Absolut Thailand, lite fiction och verklighet

Vaknade med en alldeles speciell känsla denna morgon för nästan sju år sedan… innan klockan hunnit väcka mig… en alldeles särskild tillfredsställelse spred sig i kroppen, idag var det den dagen då jag skulle börja utforska vad jag väntat på i över ett halvår. Det hela började en natt i mars tidigare det året…

Efter en alldeles vanlig dag på jobbet hade jag gått och lagt mig som brukligt efter TV-4 nyheterna, men… då jag vaknade visste jag att jag bara måste, var tvungen att göra något jag aldrig tidigare gjort. Thailand… aldrig tidigare har jag reflekterat över det landet så som efter nattens dröm, bara små korta sekvenser fanns kvar i minnet, svårbegripliga, svåra att definiera, mer som en känsla att jag nu hade något jag måste göra för att mitt liv skulle bli helt.

Den dagen på arbetet, som ligger i ett litet samhälle i mellansverige, gick ovanligt snabbt, timmarna tycktes inte ha börjat förrän nästa var slut och var inne på sista kvarten för dagen. Mina sysslor hade flutit på som aldrig förr… kollegorna undrade vad det var som hade hänt… Vad har flugit i dig? Har det hänt något? Du är dig inte dig lik...

Jag hade bara lett lite till svar och jobbat på… väntat på att få komma hem och börja planera, söka efter en passande resa så snart som möjligt. Internet är en alldeles förträfflig sak, allt blir så mycket smidigare. Kvällen gick åt till att söka information om allt möjligt ang. Thailand, resebyråer, turistmål, fakta som jag inte haft en aning om tidigare. Efter att ha jämfört priser, restider, resväg så fastnade jag för en flight med SAS. Arlanda-Köpenhamn-Bangkok. Utresedatum strax före lucia och återresa vid julhelgen.

Nu var det alltså dags, äntligen… kände att jag hade ett stort flin över hela ansiktet då jag borstade tänderna, spegeln mittemot mig visade en man, strax över femtio, mörkblond ca: 182 cm. över havet, 90 kilo, som gärna kunde ha varit 83 i stället.

Morgon rutinerna var avklarade vid niotiden, nu skulle det sista kontrolleras i packningen, provade sedelbälte, provade magväska, ryggsäck… (magväska var något jag tidigare aldrig skulle tagit på mig)… har alltid tyckt att det sett opassande ut… men har insett att på en sådan här resa kan det vara nödvändigt, vet inget som helst om vad som väntar mig i de kommande tre veckorna.

Promenaden till busshållplatsen kändes lite overklig, jag skulle nu göra något jag aldrig tidigare gjort, helt ensam, med endast en ryggsäck på väg till något jag fått för mig, efter att ha vaknat upp en morgon ett halvår tidigare…

Till lunch just innan hade jag tuggat i mig ett par korvar med bröd och två Panodil, hade nämligen, bokstavligt talat, stigit upp med resfeber. Vädret var gråkallt och disigt, termometern hade visat två grader, visste att dit jag var på väg hade det varit trettio grader varmt dagen innan.

Arlanda var sig likt, affärsresenärer, charterturister, sådana som jag, ensamma resanden, några rusar fram i tidsnöd, andra bara sitter... barn som skriker, barn som leker och skrattar… ni har nog alla upplevt detsamma.

Bekvämt att gå från tåget till hissen, sedan är man uppe i stora hallen direkt. Mina steg gick till effektförvaringen ett par trappor ner, planen var att lämna in mina tjocka vinterkläder tills jag återvände, jag lär inte behöva dem i Bangkok. Jag fick mitt kvitto och tog mig upp till restaurangen för att få mig ett sista mål innan mer exotisk mat väntade.

