Nedkopplad i Manado

Hade egentligen tänkt mig att göra en bildtråd "live" och låta er följa med under min resa till Manado i Indonesien. Men tyväär visade det sig att internetuppkopplingen på hotellet varierade mellan svag och obefintlig så det sprack, men här kommer berättelsen i allafall.

De flesta bilderna är tagna med min Iphone 3 som tar usla bilder på det mesta, har tappat den ett antal gånger så det kanske har något med den bristande bildkvalitén att göra? Nåja, se det mer som en resa i dogma style..

Ett större jobb för en affärstidning i resebranschen skulle utföras i samband med en stor turistmässa i staden Manado belägen på Norra Sulawesi i Indonesien.

Jag fick nästan gå hela vägen ut till Ratchada innan jag hittade en taxi, vid 06.30 på morgonen kan det ibland vara en brist på det men iväg bar det i en rasande fart till Suvvan och planet mot Bali/Denpasar som skulle gå 08.50

Efter det sedvanliga köandet vid immigration var det dags för ett lätt frukost i loungen.

För övrigt var det en ganska tom lounge, inte som när man åker till Sverige på kvällen då det ibland är fullsatt.

Thai airways TG431 till Denpasar var en Airbus A340-500 som de också flyger långa non-stop flygningar med

Biljetten var bokad i "Monkey Class" men benutrymmet på min plats 44A slår det mesta.

Hela rad 44 hade groteskt med plats för benen-kn jag rekommendera alla som ska flyga med det planet att begära rad 44

Ännu en frukost på planet och sedan lite film, Money Ball med Brad Pitt som kan rekomenderas. Blev lunch sedan innan vi landade också. Bra att hinna med det på en 4-timmarsflight.

Landat på Bali-här skulle man gå igenom Immigration-betala 25 USD i visumavgift och traska iväg till inrikesterminalen. Hela Balis flygplats ser ut som en mycket sliten kopia på Phukets flygplats-för 10 år sedan. Men man byggde på en ny och det var därför som man höjt avreseskatten till 150 000 Rupiah för utrikespassagerare. Men mer om det senare.

Väskorna dök iallafall upp som det var tänkt.

Donken hade stängt men efter två större måltider på en 4 timmars flygning var jag ganska mätt ändå.

Inrikesterminalen var om möjligt ännu mer sliten är utrikesterminalen, 40 000 rupiah skulle de ha i avreseskatt för inrikesresor. Cash only och eftersom jag inte hade rupiah nog som fick jag betala 5 USD istället.

Det fanns ett massageställe på flygplatsen, söta flickor men jag valde att sitta ner och jobba istället. Fick ett mail från min kollega om att hon blivit försenad i Doha och förmodligen inte skulle anlända förrän under morgondagen.

Att boka biljett med Lion Air är inte det lättaste, försökte boka via deras hemsida och det gick bra ända tills man skulle betala då transaktionen plötsligen avbröts oavsett vilket kort jag använde, va faaaann... Det visade sig sedan att deras bokningsystem inte accepterade internationella kreditkort utan bara Indonesiska. Ett flygbolag som har uppemot 200 plan i trafik över hela Indonesien kan man alltså inte boka med ett visa kort utställt av en svensk bank... Löste det genom att en kompis i Singapore gick ner till deras kontor i Singapore och bokade samt betalade biljetten åt mig. Tur man har vänner spridda över globen som ställer upp.

Så biljetten blev Bali-Makkassar-Manado och åter till slut efter sju sorger och åtta bedrövelser.

Lion Air är ökända för sina förseningar, och mycket riktigt så talade de om i högtalarna att flight JT740 skulle bli 1 timme försenad från start på grund av ett sent ankommande flygplan från Jakarta. Något förvånande var att de delade ut en lunchlåda till passagerarna innehållande en brödbit med obestämbar fyllning och en muffins samt ett glas vatten. Mer än jag fått vid 1 timmes försening från start med bra mycket mer namnkunniga flygbolag.

Muffinsen var så torr att jag var tvungen att köpa en öl för att skölja ner den med. Bintang International Quality Pilsner var det som fanns att tillgå, inget jävla domestic crapp här alltså...

Förseningen blev kortare än förutspått, bara 45 minuter och nu var det dags att kliva ombord på Lion Airs Boeing 737-900ER för flighten till Manado via Makkassar.

Fortsättning följer!

