Är fortfarande lite omtumlad av de våldsamma händelser igår kväll. Så här gick det till:
Fru Singha och jag är på väg med motorbike till ’onsdagsmarknaden’ på ThepPrasit Road (Jomtien/Pattaya). Jag kör motorcykeln och fru Singha sitter bakom mig med en ganska kraftig och mycket väl synlig guldkedja runt halsen. Kommande från ThapPraya Road i Jomtien väntar vi en lång stund för att få grönt ljus för att svänga mot höger in till ThepPrasit Road. Ett gäng motorcyklar finns runt oss och jag misstänker att en liten grupp på 3-4 motorcyklister redan här (kraftig belysning) ’rekognoserar’ och väljer ut fru Singhas guldkedja som nästa rånobjekt.
När vi sedan svänger in mot ThepPrasit Road minskar ’gänget’ hastigheten för att låta oss köra om dem. Jag uppfattar detta som ovanligt eftersom de flesta thailändare brukar gasa på för fullt när det blir grönt ljus. Eftersom jag kan då se ’ledarens’ ansikte som jag pga av den ljusa hyn och asiatisk skäggväxt bedömer som korean/japan utgår jag ifrån att det rör sig om ett gäng turister som vill ta det lugnt i det thailändska trafikkaoset.
Efter några hundra meter hör jag ett gällt skrik från fru Singha och ser en motorcyklist alldeles intill henne på höger sida. Först vet jag inte om vi har blivit påkörda men när jag ser att motorcyklisten närmar sig igen med utsträckt fot drar jag på gasen för fullt. Fru Singha skriker då något om guldkedjan och då förstår jag att vi har blivit utsatta för ett rån. Tydligen misslyckades första försöket och gänget byte till en annan taktik, att få oss att störta och ta hand om guldet under ’första hjälpen’.
Där detta hände finns en öde tomt på vänster sida av vägen. Min ide var alltså undkomma genom att så snabbt som möjligt nå ett område med belysning och många människor/vittnen för att kraftigt öka upptäcktsrisken för gänget och på så sätt tvinga dem att ge upp sina förnyade försök. Men det var inte det lättaste i detta läge. Jag såg att hela gänget var kvar bakom oss och försökte köra ikapp oss och det var nog bara genom att fru Singha sparkade med fötterna till höger och vänster som en vild furie att vi kunde hålla gänget på avstånd i den relativt höga hastigheten (60-70 km/h).
Lyckligtvis nådde vi ganska snart ett belyst område med många människor. Jag vill minnas att jag skrek högt ’police, police..’ för att uppmärksamma människorna runt omkring. Det var nog inte så dumt eftersom gänget faktiskt gav sig iväg i hög fart då.
Därefter åkte vi in till en bensinstation för att kolla hur det var med guldkedjan. Den hade gått i tre bitar och fru Singha höll kvar den största biten i handen. De övriga bitarna hade lyckligtvis åkt ner i hennes bh och var kvar där. Kedjan är ganska kraftig och har ett (guld)värde på ca 10,000 THB. Tyvärr går den inte enkelt att reparera utan vi få väl köpa en ny från de pengar vi får för guldvärdet.
Nu i efterhand kan vi se att vi hade en himla massa tur samt sinnesnärvaro i en mycket kritisk situation. Det känns betryggande att konstatera att hjärnan tydligen förfogar över en ’överväxel’ i farliga situationer och fattar omedelbara och oftast riktiga beslut inom en bråkdel av en sekund innan vi hinner tänka medvetet överhuvud taget.
Fru Singha har nu bestämt sig för att inte bära guldsmycken runt hals och armar i onödan och jag har redan tidigare lagt av med att bära mindre ’turistbag’ som lätt kan ryckas undan. Och det har faktiskt skett en dramatisk ökning av sådana eller liknande rån på senare tid. Inte bara i Phuket utan just här i Pattaya/Jomtien.
Jag hoppas därför att vi genom att berätta om denna ruskiga händelsen kan bidra till att vara uppmärksam på problem som i synnerhet farang med deras thailändska fruar/flickvänner är utsatta för.
Mvh
//Singha711
