Varför blir man den man blir?

Jag är uppväxt i ett betonggetto. Där fanns det 21 olika nationaliteter, och det var bara i min trappuppgång..

Under uppväxten busade jag en del, som många unga grabbar gör.

Jag gick aldrig över gränsen, men det finns förstås saker som jag idag inte är direkt stolt över.

Jag hade vänner som jag umgicks med och dessa hade mig som kompis, men också andra killar som var aningens busigare än jag.

Idag vet jag att några har dött på offentliga toaletter, några har blivit kriminella.

Men jag klarade mig. Hur kommer det sig egentligen att just jag fick fru, barn, hus och hela baletten och vissa kompisar dog eller hamnade bakom lås och bom?

Min frågeställning är alltså;

Vad tror du är orsaken till att man blir den man blir?

Är det beroende av hur många föräldrar man har?

Är det hur man uppfostras?

Är det enbart DNA kedjor och arvsanlag?

Är det att den/dem föräldrar (eller annan) man har finns där, ger av sin tid och ställer upp när det behövs?

Är det enbart ens egna vilja som spelar roll?

Finns det något annat mer väsentligt som spelar roll?

Vad tror du?

En filosofisk fråga.

Visst kan man se att barn har en egen persolighet vid födseln men hur barnet utvecklas till en vuxen individ trot jag främst beror på det du nämde med :

"Är det att den/dem föräldrar (eller annan) man har finns där, ger av sin tid och ställer upp när det behövs?"

Att man växer upp i en miljö med sunda värderingar.

mvh

Om jag vore så rik som Rausington då skulle jag kuska världen runt och fixa till lite i fattigdomen, typ som förre ABB Barnevik gör nu!

Eftersom det är svårt att avgöra varför andra människor har blivit till vad dom är så får man nog först och främst pröva med att se sig själv i spegeln.

Det är nog inte alla som har en god självkännedom heller.

I mitt fall, eller rättare sagt så får man nog dra in syskon i det hela, så har jag nog gjort mig själv till den jag är.

Min syster är två år äldre och vi har både gått i samma skola, haft gemensamma vänner och liknande saker.

Utseendemässigt (endast dragen) så kan man nog se att vi är syskon. Dock är jag ca 20cm längre och 20kg lättare.

Lathet är dock någonting som vi har gemensamt, fast jag vill förstås kalla min lathet för effektivitet och rationalisering.

Min syster valde att leva livets glada dagar fram till för något år sedan när hon upptäckte att det inte höll. Då började hon plugga till sjuksköterska...vid 33år ålder.

Jag insåg redan tidigt att jag måste jobba för att ha råd att leva livets glada dagar och med lite vilja och en halvdan utbildning så skulle det nog gå bra.

Mentaliteten våran är som Yin och Yang. Hon är en solklar drömmare och får inte något uträttat medans jag också är en drömmare som i tillägg får slita för att jag inte litar på att någon annan än jag själv kan infria mina drömmar.

Allt som sker henne är enligt henne bara ren och skär otur. T.ex betalningsanmärkningar, det är ju bara ren otur att man får sådana... .

Rent ekonomiskt så är det lyxfälle-varning på henne och hennes familj.

Våran uppväxt är nästan exemplarisk. Inga föräldrar som super, knarkar eller direkt utmärker sig negativt åt något håll.

Något bortskämda kanske vi var och jag tror att jag klarade av att hantera det medans min syster fortfarande förväntar sig att morsan och farsan betalar för kalaset.

Så vad gick snett? och varför är vi så olika beteendemässigt?

Mitt egna "tråkiga" liv kan jag absolut inte skylla på någon annan. Jag har haft alla förutsättningar, möjligheter och stöd från föräldrarna att bli vad jag vill.

Min syster som hade samma möjligheter, skyller däremot alltid på någon annan över bristerna i hennes liv.

Det kanske är där ifrån jag fått "så länge man kan skylla på någon annan så behöver man själv inte göra något åt problemet"?

Genetiskt och miljömässigt så borde det inte vara så stora skillnader mellan oss. Så vadan denna skillnad, då?

Du är en ansvarfull man,hon är en....

Gener, kulturellt arv/kulturella normer samt social miljö.

Du är en ansvarfull man,hon är en....