Intressant att få följa med på en av dina resor men bilderna,bilderna

Precis som dig behöver jag investera i en ny mobil kamera,det blir när man kan bestämma sig nån gång

Intressant att få följa med på en av dina resor men bilderna,bilderna

Precis som dig behöver jag investera i en ny mobil kamera,det blir när man kan bestämma sig nån gång

Ja den tar verkligen usla bilder, men ibland så chockar den och tar riktigt bra bilder? Min Iphone 4 tar klart bättre bilder men den låg kvar i Bangkok så det var bara den thailändska iphonen som fick följa med och systemkameran låg nedpackad i i bagaget. Men det kommer bättre bilder senare i tråden. Föredrar fortfarande att fotografera med en kamera men ipohnen har ju den fördelen att man har den med sig i fickan alltid.

Benutrymmet hos Lion Air var ju klart sämre än hos Thai Airways...

Mellanlandning i Makkassar på södra Sulawesi, om det regnade på Bali så vräkte det ner här och jag började frukta för en väldigt blöt vecka i Manado.

Men terminalen var klart fräschare än den på Bali

Ont om stolar verkade det dock att vara, tjejen vid incheckningen sitter på den här rörkonstruktionen som man har för att mäta handbagage med.

På planet igen för att 1 timme senare äntligen vara framme på Sam Ratulangi International Airport i Manado!

Natutrligtvis hade de ett band som spelade på en Indonesisk variant på yxylofon (?) som välkomnade alla delegaterna.

Sen vidtog ett evigt väntande, vi var 9 personer som skulle till samma resort, Kima Bajo Resort, och vi var tre som hade kommit med planet från Bali, de andra och däribland min kollega skulle komma med ett plan från Jakarta som landade strax efter vårt plan. Jag påpekade att min kollega förmodligen hade missat anslutningen i Jakarta då hennes plan från Doha var försenat. Det dröjde dock nästan 1 timme innan de gav upp och insåg att de nog inte var med planet från Jakarta ändå.

Framme vid 01 tiden på resorten, de hade gjort ett par ägg och skink mackor till os-en positiv gest tycker jag-men man var så trött att det blev bungen direkt efter en skön dusch somnade jag som en stock.

En helt okej utsikt att vakna upp till och av det befarade regnet märkte jag inget.

Bungalowerna var fina saker med balinesisk dusch och alla andra finesser. Men tyvärr så låg internetuppkopplingen nere och den hade gjort så i två dagar enligt receptionen... Det var bara att gilla läget och hoppas på att den skulle komma tillbaka någon gång. Men rätt skönt att "slippa" vara online hela tiden.

Medan vi väntade på våran buss som skulle ta oss till mässhallen för registrering dök denna stadsbuss upp och började lasta av folk och väskor. Enda problemet var att de hade kört till fel resort-poliseskorten på motorcyklen hade helt enkelt blandat ihop resorterna och lett bussen fel...

Det var inte det första eller enda logistikrelaterade problemet under denna vecka, i receptionen fanns det ett officiellt anslag som sade att bussar till mässhallarna skulle gå klockan 09, 11, 13 och 15 från resorten. Vi var väl 6-7 personer som väntade på bussen klockan 11. När klockan blev 11.20 så ringde receptionen till den transportansvarige för mässan och undrade var bussen klockan 11 blir av?

-Det kom ju inga som åkte med bussen klockan 9 så vi ställde in resten av dagens transporter. Godag yxskaft!

Nu var bussen inne i Manado och det skulle ta 45 minuter att komma hit ut igen. Vi fick åka i hotellets buss istället. Mässhallarna var precis färdiga, eller egentligen inte man målade in i det sista så det gällde att inte luta sig mot en vägg.

Tillbaka till resorten var det lika illa, det skulle gå en buss 14.30 från mässhallarna men den dök aldrig upp och till slut efter 45 minuters tjatande körde de oss i en sådan här "Courtesy car" som egentligen var avsedd för alla "big shots" som skulle medverka på mässan. Väl tillbaka så grabbade jag tag i kameran och gick runt för att plåta lite-den här blomman är en köttätande blomma som jag just nu inte kommer ihåg namnet på men den var bra mot insekter, mygg och andra irriterande djur. Kanske ska ta med mig ett par sådana till sommarstället i Småland?

Nu hade äntligen min kollega anlänt efter samma transportkaos, vi kan ju bara för att glädja Pattaya veteranerna kalla henne för "Feta Ulla på posten" i fortsättningen då hon är en medelålders kvinna från västeuropa. Lite simmande i poolen blev det innan vi åt en gemensam middag på resorten och började planera veckans arbetsaktiviteter.

Det var vackert när solen gick ner över hyddorna. Men det blev tidigt sänggående då morgondagen hade ett späckat schema.

