Vaknade med en alldeles speciell känsla denna morgon för nästan sju år sedan… innan klockan hunnit väcka mig… en alldeles särskild tillfredsställelse spred sig i kroppen, idag var det den dagen då jag skulle börja utforska vad jag väntat på i över ett halvår. Det hela började en natt i mars tidigare det året…
Efter en alldeles vanlig dag på jobbet hade jag gått och lagt mig som brukligt efter TV-4 nyheterna, men… då jag vaknade visste jag att jag bara måste, var tvungen att göra något jag aldrig tidigare gjort. Thailand… aldrig tidigare har jag reflekterat över det landet så som efter nattens dröm, bara små korta sekvenser fanns kvar i minnet, svårbegripliga, svåra att definiera, mer som en känsla att jag nu hade något jag måste göra för att mitt liv skulle bli helt.
Den dagen på arbetet, som ligger i ett litet samhälle i mellansverige, gick ovanligt snabbt, timmarna tycktes inte ha börjat förrän nästa var slut och var inne på sista kvarten för dagen. Mina sysslor hade flutit på som aldrig förr… kollegorna undrade vad det var som hade hänt… Vad har flugit i dig? Har det hänt något? Du är dig inte dig lik...
Jag hade bara lett lite till svar och jobbat på… väntat på att få komma hem och börja planera, söka efter en passande resa så snart som möjligt. Internet är en alldeles förträfflig sak, allt blir så mycket smidigare. Kvällen gick åt till att söka information om allt möjligt ang. Thailand, resebyråer, turistmål, fakta som jag inte haft en aning om tidigare. Efter att ha jämfört priser, restider, resväg så fastnade jag för en flight med SAS. Arlanda-Köpenhamn-Bangkok. Utresedatum strax före lucia och återresa vid julhelgen.
Nu var det alltså dags, äntligen… kände att jag hade ett stort flin över hela ansiktet då jag borstade tänderna, spegeln mittemot mig visade en man, strax över femtio, mörkblond ca: 182 cm. över havet, 90 kilo, som gärna kunde ha varit 83 i stället.
Morgon rutinerna var avklarade vid niotiden, nu skulle det sista kontrolleras i packningen, provade sedelbälte, provade magväska, ryggsäck… (magväska var något jag tidigare aldrig skulle tagit på mig)… har alltid tyckt att det sett opassande ut… men har insett att på en sådan här resa kan det vara nödvändigt, vet inget som helst om vad som väntar mig i de kommande tre veckorna.
Promenaden till busshållplatsen kändes lite overklig, jag skulle nu göra något jag aldrig tidigare gjort, helt ensam, med endast en ryggsäck på väg till något jag fått för mig, efter att ha vaknat upp en morgon ett halvår tidigare…
Till lunch just innan hade jag tuggat i mig ett par korvar med bröd och två Panodil, hade nämligen, bokstavligt talat, stigit upp med resfeber. Vädret var gråkallt och disigt, termometern hade visat två grader, visste att dit jag var på väg hade det varit trettio grader varmt dagen innan.
Arlanda var sig likt, affärsresenärer, charterturister, sådana som jag, ensamma resanden, några rusar fram i tidsnöd, andra bara sitter... barn som skriker, barn som leker och skrattar… ni har nog alla upplevt detsamma.
Bekvämt att gå från tåget till hissen, sedan är man uppe i stora hallen direkt. Mina steg gick till effektförvaringen ett par trappor ner, planen var att lämna in mina tjocka vinterkläder tills jag återvände, jag lär inte behöva dem i Bangkok. Jag fick mitt kvitto och tog mig upp till restaurangen för att få mig ett sista mål innan mer exotisk mat väntade.
Efter att checkat in och blivit av med min ryggsäck så spenderade jag någon timme med att vandra runt bland alla de taxfree butiker som finns där, köpte några småsaker, allt är så omotiverat dyrt i dylika butiker, även samma produkter som finns att köpa i kiosken i transithallen är dyrare här innanför, så mycket för s.k. taxfree…
Klockan började närma sig 18, väldigt lite folk i rörelse vid tiden här tiden. Vid min gate är det endast fyra personer som sitter och väntar… Nu är det nära, fler personer har anslutit, bortåt trettio stycken nu… ett lågt sorl från de samlade har spritt sig runt gaten, affärsresenärerna sitter med sina laptops och ser upptagna ut, filar kanske det sista på någon rapport, redovisning eller sitter och kör något spel…
Flygningen tog mindre än en timme, landade i Köpenhamn på utsatt tid och tog mig till nya gaten. Det sitter säkert mer än hundra personer och gör detsamma som jag, väntar på att få komma ombord på planet, ivriga att påbörja sin resa.
