Varför ska man arbeta om man redan har pengar?
Såg för en tid sedan ett program som behandlade industrialiseringen ur ett historiskt perspektiv och i början, dvs under 1700-talet så hade industribyggarna i västvärlden stora problem att få arbetskraft eftersom folk inte hade någon lust att "slava" i fabrikerna de byggde. Folk tyckte de hade allt redan och såg ingen anledning att jobba för att lägga ekonomiska medel på hög.
Inte förrän konsumtionssamhället uppstod, dvs då man började förtillverka saker som folk tidigare inte hade haft en aning om att de behövde så började människor i större omfattning strömma till fabrikerna för att tjäna pengar och kunna konsumera.
Tror nog att ganska många äldre i rural Thailand har ganska låga anspråk i livet och inte tycker det är värt att slita sig från sin hemmamiljö för att tjäna 6000 baht/mån. Speciellt eftersom man nog kan tjäna nästan samma summa pengar hemmavid genom att odla, köpa och sälja samt göra diverse affärer i liten skala.
En gammelgubbe jag talade med en gång i byn sa att bara han fick 50 säckar ris per år så var han "safe" och klarade sig 1 år. Tror inte han hade någon större lust att krypa in i en fabrik efter han fått sina 50 säckar.
En annan missuppfattning jag ofta ser i trådarna är att många på forumet verkar tro att byborna lever på att sälja riset de odlar. Det är inte min erfarenhet.
Jag menar istället att de flesta bara odlar ris för att få sin egen familjs årsbehov samt bara säljer en liten del av det för att täcka kostnaderna för odlandet. I övrigt så drar de flesta in pengarna de behöver på något annat sätt. En del tillverkar skaft till spadar, andra tillverkar mattor, sopkvastar, möbler mm, många bara köper och säljer saker med vinstmarginal, en del lagar bilar, moppar osv.
Väldigt få i byarna har sådana arealer att de kan ha merparten av sin utkomst från ris- eller annan odling. De flesta odlar för att äta det själva och inget annat.
Hej
Ett klockrent inlägg som vanligt, visst odlar dom allra flesta bara till husbehov, till dom utflyttade barnen och kanske säljer man lite om det är ett bra år, mer än så blir det inte för dom flesta, på landet är man precis som du säger mångsysslare, man tillverkar saker och säljer, flätar mattor, gör sektioner till stråtak, fiskar på olika sätt, använder fällor, plockar och odlar svamp, någon har en svets, en annan motorsåg och behövs det kan man ta jobb som daglönare ibland o.s.v, men man lämnar högst ogärna hembyn, familj, släkt och vänner, tvingas någon till detta är det med sorg dom lämnar byn.
Bygemenskapen är stark, närheten till släkt och den dagliga sociala kontakten med grannar och vänner är nog något som utflyttade bybor verkligen saknar, i byn råder ett lugn och avsaknaden av stress är högst påtaglig, alla har tid för varandra, hjälper varandra, bjuder varandra och konflikter är faktiskt ganska ovanliga trots att så många lever så tätt ihop, man tar verkligen vara på dagen och försöker genomföra det man håller på med en så positiv attityd som möjligt oavsett vad man håller på med, även relativt fattiga kan på landet ha någonstans att bo, få mat på bordet utan att behöva spendera särskilt mycket pengar om dom är beredda att leva lite mer gammaldags, men dras dom in i konsumtionssamhället stiger kostnaderna fort, så är det tyvärr för många yngre och då blir dom ofta tvungna att söka sig till stan.
Med vänlig hälsning isan lover