Dagens tema. Party!
Det har varit en hård vecka.
Förra veckan handlade det om tempel. Att avverka ett halvdussin tempel på en dag var inga problem.
Och det gav inga ”dagen efter kvällen före” symtom.
Den här veckan ska det handla om partaj och festande. Något som givetvis innebar att jag tvingade till studiebesök på ett antal lokala nöjesinstitutionerna.
Och det gav klara ”dagen efter kvällen före” symtom.
Ja så mycket festande blir det kanske inte för mina kompisar här. De flesta jobbar 6, helst 7, dar i veckan. Gärna 12 tim+ om dan.
Det är inte lätt att få det att gå runt när dom förutom att försörja sig själva och sina barn även förväntas försörja sina föräldrar. Och i många fall även mor/farföräldrar!
Men att festa är trots allt populärt. Och att festa betyder inte att man måste gå ut och slå runt. Oftast blir det små fester hemmavid. Typ detta lilla födelsedagskalas.
Ont om möbler är inget problem. Rulla ut mattan och festlokalen är fixad.
Även om gubbarna inte fick plats.
Något som är typiskt är just detta. Damerna sitter för sig. Gubbarna för sig.
Kanske skönt att ha ”kärringen” på armlängds avstånd om det råkar bli två kapsyler ”whiskey” i glaset.
En lite mer påkostat födelsedagskalasvariant.
Dambordet
Person till vänster är förvisso ingen dam. Men med den frissan platsar han bra vid dambordet.
Herrbordet
Riktig finsprit ser jag. Regency. Men värden är polis. Ett yrke med goda möjligheter till ”extrainkomster”.
Inhyrd ljudanläggningen så man skråla lite karaoke.
Ingen födelsedagskalas utan tårta. Lite svårt att se men tårtan har 8 ljus. För dottern fyller 7 år.
I Thailand firar man inte att dottern har levt 7 år. Man firar hennes första dag på det åttonde året. Därav 8 ljus.
Förra festen var utomhus och då är det som väl är bord som gäller. Men inomhus är det tveklöst golvet som står högst i kurs.
Ja inte för den lätt ålderstigna farangen i bakgrunden. Vissa gränser för thaianpassning får det trots allt vara.
Finns det bord så ska de användas!
Senaste bilden var från invigningsfesten av mitt hus. Den tredje. Eftersom att jag har byggt till två gånger.
Och givetvis måste man ha fest varje gång.
Någon karaoke blev det inte där. Skulle jag gjort min stämma hörd i något som skulle föreställa sång hade gästerna flytt illa kvickt. Så för säkerhets skull körde jag med inhyrda sångare / sångerskor.
Jag lyckades i alla fall med viss möda begränsa omfattningen av invigningsfest nummer 3 så att vi fick plats inne på tomten.
Det lyckades jag inte med på den här tillställningen. Men inga problem. Det är bara att flytta ut festen på gatan utanför huset.
Jag brukar hålla till i den lilla hålan Nakhon Luang i den här tråden. Och där är nöjesutbudet något begränsat.
Något som en man med en bunke ärvda pengar och mycket höga ambitioner ville ändra på. Kanske var ambitionen inte direkt matchad med ens rudimentära kunskaper i matematik.
Det där med plus och minus. Utgifter och inkomster.
Denna glade man fick för sig att vad den sömniga industrihålan NL behövde var ett riktigt nöjespalats.
Sagt och gjort. Raskt byggdes det en gigantisk kåk innehållande både ett jättediskotek, en singers bar, både ”offentlig” och ”VIP” karaoke, stans största restaurang, biljard och till och med ett litet ”shorttimehotel”.
Vad spektaklet kostade att bygga vet jag inte, men det är belånat för 25 mille!
Problemet var bara. Vem skulle besöka stället. Folk som jobbar 12 tim om dan 7 dar i veckan har liksom inte direkt tid över.
Dessutom. Om man som man ska svira runt lite och har dam är kanske inte hemmaplan i en liten ort något direkt överintelligent val.
Jag vet. Jag var ute och rumlade runt en natt i NL för en tid sen. Damen nätverk funkade klockrent. Inom ett dygn visste Damen mer om vad jag hade gjort än vad jag visste själv!
Eller i alla fall vad jag kom ihåg. Eller ville komma ihåg.