Lite försenat kom vi iväg 23:05, problem med så många barnfamiljer, passagerare fick byta platser för att det skulle ordna sig med bebisar och ungar… Försökte sova efter att vi fått varmrätten, curry ris och kyckling, men ganska trångt, och det händer saker hela tiden, personalen har en hel del att stå i… försökte förströ mig med att titta på film på den lilla skärmen i ryggstödet framför mig, kunde inte koncentrera mig... somnade nog så småningom illa fall.
Några timmar innan beräknad ankomst delades det ut två blanketter/kort att fyllas i. Passuppgifter, adress och anledning till besöket var saker som skulle uppges., sen kom frukosten, samt en het, våt trasa att torka sig med. Mini tandborsten med tillhörande tandkräm passade förträffligt efter…
Jag följde landningen på skärmen framför mig, spännande att se mark igen, nytt land, ny kultur, nya människor, såg verkligen fram emot att komma ut ur planet. Alla andra tyckte detsamma som jag… det var bara att avvakta och ta det lugnt, låta trängseln avta, var bland de sista som lämnade planet. I gångtunneln mellan planet och ankomsthallen kände jag för första gången värmen och lukten från Thailand. Inne i ankomsthallen var det svalt igen, antar att luftkonditioneringen är ett måste i ett land som kan ha mer än fyrtio graders värme periodvis.
Skyltar på Thai och Engelska visade vart jag skulle ta vägen, ganska långt att gå innan jag kom fram till passkontrollen. Blev anvisad var min väska skulle komma och mycket riktigt, snart nog hade jag den på ryggen. Ute i den stora ankomsthallen tog jag det lugnt och riktigt insöp atmosfären, kollade efter taxi service… En sak som slog mig direkt var att det fanns så mycket personal överallt, redo att stå till tjänst om man gav minsta lilla tecken.
Taxi… Jag blev anvisad att vänta på att bli visad var jag skulle köa… sedan, framme vid disken talade jag om för kvinnan vart jag ville åka. Hon hade ingen aning om var det låg, såg helt oförstående ut, gick iväg och kom efter en stund tillbaka med besked, taxin skall jag betala till henne. Kvittot skall jag lämna till en man en bit bort som står och håller i ett antal nummerskyltar, jag får min nummerskylt, sedan blir jag visad på en man som skall ha min nummerskylt.
På knagglig Engelska ber han mig att följa honom, han är tydligen min chaufför, ut till en väntande gul och grön Toyota taxi. Värmen slår emot mig med sin fulla kraft då jag stiger ut efter honom, nästan som att kliva in i en bastu… Jag går till bilen och öppnar dörren för att kliva in, mannen skrattar och säger no, no, no… inser att jag var på väg att sätta mig bakom ratten… byter snabbt sida och sätter mig. Föraren sätter sig i bilen och startar motorn, går sedan ut och handgripligen knuffar undan den bil som står framför hans taxi så att vi kan komma iväg från Don Mueang Airport. Efter några hundratalet meter pekar föraren upp mot en betongkonstruktion ovanför och försöker förklara något... Han vill ha 30 Baht, det förstår jag. Så småningom klarnar det, betongen ovanför är en motorväg och tydligen sparar man en massa tid om man väljer den och det kostar bara 30 Bath. Han får sina pengar och sedan bär det av ut på motorvägen… hej vad det går… skyltar bredvid vägen talar om att det är 80 som gäller, han kör enligt sin mätare 120… mycket tät trafik… Jag försöker få så mycket intryck som det är möjligt av sceneriet vi passerar, har aldrig sett något liknande, en stor stad som detta, nästan lika många invånare som hela Sverige… Motorvägen närmar sig sitt slut och det syns bommar framför oss bredvid en liten bemannad kur, antar att vi måste visa kvittot att vi betalt… No, no säger chauffören och pekar på en grej som sitter fasttejpad på vindrutan i höjd med backspegeln. Tydligen i den, då vi körde ut på motorvägen, och nu då vi lämnade så skedde ”avprickningen elektroniskt automatiskt… fiffigt.
Nu började en otrolig färd genom Bangkoks gator mot hotellet…
Vänstertrafik som sagt var, men längst ut till höger sida mot trottoaren var en gulmarkerad fil… i den kom EMOT oss... bussar och dödsföraktande motorcyklister. Vägen vi åkte på var femfilig i en färdriktning, förutom den sjätte som var motriktad… bussfilen. Föraren var mycket skicklig på att snirkla sig fram genom de fem filerna, ibland med hjälp av den gula motriktade filen.
Forts följer…