Hej Kim.
Förut, vilket inte är så många år tillbaka i tiden så planerades husköpet i allmännhet efter principen att huslånet ( med hjälp av inflationen ) skulle vara slutbetalt innan pensionen. Detta skulle möjligjöra att man kunde bo kvar i sitt eget betalda hus, fastän pensionen var lägre än den tidigare inkomsten. Denna princip fungetrade alldeles utmärkt i många år.
Men när huspriserna skenade iväg och huslånen blev så höga att de i många fall blev obetalbara, så verkar en psykologisk spärr ha brutits. Husköparna övergav iden att betala av på huslånet, och började istället se oförändrade lån, och därmed oförändrade räntekostnader som en ren boendekostnad. När denna gräns väl var passerad blev amorteringar på huslånet något gammalt och förlegat. Detta innebar att huspriserna skenade iväg, då lånebeloppet i sig själv blev ointressant, ty huslånet skulle ändå aldrig amorteras. Lånebeloppet blev på detta sätt bara ett abstrakt antal miljoner kronor. Det ända intressanta blev istället räntebeloppet på huslånet som numera betraktas som en ren boendekostnad. Detta fungerar så länge som räntorna är låga. Om räntorna är låga kan huspriserna stiga, och den nuvarande ägaren kan efter en försäljning där huset fördubblats i värde, lösa hela lånet och ändå gjort en imponerande vinst efter skatt. Vanligtvis så köps istället ett ändå dyrare lånefinansierat hus och skatten skjuts upp som en odetonerad bomb. Om räntorna går upp, konjunkturen sviktar eller både och så kommer denna husprisgalenskap att brytas, och kontantköparen kommer åter att bli kung och kunna välja och vraka bland desperata säljare. Ett dramatiskt prisfall kommer att bli den oundvikliga följden. Detta prisfall kommer att bli en katastrof för många, men för de som har råd att bo kvar är skillnaden bara att boendekostnaden ökar och den förväntade värdestegringen försvinner.
Detta galna prisrally på bostäder berodde på att utlåningsräntorna mer än halverades. Staten kunde åtminstone ha dämpat detta prisrally om staten samtidigt med att räntorna sjönk sänkt ränteavdragen. Tyvärr missade staten då denna gyllene möjlighet, och idag när husköparna har vant sig vid både låga räntor och ett ränteavdrag på 30 procent så är frågan politiskt död, ty ingen politiker vågar ta i detta getingbo.
Med Vänlig Hälsning.
Luttrad.
Ja något är fel med penningpolitiken, helt klart. Fast självklart så ska boprisrallyt inte vara det viktigaste på riksbankens agenda.
Riksbankens styrelse har ju fått utstå mycket kritik för att de behåller svensk räntenivån så hög relativt övriga världen. Enligt många ekonomiska bedömare har det kostat Sverige flera tiotusental jobb och mycket nedlagd industriproduktion.
Men det verkar vara rädslan över ett än mer stegrat boprisrally och den farligt höga belåningsgraden hos svensken som i hög grad styr deras räntebeslut.
Fast själva grundproblemet är egentligen att det byggs för lite. Och att det byggs för lite beror i sin tur på att det inte är lönsamt att bygga. Och varför det inte är lönsamt att bygga beror till syvende och sist på avsaknaden av politiska beslut som gör detta enklare och billigare. Skulle tillgången på bostäder vara större så skulle priserna sjunka.
Vad gäller minskade avdragsmöjligheter för räntor så finns sådana förslag under övervägande och kan mycket väl komma ganska snart. Även andra åtgärder diskuteras för att få bostadspriserna att få pyspunka. Åtgärder som ger ett för kraftigt eller för snabbt fall försöker de undvika eftersom ett sådant fall, i sig kan utlösa en stor ekonomisk kris med massarbetslöshet etc som följd.