Inte oväntat blev stället en totalflopp som klappade igen efter bara några veckor. Ett nytt försök att starta upp det för några månader sen gick precis lika illa.
Bilden visar bara huvudbyggnaden. Resten syns inte utanför den reglade grinden.
Fler försök som har gått i graven.
En f.d. karaokebar
En till f.d. karaokebar. Numera snickeri.
Men skam den som ger sig. Samma man som slog upp nöjestemplet lät förra året bygga denna karaokebar.
Den här gången var det hans fru som ledsnat på att vara lyxhustru och ville ha en egen karaokebar.
Troligtvis inspirerad av min Dam eftersom att det är de som äger Damens restaurang. Lite ”kan hon så kan jag”.
Den stod klar för över ett år sen. Men tydligen hade frun ledsnat redan innan kåken stod klar för den har fortfarande inte öppnat!
Det känns gott att det finns en gubbe som har en dyrare fru än mej!
En möjlighet att festa ”på lokal” i NL är annars just Damens restaurang.
Några suddiga bilder från ett födelsedagskalas.
Sångaren på sista bilden är en härlig kille. Han spelade på restaurangen några månader.
Lite ovanligt med honom att han kommer från södra Thailand. Inflyttade här kommer nästan undantagslöst från norra Thailand eller Isan.
Dessutom är han muslim. Men i hans ”löneavtal” ingick en stor flaska Chang per kväll.
En kväll käkade jag tillsammans med honom. Givetvis ratade han merparten av utbuden eftersom det var griskött.
Jag kunde bara inte låta bli att lite elakt fråga varför han åtlydde grisförbudet men inte alkoholförbudet.
Med ett brett leende svarade han ”En av två är väl inte så illa”.
Festa i Thailand kan man göra av olika anledningar. Den 1:a och 16:de varje månad är det alltid fest på gång.
Dragningsdagarna i det statliga lotteriet. Och har man vunnit så ska det festas. Även om festen kostar mer än vinsten!
Jag är inte mycket för spel och dobbel, men damen köper gärna ett par lotter till varje dragning så jag bestämde mig för skämta lite med henne.
En morgon sa jag till henne att jag drömt om lotter. Och att jag hade drömt om nummer 72. Och att drömma något, det är bra.
Skämtet gick hem lite för bra. Telefonen gick varm. Även om hon ”krypterade” (pratade lao) så uppfattade jag trots allt nummer 72. Och att få stopp på henne var stört omöjligt.
Hon måste bara få berätta för varenda människa om min ”dröm”.
Dragning kom och jag kollade. Givetvis ingen vinst.
Jag åkte ändå bort till restaurangen. Det var trots allt inte jag som hade spridit ut det felaktiga numret.
Väl där var det fullt med folk och jag fick en hjältes mottagande. Det skulle skålas vid varje bord och tacksamheten visste inga gränser.
Jag fattade nada.
Till slut kom Damen med förklaringen. Gästerna hade inte köpt lotter i det statliga lotteriet utan i det ”lokala lotteriet”. Vinnarsiffrorna i det lotteriet är de två slutsiffrorna i högvinsten på det statliga.
Och det var 72.
Jag undvek därefter nogsamt alla förutsägelser om vinstnummer för att inte locka till tokinköp av lotter.
Men en dag kom det in en osedvanligt söt ung dam och sålde lotter i restaurangen. Och gentleman som man är köpte jag en lott. Damen fick olyckligtvis syn på lotten och djungeltelegrafen gick het.
Farangen har köpt nummer 31.
Lyckligtvis vann inte 31. Annars hade nog arrangören av det lokala lotteriet nackat mej.
Även om karaokebarer aldrig funkat bra i NL så hindrar inte det att det hela tiden poppar upp nya.
Här har vi en av dem som är igång just nu.
Kanske inte direkt världsklass. Men vad kan förvänta sig.
Att få en bild av damerna som jobbade där var dock inte lika lätt.
Nu var det dock så att ”polisen” d.v.s. Damen var med. Efter den ovan nämnda rumlarnatten släpps inte gubben ut på grönbete utan övervakning.
Natten hade visst inkluderat ett besök på ett massageställe som var känt var sin ”utökade service”.
Nu känner jag mig dock mycket oskyldigt utpekad.
Besöket skedde mycket sent på natten och efter måååånga öl.
Och den ”utökade servicen” inkluderade inte ”uppväckande av döda”.
