OBS. Varning låååååångt inlägg.
Damen Restaurang.
När jag flyttade ner till Thailand för gott så “beordrade” min Dam att sluta jobba. Hennes mediokra lön skulle knappast göra varken till eller från i den allmänna konkursen.
En order som hon med glädje uppfyllde.
Men efter några år hade hon tydligen ledsnade på att vara "lyxhustru" och frågade om hon möjligen fick starta en ”liten restaurang”.
Visserligen hade hon haft lite lösa planer på att starta allt mellan himmel och jord under våra år tillsammans så jag förutsatte att även det här snabbt skulle rinna ut i sanden, så för enkelhets skull svarade jag "Javisst lilla älskling". Ja, jag kanske inte uttryckte mig riktigt så, dels för att hon inte kan ett ord svenska dels för att hon passade på att fråga mig tidigt en morgon när jag befann mig i något dvalliknande tillstånd mellan levande och död och exakt vad jag mumlade till svar minns jag inte. Men jag minns att det var någon form av ja.
Ett ja som jag givetvis skulle få ångra.
Förvisso borde alla varningsklockar som finns ringt på högsta volym redan p.g.a. av det faktum att hon var vaken vaken före mig. Något som inte direkt inträffar varje år. 
Redan innan jag lyckades masa mig ur sängen försvann hon med ett ”mi tora” (har ärenden) att uträtta.
De närmsta dagarna såg jag knappt skymten av Damen. Det var ”tora” hit och ”tora” dit men efter några dar meddelade hon att hon hittat, och redan hyrt, en jättebra lokal ! Ja, rättare sagt någon som skulle bli en jättebra lokal när den blev klar. Och det skulle den bli inom 4 veckor.
Jag orkade bara med en lätt stönade och en kort fråga ”Hur mycket”?
Hon tittade mycket frågande och undrade vad jag menade så jag fick förtydliga lite. Hur mycket är hyran, hur lång tid har du hyrt den på och vad räknar med att det kommer att kosta att köpa inredning.
10000 mån, 3 år och ca 200.000 blev det raska svaret. En enkel huvudräkning gav 10.000 * 36 + 400.000 (jag förutsatte att det skulle kosta dubbelt så mycket som hon gissade) = 760.000 och för min inre syn såg jag en sedelbunt med 760 sköna tusenlappar som plötsligt fick vingar ! 
Nåväl. Hade inte min mor, salig i åminnelse, ställt upp för mej med lite ”handlån” när jag startade min egna verksamhet nån gång i tidernas begynnelse hade jag fortfarande varit löneslav i Sverige som räknade år,månader och dagar till pension.
Dock gjorde jag mycket klart för Damen att jag så här på ålderns höst flyttat till Thailand för att njuta livets otium, inte för att starta några nya företag. Ville hon starta restaurang fick hon göra det utan min hjälp.
De följande dagarna fylldes vårt, p.g.a. pågående ombyggnad, redan otroligt stökiga hem med prylar på längden och bredden. Jag var vid något tillfälle tvungen att flytta på en kartong och den var så tung att den knappt gick att lyfta så jag var bara tvungen att kolla vad som fanns i den. Där låg bl.a. 144 skedar och 288 gafflar !
Tillfrågade damen vad det var för verksamhet hon skulle starta som krävde 288 gafflar och hon erkände att det hade blivit ett litet fel, han hade tänkt att köpa ”bara” 144 gafflar men dussinräkning är kanske inte hennes starkaste sida. 
Inte mycket att gaffla om att vi har gafflar så det räcker i generationer framöver men det faktum att hon hade tänkts sig köpa 144 gjorde mej mer orolig. En ”liten restaurang” behöver inte 144 vare sej skedar eller gafflar.
Jag insåg att jag nog trots allt får kolla upp vad damen egentligen håller på med så jag bad henne visa upp sin restaurang in spe. Lycklig som ett barn för att jag till slut visade något som helst intresse drog hon med mig bort till Nakhon Luang.
Väl där bad hon mig stanna vid en leråker och förklarade glatt "Här är det". Jag tittade misstänksamt ut mot leråkern där någon hade "planterat" noga räknat 21 rejält rostiga och lätt krokiga stålstolpar. Och det var allt! Till saken hör att datum för den stora invigningen var redan fastställd, damens födelsedag, och den låg 19 dagar bort!
"Följ med så ska jag visa" förklarade damen, så det var bara stövla ut i leråkern bland stolparna och lyssna på en överentusiastisk dam som bl.a. förklarade "här ska vi kök och ölförråd" och "här ska vi ha VIP rum med AC så att du har nånstans att hålla till. Vi har ju en AC över hemma !" Det där sista , om överblivet AC agg, fick mig att verkligen haja till och undra om det var thailändsk logik eller kvinnlig logik . 