Klockren analys!

Om jag vore så rik som Rausington då skulle jag kuska världen runt och fixa till lite i fattigdomen, typ som förre ABB Barnevik gör nu!

Syskonen och föräldrarna gör detta , systrarna är mycket kända för att skänka pengar och det rör sig om miljardbelopp .

Eftersom det är svårt att avgöra varför andra människor har blivit till vad dom är så får man nog först och främst pröva med att se sig själv i spegeln.

Det är nog inte alla som har en god självkännedom heller.

I mitt fall, eller rättare sagt så får man nog dra in syskon i det hela, så har jag nog gjort mig själv till den jag är.

Min syster är två år äldre och vi har både gått i samma skola, haft gemensamma vänner och liknande saker.

Utseendemässigt (endast dragen) så kan man nog se att vi är syskon. Dock är jag ca 20cm längre och 20kg lättare.

Lathet är dock någonting som vi har gemensamt, fast jag vill förstås kalla min lathet för effektivitet och rationalisering.

Min syster valde att leva livets glada dagar fram till för något år sedan när hon upptäckte att det inte höll. Då började hon plugga till sjuksköterska...vid 33år ålder.

Jag insåg redan tidigt att jag måste jobba för att ha råd att leva livets glada dagar och med lite vilja och en halvdan utbildning så skulle det nog gå bra.

Mentaliteten våran är som Yin och Yang. Hon är en solklar drömmare och får inte något uträttat medans jag också är en drömmare som i tillägg får slita för att jag inte litar på att någon annan än jag själv kan infria mina drömmar.

Allt som sker henne är enligt henne bara ren och skär otur. T.ex betalningsanmärkningar, det är ju bara ren otur att man får sådana... .

Rent ekonomiskt så är det lyxfälle-varning på henne och hennes familj.

Våran uppväxt är nästan exemplarisk. Inga föräldrar som super, knarkar eller direkt utmärker sig negativt åt något håll.

Något bortskämda kanske vi var och jag tror att jag klarade av att hantera det medans min syster fortfarande förväntar sig att morsan och farsan betalar för kalaset.

Så vad gick snett? och varför är vi så olika beteendemässigt?

Mitt egna "tråkiga" liv kan jag absolut inte skylla på någon annan. Jag har haft alla förutsättningar, möjligheter och stöd från föräldrarna att bli vad jag vill.

Min syster som hade samma möjligheter, skyller däremot alltid på någon annan över bristerna i hennes liv.

Det kanske är där ifrån jag fått "så länge man kan skylla på någon annan så behöver man själv inte göra något åt problemet"?

Genetiskt och miljömässigt så borde det inte vara så stora skillnader mellan oss. Så vadan denna skillnad, då?

Samma med en av mina systrar , hon är 38 år och väntar fortfarande på att vi ska komma och betala när kalaset är över . Hon lever dag till dag och inga tankar om framtiden . Vi är ofta ovänner om detta !

Eftersom det är svårt att avgöra varför andra människor har blivit till vad dom är så får man nog först och främst pröva med att se sig själv i spegeln.

Det är nog inte alla som har en god självkännedom heller.

I mitt fall, eller rättare sagt så får man nog dra in syskon i det hela, så har jag nog gjort mig själv till den jag är.

Min syster är två år äldre och vi har både gått i samma skola, haft gemensamma vänner och liknande saker.

Utseendemässigt (endast dragen) så kan man nog se att vi är syskon. Dock är jag ca 20cm längre och 20kg lättare.

Lathet är dock någonting som vi har gemensamt, fast jag vill förstås kalla min lathet för effektivitet och rationalisering.

Min syster valde att leva livets glada dagar fram till för något år sedan när hon upptäckte att det inte höll. Då började hon plugga till sjuksköterska...vid 33år ålder.

Jag insåg redan tidigt att jag måste jobba för att ha råd att leva livets glada dagar och med lite vilja och en halvdan utbildning så skulle det nog gå bra.

Mentaliteten våran är som Yin och Yang. Hon är en solklar drömmare och får inte något uträttat medans jag också är en drömmare som i tillägg får slita för att jag inte litar på att någon annan än jag själv kan infria mina drömmar.