Nåväl. Till slut fick jag ta ett par kort under förutsättning att Damen med stort D också var med på bilderna.
Nakhon Luang nöjesutbud är dock något torftigt så vi beger oss in till Ayutthaya i stället.
Förvisso ingen direkt nöjesmetropol det heller. Har man Bangkok mindre än en timme bort så är det ingen som vågar sig på några större satsningar i Ayutthaya.
Det finns dock två ”nöjescentra” . Ett farang och ett japan/thai.
Att kalla ”farangsoien” för nöjescentra är kanske att ta i. Det finns några rest/barer.
Störst är det här stället, Tony´s Place.
Aktivitet på den här soien är låg. Öppet förkunnar skylten. Dörren säger något annat.
Att fixa resor verkar vara lika svårt.
Ja. Lokala resor går bra. I något som måste vara världens fulaste Tuk-tukar.
Hur någon har kommit upp med denna design är för mig en gåta. Dessutom blir de hemskt tunga. Det är tur att landskapet här är så platt att Skåne framstår som ”Rocky Mountain” i jämförelse.
Dock finns några ”onaturliga” backar i form av broar. Att ta sig upp för en bro är en upplevelse. Den lilla MC-motorn vrålar som en stucken gris. Och ändå riskar man att bli omkörd av en snigel.
Dessutom måste man utveckla en speciell sitteknik. Man sitter nämligen väldigt högt. Och taket är väldigt lågt. Alltså. Position fällkniv. Med vänsterarmen mellan knäna och hakan. Högerarmen över huvudet.
Armarnas position är viktig.
När Tuk-Tuken är på väg nerför ovan nämnda bro kan hastigheten bli avsevärt. Säker över 50. Och hittar då föraren ett hål i asfalten så kommer Du först att ge dig själv en rejäl uppercut med knäna innan huvudet far upp i taket och däckar dig för gott. Nästan.
Nej. Nu tar vi oss bort till japan/thaicentrum i stället. Betydligt trevligare.
Stamlokus är väl kanske att ta i. Men det stället som jag oftast besöker.
Med det mycket thaiklingande namnet ”Cowboy Bar”.
Levande musik 7 dar i veckan. Thailändare på scen. Och av någon, obegriplig anledning, indianer framför scen.
Men personalen utgör dock en mycket trevlig anblick.
Kvällen till ära utökad med en leende ”Heinekendam”. Tandställningen glittrade vore den försedd med diamanter.
Den här damen, liksom många av sina kollegor på baren, kommer från Vietnam.
Det gör inte den här.
Jag råkade blanda ihop damerna och råkade kalla henne för vietnamesiska. Något som är lätt gjort med 12-15 tjejer i tjänst. Och med ett par öl innanför västen.
Inte uppskattat alls. Tur att inte blickar kan döda. Men med en slant i ”felsägningsdricks” återkom snabbt leendet.
Detta är dock inte någon ”Beerbar” typ Pattaya. Inga ladydrink, ingen barfine och inget damsällskap med hem.
Men med 15 tjejer som servar ca 30 bord.
Här är det inte fråga om fylla på glaset själv. Eller att själv tvingas torka bort eventuelle svettpärlor i pannan.
Så här kul tyckte den allestädes närvarande ”polisen” att det var när jag kurtiserade unga damer i personalen.
Ägare till baren är ett inte helt okänt rockband.
Bilden ger kanske en ledtråd.
Rätt svar är givetvis Carabao.
En gång om året brukar de ge en, om inte ”hemlig”, så i alla fall oannonserad konsert på ”Cowboy Bar”. Jag kände till förra årets konsert men lyckades lik väl missa den.
Jag var nere två dar senare och personalen var fortfarande lyrisk. Jag frågade vad det hade kostat. Baren är trots allt extremt liten för ett så välkänt gäng. 300 Bath blev svaret.
Otroligt just pris tänkte jag. Endast en bråkdel av vad en vanlig spelning ger. Då kom dråpslaget.
”Och då ingick fri mat och dryck hela kvällen”!
Förstå mig rätt. Jag är i den lyckliga situationen att jag utan problem har råd att betala för vad jag äter och dricker.
Men en spelning på ”hemmaplan” med en överentusiastisk (lätt överförfriskad) publik kanske t.o.m. får gubbarna i Carabao att tända till lite och bjuda på det där lilla extra.
