Skytrain” därifrån, en ”tunnel bana” i luften.??

För närvarande finns det två linjer som har en gemensam punkt, ”Siam”.

Där byter men mellan de olika linjerna. Vi var tvungna att byta. Utanför Skytrains fönster breder sig Bangkok ut. Fort och smidigt sätt att förflytta sig på i Bangkok. Renare framför allt, mindre avgaser…

Att Tuk kom till Bangkok var kanon, vi skulle få ytterligare några timmar tillsammans, kul… Så, efter att ha lämnat hennes väska på rummet stack vi ut igen i Bangkoks vimmel. Denna gång till ett tempel väster om Chinatown, på andra sidan om floden som delar Bangkok. Vi valde att åka Tuk-tuk den här gången. Vi kollade på templet ”Wat Arun” och vi fick tips om att vi även skulle kolla på ett annat tempel ”Wat Kanlayanamit” inte långt därifrån. Tipset fick vi av en mager, tandlös Thaiman som hade ett litet lunch ställe utanför ”Wat Arun” där vi lunchade.

Tuk valde en risrätt, jag tog endast kaffe. Den magre Thaimannen var den som gjort det godaste kaffet hittills under min vistelse här, det var kanon gott. Tog två koppar och han var så nöjd över berömmet. Tuk’s risrätt och mina koppar kaffe, plus två vatten flaskor kostade lika mycket som den kaka och kopp jag köpt på morgonen innan jag tog taxin till buss stationen.

”Wat Kanlayanamit”´, det andra templet vi besökte, låg några kvarter ifrån ”Wat Arun”, så dit promenerade vi. Detta tempel hade en enorm Buddha staty.

Utanför, i bland även inne i, templet så säljs det ljus, rökelse stickor, blommor och även bladguld till de besökande. Det var inget undantag här… Jag köpte till oss båda den här gången. Två ”besökspaket” kostade 200 Bath. Då ingick cirka 20 rökelsepinnar, två stearinljus, ett kuvert med bladguld, och så två blomkransar i varje paket.

På tempel området var det en man som tog emot och förklarade hur man skulle göra. Sedan tog han våra förpackningar med ljus och rökelsepinnar, slängde fram två plasttallrikar, en till oss var…

Till att lägga blommorna på förklarade han, innan de skall användas...

Han doppade spetsarna på hela bunten med rökelsepinnarna i en olja av något slag. Det flammade upp och brann som sjutton tills han släckt lågorna.

Då rykte det som sjutton i stället. Ljusen gjordes det likadant med, de fick brinna…

Sedan gick vi och delade ut rökelsepinnarna på ett antal ställen, vi fäste även guldet på en staty… Vi var ju inte de enda, så förstå att rökelse doften var tät…

Då endast blommorna återstod att dela ut gick vi in till Buddha, efter att ha tagit av oss skorna.

Där fanns det ett blombord framför statyn, våra blommor sällades till de andra som låg på bordet. Sedan knäböjning framför Buddha.

På mattan framför låg även två burkar gjorda av bambu. I dessa burkar låg det ett antal stickor med tecken på. Tuk tog sin burk och skakade tills en av stickorna ramlade ur, jag gjorde likaledes. Tuk sade att hennes sticka hade nummer 23 och min hade nummer 24.

Sedan gick vi till ena långsidan i rummet, och ur ett av alla facken på väggen, det med nummer 23 tog Tuk en papperslapp och jag tog en ur fack 24…

Tuk sade att på dessa lappar stod våra lyckans ord på vår fortsatta livs väg. Tuk skulle översätta och mejla vad det stod på dem… På vägen ut stannade vi till vid ett souvenir försäljnings ställe.

Tuk köpte mig en Buddha att hänga runt halsen, för mitt beskydd sade hon. Vi tog en färja over till andra sidan floden, fick tag i en Tuk-tuk som skulle ta oss till ”MBK center”, ett stort varuhus i centrala Bangkok.

Det var hur stort som helst, och till stor del innehållande kommunikations prylar och andra IT prylar.

