See The New Hong Kong

Härligt att höra att HC är på gång igen,hoppas återhämtningen går bra och att han får en välbehövlig konvalicent.Tack Bibben för att du håller oss uppdaterade 

Skönt att få info om HC:s tillfrisknande och vardande hemresa till det glada Göteborg igen,tack Bibben och spotta nu vidare.  

Skönt att få info om HC:s tillfrisknande och vardande hemresa till det glada Göteborg igen,tack Bibben och spotta nu vidare.

Vågar fan inte spotta här

100.000 won om man röker ju..

Vågar fan inte spotta här

100.000 won om man röker ju..

uploadfromtaptalk1407762953243.jpg

665 kr kan det väl vara värt att ta ett bloss, kostade väl 10.000 baht (över 2000kr) utanför Big C så egentligen sparar du ju pengar..

665 kr kan det väl vara värt att ta ett bloss, kostade väl 10.000 baht (över 2000kr) utanför Big C så egentligen sparar du ju pengar..

Nu röker jag inte alls så med din logik förlorar jag pengar för varje bloss jag inte tar ... haha

fel!

Här sitter jag på ett sjukhus i Kazakstan. Det finns inget internet tillgängligt, så jag tänkte börja berätta lite offline om det jag varit med om. Medan jag kommer ihåg det

Jag och Bibben skulle alltså åka till Hong Kong tisdag 5 augusti via Amsterdam. Till Amsterdam gick väl bra, men cirka en timma efter att planet mot Hong Kong lyft började jag få ont i magen. Något jag till en början ignorerade, men till slut när smärtorna bara förvärrades blev jag tvungen att kontakta personalen. De ser ju att något är fel, och bestämmer sig tills slut eftersöka en doktor bland passagerarna. Som tur var fanns det en, och han undersökte mig. Han konstaterade att jag var så sjuk att jag behövde omedelbar vård på närmsta sjukhus. Piloten informerades, och då vi redan var fem timmar från Amsterdam var det inte aktuellt att återvända dit.

Istället sätts kursen mot lämplig flygplats i Kazakstan, närmare bestämt Almaty. När vi anländer dit står ambulans och väntar. Jag har ju inget visum, men efter vissa påtryckningar av svenska ambassaden och KLMs representant på plats så får jag åka med ambulansen. Bibben hade förstås heller inget visum, så han fick vänta i den internationella delen av flygplatsen.

Ilfart till närmaste sjukhus. Här lyckas man stabilisera mig och utför ett antal undersökningar, bland annat en vidrig gastroskopi. Tidigt på morgonen anser man att jag är ganska stabil, och någon operation behövs inte. Då måste jag tillbaka till flygplatsen och tillsammans med Bibben ordna ett temporära visa så vi kan komma in i landet på lagligt sätt. Det tar några timmar, och sen åker vi till ett hotell för att checka in. En assistent till konsuln på svenska ambassaden hjälper oss med detta.

På hotellet är jag så yr, matt och förvirrad att jag inte ens tar mig genom dörrarna. Nu bestämmer man att välja ett annat sjukhus som ska vara det bästa för min åkomma. Ambulans beställs, och blir en något skumpig färd till ett större sjukhus. Mer noggranna undersökningar, plus ännu en vidrig gastroskopi. Denna läkare ansåg att omedelbar operation var nödvändig då mitt blodtryck var endast 30, dvs jag skulle därmed vara nära döden… Detta skulle då bero på ett andra magsår, jag hade ju det första för tre år sen.

Jag rullas raskt in i operationssalen där jag förbereds för operationen. Bag spänns fast i armar och ben, ungefär som jag skulle korsfästas. Blir då lite orolig för att de ska operera utan sövning eller bedövning… men i sista stund får jag någon slags gas och somnar efter fem sekunder. När jag vaknar är allt klart, förutom att de ska klämma på mig över hela magen. Gör det ont frågar man. Ja!

Sedan rullas jag upp till det rum som numera är min bostad tillsammans med tre andra patienter. Jag får några flaskor dropp och är förbjuden att dricka något, bara någon enstaka klunk vatten. All form av mat är förbjuden. Till slut fortsätter jag sova.

