Min story, varför det blev Thailand.
Mitt liv under ungdomsåren i brukssamhället Tidaholm kändes ganska tomt och meningslöst,
och om kvällarna satt jag därför ofta som klistrad vid min pappas nyinköpta Harman Kardon stereo där jag
lyssnade på Kjell Alinge i programmet Eldorado. Programmets motto var alltid ”Nattens nöjen och stjärnornas musik”,
och Kjell Alinge var en mästare på att välja spännande skivor och han snackade så där mystiskt förförande så att man själv
drömde sig bort till en ännu okänd och overklig tillvaro där det nalkades starka kalla drycker och mjuka varma kvinnor.
Ju mer tiden gick så grubblade jag allt mer på hur jag själv skulle kunna hitta min egen nisch i tillvaron.
Jag ville ju också få känna av att det kunde vara både spännande och att få vakna upp på morgonen
med ett finurligt leende på läpparna istället för att leva i tristess och idissla en känsla av att Tidaholm var mitt eget ”Fucking Åmål”.
Det löste sig dock tack vare att det kliade så pass mycket i resnerven att jag beslöt mig för att studera det tredje gymnasieåret på en annan ort.
- Skit samma vart det bar av, tänkte jag. Huvudsaken att det hände något nytt i mitt liv och att jag fick fly bort från korvkiosksvängens monotona tristess,
och att jag skulle få slippa alla patetiskt tjuvrökande fjortisar som spelade ”hard to get” mot de killar som saknade rejäla däck under arslet eller i alla fall hade så pass mycket charm och muskler att han kunde veva ner rutan på sin egen Opel Kapitän och på skaraborgska vråla:
”- Sa ru va mä å supa äller?", vilket var synonymt med "Ska vi k**lla"?
På en framtida ny adress för "högre studier" hoppades jag även få slippa alla urinluktande och tjatiga original
som hette Lång-Olle, Sket-Olle, Minken och Jonbacka-Erik m.fl. som på det lokala hamburgerfiket vid
Nya Torget i Tidaholm alltid skulle fram och tjöta och tigga pengar till diverse saker.
- Ja Tidaholm var för mig synonymt med både allvarlig retardation, men även mängder av glada blöta fester i en konservativ bruksanda
där alla visste allt om alla. Mycket beroende på att invånarna var sjukligt ”förvetna” (dvs otroligt nyfikna på allt vad grannar och andra sysslade med)
I och med att jag ansökte om en ny utbildningsort, så hade jag också påbörjat sökandet efter detta märkligt lockande Eldorado som Kjell Alinge snackade om i radion. Jag kände inom mig att stället måste finnas och jag ville att det skulle vara sant, och i och med min flytt från brukshålan Tidaholm till det något större samhället Enköping så uppgraderade jag i alla fall min egen livsmiljö några snäpp, även om det inte blev något omedelbart Eldorado.
Ny skola och en egen lägenhet var ett fantastiskt lyft för mig som bidrog till att jag mentalt levde upp och fick tillbaka gnistan.
Utbildningen i sig var väl inte mycket att hurra för, men på fritiden hade jag och mina nya klasspolare riktigt kul tillsammans.
Vi praktiserade på olika företag och vi tjänade också egna fickpengar att spendera på kvällar och helger.
I Enköping fanns det en hel del snygga, tillmötesgående och busiga tjejer för en pigg Skaraborgare,
och jag föll till slut för en sprallig tjej som hette Ylva utanför Bålsta. Det förhållandet höll i nästan ett helt år,
men känslorna rann sedan ut i sanden eftersom jag tvingades flytta tillbaka till Tidaholm för att börja jobba
på ett mekaniskt företag som hette Arenco Parts.
Företaget hade erbjudit mig ett jobb under min utbildning, och jag ville verkligen börja tjäna egna pengar för att
så snabbt som möjligt kunna resa vidare i sökandet efter mitt saknade Eldorado.