Jag köpte ett nytt batteri till Tuk’s mobil, det gamla hade strulat länge nog nu… Ännu en Tuk-tuk förde oss tillbaka till hotellet. Hotellet var ganska nybyggt/renoverat och fräscht, ”For You Residence” ligger på 839 Silom Rd, Soi 17.

Nu slappade vi och pratade bort några timmar... Efter att ha fräschat till oss gick vi ut i Bangkoks sena eftermiddag… Trafiken stod helt still. Trafik polisernas visselpipor hördes tydligt då de med högljudda visslingar och viftande armar försökte lösa upp knutarna i trafiken. I och med att det var stopp på gatorna för de bilburna trafikanterna, så såg de MC-burna till att ta sig fram på trottoarerna i stället.

Det var bara att tränga sig åt sidan då de kom… Vi hade tänkt dinera senare i en restaurang, ”Silom Willage”, som låg tvärs över gatan till hotellet. De annonserade om Thai dans show varje kväll, och det är något jag ännu inte sett…

Men innan det skulle ske så var det en annan sak att göra… Det var så att jag berättat för Tuk om sierskan jag träffat kvällen innan och Tuk ville se om hon var där även i kväll. Så vi bestämde att vi går dit och åker tillbaka.

En timme senare… sierskan var inte på samma plats som igår, det var bara att inse det… tråkigt för Tuk...

Taxi tillbaka... hmm hmm… De taxi chaufförer som stod och väntade på kunder sade ifrån då de hörde att vi ville till Silom Road. De ville inte fastna där…

En, för taxiförare, ökänd gata kvällstid tydligen. Nej, vi fick rådet att hugga en i flykten s.a.s., då har inte föraren något val, är vi väl i bilen och trafiken bakifrån trycker på…

Men vi var snälla mot honom, vi sade till om att han inte behövde köra in på Silom Road, han kunde ta en parallell gata eller liknande.

Vi kunde faktiskt gå den sista biten, då såg han genast gladare ut. Det tog väl oss cirka 30-40 minuter att gå till restaurangen.

I anslutning till restaurangen satt en ung kvinna och gjorde de underbaraste blommor av tvål! ! ! Ja, faktiskt, hon satt och gjorde flingor av tvål i olika färger och flingorna blev till otroligt vackra verklighets trogna blommor.

Hovmästaren visade oss till ett bord till vänster om den utbyggda scenen. Nu var det skönt att få sätta sig… kvällen var precis lagom med lite fläkt…

Detta var en mycket stor restaurang, massor med bord och gäster, mestadels västerlänningar. Smakfullt inredd, pelare och avskärmningar gjorde att den inte uppfattades som så stor. Orkestern spelade Thailändsk folkmusik, mestadels var det olika slaginstrument som användes, men någon enstaka flöjt hördes då och då.

Sista kvällen i Bangkok… Vi tog in en flaska vin. Baron d’Arignac 2002. Ett rödvin som servitören rekommenderade, och det var ett bra val…

(inte för att jag vill utge mig att vara vinkännare… vad jag menade var att det smakade okey …)

Sedan var det dags att beställa. Tuk valde en rätt med räkor och grönsaker, ris naturligtvis.

Jag fastnade för ett fat med havets alla läckerheter...

Det var krabba, stora tiger räkor, små räkor, musslor, snäckor. Något som såg ut som en liten hummer, bläckfisk, och en grillad fisk.

Detta var tillagat lite olika, en del var stekt, grillat, något var friterat och något var kokt. Servitören varnade oss för att min rätt skulle ta någon tid, men inte gjorde det något, vi åt av det Tuk beställt… och så hade vi ju vinet.

Dansarna uppträdde med små korta stycken, med cirka en halvtimmes mellanrum. Bra upplägg… på detta vis så störs inte ätandet, och njutningen av maten. Vi satt och åt av havets läckerheter... ja... nog i två timmar… satt vi och pratade och smååt från det stora fatet med mat, helt underbart gott var det, och mycket trevlig miljö...

Men smakar det så kostar det, kanske inte så mycket med svenska mått mätt men... Middagen gick på 3200 Bath, av det var vinet 1000 Bath. Med mat och vin och uppträdande så i svenska cirka 600 SEK...