Efter att checkat in och blivit av med min ryggsäck så spenderade jag någon timme med att vandra runt bland alla de taxfree butiker som finns där, köpte några småsaker, allt är så omotiverat dyrt i dylika butiker, även samma produkter som finns att köpa i kiosken i transithallen är dyrare här innanför, så mycket för s.k. taxfree…

Klockan började närma sig 18, väldigt lite folk i rörelse vid tiden här tiden. Vid min gate är det endast fyra personer som sitter och väntar… Nu är det nära, fler personer har anslutit, bortåt trettio stycken nu… ett lågt sorl från de samlade har spritt sig runt gaten, affärsresenärerna sitter med sina laptops och ser upptagna ut, filar kanske det sista på någon rapport, redovisning eller sitter och kör något spel…

Flygningen tog mindre än en timme, landade i Köpenhamn på utsatt tid och tog mig till nya gaten. Det sitter säkert mer än hundra personer och gör detsamma som jag, väntar på att få komma ombord på planet, ivriga att påbörja sin resa.

Lite försenat kom vi iväg 23:05, problem med så många barnfamiljer, passagerare fick byta platser för att det skulle ordna sig med bebisar och ungar… Försökte sova efter att vi fått varmrätten, curry ris och kyckling, men ganska trångt, och det händer saker hela tiden, personalen har en hel del att stå i… försökte förströ mig med att titta på film på den lilla skärmen i ryggstödet framför mig, kunde inte koncentrera mig... somnade nog så småningom illa fall.

Några timmar innan beräknad ankomst delades det ut två blanketter/kort att fyllas i. Passuppgifter, adress och anledning till besöket var saker som skulle uppges., sen kom frukosten, samt en het, våt trasa att torka sig med. Mini tandborsten med tillhörande tandkräm passade förträffligt efter…

Jag följde landningen på skärmen framför mig, spännande att se mark igen, nytt land, ny kultur, nya människor, såg verkligen fram emot att komma ut ur planet. Alla andra tyckte detsamma som jag… det var bara att avvakta och ta det lugnt, låta trängseln avta, var bland de sista som lämnade planet. I gångtunneln mellan planet och ankomsthallen kände jag för första gången värmen och lukten från Thailand. Inne i ankomsthallen var det svalt igen, antar att luftkonditioneringen är ett måste i ett land som kan ha mer än fyrtio graders värme periodvis.

Skyltar på Thai och Engelska visade vart jag skulle ta vägen, ganska långt att gå innan jag kom fram till passkontrollen. Blev anvisad var min väska skulle komma och mycket riktigt, snart nog hade jag den på ryggen. Ute i den stora ankomsthallen tog jag det lugnt och riktigt insöp atmosfären, kollade efter taxi service… En sak som slog mig direkt var att det fanns så mycket personal överallt, redo att stå till tjänst om man gav minsta lilla tecken.

Taxi… Jag blev anvisad att vänta på att bli visad var jag skulle köa… sedan, framme vid disken talade jag om för kvinnan vart jag ville åka. Hon hade ingen aning om var det låg, såg helt oförstående ut, gick iväg och kom efter en stund tillbaka med besked, taxin skall jag betala till henne. Kvittot skall jag lämna till en man en bit bort som står och håller i ett antal nummerskyltar, jag får min nummerskylt, sedan blir jag visad på en man som skall ha min nummerskylt.

På knagglig Engelska ber han mig att följa honom, han är tydligen min chaufför, ut till en väntande gul och grön Toyota taxi. Värmen slår emot mig med sin fulla kraft då jag stiger ut efter honom, nästan som att kliva in i en bastu… Jag går till bilen och öppnar dörren för att kliva in, mannen skrattar och säger no, no, no… inser att jag var på väg att sätta mig bakom ratten… byter snabbt sida och sätter mig. Föraren sätter sig i bilen och startar motorn, går sedan ut och handgripligen knuffar undan den bil som står framför hans taxi så att vi kan komma iväg från Don Mueang Airport. Efter några hundratalet meter pekar föraren upp mot en betongkonstruktion ovanför och försöker förklara något... Han vill ha 30 Baht, det förstår jag. Så småningom klarnar det, betongen ovanför är en motorväg och tydligen sparar man en massa tid om man väljer den och det kostar bara 30 Bath. Han får sina pengar och sedan bär det av ut på motorvägen… hej vad det går… skyltar bredvid vägen talar om att det är 80 som gäller, han kör enligt sin mätare 120… mycket tät trafik… Jag försöker få så mycket intryck som det är möjligt av sceneriet vi passerar, har aldrig sett något liknande, en stor stad som detta, nästan lika många invånare som hela Sverige… Motorvägen närmar sig sitt slut och det syns bommar framför oss bredvid en liten bemannad kur, antar att vi måste visa kvittot att vi betalt… No, no säger chauffören och pekar på en grej som sitter fasttejpad på vindrutan i höjd med backspegeln. Tydligen i den, då vi körde ut på motorvägen, och nu då vi lämnade så skedde ”avprickningen elektroniskt automatiskt… fiffigt.