Så det var med blandade känslor som jag fick bita i det sura äpplet och återvända till samhället som jag året innan hade vänt ryggen.
Efter tre år av gymnasieutbildning satt jag alltså där på en pall på verkstadsgolvet och äntligen hade jag börjat tjäna
mitt eget leverbröd med lite plus på kontot varje månad. Bredvid mig tornade det upp sig en jättestor
rysk fleroperationsmaskin som blinkande, skramlade och frustande likt en arg cyborg när den borrade, fräste och svarvade olika detaljer till lastbilsmotorer.
Det dånade, rasslade och gnisslade högt i den stora smutsiga lokalen som hyste mängder av olika traverser, truckar och industrimaskiner,
och vi var nog ett par hundra anställda där i fabriken.
Min uppgift var att sköta den där stora ryska maskinen och alla dess olika verktyg som snurrade runt i en karusell ovanför mitt huvud och
som med jämna mellanrum måste kontrolleras ifall skärverktygen började bli slöa eller trasiga.
Om jag hade tur, och om maskinen tuffade på utan onödiga stopp fick man ibland några minuter över för sig själv,
och man kunde då slå sig ner på en pall och vila sig lite under tiden som arbetsstycket var där inne i maskinen för att bearbetas.
Arbete på fabriken var förstås inget toppenjobb, men jag var trots allt glad att jag var sysselsatt och att jag hade ett arbete,
och inte brydde man sig så mycket över att det var taskigt belyst, hemskt varmt och att det luktade bränt och lite unket
av gammal ruttnande kylvätska i lokalen, och inte gnällde man över att att det ibland stänkte iväg glödheta svarvspån
som brände spiralformade märken på armar, händer eller på huvudet när man blev träffad.
- Nej, inte fan var man bortskämd i den där arbetsmiljön som innebar sköna kulor på sparkontot.
Det var oftast alldeles för bullrigt för att kunna lyssna på radion vid den stora maskinen,
och därför kan man ju fråga sig vad en ung industriarbetare kunde sysselsätta sig med när han fick några minuter över vid sin arbetsplats?
- Jo det var så att alldeles intill min stora bullriga maskin fanns det ett bastant arbetsbord, och under det jättestora skruvstädet som satt fastbultat i bordet fanns det även en utdragbar ”latjo lajban låda” i plåt. Där i lådan ovanpå den vältummade maskinmanualen förvarade de andra verkstadsgubbarna sina privata exemplar av Piff och Paff, och det fanns även andra vältummade utvikningsblaskor som Lektyr och Fib Aktuellt, samt tidningen Se och Aktuell Rapport.
Jag anade att gubbarna inte fick läsa den där typen av tidningar i hemmet för sina fruar, så de passade nog på att förvara de inköpta alstren på jobbet istället, och när det var dags att släppa en kabel eller på annat vis lätta på trycket, så släntrade gubbarna bort till bordet där jag var verksam. Snabbt fiskade de upp ett lämpligt magasin ur lådan och med van hand slank sedan det tryckta magasinet in under overallen, och den studieintresserade herren gick sedan bort till toaletten vid omklädningsrummet för att unna sig en högtidsstund på arbetstid.
Visst hade jag även själv bläddrat igenom en och annan porrblaska under skolåren på Centralskolan i Tidaholm och därefter även på gymnasiet vill jag minnas. Dessa nakna alster var liksom mer eller mindre allmän egendom, och de fanns alltid lätt tillgängliga eftersom de oftast satt inkörda bakom spegeln på skoltoaletten. Många av tidningarna gick fort att bläddra igenom eftersom vissa av de mer illustrerande sidorna märkligt nog tycktes vara hopklistrade (av censur eller kanske av något annat).
Men allt var ju inte avklätt och moraliskt förkastligt i dessa herrtidningar som även gick att läsa hos de flesta herrfrisörer när det begav sig.
