Rucklet på utkanten av San Carlos

Jag var 12 år fyllda. Äntligen var vi framme i ”rymdåldern” som skulle ju börja under det framtidsklingande 1980-talet. Jag skulle börja jobba som rymdforskare på EG:s rymdcentrum i franska Guyana så fort jag var färdig med skolan. Jag skulle bo på Jamaica men det var väl inget problem att köpa en helikopter och flyga till jobbet.

Vi besökte familjen Fields i San Diego. Det var så häftigt. De bodde i en förort nära havet där alla hade jätte lyxvillor och coola bilar, simbassänger och båtar. Scott och hans bror Brian hade de coolaste TV-spelen och många andra prylar. Frun i huset välkomnade oss väldigt mycket för att hennes man äntligen var hemma från jobbet när vi där.

Denna gång var det lite tråkigt jämfört med tidigare. Scott och Brian bråkade. Brian hade tydligen startat en brand som Scott fick skulden för och straffades genom att inte få födelsedagspresenter. Nu fick jag bara umgås med Scott och hans vänner.  Men det var en väninna – Debra - som jag trivdes mycket bra med. Hon verkade tycka om mig och kom över varje dag för att hälsa på.

På lördagen gick vi ner till glassbaren i marinan. Vi satt och åt glass och jag kände hur Debra tog i min hand. Hjärtat slog hårt och jag kände mig som i sjunde himlen. Jag trivdes så bra! Jag var på väg att få min första flickvän och hade de coolaste vännerna som hade ett gott liv i södra Kalifornien. Jag hörde svagt att någon ropade men jag tänkte bara på min nya flickvän. ”Lillsvarten! … Liiiiiiiillsvarten!”. Efter lite hjälp från mina kompisar fick min mor min uppmärksamhet. ”Vi ska åka nu!”.

Det var inte sant! Vi skulle tydligen till Mexiko nu på studs! Mr. Fields körde oss. Jag satt tyst i baksätet och tjurade. Vi körde över gränsen och det var lite lustigt. Alla tycktes känna som jag. Det var ingen kö för att komma in i Mexiko men kön åt alla hållet däremot var enorm. Jag hade aldrig sett så många människor på samma ställe. De köade både med bilar och fötter för att komma in i USA. Efter vad som kände som en evig resa kom vi fram till San Carlos nära staden Guaymas. Mina tidigare jämnåriga kamrater var bortresta. Men jag skulle kunna få låna grannens häst och ta en ridtur till flygfältet nästa dag.

Flygfältet var en bit bort men det var faktiskt ganska häftigt att rida häst genom öknen i den brinnande eftermiddagssolen. Jag tänkte på westernfilmer när jag red kilometer efter kilometer iklädd sombrero.  Nu kom jag fram! En övergiven filmscen låg i det karga landskapet. Jag hade ännu inte sett filmen ”Moment 22” men nu fanns jag där vid det flygfältet som hade byggts i Mexico för att spela in filmen. Det var en lite lustig tanke. Jag hade hört talas om alla spaghettiwesterns som spelades in i Italien av kostnadsskäl. Av någon anledning tyckte Hollywood tvärtom när det gällde filmen Moment 22. Filmen handlade om en amerikansk bas i Italien men för att spara pengar spelades filmen in i Mexiko.

På vägen tillbaka kunde jag se kaliforniska bukten. Vattnet hade en fantastisk turkosfärg. Himlen hade samma färg och jag kunde inte se var himlen slutade och havet började.  På andra sidan av lagunen som låg intill San Carlos glänsade de vita husen i byn och de moderna turistanläggningarna vid havet. Det steniga berget längs med vilket jag hade ridit fortsatte ändå in i havet. I havet flaxade en flock kritvita albatrosser och fiskade. Solen var på väg ned och de mest fantastiska färgerna bildades i horisonten – ametistlilla, apelsinorange och citrongul.

Lite till höger låg ett ruckel.  På sidan av rucklet låg en gammal igenrostad bilkaross. Det låg skrot överallt runt huset. Huset var bebott. Jag kunde se hur människor rörde på sig därinne.  Jag undrade hur de kunde störa den idylliska bilden. Hur kunde de leva så? Varför ville de inte jobba?

Nästa morgon var jag ensam igen. Jag bestämde mig för att ta en promenad tillbaka till lagunen. Jag ställde mig bakom en sten en bit bort från rucklet som jag hade sett dagen innan. Jag var hemsk nyfiken på dem som bodde däri.  Hur ser de ut? Hur eländigt lever de egentligen?