Synd att man missade det. Och i år lär det inte bli någon. Singha lär ha monopol på Carabao hela året.
Jag skrev att vi var japan/thai centrum. Vad som står på den här skylten har jag ingen aning om.
Vad damen som är halvvägs av gatan sa förstod jag dock. Snällt översatt ”Lägg av för helvete”.
Kameror är inte populära i de här kvarteren.
De flesta av tjejerna har bara karaokejobbet som extraknäck och även om det på de flesta ställen är en ganska ”oskyldig” verksamhet är det inget de vill ska komma ut.
Man väljer ut varsin dam som följer med upp till ett ”VIP rum” med karaokeutrustning. Damen hjälper till att sjunga och håller ölglaset påfyllt.
Man kan nog ge damen en klapp i baken utan att riskera åtal för sexuellt ofredande. Men där ungefär går gränsen.
Mer hieroglyfer.
Någon ”japansk” karaoke har jag aldrig besökt.
De få gånger jag går på karaoke så är det för att glädja ett par av mina thaikompisar som verkligen gillar det.
Är själv inte så mycket för att varken inte kunna sjunga eller klappa damer i baken.
Dock är thaiare inte välkomna till japanställena så vi får hålla tillgodo med thaiställena.
Ayutthaya är en industristad med mycket filialer till japanska företag. Ofta med japanska chefer. Därav dessa japanställen. Jag misstänker att om jag skulle bli insläppt så kommer jag att hitta ett betydligt elegantare ställe än de oftast ganska sunkiga thaiställena. Med japanpriser. D.v.s. svindyrt.
Nu hade jag tänkt mig ett besök på en ”Singers Bar”. Men när kom dit såg det ut så här.
En före detta singers bar, och grannkåken som innehöll Ayutthayas andra singers bar var puts väck!
En singers bar är en ganska udda företeelse. En antal anställda tjejer, och oftast även ett par killar, kör singback. Två-tre låter åt gånger.
Ser tjejen intressant ut ”köper” man ett blomsterhalsband, av äkta plast, och hänger över halsen på henne. Är man för lat att själv gå fram till scenen finns personal även för det.
Sen förväntas damen komma fram till ditt bord och sitta där i all fall fram till nästa gång hon ska upp på scen. Damen tar givetvis vägen via kassan på väg till ditt bord och byter ut halsbandet mot de 100 bath som du sen får på notan.
Alla varianter är bra utom de dåliga.
Nu blev det sam sagt ingen singers bar för min del, så det får bli disco i stället.
Utmärkande för ett disco i Thailand, i alla fall utanför turistorterna, är de inte har någon DJ, och att de inte har något dansgolv.
Däremot har de levande musik. Och oftast även fullt restaurangkök.
Men de kallas likväl ”disco”.
En sak har de dock gemensamt med mer normala discon. Musik. Med på tok för hög volym.
Ska en äldre gentleman stå ut så gäller att snabbt fylla på.
Det här gänget körde en dubbelvariant. Två sångerskor och två sångare.
Det var bra drag på scenen.
Vad ska man ha dansgolv till. Det finns ju stolar.
Nåtgot jag har funderat över är hur thailändare lyckas para sig. En fest eller ett discobesök borde vara ett naturligt tillfälle att knyta nya kontakter.
Men till disco kommer det ett damgäng och sätter sig vid ett bord. Sen kommer det ett herrgäng och sätter sig vid ett annan.
Verbal kommunikation på avstånds överstigande 13.5 cm är totalt uteslutet på grund av PA anläggningens vansinnesvolym.
Ett liten stilla blink med vänsterögat gör definitivt ingen nytta eftersom att ingen ser ett jota i det närmaste totalmörker som råder. Utom personalen som springer runt med sina ficklampor.
Och något dansgolv där man kan ”sätta in en stöt” finns alltså inte.
Nativitet i Thailand är dock högre än i Sverige. Så på sätt får dom tydligen till det ändå.
Hålligång var det i alla fall
Som avslutning en liten berättelse som kanske skulle passat bättre i delen ”Mina pinsamheter”. Om det nu blir en sådan del. Men den handlar om ett bröllop så den borde platsa även i en festtråd.
Till inlägget ”Mina pinsamheter” finns det fortfarande gott om material. Mycket gott om.