Fortsättning följer!

Indonesien är ju världsberömda för sin "rubbertime". De enda som håller tider är internationella flygbolag, annars ska man inte ha för stora förväntningar. Antar att det gäller Manado också.

Nu var det visserligen länge sedan jag jobbade i Indonesien. Det var på den tiden det fortfarande var diktatur. Då var de livrädda att få in kinesisk litteratur. De hade förbud mot kinesiska tecken, pga kommunistskräcken. Förvirrande var det att gå till chinatown och inte se ett kinesiskt tecken. På flygplatsen gick de igenom alla paper du hade för att se att inga kinestecken skulle slinka igenom.

Dessutom var alla utländska tidningar cencurerade. Obekväma nyheter var svartmålade så att de inte syndes. Likaså underklädesreklam etc. Förbud att se andra länders TV och ett utbrett angiverisystem.

Vore roligt att veta om du märker något av det nuförtiden!

Trevlig läsning och kan inte annat än skratta åt det o-organiserade kaoset ni befinner er i.Men det var väl inte ulla i bikini på bilden antar jag för det såg ju bra ut .

Visst är det "Feta Ulla på Posten" i bikinin-för enligt Pattaya logiken så är ju alla västerländska kvinnor i 40-års åldern just "Feta Ulla på Posten"

Uttrycket är ett känt BTT uttryck som kan appliceras på alla kvinnor som inte heter Noi och huserar i Pattis...

Indonesien är ju världsberömda för sin "rubbertime". De enda som håller tider är internationella flygbolag, annars ska man inte ha för stora förväntningar. Antar att det gäller Manado också.

Nu var det visserligen länge sedan jag jobbade i Indonesien. Det var på den tiden det fortfarande var diktatur. Då var de livrädda att få in kinesisk litteratur. De hade förbud mot kinesiska tecken, pga kommunistskräcken. Förvirrande var det att gå till chinatown och inte se ett kinesiskt tecken. På flygplatsen gick de igenom alla paper du hade för att se att inga kinestecken skulle slinka igenom.

Dessutom var alla utländska tidningar cencurerade. Obekväma nyheter var svartmålade så att de inte syndes. Likaså underklädesreklam etc. Förbud att se andra länders TV och ett utbrett angiverisystem.

Vore roligt att veta om du märker något av det nuförtiden!

Efter Suhartos fall så har faktiskt Indonesien utvecklats mycket i en bra demokratisk väg-men det finns ju fortfarande en hel del att göra.

Man har en liknande "Phuu Yai" kultur som i Thailand och korruptionen är rampant. Men när till och med diktatorns ökände son, Tommy Suharto, kunde dömas till fängelsestraff och tvingas avtjäna det så är man på rätt väg.

Vad jag kunde se så var inte internet censurerat, nu hade vi ju ganska usel uppkoppling men det verkade i princip fritt. Utländsk press och TV kanaler finns det att tillgå i princip överallt.

Bra att det går åt rätt håll! I Suharto's Indonesien var ju diktaturen så markant att ingen kunde dölja den. Gemene man var livrädd att säga något ofördelaktigt om styret. Övervakningen av folket med angivare i varje kvarter alla visste ju hur det låg till och i de flesta fall också vilka som var angivare. Man kunde ändå aldrig vara säker att någon som man inte trodde, skulle ange en.

Att ändra grunden i en sådan maktapparat kan inte vara lätt. Självklart är ju viljan bland folket att få till en förändring så stark, att när det vänder blir det inte så lätt ett bakslag. Under sådana förutsättningar kan det vara lättare att få till en demokrati, än i ett land som LOS. Även om det ändå måste ta sin tid.

Har du sett några kinestecken då?

Antalet kineser i Indonesien är ju stort och precis som i Thailand domineras ekonomin av kinesättlingar. På den tiden var det väldigt konstigt att gå runt i ett kavarter där man visste att alla butiker tillhörde kineser och inte se ett spår som kunde tyda på att så var fallet. Det enda tecken av att det fanns kineser i landet på den tiden, var nog de kinesiska begravningsplatserna. Det var lätt att se skillnad på de muslimska begravningsplatserna och de kinesiska. Den ena typen såg i stort sett ut som en kombination av begravningsplats och soptipp. Medans den kinesiska var ren och snygg och påkostad i samma stil som man finner i de andra länderna i religionen. Dock fanns inga typiska kinesbyggnader med sina utsmyckningar som t.ex drakar och kinatecken.