Allt som sker henne är enligt henne bara ren och skär otur. T.ex betalningsanmärkningar, det är ju bara ren otur att man får sådana... .

Rent ekonomiskt så är det lyxfälle-varning på henne och hennes familj.

Våran uppväxt är nästan exemplarisk. Inga föräldrar som super, knarkar eller direkt utmärker sig negativt åt något håll.

Något bortskämda kanske vi var och jag tror att jag klarade av att hantera det medans min syster fortfarande förväntar sig att morsan och farsan betalar för kalaset.

Så vad gick snett? och varför är vi så olika beteendemässigt?

Mitt egna "tråkiga" liv kan jag absolut inte skylla på någon annan. Jag har haft alla förutsättningar, möjligheter och stöd från föräldrarna att bli vad jag vill.

Min syster som hade samma möjligheter, skyller däremot alltid på någon annan över bristerna i hennes liv.

Det kanske är där ifrån jag fått "så länge man kan skylla på någon annan så behöver man själv inte göra något åt problemet"?

Genetiskt och miljömässigt så borde det inte vara så stora skillnader mellan oss. Så vadan denna skillnad, då?

Jag har inga syskon och kan inte relatera till mig själv, men det du beskriver verkar vara lite olika egenskaper som du och syrran bär på.

Kanske finns det egenskaper hos dig som din syster funderar över...?

Det är intressant även med dessa skillnader som är mellan syskon eftersom, precis som du skriver, där har man ju kanske samma förutsättningar från början.

Fast jag var lite mer inne på detta över hur radikalt olika det kan bli, lite mer natt och dag, om man säger så.

Har funderat rätt mycket på detta. Min egen fallstudie är mina egna barn, endast 18 månaders åldersskillnad. Pojken äldst.

Uppvuxna i samma miljö, ingen särbehandling, men två helt olika personligheter redan vid låg ålder. Så min teori är att grunden är medfödd, sedan påverkas man av omgivningen, slutligen gör man egna val. Val som beror på det medfödda och omgivningen. Men jag tycker det skall mycket till för att man skall kunna friskriva sig från sitt handlande. För egen del har jag gjort val som jag själv får stå för.Har aldrig skyllt på någon annan/annat.

Här håller jag med,har också fallstudie på detta.Jag tror också som kötthandlarn att vi föds med ett blankt pappar och sätter våra egna värderingar på vad vi ser och hör hos dem vi har i vår närhet,familj,vänner och bekanta.Därför kan det gå på så olika håll i livet.

Eftersom det är svårt att avgöra varför andra människor har blivit till vad dom är så får man nog först och främst pröva med att se sig själv i spegeln.

Det är nog inte alla som har en god självkännedom heller.

I mitt fall, eller rättare sagt så får man nog dra in syskon i det hela, så har jag nog gjort mig själv till den jag är.

Min syster är två år äldre och vi har både gått i samma skola, haft gemensamma vänner och liknande saker.

Utseendemässigt (endast dragen) så kan man nog se att vi är syskon. Dock är jag ca 20cm längre och 20kg lättare.

Lathet är dock någonting som vi har gemensamt, fast jag vill förstås kalla min lathet för effektivitet och rationalisering.

Min syster valde att leva livets glada dagar fram till för något år sedan när hon upptäckte att det inte höll. Då började hon plugga till sjuksköterska...vid 33år ålder.

Jag insåg redan tidigt att jag måste jobba för att ha råd att leva livets glada dagar och med lite vilja och en halvdan utbildning så skulle det nog gå bra.

Mentaliteten våran är som Yin och Yang. Hon är en solklar drömmare och får inte något uträttat medans jag också är en drömmare som i tillägg får slita för att jag inte litar på att någon annan än jag själv kan infria mina drömmar.

Allt som sker henne är enligt henne bara ren och skär otur. T.ex betalningsanmärkningar, det är ju bara ren otur att man får sådana... .

Rent ekonomiskt så är det lyxfälle-varning på henne och hennes familj.

Våran uppväxt är nästan exemplarisk. Inga föräldrar som super, knarkar eller direkt utmärker sig negativt åt något håll.

Något bortskämda kanske vi var och jag tror att jag klarade av att hantera det medans min syster fortfarande förväntar sig att morsan och farsan betalar för kalaset.