På torsdagen fortsätts det med undersökningar av operationsresultatet. Det kläms och det kläms på magen, gör det ont? Ja! Hur mår du? Jag mår bättre, men jag mår inte bra… Sedan plockar fram ultraljudsscannern, och det gjorde inte alls ont att bli scannad. Men efter blir det en tredje vidrig gastroskopi. Jag protesterar högljutt, men utan resultat. Det är bara att bita ihop kring plastbit de vänligt nog tillhandahåller. Eller den plastbiten är snarare till för att jag inte ska bita av den äckliga slangen. Man är dock nöjda med utfallet, frågan är bara hur länge de måste hålla mig kvar på sjukhuset.

Jag uppmanas återigen att bara dricka vatten, och då i bara små mängder då och då.Då man ser att jag fortfarande går lite vingligt och långsamt får jag order om att ta mindre promenader runt sjukhuset med jämna mellanrum. Visst… med bara vatten i magen!

På fredagen får jag besök av den vänlige KLM-representanten som frågat om det är något jag behöver. Ja, cigaretter! Och det har han med sig, så nu har jag lite motivation för min första promenad Jag går runt och frågar om det möjligen finns något rökrum på sjukhus. Sorry Sir, no smoking in hospital. Yes, but what about outside? No smoking in hospital!

Det där trodde jag inte på, så jag lyckades hitta utgången till sjukhusets stora park. Mycket riktigt står det minst tio personer där och röker. Så då fick jag mitt nikotinbehov tillfredsställt, och det var ingen som klagade. Jag plockar för övrigt i sådana sammanghang alltid upp mina fimpar och slänger dom i en papperskorg.

En sak jag glömt nämna är att man i samband med operationen även la in tre dräneringshål, ett på vänster sida och två på höger sida. I dessa hål hade fäst plastslangar cirka en meter långa, och andra änden hade satt på påsar. Detta var minst sagt besvärande när man skulle gå någonstans, om så bara på toaletten. Utan tvivel såg jag ganska roande ut när jag kom där med mina påsar, en i vänstra hand och två i högra… Skönt nog tog man bort den vänstra vid undersökning på fredagskvällen, så nu klarar jag påsarna med en hand. Det verkar som doktorn skrev ut en massa recept till mig eftersom han skulle var bortrest lördag och söndag.

Så på lördagen började stora kuren med en hel del sprutor och en massa flaskor och påsar dropp. Piller var ej tillåtna då de kommer i fast form. Sprutorna går väl an, men droppet är inget kul. Vid värsta tillfället kom man med två påsar och fem flaskor dropp, vilket tog närmare tre timmar att få i sig. Den ena efter den andra, och för att säkerställa att jag inte rörde på den arm där droppet gick in i hade man surrat fast den armen vid sängkanten. Samtidigt begär man att jag ska hålla kolla på att droppet inte tar slut och när det närmade sig skulle jag sätta stopp på det och sedan kalla efter sköterskan som då kom och bytte till annan behåller och så fortsatte det. Jag har väl aldrig glott på så många droppar under tre timmar!

Jag låg ju och funderade på exakt vad det var jag fick i mig, men det bara kazakstanisk text på behållarna eller möjligen var det ryska. Vad gäller sprutorna försökte jag fråga vad de skulle vara bra för men fick bara att de är bra för mig… Jag misstänker dock att det var en del starka saker, för det hände att jag fick smärre hallucinationer. Speciellt i gränslandet mellan vakenhet och sömn. Jag såg till och med en tråd från MPR som jag definitivt inte sett förr

Det mest positiva med lördagen var att jag blev serverad två varianter av någon slags riskornssoppa vid två tillfällen. Det var ju åtminstone lite fast mat, även om de andra fick mycket mer substantiella måltider. Övriga dagar har det möjligen blivit en tallrik med någon sorts buljong, men det räknas ju inte riktigt.

På söndagen hände inte mycket, satt mest och skrev det ni just läst. Sveriges ambassadör i Kazakstan ringde och kolllade läget. Inte mycket droger denna dag.

Typiskt nog har det löst sig med internet sista kvällen jag är på sjukhuset. Vi räknar nämligen med att jag blir utskriven i morgon. Sen till immirationspolis och kolla efter lämplig flygbiljett till Göteborg. Återkommer med mer om detta, plus en del bilder jag tagit inne på sjukhuset.

Jag tackar så mycket för alla välgångsönskningar!

Herr Chang har talat.

Krya på dig Changen, Ea vill ge dig en riktig kram, hon säger att  du behöver det..

 FF o FFF Ea o Andreas..