Bra att det går åt rätt håll! I Suharto's Indonesien var ju diktaturen så markant att ingen kunde dölja den. Gemene man var livrädd att säga något ofördelaktigt om styret. Övervakningen av folket med angivare i varje kvarter alla visste ju hur det låg till och i de flesta fall också vilka som var angivare. Man kunde ändå aldrig vara säker att någon som man inte trodde, skulle ange en.

Att ändra grunden i en sådan maktapparat kan inte vara lätt. Självklart är ju viljan bland folket att få till en förändring så stark, att när det vänder blir det inte så lätt ett bakslag. Under sådana förutsättningar kan det vara lättare att få till en demokrati, än i ett land som LOS. Även om det ändå måste ta sin tid.

Har du sett några kinestecken då?

Antalet kineser i Indonesien är ju stort och precis som i Thailand domineras ekonomin av kinesättlingar. På den tiden var det väldigt konstigt att gå runt i ett kavarter där man visste att alla butiker tillhörde kineser och inte se ett spår som kunde tyda på att så var fallet. Det enda tecken av att det fanns kineser i landet på den tiden, var nog de kinesiska begravningsplatserna. Det var lätt att se skillnad på de muslimska begravningsplatserna och de kinesiska. Den ena typen såg i stort sett ut som en kombination av begravningsplats och soptipp. Medans den kinesiska var ren och snygg och påkostad i samma stil som man finner i de andra länderna i religionen. Dock fanns inga typiska kinesbyggnader med sina utsmyckningar som t.ex drakar och kinatecken.

Nu tillhör Manado en del av Indonesien där runt 90% är kristna men jag kan inte säga att jag såg så mycket kinesiska tecken där eller någon annanstans. Men hade ju inte så mycket tid att utforska staden heller.

Upp och så iväg trodde vi... När vi kom upp till receptionen på resorten så möttes vi av att bussen faktiskt redan var på plats. Det som var negativt var att den inte startade...

Polisen som var stationerade vid vår resort försökte knuffa igång bussen utan resultat... Det fick återigen bli resortens egen buss som fick köra oss medan de andra väntade på en bärgare eller reparatör.

Den här mässan omfattar de 10 ASEAN länderna och alla håller en presskonferens som ser ungefär likadan ut, en PP presentation, lite statistik över det gångna året samt förhoppningarna inför kommande år och avslutas nprmalt med en liten Q&A där de försöker undvika att svara klart och koncist på några frågor.

Den här bilden är från presentationen av Indonesiens ministerium för kreativ ekonomi, jag lovar att det heter så, under vilken turismen sorterar. Klart som korvspad vad de sysslar med eller hur?

Filippinerna hade en middag på kvällen vid ett hotell i staden som vi var inbjudna till, det var ingen tid att åka tillbaka till resorten för att byta om då den låg 45 minuter enkel väg ut från staden. Plus att det förmodligen inte skulle finnas några bussar. Men det fans lite San Migueltjejer på middagen som gärna såg till att flaskorna kom fram på borden i rasande fart.

Tal, dansuppvisningar och annat på scenen medan vi äter.

Det fans också lokal öl i form av Anker Pilsener. Inte alls så dum.

Maten uppäten men på scenen fortsätter aktiviteterna.

Den här killen Jack Gacak (?) verkade vara Filippinernas svar på Vanessa Mae.

Lite minglande blev det också tid för, Renee och David från Malaysia.

Sen vidtog dansen vid scenkanten, alla vet ju att ett bra Pinoyband höjer stämningen på vilken fest som helst och till Manado hade de tagit med sig ett riktigt bra band och 3 mycket bra sångare så det krävdes inte mycket för att det skulle börja spritta i benen på folk.

Många, liksom jag, dansar hellre än bra... Notera att den lokala polisen deltar i dansandet!

Feta Ulla hade hittat en liten tjej som ville dansa med henne.

Men även polisen ville dansa med Feta Ulla...

Jag vill också dansa med Ulla.

Efter Pinoy festen var det late night party som arrangerades av provinsen Chonburi där det ligger en lite pittoresk fiskeby som man nu lite diskret försöker marknadsföra som ett stillsamt turistmål...

Glöm det, Pattaya night med Katoyer på scenen och fritt flöde i baren. Men både jag och Feta Ulla var lite slitna av allt dansande tidigare så vi beslutade oss för att ta en taxi tillbaka istället för att invänta de utlovade bussarna vid midnatt som kanske inte skulle dyka upp.

Det var fler som hade fått samma idé så en taxi var stört omöjlig att få tag på-men ute på gatan så lyckades vi flagga ner en privatbil som gick med på att köra oss för 100 000 rupiah.