Så vad gick snett? och varför är vi så olika beteendemässigt?

Mitt egna "tråkiga" liv kan jag absolut inte skylla på någon annan. Jag har haft alla förutsättningar, möjligheter och stöd från föräldrarna att bli vad jag vill.

Min syster som hade samma möjligheter, skyller däremot alltid på någon annan över bristerna i hennes liv.

Det kanske är där ifrån jag fått "så länge man kan skylla på någon annan så behöver man själv inte göra något åt problemet"?

Genetiskt och miljömässigt så borde det inte vara så stora skillnader mellan oss. Så vadan denna skillnad, då?

Man kan i mångt o mycket tycka att man uppfostrar sina barn lika och man inte särskiljer dem på något sätt, de får för samma summa pengar jul och födelspresenter, när vi köper ett par byxor till den ene så får den andra det också, när de skall göras läxor så görs det samtidigt osv osv

Men, så kommer vi till det där lilla men, pojken får blå byxor flickan får röda med blommor på, pojken får en lastbil flickan får en docka i present och lika omedvetet som vi skiljer på presenter odyl lika omedvetet skiljer vi på vad vi säger till det ena barnen på vad vi säger till det andra och är det en pojk eller flicka så är det mer tydligt att vi särskiljer på dem tror jag.

Pojken får i tidig ålder medvetet eller omedvetet reda på att det är utbildning och jobb som gäller, men flicka får mer rätt att förverkliga sina drömar typ, självklart skall du sjunga och spela hitta dig själv och i äldre år så fortsätter mannen som hon har gift sig med att hjälpa henne att fortsätta att förverkliga sig själv, hur många kompisar har jag inte hört hur de sliter med att få ekonomin att gå ihop för att hans fru skall få tid att förverkliga sig själv med typ en ny utbildning för att det hon jobbade trivs hon inte med. Men jag tror vi har mycket oss själva att skylla, vi kan ju bara säga att vi också inte trivs med våra jobb och att vi vill omskola oss tex, men gör vi det, nej oftast inte...

bob

Många intressanta funderingar. Jag tror dock aldrig att "man blir den man blir" däremot så är man ju den man är just nu. Man hör och läser titt som tätt om framgångsrika normala människor som pga någon traumatisk händelse blir alkoholister och/eller uteliggare så om de tidigare förklarade sitt lyckliga liv med bra uppväxt och stark moral, hur förklarar de då när de inte längre är det de nyss var?

Jag vill ju gärna tro att jag har ett relativt bra liv för att jag förtjänar det men jag är rädd att slumpen också spelar en stor roll och vem vet hur väl man skulle ta en personlig katastrof och hur "framgångsrik" man är efter det?

Eftersom det är svårt att avgöra varför andra människor har blivit till vad dom är så får man nog först och främst pröva med att se sig själv i spegeln.

Det är nog inte alla som har en god självkännedom heller.

I mitt fall, eller rättare sagt så får man nog dra in syskon i det hela, så har jag nog gjort mig själv till den jag är.

Min syster är två år äldre och vi har både gått i samma skola, haft gemensamma vänner och liknande saker.

Utseendemässigt (endast dragen) så kan man nog se att vi är syskon. Dock är jag ca 20cm längre och 20kg lättare.

Lathet är dock någonting som vi har gemensamt, fast jag vill förstås kalla min lathet för effektivitet och rationalisering.

Min syster valde att leva livets glada dagar fram till för något år sedan när hon upptäckte att det inte höll. Då började hon plugga till sjuksköterska...vid 33år ålder.

Jag insåg redan tidigt att jag måste jobba för att ha råd att leva livets glada dagar och med lite vilja och en halvdan utbildning så skulle det nog gå bra.

Mentaliteten våran är som Yin och Yang. Hon är en solklar drömmare och får inte något uträttat medans jag också är en drömmare som i tillägg får slita för att jag inte litar på att någon annan än jag själv kan infria mina drömmar.

Allt som sker henne är enligt henne bara ren och skär otur. T.ex betalningsanmärkningar, det är ju bara ren otur att man får sådana... .

Rent ekonomiskt så är det lyxfälle-varning på henne och hennes familj.