Nu började en otrolig färd genom Bangkoks gator mot hotellet…

Vänstertrafik som sagt var, men längst ut till höger sida mot trottoaren var en gulmarkerad fil… i den kom EMOT oss... bussar och dödsföraktande motorcyklister. Vägen vi åkte på var femfilig i en färdriktning, förutom den sjätte som var motriktad… bussfilen. Föraren var mycket skicklig på att snirkla sig fram genom de fem filerna, ibland med hjälp av den gula motriktade filen.

Forts följer…

Detaljrikt och fint, väntar med spänning på fortsättningen. mvh

taxin skall jag betala till henne. Kvittot skall jag lämna till en man en bit bort som står och håller i ett antal nummerskyltar,

Du blev tydligen lurad på direkten .. 

Quote

Nu lurade du iaf mig, för så gör vi varenda gång utan att bli lurade

(fast iofs går vi utanför byggnaden och gör så)

mvh GD

Har alltid  betalt enbart chaffisen enligt taxametern + 50 baht +eventuell vägtull.

Inte sett nån annan betala för at få sin lapp ..

  Ser framemot mer underhållande läsning.

Många av er därute skulle ju kunna bli författare.

Ha det magiskt!

/Yemisi

Har aldrig heller betalat för att få lappen på Don Mueang. Jaja, sånt händer lätt hehe.

En mycket bra början, ser fram mot fortsättningen!

Herr Chang har talat.

Quote

Quote

Kommer faktiskt inte ihåg helt hundra, men nån småsumma betalade man väl när man var framme och fick sin lapp?

Nu blir jag osäker...måste tänka lite.

Edit: Har en bunt med kvitton o dylikt från svunna tider och minsann hittade jag precis ett 50 baht kvitto för taxi på Don Muang.minnet sviker en ibland.

Quote

Skulle inte vara förvånad om fru GD betalar nån muta för att få en taxi snabbare eller en snabbare taxi 

Bäst att inte lägga sig i utan göra som som man blivit tillsagd: Vakta bagaget.

mvh

Absolut Thailand, lite fiction och verklighet forts 1

Forts…1

Efter ca: 40 minuter stannade föraren, inne på en trång bakgata, framför, utifrån sett, ett hyfsat hotell.

Taxi chauffören signalerade utanför entrén och ut kom en, halvspringande, iklädd röd uniform, Thailändsk ”hotellpojke”, kanske i tjugoårsåldern. (mycket svårbestämt)

Han insisterade på att ta min väska, nästan drog den ur handen på mig, så jag lät honom bära den… Han var inte lika snabb nu då han hade väskan att släpa på. Jag tänkte öppna dörren åt honom, men då fick han fart igen och trängde sig före för att hinna öppna, smilandes i hela ansiktet.

Receptionsdisken som han visade mig till var bemannad av två vackra Thaikvinnor.

Mitt papper från bokningen, gjord i Sverige, letades fram och överräcktes till den kvinna som stod vid datorn. Hon tog min utskrift och började studera den. Kvinnan bredvid bad om mitt pass som hon sedan gick iväg med. Kvinnan vid datorn verkade nöjd och gav leende tillbaka min utskrift. Snart återvände ”passkvinnan” med både pass och en rumsnyckel.

Hotellkillen, jag kallar honom det, envisades med att bära min stora ryggsäck. Då han var ganska kort och tunn verkade den vara i största laget för honom… men han kämpade på. I den långsamtgående varma hissen på väg upp till min våning blev han snacksalig utav bara den, frågade varifrån, hur länge o.s.v.

Han kunde erbjuda precis vad jag önskade mig… unga kvinnor eller tyckte jag kanske bättre om pojkar?, kanske en ”escort”… guide för ikväll?, det finns även ”riktig” Thaimassage här, droger… jaaa, han hade allt, eller kunde hjälpa till med vad jag än önskade… Jag avböjde allra artigast, hoppades att han inte skulle ta illa upp, och sade att jag måste få relaxa lite nu.