Några barn kom ut och lekte på gården. De hade fina kläder med vackra färger. De var mycket flitiga på att hitta på lekar ute på gården. Jag var lite avundssjuk. Jag var ensam som småbarn.  Efter ett tag kom en fiskebåt och lade till vid den trasiga bryggan intill huset. Ut klev en familj med tre barn. De möttes av husets samtliga invånare. Alla var mycket glada och finklädda. De log så härligt och såg så vackra ut med sin glädje.

Jag fortsatte att gömma mig bakom stenen och observerade människorna umgås med varandra. Tankarna slog runt i huvudet. Jag undrade om jag någonsin hade sett sådana lyckliga människor. Familjen Fields som vi besökte i Kalifornien hade väl allt man kan tänka sig men såg aldrig så där ut. Medan familjerna utanför rucklet var lyckliga för vad de hade pratade familjen Fields mest om vad de inte hade.

Snart var vi i bilen på väg tillbaka till San Diego. Jag tittade på en amerikansk talkshow på min batteridrivna TV. Där intervjuades en man från familjen Rockefellers. Han var för tillfället världens rikaste man. Det var intressant att höra om hans liv och allt som han har gjort. Vid slutet av intervju fick han frågan ”Du som är den rikaste människa i världens historia; är du nöjd med ditt liv?” ”Nej, svarade han. ”Jag behöver ännu mer.” Vi svischade förbi gränskontrollen. Mr. Fields är amerikansk medborgare så vi slapp vänta halva dagen som de andra som så gärna ville komma in i USA.

Sedan denna resa känns det att jag ser lite annorlunda på livet än medelsvensson. Världen är inte så enkelt längre. Fattigdom-elände och rikedom-lycka är inte längre synonympar för mig. Lycklig eller eländig kan man vara oavsett inkomst.

Det blev inget med Debra. Jag skulle hamna i San Carlos några gånger till och det blev faktiskt en tjej från denna idyll som blev min första flickvän. Men det är en annan historia …

Hälsning

Svarten

Tack för en mycket bra story Svarten. 

Håller med till 100% om att materiel välfärd inte innebär att man

har ett bra liv.

Har själv tidigare haft stora lyxiga bilar, bott i stora bostäder i områden

med hög status.

Haft jobb med likvärdigt hög staus och mycket bra lön o förmåner.

När jag sa upp mig så blev jag mer eller mindre idi*tförklarad av nästan

alla mina vänner, bekanta o släkt.

Har idag inte samma materiella standard som tidigare, men jobbar bara

5-10 timmar per vecka - vilket ger mig möjlighet att spendera nästan all

min tid med min familj plus att bara må bra.

Att få spendera så mycket tid med barn och familj ser jag som ett enormt

privilegium och kan med säkerhet säga att - Mitt liv har aldrig varit så här

bra tidigare, om man ser till LIVSKVALITET.

Har därför aldrig ångrat mitt beslut att bryta upp från mitt tidigare liv. 

Quote

Tack för en mycket bra story Svarten. 

Håller med till 100% om att materiel välfärd inte innebär att man

har ett bra liv.

Har själv tidigare haft stora lyxiga bilar, bott i stora bostäder i områden

med hög status.

Haft jobb med likvärdigt hög staus och mycket bra lön o förmåner.

När jag sa upp mig så blev jag mer eller mindre id**tförklarad av nästan

alla mina vänner, bekanta o släkt.

Har idag inte samma materiella standard som tidigare, men jobbar bara

5-10 timmar per vecka - vilket ger mig möjlighet att spendera nästan all

min tid med min familj plus att bara må bra.

Att få spendera så mycket tid med barn och familj ser jag som ett enormt

privilegium och kan med säkerhet säga att - Mitt liv har aldrig varit så här

bra tidigare, om man ser till LIVSKVALITET.

Har därför aldrig ångrat mitt beslut att bryta upp från mitt tidigare liv. 

Hej Falang!

Tack för dina intressanta erfarenheter! Det är intressant att du har valt att jobba mindre och njuta mer. För mig blir livet ungefärligen så. Jag känner mig lite arbetstrött för tillfället. Men snart blir det barn och rikligt med föräldraledighet. Vi kommer att få en något sänkt materiell levnadsstandard när det idag känns att vi inte har så mycket ändå. Men jag är säkert att den tid som vår familj kommer att få tillsammans är värd miljoner gånger mer än den inkomst bortfallet som vi kommer att uppleva.