Ny dag, samma kaos. Eller inte. Det kom en buss som utlovats klockan 08 som körde oss till mässhallen på ett utmärkt sätt, det visade sig att borgmästaren i Manado rekvirerat halva flottan av stadsbussar för denna mässan. Man undrar ju lite vad de som normalt åker med dessa bussar tycker om det för det kan väl knappast finnas 30 bussar "över" varje dag?

Väl på mässan så fortsatte de olika presskonferenserna men jag kunde smita in i hallarna där jag bland annat stötte på Miss Laos.

Vid dagens slut var det en ny middag, denna gång var det Laos som höll i den. God mat och öl, inge Beer Lao dock, men Anker duger ju också.

De hade rekvirerat en massa personal, men de hade inte haft råd att ge dem uniformer så de hade väl fått instruktioner om att dyka upp i svarta byxor och en vit blus om de ville ha något jobb?

Same procedure as last night, lite tal, dansuppvisningar som påminner väldigt mycket om det man ser och hör i Issan området.

Naturligtvis blev det lite mer dans, fast stillsammare än kvällen innan. En laotisk variant på Linedance-fast utan cowboyhattar- som jag insåg att jag inte skulle klara, Feta Ulla gick givetvis inte att stoppa från att delta...

Något oorganiserat blev det nog ändå till slut?

här står hela församlingen av "Big Shots" inom Lao tourism och pratar med laotisk TV om det lyckade eventet. Laos är nästa års värdland. Pratar och pratar förresten, det är bara snubben i mitten som pratar resten vill bara synas på TV.

Efter middagen så bar det av tillbaka till Kima Bajo resort där vi och några andra delegater fixade ett eget late night party till klockan 02 i hotellbaren.

Kolla noga in honom till vänster på sista bilden och jämför med barägaren i Good morning Vietnam!

Spitting image!

Sista officiella dagen på mässan innebar lite mindre presskonferenser och lite mer fritid men också viktiga ekonomiska göromål.

Först frukost på resorten-jag hade ju befarat att det skulle regna hela tiden men tills nu hade det bara kommit någon enstaka skur nattetid, hoppades att det skulle hålla i sig till dagen efter då vi hade en dag med helt fria aktiviteter som vi tänkte förlägga till Poolen/Stranden/Resortens spa. Mer om det senare

Den långa kön är för den flygbiljetts reimbursment en del får-här höll det på att bli en knytnävsfight med jordens avskum-Ryssar! Det visade sig att en ryss bodde på vår resort, låt oss kalla honom Oleg. Vi kom dit och ställde oss i den ringlande kön och Oleg gick ut för att röka en cigg. Men när Oleg kom tillbaka så hade hans rysspolare anlänt från sina resorter och nu tyckte Oleg att han skulle kunna gå in i kön där han varit innan och ta med sig sina 7 polare från Ryssland... Det blev ett ramaskri över Ryssarnas brist på vett och etikett och de andra Ryssarna gav upp sitt försök att smita i kön särskilt sedan en av polackerna skällt ut dem på ryska. Som vanligt tappar de helt förmågan att konversera på engelska i dessa lägen, obegripligt att de kan klara sig utan att begripa ett enda ord på engelska...

Vet inte om Indonesien känt sig underlägsna Lao som hade med sig Miss Laos dagen innan, de kontrade iallafall med Miss Tourism och Miss Scuba Diver dagen efter. Hon i mitten heter Jablonka och är en polska som är jävligt bra på att skälla ut Ryssar...

Mässhallen var väl inget att jubla över, två plan med utställare spridda lite här och var

Ett problem med mässhallen var förutom att den låg långt ifrån det mesta i staden så var det bristen på toaletter-tur att man inte gick in här och försökte lägga en kabel!

Tillbaka på eftermiddagen till resorten och ett poolbesök innan avslutningsceremonin skulle börja klockan 19.00 och bussen skulle hämta oss 18.00. Vilket skulle funka bra då det normalt sett tog 45 minuter att köra. Bussen kom klockan 18 men den skulle köra via en annan resort så vi kom inte fram förrän 19.45. Det fanns ju lite mat kvar och ett gäng Anker Pilsener som vi fick skicka i oss i rappet då bussarna hem skulle gå klockan 21.00.

Vi slapp ju talen och han precis se när Indonesien lämnade över ASEAN flaggan till nästa års värdland, Laos. Men transportproblemen gjorde detta års mässa till ett gigantiskt fiasko.

Tillbaka på resorten och ännu en spontan öldrickarkväll i baren.

Det kommer mera bilder senare, tagna med en riktig kamera...