Då vi lämnade restaurangen satt till min förvåning tvål blomster flickan och gjorde samma sak även nu... Hon sade att hon sitter på detta viset varje dag mellan 17 – 23. Vi korsade gatan och sedan var vi tillbaka på hotellet.

Vaknade mycket trötta… I dag var ju den dagen jag skulle tillbaka till Sverige.

Frukosten tillsammans med Tuk var lite vemodig, vi kände nog båda att avskedet var nära.

Så är det ju med allt, inget varar för evigt, allra minst en tidsbestämd semester… Vi fick lite tid till samtal innan det måste checkas ut.

Taxin till flygplatsen kostade 350 Bath, inklusive motorvägs avgifter... Jag minns att det var 500 plus avgifter då jag kom första gången.

Resan till flygplatsen skedde till största delen under tystnad. Jag tror att vi båda var sysselsatta med att minnas och fundera över det som varit och funderade på vad vi kände, och över det stundande avskedet.

Vi hittade snart nog var incheckning skulle ske, väskorna åkte igenom säkerhets kontrollen och fick sina klister märken ”Security Checked”.

Incheckningsdisken var alldeles intill, så vi stegade dit… Jag lämnade fram min biljett till kvinnan bakom disken… Planet hade redan gått! ! !

Halv två i morse lyfte planet sade kvinnan… Tuk och jag tittade på varandra… Tuk såg mycket alvarlig ut, tog mig på armen som för att lugna ner mig… Då kunde jag inte hålla mig. Jag började skratta... Tuk drog lite i mungiporna också…

”Det var i alla fall en underbar kväll igår” sade jag. ”Vi skulle alltså ha packat istället för att smörja kråset så som vi gjorde”. Kvinnan sade att nästa direktflyg går söndag, och då är jag hemma måndag morgon. Hon visade oss till ”Customer Service”.

Customer Service skickade oss till SAS kontoret för att vi där skulle boka om min biljett... Kvinnan på SAS kontoret meddelade att priset för ombokning av biljett kostar 100 Euro.

Man får alltid betala för sina misstag, så även jag, så det var bara att acceptera... Det positiva med det var att jag på detta viset fick en annan flight som gick redan i natt. 00:40 till Köpenhamn, byte, sedan till Arlanda, bra…

Nu hade även Tuk insett det lite komiska i situationen och nu skrattade vi båda… Tuks vän skulle hämta henne här på flygplatsen klockan 13:00, så vi hade en dryg timme att spendera. Vi gjorde det över en kopp kaffe och ett glas vatten.

Tuk tycker inte om avsked, så det blev lite kort och konstigt…

Nu skulle jag alltså ”döda” 12 timmar på Bangkoks flygplats… såg fram emot ett antal tråkiga timmar…

Att skriva i dagboken var något jag sysselsatte mig med, men vad trött jag blev, nickade till en stund mitt i skrivandet…

Bagaget blev jag av med cirka 18:45, så nu sitter jag i en restaurang här på flygplatsen. Restaurangen är en filial till den vi åt på i går kväll, den heter i alla fall det samma…

Lunchen blev direkt efter det att Tuk och jag skilts åt… en hamburgare, en maxiburgare, på en ”Burger King” restaurang, också den på flygplatsen.

Men nu var det middag... Jag tyckte att jag skulle avsluta med ett thai mål, och det smakade som de andra gångerna, kanonbra…

Alla passagerare få lov att betala en extra skatt då de lämnar landet, åtminstånde utlänningar... 500Bath och sedan får man ett kvitto, som en annan man sedan klipper ett hål i.

Passerade pass kontrollen och kom ut i den stora hall som förbinder alla ”Gaterna” för avgående flygplanen…

Taxfree… Det är möjligt att det är tax fritt, jag såg inga hundar här inne… men om de tagit bort skatten från priset så har de lagt på det fem dubbla för att kunna avlöna alla expediterna som står och ser vackra och söta ut, för det mesta så är de det också.