Hälsning

Svarten

Hej Svarten

Tack för den berättelsen, du har gjort samma iakttagelse som mig, så tycker jag också att det är och inte minst i Isaan.

Jag har nästa aldrig träffat någon som är rik och lycklig, oftast är dom stressade, oroliga, och umgås för lite med sin familj och har få riktiga vänner.

Så pengar behövs men mängden avgör inte om man kommer att bli lycklig eller ej.

Själv har jag också gått ner i arbetstid, gjorde förr mellan 300-600 timmar övertid varje år, nu blir det inget jag kompar ut alla timmar i ledighet.

Jag jobbar numera 4 dagars vecka när jag är i Sverige och är i Thailand  3 månader om året, så det är mycket mer livskvalitet numera (men mindre pengar).

Ha det, Mvh Isan Lover

Du red alltså runt själv på en häst i Mexiko när du var 12 år, iförd en sombrero?? Det låter som en ung Indiana Jones. Jag är avundsjuk. Det blir inget karma för denna berättelse!!!

Jag kommer ihåg när jag var cirka 12 år och av någon anledning faktiskt tittade i en skolbok. Där fanns det en bild på ett stort lägenhetsblock i en svensk förort. Den bilden representerade det goda livet i det rika Sverige med allt som det representerar. En annan bild på samma uppslag visade en favela i Brasilien. Det var en vacker bild. Hus låg på en bergssluttning och gröna pampiga växter stack upp lite här och där mellan plåttaken och tv-antennerna. Jag vet inte om jag var ensam om det men jag ville hellre bo i favelan. Såg mycket mer spännande ut.

Nu när jag blivit lite äldre och prövat på både det ena och det andra tror jag mig nog föredra valfriheten man har av att växa upp i en typisk medelklassfamilj i det tråkiga Sverige. Men jag tror absolut att vi har mycket att lära av de som har mindre och någonstans i bakhuvudet gnager en tanke om att dagens globala ekonomiska kris kanske inte är helt av ondo.

Härlig storry svarten

Finns kanske en liten Stephen King i dig  .. målande beskrivningar av underbar oförstörd ungdom.

/Enis .. som blev sugen att läsa stand by me ...igen

Fin berattelse Svarten, ar dock benagen att halla med Joints om fordelarna med ett medelklass Sverige. Rikedom ar absolut inte lika med

lycka men rejal fattigdom ar lika med misar. Tidigare nar jag gjorde mitt ex-arbete i Botswana och senare flyttade till Thailand sa slogs jag

ocksa av hur glada alla, framforallt barnen, verkade jamfort med i Sverige. Efter att bott i Thailand sa pass lange som jag gjort nu borjar

dock pendeln svanga tillbaka mot Sveriges fordelar, om man inte har det bra stallt vill saga. De sma barnen ar fortfarande lyckliga men det

ar de nog i Sverige ocksa bara att jag inte tankte pa det nar jag var yngre. Bakom alla leende ungdomar och vuxna har i Thailand finns trots

allt mycket uppgivenhet och besvikelse over att inte kunna gora och kopa det andra kan unna sig. Mycket i livet som karlek och vanskap ar

gratis men intrade till en nojespark eller en ny cykel ar det inte.

Jag tror att manga i vastvarlden av solidaritet (och kanske ibland av besvikelse over sig eget, materiellt, rika liv) sa garna vill tro att fattigare

manniskor anda kan vara lyckliga att de ser det de vill se. Och visst ar fattiga manniskor ocksa lyckliga men de vore nog betydligt lyckligare

ifall de vore mindre fattiga. Lyckligast ar nog de som har mojligheten att valja hur rika de ska vara, alltsa de som har mojlighet och forstand

att saga att nu har jag nog med pengar och kan prioritera andra varden i livet.

Bra skrivet och berattat av dig Svarten! 

Tack for att du delar med dig!

En mycket intressant berättelse från Svarten... skickligt att kunna återge hur man tänker som tolvåring!

Måste dock hålla med Atom om att lagom är bäst. Idealet för mig är att kunna konstatera att nu räcker det med pengar och tillgångar. Utan att egentligen vara särskilt rik. De fattiga må te sig lyckliga, men utan tvivel är det ständigt något som gnager i dom, något dom skulle vilja ha. Samma sak med rika personer... paradoxalt nog!

Herr Chang har talat.

Härlig story, Svarten. 

Jag har aldrig varit i Mejico, men det har lockat ett par gånger.

Det kanske blir en sväng innan benen trillar av.

/Kharess

Tack för allt beröm som jag fick för min berättelse! 

