Först när jag kom till byn, bodde vi med Lucks föräldrar i deras hus på övervåningen.
I princip redan ifrån första dan i byn var jag en välkommen, men okänd prick.
Sen när huset var klart nån månad senare och vi flyttade in där, blev jag hysteriskt irriterad på att, för mig okända personer (oftast barn), satt och tittade på TV i mitt vardagsrum och käkade nåt litet de hittat i kylen.
Var inte det här mitt eget hus? Mitt kylskåp? Mitt golv?
Löste detta på ett smidigt sätt genom att gå omkring i kallingarna på morgonen i mitt hus. Det var ingen som gillade, men nu i efterhand kan jag tänka mig att vissa av barnen har svårt att sova pga otrevliga minnesbilder som garanterat skulle traumatisera den mest härdade. Rent otrevligt kan jag tycka så här i efterhand. ![]()
I vissa fall skulle jag även "djävlas" tillbaka (detta efter en tid i byn) genom att gå in hos andra och äta ur deras kylskåp...
Sagt och gjort, står och mumsar i mig munkar hos grannen som hittats i deras kylskåp.
Detta skapar dock inget tumult, utan bara en fråga om jag vill ha mera? Om jag fortfarande är hungrig...?
Jag lärt mig att acceptera allt som inte får mig eller andra att må dåligt eller som jag inte kan påverka.
Och att alltid tänka på saker och ting ifrån andra perspektiv, innan jag stormar på om hur saker och ting "skall vara".
Vilket jag för övrigt aldrig, gjort. Vare sig i Sverige eller Thailand.
Ska nu bara tillägga att jag trivs bättre här där vi bor idag, strax utanför stan, än vad jag gjorde i byn.
Men jag kan tänka mig att flytta tillbaka till byn senare i livet.
Eller rättare sagt, till strax utanför byn. En bit ifrån kycklingarna och högtalarna. ![]()