Bilderna som jag slängt in har inget att göra varken med det här bröllopet eller texten att göra. Bara ett fåfängt försök att få den alltför långa berättelsen att verka lite kortare. Men de kommer trots allt från ett bröllop.
Bröllopstraditionerna skiljer sig lite åt i olika delar av landet. Här i centrala finns det en variant som jag inte kan påminna mig att jag sett på andra ställen.
I samband med festen på kvällen håller brudens far ett tal till brudparet och därefter får de varsitt blomsterhalsband. Först av brudens föräldrar, brudgummens föräldrar eventuella far och mor föräldrar diverse övriga släktingar och till slut en och annan lokal halvkändis.
Jag var på ett bröllop där brudparet till slut såg ut som värsta popstjärnorna där de stod med bortåt femtitalet blomsterhalsband hängande på sig.
En kväll då jag var på Damens Restaurang kom det fram ett par och frågade lite blygt om jag hade lust att komma på deras bröllopsfest och även överlämna ett blomsterhalsband.
En fest tackar man inte nej till. Och att nån gång på sluttampen som nummer 37 eller nåt ditåt hänga på lite blomster lät inte allt för betungande.
För att undvika språkliga missförstånd fick Damen ta hand om notering av tid/plats.
Vilken givetvis medförde att vi anlände sist av alla. Med god marginal.
Festen var redan igång och övriga gäster var redan i god form så vi slog ner vid bord med några bekanta ansikten och jag började hinka i god takt för att liksom komma ikapp lite.
Värdinnan för festen var framme vid vårt bord flera gånger och tittade med oro på det stigande antalet tomflaskor.
Jag försäkrade henna att jag inte förutsåg några problem . Vare sig med trappan upp till scenen eller att sikta rätt när jag skulle placera blomsterprakten. Ölintag till trots.
”Det tror jag säkert. Jag oroar mig mer för talet du ska hålla !”
Inte visste jag att öl kunde fastna halvvägs ner i halsen. Men det kunde det.
När ölen till slut bestämt sig för att trots allt rinna ner stammade jag fram. Men talet hålls väl av bruden far?
”Bruden föräldrar är inte här. Inte brudgummens heller. Det är bara du som ska överlämna blomsterhalsband. Och hålla tal.”
Har lång tid är det kvar fick jag i alla fall fram.
Hon konsulterade sina papper och konstaterade ”Runt 15 min”.
Jaha. Jag skulle hålla tal. Till ett brudpar jag inte ens vet vad dom heter. Inför runt 300 gäster. Givetvis på thailändska.
Men jag hade ju trots allt hela 15 minuter på mig att förbereda talet.
Nu var goda råd dyra.
Desperat frågade jag Damen. Vad heter de. Hon visste i alla fall brudens namn och trodde sig veta brudgummens. Men var inte säker. Bra början.
Var kommer de ifrån var nästa fråga.
Och medans diskussionen om brudparets ursprung pågick började jag skissa lite. Typ.
Nöden och fattigdomen både i stad x och stad y tvingade dessa unga människor att lämna de nära och kära och söka sin utkomst i denna dystra lilla stad. Och tänk där fann de lyckan i varandra. Kärlekens vägar äro outgrundliga.
Olyckligtvis kom inget svar på vad x och y var, utan bara ”vi vet inte”, så där föll det.
Sista desperata halmstrået. Var jobbar dom. Kanske något typ ”Kärlek på lasarett”. Svaret blev som väntat.”Vet inte”
Kunde konstatera att det inte kommer att bli världshistoriens mest personliga tal. Snarare tvärtom.
I ett avseende blev talet dock föredömligt. Det blev kort. Mycket kort.
Vilka floskler jag lyckades prestera har jag lyckligtvis lyckats förtränga. Utom min internationella slutkläm.
Jag avslutade med att i Sverige så har vi en speciell lyckönskningsfras till alla brudpar och sa, på svenska ,”Må lycka och välgång följa er på alla de sju haven”.
Kanske inte den absolut vanligast frasen på ett bröllop, men att sjösätta ett fartyg eller sjösätta ett äktenskap är väl ungefär samma sak.
Min egen översättning platsade väl i talet huvudtema. Så kort som möjligt.
”Chok dee – talot wela” (lycka till – i evighet)
Poffa
.gif.c1a0cd7426b0b1069dc20fe918ae5550.gif)
:clapping:
