I vårt fall så var det en kombination av ekonomiska och sociala skäl som gjorde att det kändes bättre att flytta tillbaka till sverige.
Det ekonomiska kravet på mig växte i.o.m att jag lyckades producera 3 barn under mina år i Thailand.
Jag fixade inte ge dem den utbildning jag tyckte att de behöver i Thailand och familjens ekonomi och tillvaro var i stort alldeles för osäker .
Såg inte heller någon riktig framtid jag gillade i min ekonomiska tillvaro.
Tvärtom så såg jag en del hotbilder som äventyrade min lilla verksamhets framtid och jag kände mig inte trygg.
Något som är A och O om man ska bo i Thailand med försörjningsansvar tycker jag.
Och eftersom jag varken har släkt, förmögenhet eller någon mamma och pappa att falla tillbaka på om allt skiter sig, så avstod jag hellre risken att bli en utblottad hemvändare som de nämner i artikel. 
De sociala skälen var mer egoistiska och handlade mycket om mig själv och mina tillkortakommanden.
Jag började jobba mindre och mindre och ta mindre och mindre ansvar för mitt/vårt liv och klev mer och mer in i maipenrai-dimman. 
Började glida mer och förfalla in i någon slags dekadent självdestruktionscykel.
Den typ av miljö vi levde i och det liv vi levde, med sena nätter och utgång och festande på agendan alldeles för ofta, en glidartillvaro där man vaknade 12 på dagen och funderade på hur man kunde få tiden att gå den här dagen, hade för eller senare resulterat i familjens söndring och undergång.
Något jag inte ville eftersom jag har världens underbaraste fru och barn som det tagit 40 år att hitta. 
Så därför tog jag min själv i kragen och övertygade frugan om att flytta till sverige.
När jag har mognat och är vuxen nog så kanske vi flyttar tillbaka, vem vet? 