Klockan hade hunnit bli omkr. 16:30 då jag kom i in på hotellrummet, ganska slitet och väl inrökt, åtskilliga brännmärken, både på den grådaskiga heltäckningsmattan och skrivbordet vittnade om det. Hotellkillen startade AC’n, som gick igång med ett dovt susande ljud. Snart var det behagligt svalt i rummet. En snabbdusch och sen möta kudden för en timme innan jag skulle ut på ”sightseeing”, jag var ganska trött…

Klockan blev 19 innan jag, lite piggare, för första gången klev ut på Bangkoks gator, min första ”upptäcksfärd” i Thailand.

Oj… vad mycket nya intryck, lukter, dofter, odörer… kryddor, rökelsedofter, matos från alla de små gatuköken som finns precis överallt. Plötsliga pustar från de med gallerförsedda kloakerna… allt blandas med avgaserna från den mycket intensiva trafiken. Lägg sedan till ljudupplevelsen, trafikljud, nytt helt obegripligt språk, inkastare, som på bruten Engelska, uppmanar en till att komma och äta på just deras restaurang, vackra Thaidamer som med breda leenden ropar: ”Massage mister”, de finns överallt, utanför som synes vara helt ok ställen, till nere i mörka källartrappor… Där sitter tiggare utan ben, sträcker ut en skitig plastmugg för att få några Bath av de förbipasserande, någon var utan armar… (såg det ut som…)

Denna första upplevelse av Bangkok i tidig kvällstimma är något jag alltid kommer att ha med mig, jag var verkligen upprymd av det hela… så olikt allt annat…

Jag kom snart till ett stort köpcenter, Central World Plaza, World Trade Center, World Trade Building, kärt barn har många namn…

Annat än gallerian hemma det…

Jag sökte mig till en avdelning där de sålde inhemska kontant kort till mobilen min. Köpte ett, plus påfyllningskort för 995 Baht… knappt 200 SEK. Detta gav att jag hade drygt 800 Bath att ringa för, 5 Baht /min, mindre än en krona minuten. (Som kursen var då…)

Efter att jag bestämt mig för att göra den här Thailandsresan så kollade jag upp Thailands kultur, lite av historien, letade även efter någon att prata med… detta gav till resultat att en kväll plingade det till i ICQ och jag kom i kontakt med en Thailändsk kvinna, Tuk. Henne har jag alltså chattat med ett antal gånger under de fyra månader som det tog innan jag tog mina första steg ut i Bangkoks kvällen.

Tuk jobbar som Engelsklärare i en miljonstad nordost från Bangkok, Nakhorn Ratchasima, eller Korat, mer förenklat. Hon jobbar i en skola med mer än 3000 elever.

Tanken har varit att jag skulle komma och hälsa på i Korat under min första tripp till Thailand.

Jag ringde Tuk och informerade om hur jag hade det, vi samtalade en stund innan hon avslutade samtalet med: och till sist… ”lita inte på NÅGON, inte på NÅGON alls”… försiktig dam, tänkte jag…

Efter alla aptitretande dofter runtomkring en då man är ute på de, av människor och försäljare, fulla trottoarerna började jag bli hungrig, länge sedan jag fått något till livs. Ok… jag erkänner… jag tordes inte prova på något inhemskt att äta första kvällen, jag ”fuskade” med att gå in på en Mc Donald restaurang, Det blev en dubbel Cheeseburgare med plus meny, 98 Baht, ca: 20 SEK… billigt… Den här första kvällen i Thailand somnade jag garanterat ovaggat.

Forts följer…

Bra skrivet

Känner igen det så väl, samma känsla minns det som i går, kunde varit min egen betättelse.

Får gåshud och hjärtklappning samtidigt, väntar med spänning.

WOFFE.

Kul, kul..och trevlig läsning! 