Så en vacker dag när jag under en pause botaniserade bland innehållet i den berömda plåtlådan hos Arenco Parts
så hittade jag en ny typ av artikel som inte var så där pang på rödbetan.
Artikeln var skriven i en av de lättare utvikningsblaskorna, vilken som tidning skilde sig ganska väsentligt från de andra publikationerna
som istället visade noggrant uppfläkta gynekologfotografier eller kopulerande par i avancerade fortplantningsställningar,
och denna nya typ kulturartikel som jag hittade visade sig påverka mig oerhört starkt, och det blev lite av en Heureka-effekt för min del.
Både bilderna och artikeltexten som var ifrån 1980 tedde sig otroligt lockande, och det jag såg i tidningen fick mig snabbt
intresserad av ett land som låg långt mycket längre bort än jag någonsin hade fantiserat om.
- Det var ett exotiskt resereportage från landet Thailand som handlade om en badort som hette Pattaya.
Där i tidningen kunde jag läsa om vad som kunde erbjudas en glad manlig turist som gillade sol, värme, drinkar och
ett hejdlöst partajande med trevliga damer. Jag plöjde snabbt igenom några nedpräntade intervjuer av ett par svenska herrar
som uttalade sig vid poolkanten. De log brett och såg så där nyfrälst lyckliga ut på bilden, och de höll nästan på att spricka av
amorös glädje då de omslöts av ett helt gäng unga, vackra och leende thailändskor i bikinibaddräkter.
Nästa omedelbart tänkte jag den förlösande tanken – Jojo, min bäste Kjell Alinge, nu jäklar fattar jag!
– Jag hade äntligen funnit mitt eget Eldorado, och frågan var nu bara hur jag skulle kunna ta mig dit?
Tiden gick, jag arbetade och pengarna samlades sakta men säkert på mitt sparkonto, och då och då återvände jag till
den förföriska plåtlådan för att ännu en gång bläddra igenom reportaget från Thailand.
Vid en av dessa litterära besök så låg där även en lockande resebroschyr från en firma i Skåne som hette ”Klubb Thai”.
På en av sidorna i broschyren kunde man se palmer vid en sandstrand och en stor trälåda där det på sidan stod skrivet ”Dynamite Package”.
I detta dynamitpaketet var allt inräknat, dvs ”all inclusive”, och då syftar jag inte på att det var helpension på hotellet och
att sötsliskiga välkomstdrinkar serverades med ett pappersparasoll i glaset.
- Nej, i dynamiterbjudandet utlovades ett guidat och hejdundrande festande med eget VIP-bord på Marine Bar.
Sedan ingick det spännande turer till syndens alla boningar där det för den talträngde turisten även skulle erbjudas
förbetalda damer som visste hur blyga svenska resenärerna eskorteras för att bli lyckliga.
- Nja, detta var lite för uppstyrt och inte riktigt vad jag ville ha, tänkte jag, så jag nöjde mig istället med att boka
en ”vanlig” resa med Klubb Thai där jag själv fick hitta och välja eventuellt sällskap.
Det tog några veckor av detektivarbete på arbetsplatsen, men till slut hade jag identifierat herrarna i 35-årsåldern
som hade bokat en resa till Thailand med Klubb Thai. Efter lite tjat, lirkande och en del bönande så gav de till slut med sig,
och som vibrerande ungtupp fick jag till slut följa med ”gubbarna” på min första resa till Thailand.
Väl framme i badorten så omslöt den leende och förförande verkligheten mig,
och jag tycktes befinna mig i ett lallande fantasiland som var utrustat med en amorös booster i varje gathörn,
och Kjell Alinges omhuldade Eldorado tedde sig plötsligt som en blek och trist söndagsskola i jämförelse.
Vi stannade i 21 dagar, och gissa om jag energiskt, fördomsfritt och muntert utforskade mitt funna "paradis"?
SN (som numera har reviderat tanken gällande paradiset)
Sedan har det fortsatt med 1-2 resor per år, de senaste gångerna dock ensam.
.. 