Det låg nämligen till som följande. P.g.a. mitt lilla ombyggnadsprojekt var de flesta av husets AC aggregaten nedmonterade och staplade, fel inte staplade utspridda, i mitt biljardrum. Totalt fanns där 6 AC. Men efter ombyggnaden kommer vi att behöva 9 AC. Och 9 minus 6 blir i min värld -3. Lika med tre saknade AC. Inte ett över.
Förvisso hade det innan ombyggnaden startade stått ett, ännu ej monterat, AC i biljardrummet och det var säkert det hon avsåg. Men att få -3 = +1 är imponerande.
(Jag behöver kanske inte ens påpeka att när ombyggnaden blev klar var det bara för mig att köpa 4 nya AC. Är man toffel så är man.)
Dessutom måste jag erkänna att hennes och min uppfattning av vad som är en ”litet restaurang” inte var i fullständig samklang.
Det här bygget skulle bli lilla Nakhon Luangs i särklass största restaurang!
Något som gjorde mig lätt förvånad var att det inte fanns en enda människa som jobbade på bygget. Skulle det här vara klart om 19 dagar borde det vara en smärre arme byggjobbare på plats. Damen förklarade dock att det var inga problem.
På dagen jobbade dom med ett vägbygge, men där fick dom inte jobba när det var mörkt utan då kom dom och jobbade på restaurangen.
Men hur skulle ett gäng extraknäckande vägarbetare kunna förvandla 21 rostiga stolpar till en fungerande restaurang på 19 dagar ? 
Bygget framskred dock i ett förvånansvärt högt tempo. Det visade sig att väg/byggjobbarna var ett halvdussin kambodjaner och med sina svältlöner var väl de tvungna att jobba 16-18 tim om dygnet för att få ihop till brödfödan.
Nån vecka senare kollade jag in bygget, som då i alla fall hade fått ett golv, tillsammans med damen när hon frågade ”Jag har beställt 22 bord. Tror du det blir lagom?”
Jag tillhör dock den något mer analytiska sortens människor, så jag hade börjat med att mäta upp lokalen och ritat in bord och stolar i korrekt skala i nåt lämpligt dataprogram. Givetvis hade jag konsulterat internet för att utröna lämpliga avstånd mellan borden, med hänsyn taget till att det skulle bli en bufferestaurang med folk som rör sig ovanligt mycket.
Och vad hade jag kommit fram till. Jo givetvis 22 bord. Ja. Jag hade nog kommit fram till 20 bord, men med två extrabord för ”långbordssittningar” så blir det 22.
Varför jobba sig. Fråga en thaidam och hon har svaret. På allt.
Ett litet dilemma med damens planerade öppningsdag var att vi redan innan hennes nya lysande affäride hade bestämt oss för att åka till Phuket över hennes födelsedag. Vi skulle sammanstråla med ett par kompisar till mig från Sverige.
Damen kunde givetvis inte åka iväg dagarna före premiär så jag fick ”offra mig” och dra i väg ensam. Men instruktionerna innan avresa var milt sagt tydliga. Restaurangen öppnar den 28:de, munkarna kommer den 27:de och är du inte hemma tills dess så behöver du inte komma tillbaka. Jag hade på tungan ”Är det ett löfte eller ett hot ?” Lyckligtvis lyckades jag för en gång skull knipa käft. 
Det hade kanske inte varit världens bästa kommentar inför en soloresa till Patong.
Nu höll det förvisso på att gå åt skogen i alla fall. Planet hem på eftermiddagen den 26:de var givetvis försenat. En försening som bara blev längre och länge. För säkerhets skull så hade jag dessutom en urladdad telefon.
En motor på planet var kass, men framåt tio på kvällen var det fixat och vi fick äntligen boarda. Planet knuffades ut, motorerna startade, motorerna stannades, och planet drogs tillbaka. Nu skulle planet snabbfixas, medans vi satt i planet.
Max 30 min så kaptenen. En och en halv timme senare kom vi faktiskt i väg men hade inte kommit många meter upp i luften innan stigning i stort sett upphörde samtidigt som motorljudet förändrades radikalt.
Jaha. Så gick det med den snabbfixen. Jag förväntade mig ”ärevarv” innan vi skulle bli tvungna att nödlanda igen på Phuket och funderade på hur skulle lyckas övertala damen att jag faktiskt var helt oskyldig till min missade hemkomst.
Konstigt nog kom det inget meddelande från cockpit, och vi fortsatte norrut. Det hördes faktiskt inte ord från kaptenen förrän vi skulle landa på Don Muang. Då meddelade han att vi för närvarnade flög på en motor men att vi skulle genomföra en ”nästa normal” landning.