Forts…2

Första hotellfrukosten i Thailand frukosten var helt ok… kändes lite avigt att äta någon slags risblandning, grönsaker m.m. Jag hade lovat mig själv att allt som de kan äta här kan jag också äta… men… det finns naturligtvis saker som man tycker mindre om, bl.a. en slags korv som smakade väldigt skumt… (Har fortfarande inte kommit överens med den smaken sex år senare)

En annan sak som jag inte klarar är det där superchilli starka, som bedövar tunga, läppar och halva kinderna, för mig förtar det hela njutningen med måltiden då jag inte kan känna alla olika smaker i i Thaiköket…

(f.ö. så älskar jag Thaimaten…)

Då frukostbestyr och morgonrutiner var avklarade klev jag in i hissen för att utforska Bangkok. Hotellkillen från igår stod, som det verkade, av en händelse och väntade inne i hissen. Återigen med ett leende ända till öronsnibbarna, minns att jag tänkte, ”han kan sin charmskola”. Vad skulle jag göra? Kunde han stå till tjänst? Ville jag ha en kvinna med som guide under dagen?

Återigen så undrade jag hur man på ett artigt sätt kan säga ifrån… sade att jag ville gå runt och kolla för mig själv, så… nej tack för nu…

Bangkoks gator och gatuliv hägrade och jag kunde äntligen ge mig ut denna första, riktiga, hela dag i Bangkok.

Jag var i stort sett ute och kollade runt hela dagen, bara njöt och iakttog, luktade, kände, lyssnade… På kartan hade jag under frukosten kollat ut en ungefärlig rutt att gå efter, ungefär som en åtta, så att jag i halvtid kunde pausa på hotellet.

Hade naturligtvis lovat skicka vykort till Sverige, så det blev ett uppdrag att utföra, hittade ett litet café, lugnt och lite avskilt från det höga trafik sorlet, där jag kunde sitta och skriva dem. Thaikvinnan som serverade hade en helt otrolig vacker röst, har aldrig hört något liknande, när hon talade Thai med kollegorna sina satt jag bara och gapade… Jag menar… lyssnade.

På en av gatorna jag passerade var trottoaren helt övertäckt av markiser och allehanda skynken som skydd mot solen, under var kommersen i full gång. Jag tror tamejsjuttsingen att man kan köpa vad som helst i dessa små gränder. Människorna säljer och köper allt… Jag hade turen att hitta en ”all in one” konverter, så att rakapparat och laddare gick att använda. Provade ett internet café… kostade 10 Bath för 15 minuters användning.

Efter uppfräschning på rummet, ut igen på gatorna i den något mindre varma Bangkok kvällen. Tidigare under dagen hade jag sett en som jag tyckte, utifrån sett, ”finare” restaurang. Jag gick dit och spenderade ett par tre timmar på att äta underbar mat,(seafood, kyckling, ris, m.m.) kollade på en trevlig ensamble som underhöll och naturligtvis provade jag på både ”Beer Sing” och ”Beer Chang”.

Den först nämnda tycker jag är lite för söt, naturligtvis gör den gött dit den kommer, men favoriten, (och är fortfarande) får bli Chang. Innan jag åkte fick jag tipset att prova SangSom också… vilken snabbt också blev en favorit…

Notan den första kvällen blev ganska dyr. Om man jämför med de mål mat man kan få för 20 Bath från gatustånden. Det hela slutade på 1430 Bath + dricks till servitrisen som såg till att mina glas aldrig torkade… men trevligt var det… tur att man tjänat pengarna i Svedala, ca: 300 SEK för allt jag drack och åt är inte fel…

Kom tillbaka på rummet strax före midnatt, orkade faktiskt skriva klart i min dagbok innan jag somnade gott.

(ett råd till er alla… det är guld värt att ge sig tid att skriva, detta gör att jag kan vara så detaljerad här…)

Morgonen efter vaknade jag, med tanke på gårdagen, utvilad och full av entusiasm över vad den här dagen skulle erbjuda. Feber och det lilla halsont jag känt tidigare för ett dygn sen var helt borta nu.

Vid incheckningen igår hade jag fått en frukostkupong som jag använde till frukosten igår morse, till saken hör att då jag bokade rummet stod det tydligt att ”breakfast included” i priset.

I den här frukost matsalen var det flera personer som arbetade: En, som jag kallar, ”överchef”, han står och välkomnar frukostgästerna och öppnar de klanderfritt polerade glasdörrarna åt en då man kommer. Samtidigt håller han ett vakande öga på de andra tre, fyra kvinnorna som rör sig i matsalen och är gästerna till lags.

