Quote
Var har jag skrivit det någonstans??
Det ligger väl i ens egna intresse att om man inte blir behandlad väl att opponera sig eller stå på sig?
För ingen annan lär göra det åt en
Lappen, jag har inte begärt att få se dina sjukjournaler. Jag bara undrade om du kunde tänka dig in i en sjuk människas liv. Eftersom du verkade tycka, utan någon vidare vetskap om hans tillstånd, att farsgubben (eller vem som helst) kunde strosat iväg och letat rätt på sjuksköterskan och frågat hur det går.
Det jag hängde upp mig på, i ditt inlägg, var din ton.
Men, OK, jag ska tagga ner ett par hekto. För jag var ju väldigt aggressiv i det inlägget.
Ang. arbetsbördan inom sjukvården, så vet jag lite grann. Inte mycket (som du påpekar), men tillräckligt för att förstå att det är jobbigt för de som arbetar inom vården.
Men jag kan väl ändå få kräva att jag och mina nära ska mötas med respekt.
Quote
Jag tycker det är beklagligt att din far har blivit så dåligt behandlad i sjukvården som du beskrivit.
Är det någon ärftlig genetisk betingad sjukdom? Eller är det något som kan drabba gemene man?
Jag tycker det är konstigt att sjukvården inte tar honom på allvar.
MVH BanFang
Han blir faktiskt bra bemött i de flesta fall. Läkarna är jätteduktiga för det mesta. Men ibland så går det åt skogen. Men för en redan pressad livssituation, så kan även småsaker vara knäckande.
Ang. sjukdomen, så är den ärftlig. Jag har redan fått svar på att jag inte kan få samma sjukdom som han, men några i släkten är drabbade.
Och det är väl det som är så hemskt. Farsan har ju sett hur sjukdomen ser ut under hela förloppet och det kan ju inte vara lätt att veta vad som väntar.
Quote
Det ligger väl i ens egna intresse att om man inte blir behandlad väl att opponera sig eller stå på sig?
För ingen annan lär göra det åt en
Jag vill hävda att man måste vara tillräkligt frisk för att oponera sig eller stå på sig om man skall orka slåss mot väderkvarnar.
Förhoppningsvis så har man en nära anhörig som kan stötta.
Sjukvården är bra när man väl får den. Har sett det på min far som är svårt cancer sjuk, men inte lika bra när det gäller att få en operationstid.
Detta gäller i Stockholm. Har själv väntat över 4 månader för att få operera min cancer (ej så allvarligt) vilket inte är så roligt.
Quote
Det jag hängde upp mig på, i ditt inlägg, var din ton.
Men, OK, jag ska tagga ner ett par hekto. För jag var ju väldigt aggressiv i det inlägget.
Ang. arbetsbördan inom sjukvården, så vet jag lite grann. Inte mycket (som du påpekar), men tillräckligt för att förstå att det är jobbigt för de som arbetar inom vården.
Men jag kan väl ändå få kräva att jag och mina nära ska mötas med respekt.
Han blir faktiskt bra bemött i de flesta fall. Läkarna är jätteduktiga för det mesta. Men ibland så går det åt skogen. Men för en redan pressad livssituation, så kan även småsaker vara knäckande.
Absolut ska man kunna kräva det och det är inget som jag opponerar mig mot.
Min poäng att man kan inte bara resignerat ger upp och går hem när det kan vara livsavgörande.
Visst det är som Enis säger att det kräver kraft för att orka slåss mot väderkvarnar
Men hur många gånger har man inte läst i tidningen att folk blivit nonchalant behandlad men stått på sig och dom i slutändan hittat fel.
Tro inget annat men jag tycker det är beklagligt att din pappa är sjuk.
Min far är inte vid bästa hälsa och är planerad att lägga sig under kniven inom kort.
Angående att Kim inte fick antibiotika i Sverige:
Min åsikt är att läkarna i Thailand är alldeles för lättvindiga med att skriva ut antibiotika, de gör det till och med när det är helt omotiverat. Jag har besökt thailändskt sjukhus några gånger med smärre blessyrer, och jag har förvisso fått mycket god service. Men varje gång har jag på utvägen fått ett antal onödiga tabletter (för all del till låg kostnad), till exempel lugnande tabletter, insomningstabletter och så då förstås antibiotika.
Antibiotika är tydligen undermedlet i Thailand! Jag slängde förstås de tabletter jag inte ansåg jag behövde, men thailändarna knaprar säkert i sig allt dom får.