Nja, ”nästan normal” .Vanligtvis bromsar man planet genom att reversera motorerna men har man bara en så blir en reversering snarare en test på ett jetplans förmåga att göra en piruett.
Det blev en låååång landning.
Här kommer några bilder hur det skulle sett ut från planet om vi hade landat i tid. Nu var det kolsvart så bilderna kommer från annan Phuketresa. Men så kitslig på detaljer behöver man kanske inte vara. (Vad gör man inte för att äntligen få in några bilder)
Nu var den stora premiären nära och jag var lite rädd att min något överentusiastisk Dam skulle bli väldigt besviken om det skulle bli mässfall, så jag kom upp med en lite udda födelsedagspresent.
Buffen skulle normalt kosta 99 bath, så jag föreslog ett ”premiärpris” på 49 bath och sen skulle hon få 50 bath av mig för varje gäst i födelsedagspresent.
Att jag aldrig lär mig att knipa käft!
Jag borde vid det här laget veta att thaiare är ytterst ”prismedvetna” och inte försitter en sån här chans .
På något obegripligt sätt lyckades damen , med god hjälp av högvis med kompisar, utfodra inte mindre än 323 personer premiärdagen.
Dagen därpå plockade hon stolt fram miniräknaren och knappade med långsamma yviga rörelser in 323*50. Ja det blir 16150 Bath. Tack!
Dyrt att ha glappkäft!
Nu ska vi dock inte gå händelserna i förväg utan återvänder till ”den stora premiären”. Som jag faktiskt har lite bilder ifrån.
Att påstå att restaurangen var färdigbyggd är kanske att ta i. Själva kåken såg ut så här. Och mer än så här hade ägaren inte tänkt göra. Luftigt i alla fall!
Att det här ska föreställa toaletter är dock lite svårare att se.
Det väsentligaste var dock på plats. Och då menar jag givetvis inte vare sig storbildaren eller stereon utan givetvis Buddha och Kungabilder.
Som väntat blev det lite panik på slutet, så alla var tvungna att ställa upp. Och i det här landet drar vi oss inte ens för barnarbete!
Kanske inte så illa som det låter. Bilden visar Damens dotter med kompis som helt frivilligt gör en insats och torkar av dammiga tallrikar.
Vi hade knappt hunnit öppna innan gäster började strömma in.
Och inte tog det många minuter innan det var fullt
Det hade inte ens börjat skymma innan vi hade folk som väntade på ett ledigt bord.
Framåt kvällen blev det nästan ohållbart med alla väntande gäster. Här har vi ”plundrat” köket på ett par bord och satt upp på parkeringen. Att vi inte ens har stolar att erbjuda verkar inte bekymra dessa glada damer.
Damernas något likartade klädedräkt på bilden ovan beror inte på att just den här varianten skull vara högsta mode i Nakhon Luang. Här har fabrikerna inga omklädningsrum och man bär arbetskläderna hela dagarna. Vardag som fest. Arbete som fritid.
Nu ska det dock sägas att vara industriarbetare i Thailand har mycket högre status än i Sverige, så det är lite ”status” att visa upp sig i arbetskläderna.
Det här är inte personal. Det är gäster/kompisar som får göra en insats i disken i väntan på ett ledigt bord. Men dom ser inte allt för ledsna ut för den skull.
Jag hade inte sett Damen på ett tag men hittade till slut henne här. Allt tog slut. Även ”kryddsåserna” så här ska blandas ihop mer. Dock fortfarande med ett brett leende på läpparna!
Det var tur att hon hade gott om kompisar som kunde hjälpa till.
Och sen snabbt ut och fylla på.
Det blev något kaotiskt när det var nypåfyllt.
Grillen gick för högtryckt. Får det vara en räka?
Odlade insjöräkor. Garanterat färska eftersom att vi köper dom levande!
Lustig prissättning på räkorna förresten. Säljs efter storlek. Dom största, riktigt sega och träiga, går på runt 300B/kg. De minsta,även om de jämfört med släktingarna i nordsjön är jättar, kostar runt 130B/kg.
Och de små är mycket godare än de stora!
Jag var med Damen när hon skulle hämta ”skylten” till restaurangen. Stolt förklarade hon att det skulle vara en svensk flagga i bakgrunden.
Snacka om förvånad min på damen när skylten visade sig ha en tysk flagga som bakgrund!
Det blev bara en ilsken order från Damen.Gör om, gör rätt.
Ja, rätt och rätt.Just den här varianten på blått har jag nog aldrig sett på en svensk flagga förr.
Det här med den svenska flaggan på skylten och visitkort och även en svensk flagga vajande utanför restaurangen skall dock inte ses som någon tribut åt sin man från Damens sida. Snarare ren livsnödvändighet.
Damen kommer från Isan och restaurangen ligger i centrala Thailand. Ingen bra kombination i detta supersegregerade land.