Av kvinnorna är det en som verkar vara ”kvinnobasen”, åtminstånde är hon och kollar att de andra gör rätt… eller så… rättade till efter den som kom med min tekopp senare, den stod tydligen inte rätt.

Nåja… i morse hade jag alltså ingen kupong, jag gick och tog för mig och hade inte mer än hunnit ställa koppen på bordet förrän ”överchefen” och ”kvinnobasen” kom, båda två, och med anklagande blick frågade efter kupongen. Jag förklarade att de fick kupongen igår… ”den gäller inte idag” förklarade de båda två på sviktande Engelska.

Troligen hade jag anat detta för jag hade stoppat bokningsbekräftelsen i min ficka innan jag gått ner till frukosten. Jag förklarade att jag redan betalt frukosten och rum innan jag kommit hit. Ok, sade kvinnan, och tog mitt rumsnummer och försvann iväg till receptionen. Efter ett tag kom ”överchefen” tillbaka och sade att allt var ok. ”Så då behöver jag inte betala frukosten då”? sade jag. Nej sade mannen. Samma dialog fick jag sen föra med kvinnan då hon kom tillbaka från receptionen… Jag skulle inte betala mer.

Nu är det två timmar kvar till utcheckning… undrar vad som händer då?

Inga som helst problem, hotellkillen fixade taxi till mig och önskade mig välkommen tillbaka, och tillade att han då skall ge mig det bästa Bangkok kan erbjuda… I dag skall jag ta mig till buss stationen, den som bussarna till norra och nord östra Thailand går från. Mo chit.

Det visade sig att den låg inte var så väldigt långt bort, efter mindre än en halvtimme i förmiddagstrafiken var vi framme.

Buss stationen var enorm, åtminstånde tyckte jag det då, hur stor som helst, det vimlade av människor som var på väg någonstans.  Jag hittade informationsdisken och frågade en av kvinnorna där var man köper biljett till Korat. ”number seven” fick jag till svar. Hon pekade på en lång rad biljettluckor, femton i den raden, alla med nummer ovanför, men ingen nummer sju. Jag frågade om det var den mellan sex och åtta, hon nickade och sade något till sin kollega..sedan fnissade de gått båda två.

Bakom lucka nummer sju satt även där en ung kvinna som rev av en biljett och ville ha 112 Bath… jag frågade varifrån bussen gick… ”andra byggnaden” fick jag till svar… ok… ”när går den”? frågade jag… hon tittade på den stora klockan på väggen och sedan i en lista hon hade framför sig… ”om fem minuter”, blev svaret. Då hade jag alltså väldigt bråttom nu… om jag skulle med den bussen. Jag rusade iväg åt det håll hon hade pekat.

Via en övergångsbro kom man till den andra byggnaden som biljett kvinnan menade, såg en lång perrongliknande sak under mig, rusade ner och där fanns massor av bussar, snett inkörda med fronten mot ”perrongen”. Jag fick fråga två olika personer innan jag fick klart för mig vilket bussnummer jag skulle till.

En Thaiman utanför bussen tog min väska, kollade biljetten och fäste en nummerlapp på väskan och gav mig en lapp med samma nummer. Efter att ha stoppat in väskan så visade han mig att det var dags att gå på bussen.

En uniformsklädd kvinna satt och väntade då jag steg in i bussen, ville ha min biljett, sedan kunde jag sätta mig där det passade, valde en fönsterplats på vänster sida. Nu kunde jag pusta ut…

Bussen startade färden mot Korat 11:20… Bussen var, gissar jag, ungefär 15 år gammal, Helt ok, med AC, vilket behövdes i värmen, ett minus var plast eller galon sätena, klibbade med en gång då man satt sig. Ganska skakigt, men det var inte bussens fel, vägarna är ofta betongvägar, så man känner av varenda skarv mellan de olika gjutna sektionerna i vägen.

Det var tre anställda på bussen. En chaufför som gick in och placerade sig bakom ratten, sedan var han som klistrad där under hela resan,(hade kanske också galonsäte...) mer än fyra timmar.

