Efter en tids funderande och läsande av andras problem och icke-problem med bya-livet, så är jag glad över att det finns de människor som inte är som vår granne i byn.
När jag skrev trådstarten här så var jag faktiskt ute efter att ändra lite på just IL's fantasi om att allt är bara toppen i byarna (eller var det bara hans by), och Jive snappade upp detta ganska snart 
Har också funderat över om det är mitt eget fel eller min frus fel med denna respektlöshet, men kommer fram till att det alla som påpekar att felet ligger hos farangen/frun, faktiskt har fel (enl. mig alltså).
Kommer ihåg mina första år i Lamduan, då hade vi vardagsrummet dagligen fullt av barn och kylskåpet tömdes av släkt/grannar med jämna mellanrum
Just denna företeelse är ett underbart fenomen. Och här kommer ens egna värderingar in i bilden.
Hur ska man ta detta?
Jag anser att det finns två sätt.
1. Acceptera att de gör så, pga att man även själv kan gå och tömma deras kylskåp. Samma med moppar, bilar, cyklar, verktyg osv.
I vår by fungerar det så att vem som helst kan göra i princip vad som helst i andras hem. Eftersom de flesta är släkt. I större byar blir detta jobbigare och fenomenet "stad" börjar infinna sig. Sedan finns det självklart, såsom i fallet i trådstarten, att det finns individer som är helt enkelt inte bryr sig. Detta är, på just, individuell nivå.
2. Inte acceptera detta, låsa dörrarna osv. och se till att ens egna pryttlar inte rörs av andra.
Problemet i att inte acceptera är att man själv inte kan bli accepterad av andra i byn. Man blir låst utanför det lilla samhället.
Gäller endast, som jag ser det, i små byar som vår. I större byar har redan staden tagit över och det är naturligt att inte låta vem som helst klampa in i ditt kök.
Så skillnaden är väl egentligen inte så stor mellan Sverige och Thailand om man jämför små byar i Sverige mot små byar i Thailand, kan jag tänka mig. Om man nu tänker på att traska in i andras hus. I vår släkt i Finland t.ex. så är de flesta (inte släkt), men de har känt varandra i minst 300 år 
Och då tar man hand om varandra på ett annat sätt än i större byar/stan.
------------
PS. Ang. att som farang visa snällhet, satte jag på prov stopp för häromdagen... Efter att en som vi skördat ris hos, inte riktigt visste hur många rai han egentligen har så mätte jag själv hans marker och räknade ut att han har ca 30 rai. Dagen efter behövde han räkna ut en annan yta, som han bara hyr men som vi skördade.
Jag lärde honom hur man räknar ut ytan på marken och han ställer då frågan:
Men om jag mäter denna mark (som inte är min) då måste du bjuda på öl efteråt...? Eller hur?!
Självklart, sa jag. Men då bjuder du på öl, för att jag mätte din mark igår...?!
Visade jag min storhet som farang eller var jag bara dumsnål?
Hej
Jag tycker att det var jättebra att du tog upp det här i tråden.
Men ändrar min syn på bylivet i Isaan och övriga Thailand gör det absolut inte, detta fenomen är välkänt för dom flesta på landet.
Och du har helt rätt i att det inte behöver vara frugans fel överhuvudtaget, men ibland är det det och då är det ändå värre.
Själv tror jag att detta beteende härstammar långt tillbaka (tusentals år) i tiden när byarna levde i någon slags kollektivism,
då delade man allt som mat, redskap, glädje och sorg, liv och död och man hjälpte varandra med husbygge och skörd utan att få betalt.
Detta har man till viss del fortsatt med in i modern tid, men nu är det lite otidsenligt, och numera upplevs det ibland som charmigt och ibland som jobbigt.
Hur ska man då hantera detta?
Enligt mig och mina erfarenheter så är det bästa att gå en gyllene medelväg.
Naturligtvis måste man tala om vad som gäller, speciellt med kylskåpet och personliga saker som väskor och dess innehåll.
I övrigt så ska man försöka dela det mesta med släkt och vänner, och låta dom dela med sig till dig.
Man blir liksom ihop vävda med varann, äter hos varandra, sover hos varandra, bor hos varandra i perioder, delar med sig till varandra av odlade frukter och grönsaker,
hjälper varandra med skörden, handlar åt varandra på marknaden, passar varandras barn, hjälper varandra vid husbygge, fiskar tillsammans och delar med släkten m.m
Dom flesta sätter stort värde på att man försöker komma in i familjen och värdesätter att man engagerar sig och välkommnar en med öppna armar.
Uppstår det en balans där så är ju ingen förlorare, utan alla är vinnare även falangen.
Denna gemenskap är oslagbar, och det känns lite som att vistas i paradiset även om det finns några små fläckar.
Mvh Isan Lover
??
och det blir både dyrt och jobbigt när man ska ta något nyinköpt och det är borta.Nä,jag vill inte vara någon gratis stormarknad för släkten,dom kan börja jobba och försörja sig själva någongång.Är förbannat trött på att ses som någon vandrande ATM-maskin och att när de någongång har ett jobb så slutar dom det när vi kommer ner(för att bli försörjda igen)Mvh Måne