Västerländska läkare är av goda skäl mycket försiktiga med att skriva ut antibiotika. Överförbrukning bland befolkningen leder till uppkomst av nya resistenta virus, och därmed nya problem. Men det ignorerar man i Thailand. Antibiotika är ju en billig behandlig, oavsett om det hjälper eller ej!
Herr Chang har talat.
I DN härom dagen stod det att 9 av 10 svenska läkare skriver ut antibiotika fast det absolut inte behövs. Så det börjar bli vanligt även här.
Quote
Finns studier som visat att sjukdomsförloppet bara är en dag längre utan penicillin.
Är du verkligen så sjuk och har kontakt med sjukvården så ofta
att du känner dig frustrerad över den långa väntetiden?
Och grattis till urinvägsinfektionen inte många karlar som lyckats få det.
//K
Vilken myt? Jag gick i panik till läkaren efter 6 dgrs riktigt hög feber för att jag var så rädd att inte kunna gå till jobbet på måndagen (hade varit ledig hela feberveckan). Han konstaterade halsfluss och sa åt mig - Det behöver man penicillin för att få bort, varför har du inte kommit tidigare? - Man ska alltid uppsöka läkare om man har feber mer än 3 dgr, fortsatte han.
Mer än så känner jag inte till om halsfluss. Och det var för övrigt första gången i mitt liv jag kan komma ihåg att jag överhuvudtaget ätit penicillin, och då var jag ändå ca 35 redan.
Vad gäller urinvägsinfektion så är det visst väldigt ovanligt att killar får det och jag har faktiskt råkat ut för det två ggr. Båda ggr direkt när jag kommit hem från Thailand mitt i lapplandsvintern efter 3 mån tropikvärme. Varet bara rann ur röret och jag kunde knappt pissa så ont som det gjorde. Jag bad nästan på mina bara knän om att få behandling mot gonorré direkt, innan provsvaren kom (skulle ta 7 dar), vilket jag också fick. När svaren sedan kom så visade det sig att det inte var någon könssjukdom utan urinvägsinfektion av det kraftiga slaget. Båda gångerna.
Skulle ha varit kul att se dig i samma situation, med kalsongerna fulla av var och så ont att du inte kan pissa, påstå att "det är säkert någon bacill som går bort av sig själv, bara vänta ett par veckor, vi ska inte i onödan besvära sjukvården". 
Andra ggr jag kommer ihåg att jag behövt besöka sjukvården är för att ta diverse vaccinationer inför resor eller få recept på malariatabletter utskrivna. En gång behövde jag en allmän undersökning + lungröntgen på intyg för att kunna ta dykcert... osv.
Finns mängder av anledningar att behöva ta kontakt med vårdcentralen utan att vara sjuk.
Vad gäller den generella diskussionen om sjukvård Thailand vs Sverige så är jag helt nöjd med den vård jag fått i Sverige hela livet igenom. Faktiskt mer än nöjd.
Det jag är missnöjd med är att det ska vara så himla svårt att få tag i någon när man har ett så litet problem så man inte behöver nyttja akutvård. Är oerhört frustrerande att försöka ringa och ringa och ringa under den morgontimme dom har telefontid för att när timmen är slut få höra den automatiske telefonrösten byta till att säga "återkom med ditt samtal i morgon mellan 08-09". En gång fick jag som sagt inte svar förrän på tredje dagens försök vilket jag tycker är ett hån mot en som sitter och ödslar dyr arbetstid på att ringa.
I det fallet är skillnaden enorm jämfört med Thailand där man helt oanmäld dyker upp och är ute från sjukhuset redan efter en halvtimme senare med allt det behövda, läkarundersökt och klar. Vet inte hur många patienter inom sjukvården som är sådana här, sk lätta fall, men gissar på att det är den överväldigande delen. Och där behöver svensk sjukvård helt klart bli bättre.
Vad gäller vården när man väl är inne, så föredrar jag helt klart den svenska, alltid. Det är bara så helsikes svårt att få tillgång till den när man inte får prata med en människa när man ringer.
Enda gången jag kan komma på att svensk sjukvård i övrigt varit en stor besvikelse var när arbetskompisen slog av ett muskelfäste i ena armen under ett arbetsmoment vi höll på med en kväll på övertid. Efter det inledande akutbesöket fick han nämligen köa, sjukskriven, i ett helt år innan han kunde få en tid till magnetröntgen där dom kunde konstatera att det var som dom befarat redan dag 1, muskelfästet var av och behövde opereras fast, något som gick ganska snabbt att få tid att åtgärda. 1 års sjukskrivning, i kö, helt i onödan, vilket samhällsslöseri med pengar.