Våran uppväxt är nästan exemplarisk. Inga föräldrar som super, knarkar eller direkt utmärker sig negativt åt något håll.

Något bortskämda kanske vi var och jag tror att jag klarade av att hantera det medans min syster fortfarande förväntar sig att morsan och farsan betalar för kalaset.

Så vad gick snett? och varför är vi så olika beteendemässigt?

Mitt egna "tråkiga" liv kan jag absolut inte skylla på någon annan. Jag har haft alla förutsättningar, möjligheter och stöd från föräldrarna att bli vad jag vill.

Min syster som hade samma möjligheter, skyller däremot alltid på någon annan över bristerna i hennes liv.

Det kanske är där ifrån jag fått "så länge man kan skylla på någon annan så behöver man själv inte göra något åt problemet"?

Genetiskt och miljömässigt så borde det inte vara så stora skillnader mellan oss. Så vadan denna skillnad, då?

Det är för att du är hårdrockare.

Jag har inga syskon och kan inte relatera till mig själv, men det du beskriver verkar vara lite olika egenskaper som du och syrran bär på. Kanske finns det egenskaper hos dig som din syster funderar över...?

Jo, jag har en hel hög med dåliga egenskaper. Men till det behöver jag en egen tråd...eller kanske ett helt forum.

Jag tror personligen (efter en tur ut på anläggningen) att min syster styrs av känslor och jag styrs av förnuft (nåja, andra kan kalla det idi*ti också).

Jag inser ofta mina begränsningar. Dessa begränsningar kan vara fysiska eller mentala begränsningar men man har ju även ekonomiska begränsningar.

Tar man dessa tre saker och överväger dom innan man ger sig in på något så borde man klara sig relativt bra.

Har man en fysisk begränsning men mentalitet och ekonomi som gör att man har råd att bestiga Mount Everest så lär man nog hamna i en kista.

Har man en mental begränsning men både fysik och ekonomi att bestiga Mount Everest så lär man nog antingen spendera en tid på mentalsjukhus eller sluta i en kista.

Har man både den mentala biten och den fysiska biten att bestiga Mount Everest men saknar den ekonomiska delen så lär det sluta med kronofogden och inlöst hus.

Men som Svensk så lär man nog överleva.

Att man sedan kanske kommer till att begå en massa brott och må psykiskt dåligt efter detta ekonomiska haveri är kanske troligt.

Folk som styrs övervägande av känslor kan lätt spåra ur så att säga.

Många intressanta funderingar. Jag tror dock aldrig att "man blir den man blir" däremot så är man ju den man är just nu. Man hör och läser titt som tätt om framgångsrika normala människor som pga någon traumatisk händelse blir alkoholister och/eller uteliggare så om de tidigare förklarade sitt lyckliga liv med bra uppväxt och stark moral, hur förklarar de då när de inte längre är det de nyss var?

Jag vill ju gärna tro att jag har ett relativt bra liv för att jag förtjänar det men jag är rädd att slumpen också spelar en stor roll och vem vet hur väl man skulle ta en personlig katastrof och hur "framgångsrik" man är efter det?

En som haft en bra uppväxt utan några större motgångar kanske har svårare att ta en "katastrof" av något slag som vuxen.

Och tvärtom, den som haft motgångar och lärt sig att ta sig igenom de utan att bli knäckt i unga år, klarar av det i vuxen ålder också, utan att bli alkoholist/uteliggare.

Det är för att du är hårdrockare.

Huvudet på spiken där!!!

Syrran hade stora krav. Hon skulle spela keyboard, tvärflöjt, dragspel, piano, trummor och gitarr.

Farsan fick snällt masa sig till affären och köpa dessa instrument titt som tätt.

Syrran tröttnade på instrument efter instrument och jag snodde gitarren och trummorna. Pianot stod där det stod.

En dag tyckte farsgubben att det lät hyffsat när jag plinkade på gitarren, så vi drog till den kungliga hufvudstaden och köpte en Gibson Flying-V på gubbens bevåg.

Efter att man införskaffat en fru som bara gillar thai-schottis så såldes allt vad gitarr heter. Men sanrt börjar det bli plats för en ny i hemmet! Nylonsträngat är så...vette fan hur jag ska förklara det.FLUFFIGT!