Jag förstår att det kostar löner…

Timmarna går väldigt sakta då man sitter och väntar på detta vis, äntligen så har jag kommit till ”min” Gate, väntan har varit lång... klockan är 00:00.

Jag gissar att vi snart får gå ombord. Fönsterplatsen jag fick passade mig utmärkt för den engelska damen bredvid mig bad om att få en annan plats där hon kunde ligga över flera säten, hon var handikappad på något sätt i sitt ena ben.

Så att jag fick alltså två platser att husera på. Det blev inte så trångt då… Natta maten vi fick var pasta, kyckling, grönsaker, kaffe eller te. Att försöka sova var mitt nästa mål... Inte så lätt.

Slumrade till i omgångar... En passagerare åtta rader framåt, på andra sidans fönster plats hade något slags problem då jag vaknade 02:30. Han hostar och spyr… tre personal står borta vid mannens plats, en håller i en vatten flaska, en i syre masken som hänger i en slang ovanför mannen. Vet inte vad som är problemet, han har i alla fall tillsyn.

Det är inte många som är vakna och har ljuset tänt. Det är den engelska damen som sitter med utsträckta ben över fyra stolar under en filt och läser, jag som sitter och skriver. Sedan lyser det över två platser till bortöver…

Tre timmar kvar innan landning i Köpenhamn… sedan en väntan på nästa till Arlanda.

Mitt intryck av vad jag sett av Thailand är genomgående positivt.

Mentaliteten på invånarna, maten naturligtvis, vädret.

Nu har jag ju bara sett vädret från dess bästa sida antar jag... under några dagar i december hinner man inte se alla vädertyperna… Tillbaka? Ja gärna det, eller rättare sagt, naturligtvis tänker jag komma tillbaka, det finns så mycket mer kvar att uppleva och lära känna... Jag har ännu inte varit i den norra delen, ej heller i den södra, båda skert fantastiska på sina sätt…

Köpenhamn var lugnt och stilla på lördags morgonen 27/12. Mitt plan lyfter inte förrän 09:10, så jag har att vänta ett par timmar...

Skulle ringt Tuk men mitt Thai telefon kort funkade inte längre, så jag provade en konto korts telefon i stället, det gick väldigt bra, men dyrt så förbaskat...

”Min” Gate har inte annonserats ännu, det är ännu en stund innan det blir dags att lämna Köpenhamn. Det kändes bra att prata med Tuk...

Kom på att jag köpt en burk med cashew- nötter på Bangkoks flygplats. De var goda att ha nu då man satt och väntade, dyra nötter, över 60 SEK för 250 gram... och det ska vara taxfritt…

Har nu suttit en lång stund och nu är det inte lugnt längre, märks att det är en stor flygplats... Tankarna går till Tuk hela tiden, trodde väl inte då jag åkte att mitt besök i Thailand skulle påverka mig så mycket som det har gjort.

Men jag är glad att vi träffats och fick uppleva det vi upplevt. Vi har planerat en fortsättning, måste se till att den blir verklig...

Flyg resan till Arlanda gick som planerat, smidigt och snabbt… Blev serverade en frukost på planet som satt fint... hade hunnit bli lite sugen... På Arlanda fick jag mina väskor och gick sedan och hämtade mina vinterkläder… Skor och tjock jacka... I Stockholm var vädret runt 0 och blött och disigt... endast lite snöhögar här och där…

Kollade när mitt tåg skulle gå till hemstationen… oj… hade endast 13 minuter på mig… Ringde till min dotter och måg... de kommer och hämtar mig på stationen…

SLUT

Näääää, inte slut, inte så här, hur gick det sen, skriv om nästa resa, snälla.nyfikenheten måste stillas.

Tack för en kanonstory.

Baa

Det blir definitivt karma till Thure för denna excellenta berättelse.

Herr Chang har talat.

Supertrevlig berättelse...tack för det!

Karma...är självklart!

Tack alla forum vänner för eran uppmuntran, jag kommer igen med nästa del snart...

///Thure

Tackar så mycket för enn jätte trevlig & intresant berättelse med bilder Givet + karma