Quote
Formellt är det ingen "STD", men i läkarkretsar så är det allmänt kännt att samlag (med nya partner) är den vanligaste orsaken till urinvägsinfektion - särskilt bland kvinnor, då de har mycket kortare rör.
Det är alltid en god regel att urinera snarast efter samlag. (Gäller de som inte redan har tillämpat "wet sex") 
Quote
Det är alltid en god regel att urinera snarast efter samlag. (Gäller de som inte redan har tillämpat "wet sex")
Jo så har även jag hört, men den infon utelämnade jag i svaret. 
Jag hänvisar till ditt tidigare meddelande där du skrev att smååkommor kräver antibiotika vilket knappast är sant eller
vart har du fått din information som stöder detta?
Quote
Nu är jag inte någon doktor utan hänvisar till professor Otto Cars, som är infektionsläkare vid Smittskyddsinstitutet i Solna och Akademiska sjukhuset i Uppsala när han säger följande.
"Han anser att det ofta finns en övertro på vad antibiotika kan åstadkomma tillsammans med en underskattning av det egna immunförsvarets roll för att slå ut inkräktande främmande bakterier.
- Vid halsfluss till exempel finns flera studier som visar att man med en penicillinkur åstadkommer bara någon dags tidigare symtomfrihet än om inget antibiotikum alls sätts in.
Vidare säger han att: Synen på antibiotika som något som alltid ska sättas in så snart en bakteriell infektion ger några som helst besvär är på väg att omprövas.
- I många fall, som vid de flesta fall av öroninflammation hos barn, bör man kunna avvakta om inte infektionen avklingar av sig själv innan man bestämmer att sätta in antibiotika. Genom att göra detta kan man också bidra till att minska risken för att det ska uppstå och spridas bakteriestammar som är motståndskraftiga mot antibiotika, säger Otto Cars.
Så vad din doktor sa x antal år sedan är troligtvis inaktuellt idag.
//K
Quote
vart har du fått din information som stöder detta?
Nu är jag inte någon doktor utan hänvisar till professor Otto Cars, som är infektionsläkare vid Smittskyddsinstitutet i Solna och Akademiska sjukhuset i Uppsala när han säger följande.
"Han anser att det ofta finns en övertro på vad antibiotika kan åstadkomma tillsammans med en underskattning av det egna immunförsvarets roll för att slå ut inkräktande främmande bakterier.
- Vid halsfluss till exempel finns flera studier som visar att man med en penicillinkur åstadkommer bara någon dags tidigare symtomfrihet än om inget antibiotikum alls sätts in.
Vidare säger han att: Synen på antibiotika som något som alltid ska sättas in så snart en bakteriell infektion ger några som helst besvär är på väg att omprövas.
- I många fall, som vid de flesta fall av öroninflammation hos barn, bör man kunna avvakta om inte infektionen avklingar av sig själv innan man bestämmer att sätta in antibiotika. Genom att göra detta kan man också bidra till att minska risken för att det ska uppstå och spridas bakteriestammar som är motståndskraftiga mot antibiotika, säger Otto Cars.
Så vad din doktor sa x antal år sedan är troligtvis inaktuellt idag.
//K
Ja när och mot vad man ska använda penicillin kan jag som elektriker förstås inte svara på utan väljer att följa läkares ordination. Vad gäller effekten så kan jag dock konstatera att både den gången jag fick halsluss i Sverige för många år sen samt i vintras när jag råkade få det i Thailand så gick den höga feber jag dragits med under många dagar över på bara några få timmar efter den första antibiotikatabletten var svald.
Var sängliggande i hög feber och frossa inför min frus brors munkcermoni strax efter det senaste nyåret och omgivningen i vår Surinby misstänkte dengue eller malaria eftersom dom lokala myndigheterna åkt runt med högtalarbil och varnat för detta i flera omgångar strax innan. Valde dels av panik för att ligga sjuk hela tredagars festen (med 250 gäster), dels av misstanken om dengue att åka till den lokala amphurkliniken för kontroll.
Där togs alla nödvändiga prover och det konstaterades att jag inte hade malaria och att symptomen för dengue verkade saknas men att jag hade en bakterieinfektion i halsen. Och som sagt, några få timmar efter första antibiotikatabletten så la sig febern och jag kunde till min stora lättnad delta på festen.
