Här kommer ett inlägg från ett oväntat håll. Bra att det löst sig, enda sättet är förstås att härda ut och få den andra parten att känna att tystnaden är lika jobbig och till sist outhärdlig som man själv tycker. Om man själv alltid är den som trugar om försoning, så känner tjejen att hon har kontroll över läget vilket skapar en ojämn maktbalans, men om man svarar med samma mynt dvs tystnad tillbaka så uppstår plötsligt en känsla hos tjejen att detta kanske inte är så kul längre, och endast så kan detta på sikt upphöra.
För egen del har jag varit med om att detta inträffat i någon timma som max, då har det alltid varit hon som tagit initiativ till tystnaden och också hon som tagit initiativ till att bryta den. Jag visar alltid att jag inte alls är arg någon längre stund, och brukar ofta reta tjejen för att hon fortfarande är arg fast hon falskeligen försöker påstå att hon inte är det. De senaste åren har detta inte varit något direkt problem då jag har visat tydligt att jag inte vare sig accepterar eller respekterar den typen av beteende. Jag brukar inte betrakta mig själv som någon mansgris, men vill ändå understryka att om du är en karl, så är du man. Helt enkelt så.
Har du en förman på jobbet som balanserar på gränserna kring vad som är trevligt, så ryt ifrån även om du inte känner dig helt bekväm med det. Annars kommer det bara att bli värre.
