Det är sedan länge ett konstaterat faktum att den enskilt största faktorn (på gruppnivå) som påverkar barns studieresultat är föräldrarnas utbildningsbakgrund. Den grupp elever som presterar i särklass högst resultat i många sammanhang i grundskolan är invandrartjejer från mellanöstern , som ofta har föräldrar med högre akademisk utbildning i bagaget. Samtidigt är en elevgrupp som bedöms behöva sstora kompensatoriska insatser svenskfödda pojkar från socialgrupp 3 med föräldrar utan högre akademisk utbildning.
Självklart finns det oändligt mkt övrigt att önska om svensk skola men samtidigt är det viktigt att komma ihåg att skolan tenderar till att vara en avspegling av samhällets attityder i stort. En av den största utmaningarna skolan står inför är ett utbrett kunskapsförakt som kanske tar sig uttryck i "anti-pluggkultur" men bottnar i vilka värderingar ungarna får med sig hemifrån.
Jo, det är väl ett sedan länge känt faktum att barn till högutbildade akademiker presterar bättre i skolan än vi arbetarungar alltid gjort och gör. Men den skillnaden fanns, och var antagligen större, ju längre bak i tiden man går och är nog inte så lätt att förändra. Handlar väl gissningsvis mycket om föräldrarna från olika socialgruppers olika höga förväntningar (och krav) på sina barn, föräldrarnas vilja och förmåga att ge sina barn hjälp och stöd i skolarbetet osv. Till på köpet bor ju de mer bemedlade barnen oftast i områden och går på skolor där deras närmsta kompisar och klasskamrater har en liknande bakgrund, värderingar och ambitionsnivå som de hjälper varandra att upprätthålla.
Gissningvis handlar det nog också mycket om olika socialgruppers ekonomiska förmåga. Även om långa utbildningar är gratis i Sverige och alla elever har rätt till studielån så är det nog stor skillnad på att långsiktigt vara utan pengar för en universitetsstudent som aldrig haft några och inte har någon familjebuffert att få hjälp ifrån och en som alltid haft råd att förverkliga sina ambitioner och där föräldrarna kanske haft det ekonomiska utrymme att kunna spara några hundratusen för ändamålet åt sitt barn under dess uppväxt.
Intressant dock att få det bekräftat att det är gruppen flickor från mellanöstern som presterar bäst i skolan. Inte för att jag hört det tidigare men med tanke på vad man sett och hört rent allmänt genom åren så kan jag inte säga att jag blev direkt förvånad. Det hade man nog kunnat gissa sig till så hård styrda och formade till "bra individer" som de verkar vara av sina familjer. Kanske skulle även svenska barn lyckas bättre av en lite mer kravfylld och styrd uppväxt än den som gäller idag?
Det du nämner om "anti-plugg kultur" kommer jag väl ihåg även från min egen skoltid. Tror nästan alla i min kompisomgivning, inklusive mig själv, utan någon egentlig större ansträngning hade kunnat prestera minst dubbelt så bra om inte denna kultur varit förhärskande.
Insåg inte själv betydelsen av studieansträngning förrän jag, genom min arbetsgivare, fick chansen att studera i vuxen ålder. Då läste jag in runt 2,5 års normala studier på bara 1 år... med högsta betyg. Och det bara för att insikten om studiers värde som kommit med åldern och några år i arbetslivet.
När man tänker på det handlar nog barns ambitionsnivå mycket om hur väl vi föräldrar lyckas inplementera våra vuxeninsikter ned till våra barn så att de redan i unga år förstår värdet av att anstränga sig i skolan. Tydligen lyckas t ex Iranska akademiker och akademiker överhuvudtaget väldigt bra med det just till sina döttrar. eller är det som driver de iranska döttrarna revanschlust?
Skulle vara kul om du som är insatt kunde skriva lite mer om vad man från pedagoghåll tror om orsakssambanden till "antipluggkultur" och annat. Det är ju inget nytt fenomen, men när uppstod den egentligen som vi känner den idag? När vi i Sverige gick från bondesamhället, när vår levnadsstandard höjdes eller helt enkelt när vi skapade det jämlika samhället?