(Jag har senare inte tagit denna busslinje vid mina andra besök, det finns de som är bekvämare och går direkt)

Det fanns även en kvinna med på bussen, hon såg till att alla visade sina biljetter eller sålde till de som inte hade under vägen. Den tredje var någon slags alltiallo, tog hand om väskor, öppnade, stängde, hjälpte till med allt möjligt under vägen.

Chauffören använde kompressorhornet flitigt. Vid minsta tecken på att något, eller någon annan trafikant, skulle störa bussens framfart så använde han hornet…

Innan vi lämnat Bangkoks stadsgräns var det (minst) tio hållplatser med massor av folk. På dessa större hållplatser fanns en man med megafon som ropade ut till de väntanden vilken buss som var i antågande.

De som skulle med gjorde sig redo att hoppa på… utan att bussen riktigt stannat hade de som skulle med äntrat bussen och fått sina väskor innanför luckan, livsfarligt men mycket tidseffektivt. Sedan var det hornet som gällde igen, för att komma ut och iväg på motorvägen.

Ungefär var 45’e minut stannade bussen, tydligen bestämda hållplatser, helt en stund. Då, vid varje sådant kortstopp kom en rad försäljare intågandes. En sålde vattenflaskor, en annan hade läsk i en hink med issörja, en tredje hade påsar med färdiggrillade spett av något slag som jag då inte visste av vad.

En fjärde hade en bricka med något slags bakverk, såg ut som snöbollar, stora, med mönster uppepå och så en femte med skuren frukt i plastpåsar. Alla så sjöng de(lät det som) sin försäljningsramsa då de passerade i gången mellan stolarna, sedan vände de och gjorde samma sak på tillbakavägen.

Naturen utanför bussfönstret förändrades nästan omedelbart, redan efter en timmes körning kunde man se tydlig förändring, det var grönare, mindre dammigt, jag såg vad jag antog var risodlingar. Jag såg trädgårdar med blommor och frukter. Jag njöt i fulla drag…

En sak som slog mig under resan var att, för det första, såsom varandes den enda blonde utlänningen på bussen, blev jag väldigt studerad av mina medresenärer, för det andra så var det ingen som frivilligt satte sig bredvid en utlänning, om det nu inte var den enda lediga platsen för tillfället, men så fort en annan plats blev ledig så intogs den istället och jag satt själv igen.

Vackert landskap bredde ut sig ju längre färden gick, högre och högre, berg och dalar syntes utanför. I vissa branta stigningar passerades många överlastade(såg det ut som) lastbilar som kämpade på uppför backen, troligen på lägsta växeln, bussen var inte stort mycket snabbare, men något… några gånger så blev vi omkörde av några Volvo och Scania turistbussar.

En annan sak som man slås av är vägarna, eller kanske avsaknaden av trafiksäkerhet, förstår varför Thailand är ett av de länder som ligger i topp vad gäller trafikolyckor. På den flerfiliga motorvägen till Korat blandas alla sorters fordon, tvåhjuliga, trehjuliga, fyrhjuliga, snabba, långsamtgående, livsfarliga öppningar i mittremsan som tillåter u-sväng. Ibland ser man uppbyggda ramper att vända på, betydligt säkrare…

En ganska stor sjö passerades. (Senare fick jag veta att den var en konstgjord damm. Man hade skapat denna sjö för att kunna försörja Korat och dess närliggande områden med vatten.) En trevlig rastplats intill med en massa bilar vittnade om att det var ett populärt utflyktsmål/rastplats…

Korat… spänningen steg inom mig då vi närmade oss…

Buss stationen i Korat är betydligt mindre än i Bangkok, naturligtvis. Jag hade bestämt med Tuk att hon skulle komma och möta mig, ta mig till hotellet i sin bil. Eller rättare sagt, hon hade erbjudit sig.

Tuk hade gett sig den på att jag skulle komma till den ”gamla” buss stationen. Det finns alltså två buss stationer i Korat. En mindre, äldre, inne i centrala Korat och en nyare större en bit utan för stads centrum. Jag hamnade naturligtvis på den ”nya” större.

Jag ringde och talade om var jag var någonstans. Cirka trettio minuter fick jag vänta innan hon kom… spännande…

Forts följer...