Härligt att höra ifrån dig

Skönt att du fixade det hela!Det där med medicinerna känner jag väldigt väl igen efter min olycka i Thailand!

" No name, it is good for you"

Hoppas det blir hemåt för dig nu och att du tänker på din medicinska situation.

Hade en farsa som dog i samma "åkomma".

Ta hand om dig själv nu! Ta det lugnt och vet att många tänker på dig!

Mvh

Amja

Här sitter jag på ett sjukhus i Kazakstan. Det finns inget internet tillgängligt, så jag tänkte börja berätta lite offline om det jag varit med om. Medan jag kommer ihåg det

Jag och Bibben skulle alltså åka till Hong Kong tisdag 5 augusti via Amsterdam. Till Amsterdam gick väl bra, men cirka en timma efter att planet mot Hong Kong lyft började jag få ont i magen. Något jag till en början ignorerade, men till slut när smärtorna bara förvärrades blev jag tvungen att kontakta personalen. De ser ju att något är fel, och bestämmer sig tills slut eftersöka en doktor bland passagerarna. Som tur var fanns det en, och han undersökte mig. Han konstaterade att jag var så sjuk att jag behövde omedelbar vård på närmsta sjukhus. Piloten informerades, och då vi redan var fem timmar från Amsterdam var det inte aktuellt att återvända dit.

Istället sätts kursen mot lämplig flygplats i Kazakstan, närmare bestämt Almaty. När vi anländer dit står ambulans och väntar. Jag har ju inget visum, men efter vissa påtryckningar av svenska ambassaden och KLMs representant på plats så får jag åka med ambulansen. Bibben hade förstås heller inget visum, så han fick vänta i den internationella delen av flygplatsen.

Ilfart till närmaste sjukhus. Här lyckas man stabilisera mig och utför ett antal undersökningar, bland annat en vidrig gastroskopi. Tidigt på morgonen anser man att jag är ganska stabil, och någon operation behövs inte. Då måste jag tillbaka till flygplatsen och tillsammans med Bibben ordna ett temporära visa så vi kan komma in i landet på lagligt sätt. Det tar några timmar, och sen åker vi till ett hotell för att checka in. En assistent till konsuln på svenska ambassaden hjälper oss med detta.

På hotellet är jag så yr, matt och förvirrad att jag inte ens tar mig genom dörrarna. Nu bestämmer man att välja ett annat sjukhus som ska vara det bästa för min åkomma. Ambulans beställs, och blir en något skumpig färd till ett större sjukhus. Mer noggranna undersökningar, plus ännu en vidrig gastroskopi. Denna läkare ansåg att omedelbar operation var nödvändig då mitt blodtryck var endast 30, dvs jag skulle därmed vara nära döden… Detta skulle då bero på ett andra magsår, jag hade ju det första för tre år sen.

Jag rullas raskt in i operationssalen där jag förbereds för operationen. Bag spänns fast i armar och ben, ungefär som jag skulle korsfästas. Blir då lite orolig för att de ska operera utan sövning eller bedövning… men i sista stund får jag någon slags gas och somnar efter fem sekunder. När jag vaknar är allt klart, förutom att de ska klämma på mig över hela magen. Gör det ont frågar man. Ja!

Sedan rullas jag upp till det rum som numera är min bostad tillsammans med tre andra patienter. Jag får några flaskor dropp och är förbjuden att dricka något, bara någon enstaka klunk vatten. All form av mat är förbjuden. Till slut fortsätter jag sova.

På torsdagen fortsätts det med undersökningar av operationsresultatet. Det kläms och det kläms på magen, gör det ont? Ja! Hur mår du? Jag mår bättre, men jag mår inte bra… Sedan plockar fram ultraljudsscannern, och det gjorde inte alls ont att bli scannad. Men efter blir det en tredje vidrig gastroskopi. Jag protesterar högljutt, men utan resultat. Det är bara att bita ihop kring plastbit de vänligt nog tillhandahåller. Eller den plastbiten är snarare till för att jag inte ska bita av den äckliga slangen. Man är dock nöjda med utfallet, frågan är bara hur länge de måste hålla mig kvar på sjukhuset.

Jag uppmanas återigen att bara dricka vatten, och då i bara små mängder då och då.Då man ser att jag fortfarande går lite vingligt och långsamt får jag order om att ta mindre promenader runt sjukhuset med jämna mellanrum. Visst… med bara vatten i magen!