Isanfolk ska veta sin plats i samhället här i centrala Thailand och gränsen när det gäller restaurang ligger väl ungefär vid en ”somtamvagn” med ett par bord!
Och damen hade alltså startat upp en ”Koreansk barbeque” med långt över 100 sittplatser!
För mig som utlänning, som alltså befinner på sidan av thailands interna etniska konflikter, är det dock inga problem att starta vilken verksamhet som helst!
Så damen undrade om jag utöver att låna ut en flagga för säkerhets skull även kunde bidra med något lite mer påtagligt, t.ex. någon svensk maträtt, för att verkligen understryka att detta var en ”tillåten” farangrestaurang och inte någon ”otillåten” Isanverksamhet.
Trots min längtan efter ”livets otium” så insåg jag det vettiga i förslaget och gick något motvilligt med på det hela.
Första försöket blev givetvis det svenskaste som finns. Köttbullar. En helvetes massa jobb och responsen. Ja i bästa fall ”sådär”.
Efter ytterligare några misslyckade försök med äktsvenska rätter provade jag på nåt som thaiare i all fall sett förr. Pizza.
Att sen pizza kanske inte direkt är svenskt spelar mindre betydelse. För thaiare existerar ändå bara ”thailändsk” och ”icke thailändskt”.Och pizza gick hem.
Nu ska det dock sägas att min pizza är lite lätt thaianpassad. Tomatsåsen består av ca 1/3 chilisås. Thailändsk chilisås. Något som den här internationella tv-kändisen (han har faktiskt varit med även i tysk TV) skulle bli varse.
Kenta har visserligen bott i Thailand i 15år+ vid det här laget. Något som inte på minsta sätt har påverkat hans superkänsliga smaklökar. Allt som råkar smaka mer än Sempers barnvälling är fullkomligt oätligt.
Nu skulle han smaka på min pizza och minen han fick till var obetalbar. En helt klart ”nära döden upplevelse” för den gamle mannen. Olyckligtvis fanns inte fotografen på plats, men tänk er Kenta ungefär som på bilden här. Gånger två. Minst !
(Bilden ”lånad” från http://www.ericsshooterbar.n.nu/ och visar Kenta drickandes ”Turkisk peppar”)
Med ”storfrämmande” på plats hade kvällen till ära levande musik beställt. Ja, nu var det så att Kenta dök upp till kombinerat födelsedagskalas och ”återinvigningen” av den till slut färdigbyggda restaurangen och det kanske också bidrog till musikunderhållningen.
Jag trodde att jag hade beställt typiskt ”levande musik a’la thai”. D.v.s. 2-3 sångare/sångerskor som kör singback och ett gäng läckra dansande damer att vila ögonen på.
Så dyker det upp ett rockband! Utan damer! Dessutom med en prislapp som gjorde att jag hade förväntat mig minst ett par dussin damer.
Och jag som hade lovat Kenta ögongodis i form av damer som kunde dansa. I motsats till det han vanligtvis ser framföras runt stängerna på soi Eric.
En thaiare fick i uppdrag att snabbt skaffa fram ett gäng dansande damer och det tog inte lång stund innan han glatt förkunnade att uppdragen var slutfört.
Resultatet.
Man kan väl säga att det var tur att de inte fick plats på scenen. Och tur att det inte så farligt för oss svenskar att ”tappa ansiktet”, för något så mediokert har sällan skådats!
Jag hade nog tänkt mig något mer i stil med här. Som vi hade på ett födelsedagskalas för lillgrabben! Kanske inte det vanligaste inslaget på ett barnkalas i Sverige. Kanske inte i Thailand heller.
(Detta inlägg ligger under ”Thailand” inte ”Night Life” därav den diskreta bildvinkeln.)
Avslutningsvis några nytagna bilder på restaurangen. Historien om hur den gick från att bara vara ett tak till att nästan bli ett hus,och alla annan som har hänt på det dryga år restaurangen nu har varit igång, får jag ta nån annan gång (kanske). Inlägget har redan för länge sen passerat gränsen idi*tlångt!
Vi har en känd krögare här på forumet som brukar lägga ut bilder på tomma ölflaskor för att visa vilket öl som är populärast. Så här ser det ut uppe hos oss.
LEO – Om thailändarna själva får välja!
Poffa
Mycket underhållande läsning STORT + . LYCKA TILL I FORTSÄTTNINGEN.
Ser verkligen fram emot kommande reportage.Skrämmande dock att LEO säljer mer än Chang 
kanske beror på prisbilden?Den "lilla" restaurangen blev stor till slut och fritiden och slapparlivet är nog ett minne blott(för frun iaf.)Hoppas du fortfarande kan unna dig din välbehövliga vila och återhämtning 
Mvh Måne som bara älskar sådana här berättelser 
