Efter att bara varit på semesterorter i europa kom den stora chansen i mitten på 80-talet.
Egentligen tycker jag inte om semesterorter, förutom skidorter i alperna då. Min stora dröm var därför att spara ihop pengar till någon riktigt exotisk resa. Det sket sig alltid eftersom så fort man sparat ihop lite pengar blev man övertalad av någon polare eller flickvän att åka och parta på någon billig semesterort i syd eller mellan-europa.
När man gett upp hoppet att spara ihop så mycket pengar som drömresan fodrade, då dök möjligheten till ett jobb på Sumatra upp. Inte hade jag några krav på att det skulle vara någon mera exotisk plats än Sumatra, om man kunde ta sig så långt vore det helt fantastiskt. Sökte jobbet, och höll på att ramla av pin av chocken när jag fick beskedet att jag bara behövde tacka ja så fick jag åka.
Efter att utsatts för Indonesiens och Sumatras alla nycker och vedermödor att få något att fungera i ett land av vansinne och opålitlighet, där det mesta inte fungerade som tänkt. Var det med lättnad jag fick åka därifrån tre månader senare. Med massor med pengar på fickan skulle sydostasien undersökas land för land. Indonesien hade jag redan åkt runt i på helgerna och ledig tid, och var helt mätt på det.
Efter Singapore och Malajsia kom turen till Thailand. Mitt intryck efter dessa tre tidigare länder var att:
- Indonesien var om inte riktigt helvetet på jorden, men om man bortsåg från många fina upplevelser så var det opålitligt och man fick aldrig känna sig säker på att något skulle bli som man tänkt. Bara att dricka eller äta något kunde resultera i svåra magplågor som orsakade näradöden upplevelser, att besöka ett sjukhus var förenat med livsfara. Kamazakipiloterna till chauförer ingav en respekt och ett förakt som var oslagbart. Att man inte hade blivit rånad var ett under i paritet med världens sju underverk.
- Singapore, kliniskt höghusområde med shoppingpotential. Fantastiskt, men vem orkar gå runt och shoppa hela dagarna. Även om jag fick uppleva en hel del andra fina saker, var detta helhetsintrycket.
- Malajsia, tråkigt och korrekt, jämfört med de två andra länderna.
Första dagen i Thailand misstog jag mig totalt på den thailändska vänligheten och viljan att vilja hjälpa till. Trodde att alla de som ville hjälpa mig att bära väskor eller bara prata vänligt var ute efter att råna mig eller blåsa mig. Att man kunde vilja folk så väl, var så otroligt efter upplevelserna i Indonesien att det inte fanns i min sinnesbild. Många var intresserade bara av att hjälpa till och vara gästvänliga samt få chansen att prata lite engelska. Bangkok hade så mycket att utforska och uppleva så det var inte klokt, allt var så annorlunda. Inte frustrerande annorlunda som i Indonesien, utan härligt annorlunda. Vilken mat, frukter, upplevelser och vilka vänliga och tjänstvilliga människor. Inte minst då kvinnorna med sina leenden.
Efter två veckor i BKK ville jag se mer av landet, det störde mig en del att man inte riktigt kunde kommunicera med andra än de få som kunde lite engelska. Jag skulle så gärna vilja se mer av landet än dit turister kan ta sig. För att komma ut från BKK tog jag en resa till Koh Samui. Innan flygplatser och elektricitet var det ett riktigt paradis. Inga lås eller något behövdes ingen jag pratade med hade hört någon som blivit av med några tillhörigheter trots att man lämnade grejor lite hur som helst utan att låsa in något.
Till slut var man tvungen att lämna Thailand och åka hem till verkligheten igen. Att åka vidare och utforska de kvarvarande länderna i sydostasien hade jag totalt slagit ur hågen. När jag åkte hem hade jag köpt på mig en icke föraktfull mängd lexicon parlörer etc. Här skulle det pluggas Thai så man kunde återvända och se det riktiga Thailand, dit inga turister kom för att de inte kunde språket.
Året efteråt kom jag tillbaka stolt över att jag pluggat och lärt mig så mycket thai under tiden jag varit hemma. Ridå, ingen förstod vad jag sa, själv förstod jag inte vad dom sa. Hur som helst var dom imponerad av att farangen hade gett sig den på att lära sig thai. Det gick ändå ganska snabbt att få till så pass mycket om än provosorisk thai att jag kunde ge mig ut på thailändska vishan. Jag såg ord och fraser från lexikon och parlörer framför mig när jag lyssnade på thailändarnas uttal, därför snappade jag snabbt upp uttal av användbara ord. Efter en par år till så pratade jag skapligt med thai, hade aldrig några problem att ta mig var som helst dit ingen turist varit förrut. Fortfarande är jag lika faschinerad av thailändarnas levnadsöden, men det riktiga Thailand finns inte riktigt mer. Det Thailand som jag blev faschinerad av, är inte det samma idag. Fortfarande är det ett fantastiskt land, men både jag och frugan är mera tveksamma till landet idag.