På fredagen får jag besök av den vänlige KLM-representanten som frågat om det är något jag behöver. Ja, cigaretter! Och det har han med sig, så nu har jag lite motivation för min första promenad Jag går runt och frågar om det möjligen finns något rökrum på sjukhus. Sorry Sir, no smoking in hospital. Yes, but what about outside? No smoking in hospital!

Det där trodde jag inte på, så jag lyckades hitta utgången till sjukhusets stora park. Mycket riktigt står det minst tio personer där och röker. Så då fick jag mitt nikotinbehov tillfredsställt, och det var ingen som klagade. Jag plockar för övrigt i sådana sammanghang alltid upp mina fimpar och slänger dom i en papperskorg.

En sak jag glömt nämna är att man i samband med operationen även la in tre dräneringshål, ett på vänster sida och två på höger sida. I dessa hål hade fäst plastslangar cirka en meter långa, och andra änden hade satt på påsar. Detta var minst sagt besvärande när man skulle gå någonstans, om så bara på toaletten. Utan tvivel såg jag ganska roande ut när jag kom där med mina påsar, en i vänstra hand och två i högra… Skönt nog tog man bort den vänstra vid undersökning på fredagskvällen, så nu klarar jag påsarna med en hand. Det verkar som doktorn skrev ut en massa recept till mig eftersom han skulle var bortrest lördag och söndag.

Så på lördagen började stora kuren med en hel del sprutor och en massa flaskor och påsar dropp. Piller var ej tillåtna då de kommer i fast form. Sprutorna går väl an, men droppet är inget kul. Vid värsta tillfället kom man med två påsar och fem flaskor dropp, vilket tog närmare tre timmar att få i sig. Den ena efter den andra, och för att säkerställa att jag inte rörde på den arm där droppet gick in i hade man surrat fast den armen vid sängkanten. Samtidigt begär man att jag ska hålla kolla på att droppet inte tar slut och när det närmade sig skulle jag sätta stopp på det och sedan kalla efter sköterskan som då kom och bytte till annan behåller och så fortsatte det. Jag har väl aldrig glott på så många droppar under tre timmar!

Jag låg ju och funderade på exakt vad det var jag fick i mig, men det bara kazakstanisk text på behållarna eller möjligen var det ryska. Vad gäller sprutorna försökte jag fråga vad de skulle vara bra för men fick bara att de är bra för mig… Jag misstänker dock att det var en del starka saker, för det hände att jag fick smärre hallucinationer. Speciellt i gränslandet mellan vakenhet och sömn. Jag såg till och med en tråd från MPR som jag definitivt inte sett förr

Det mest positiva med lördagen var att jag blev serverad två varianter av någon slags riskornssoppa vid två tillfällen. Det var ju åtminstone lite fast mat, även om de andra fick mycket mer substantiella måltider. Övriga dagar har det möjligen blivit en tallrik med någon sorts buljong, men det räknas ju inte riktigt.

På söndagen hände inte mycket, satt mest och skrev det ni just läst. Sveriges ambassadör i Kazakstan ringde och kolllade läget. Inte mycket droger denna dag.

Typiskt nog har det löst sig med internet sista kvällen jag är på sjukhuset. Vi räknar nämligen med att jag blir utskriven i morgon. Sen till immirationspolis och kolla efter lämplig flygbiljett till Göteborg. Återkommer med mer om detta, plus en del bilder jag tagit inne på sjukhuset.

Jag tackar så mycket för alla välgångsönskningar!

Herr Chang har talat.

Hungern är också mycket jobbig. Så nog lider jag med dig. Kul att du klarade dig i alla fall!

I söndags satt vi och åt frukost tillsammans (tusen tack för inbjudan till VG-träffen och övernattningen) och nästa gång man går in på MPR så ligger du för ankar i Kazakstan. Det var inga höjdarnyheter precis.

Skönt i alla fall att se att du klarat dig väl från ett äventyr långt utöver det vanliga och som man helst vill slippa uppleva. Krya på dig

Gastroskopi är nog det värsta jag varit med om!

Har gjort det en gång,men ALDRIG mer vaken!

Mvh

Amja

vad skönt att allt verkar ha gått bra, kryapådighälsningar från mille o pin!

Skönt att höra att det går åt rätt håll med dig,och underbart att du fortsätter moderera trots halvkoma