Det var kul att även jag kunde få en chans till att skriva en liten story. Men jag kan hälsa att det var en engångsföreteelse. Denna story skrev jag på sista tentan när jag läste svenska på universitet. Den gav mig en välbehövd VG för hela kursen. Alla språkliga knep som jag känner gick i samma story. Detta är alltså mitt livsverk efter 40 år!!

Vad kul att jag gjorde Joints avundsjuk genom att rida häst. Men jag kan hälsa att hästridning är mycket vanligare i hela Nordamerika än i Europa. Där är det ingen lyx utan vardaglig aktivitet. Landsbygden är mycket mera levande där borta.

Jag håller med Atom och Herr Chang att det väl bäst att hålla sig till medelklassen. Att vara fattig i Sverige är helt annorlunda än i t. ex. Thailand och Mexiko. I Sverige är man ganska ensam om man är fattig. Detta känns mycket eländigare om man inte kan leva som sina grannar. Jag har varit extremt fattigt under perioder då jag pluggade var ensamstående och försörjde min dotter. Jag kände mig ganska isolerade under längre perioder eftersom jag inte kunde träffa mina vänner så ofta då de alltid skulle spendera massor med pengar när de träffade varandra.

I samhällen där alla har låg inkomst behöver man inte känna sig mera utsatt än sina grannar, vänner eller familjemedlemmar. Man behöver inte skämmas att ha ett fult hus om alla har det. Det är inget problem att umgås med folk att måste göra saker som kostar pengar om ingen har pengar att spendera på nöjen. Jag vill också gärna tro att fattiga ställer upp för varandra mera. 

Hälsning

Svarten

Svarten,

Det jag gillar med din story är att den ger ett annorlunda perpektiv på

det dagliga livet. 

Pengar och lyxartiklar är inte lika med lycka, precis som du säger.

Hej Svarten

Det som förmodligen gör oss "avundsjuka" på dom som lever ett enklare men fattigare liv ekonomiskt tror jag är att!

Dom har tiden som vi saknar, så dom kan umgås och har tid för varandra på ett sätt som är omöjligt för oss i västvärlden.

Dom gör vad dom vill och bestämmer själv sin dag, ingen chef och ingen planering som måste hållas.

Dom lever tillsammans i grupp som innehåller alla generationer och hjälper varandra.

Dom lever i en naturlig rytm, går upp när solen går upp, och lägger sig när solen går ned.

Dom är glada, lite utgifter och pengar små bekymmer, mycket utgifter och pengar större bekymmer.

Dom har tid att umgås med och hjälpa sina grannar.

Dom har en gemensam kultur som alla är delaktiga i, och håller på traditionerna.

Man skulle kunna räkna upp fler punkter, men det är sånt här som jag tror spelar in.

Vad tror ni?

Mvh Isan Lover

Quote

Hej Isaan Lover!

Detta fick du lite karma för! Mycket fint skrivet! Det låter som ursamhället som Europa har lämnat bakom sig vilket Rousseau, Durkheim, Marx, m.fl. skrev om under 1700- och 1800-talet.

Hälsning

Svarten

Visst later det Isan Lover beskriver trevligt, ett riktigt Pleasantville. Men jag tvivlar starkt pa att det finns nagot sadant Fattigdomens Utopia.

Kanske hos nagon stam i regnskogarna i Indonesien eller Brasilien eller hos nagot folk pa Afrikas savanner men knappast nagon annanstans.

Sa fort den forsta TVn har kopts i en by sa forandras allt det. Framforallt ungdomarna ser att det finns en annan varld och da gar det inte att

stoppa tillbaka anden i flaskan igen. Nar man inte langre ar 100% sjalvforsorjande sa hamnar man pa ett eller annat satt i ekorrhjulet. Kommer

man da fran en by dar utvecklingen statt stilla sa har man en oerhord nackdel da man inte har den utbildning och erfarenhet som kravs for att

fa ett "bra" jobb. Om IL menar att mycket av det han beskriver gar att hitta nagonstans i Isaan varfor ar da sa manga yngre Isaanbor sa

desperata att de ar beredda att prostituera sig eller riskera livet pa livsfarliga byggen i Gulfstaterna? De skulle val nojt legat kvar i hangmattan

och tittat ut over risfalten och betande vattenbufflar?

Jag citerar mig sjalv: Lyckligast ar nog de som har mojligheten att valja hur rika de ska vara, alltsa de som har mojlighet och forstand

att saga att nu har jag nog med pengar och kan prioritera andra varden i livet.