En annan gång i byn för några år sedan så kliade jag sönder fyra myggbett på högerbenet. Dom infekterades, blev svullna och varade. Vägrade dock gå till läkare trots omgivningens tjat utan försökte låta dom självläka under två veckors tid. Något som visade sig vara väldigt dumt eftersom dom bara växte och växte och varade mer och mer. Försökte gå med dom plåstertäckta vilket inte funkade pga allt var som rann och blev därför tvungen att istället att ha dom öppna samtidigt som jag smorde runt om med liniment för att inte flugorna/insekterna skulle vilja sitta där. Med mycket tveksamt resultat.
Efter 2 veckor hade vi redan hunnit förflytta oss till Koh Chang och då var dom variga, svullna såren, speciellt det ena, större än en femkrona och jag kände pulsen kraftigt i dom. En natt så kunde jag knappt sova för smärta och feber och jag drömde otäcka mardrömmar hela den tid jag ändå lyckades slumra in och bestämde mig då för att uppsöka en läkare så fort morgonen grydde.
Väl på den lilla läkarstationen så klippte dom uppgivet suckande upp såren med sax och pincett och läkaren konstaterade lugnt att det även fanns ett par krälande larver i var-geggan... uäck!
Tvättade allt med sprit, la på (jodlösning?), kompressorer samt ordinerade mig att komma tillbaka två ggr per dag för omläggning/behandling.
Givetvis fick jag även antibiotika, om det var nödvändigt eller inte har jag dock ingen aning om. Läste dock i svenska tidningar efter hemkomsten om en kille som precis då hade råkat ut för ungefär samma sak i Thailand och han hade efter hemkomst blivit inlagd hemma i Sverige. Om jag inte minns fel så var det på håret att läkarna tvingats amputera honom. Så helt fel tror jag inte antibiotika är i det läget.
Och jag förstår hur Mange måste ha känt det med sitt svullna ben.
Här en gammal, dåligt scannad bild av mig på Koh Changs strand vid tillfället... med kompresser på benet. Badförbud? Ja. 
Det är inga problem att hitta skräckexempel på vården vare sig i Thailand eller Sverige. Det är nog väldigt vanligt att man är kritiskt inställd till sjukvården i det land där man bor och det är väl till en stor del utmärkt. Klagar man inte så händer det inte så mycket. Det var inte för så många år sedan som i stort alla bockade och bugade för de heliga läkarna. Nu har liksom vindarna vänt.
Det vore ju bra om alla fick tillgång till samma höga vård men det är ju inget annat än en utopi, tyvärr. Har själv träffat på några riktiga puckon till läkare i Sverige plus surmulna sjuksköterske kärringar som tar sig själva på alltför stort allvar. För några år sedan dog en nära släkting till mig pga av en slarvig läkare. Fast om jag blir allvarligt sjuk väljer jag nog Sverige före Thailand ändå. Inbillar mig att den samlade kompetensen är högre i Sverige.
Måste nog ge lite rätt ändå till Kim's doktor, det behövs antibiotika för att häva infektioner i de flesta fall, visst, immunförsvaret kan mycket väl hjälpa men det förutsätter att man är vid ganska sunda vätskor.
En morgon vaknade jag med ögonvitorna röda som efter en veckas fylleslag, värre faktiskt, åkte till en av stadens många ögonkliniker och fick efter en halvtimmes väntan bli undersökt, diagnosticerad och försäkrad om att det inte är någon fara på taket, men, utan antibiotika kan det gå illa, det är nämligen på det lilla viset att en ögoninfektion som inte behandlas kan ge sig på synnerverna och det är desto allvarligare och oerhört mycket svårare att behandla, så, vet man med sig att det finns risk för någon infektion, må vara aldrig så liten, se till att få vård så snabbt som möjligt, i synnerhet om ni skulle ha någon annan enklare sjukdom typ förkylning i kroppen.
MVH
Baa
PS, har även jag haft urinvägsinflammation, ni som inte haft det, grattis, inge skönt DS
Quote
Min åsikt är att läkarna i Thailand är alldeles för lättvindiga med att skriva ut antibiotika, de gör det till och med när det är helt omotiverat.
Jag håller med. Men thailändarna själva verkar ju trivas i stor grad när de får färgglada piller i en stor påse. Fast de kanske inte är så ensamma om det. Har märkt liknande tendenser i andra U-länder.
Logga in för att svara.