Mitt fula Thailand - Del 2

Håller med i hyllningskören

ursäkta att jag bumpar en gammal tråd, den va bara fantastisk o de ville jag säga

Jag har läst igenom din story Poffa å jag är klart imponerad av skrivelsen , imponerad av drivkraften från frugan din och att det har lyckats

F34

Suvveränt!

Damen restaurang – Återstarten.

Som bekant drabbades stora delar av Thailand av översvämning i höstas. Ett av de värst drabbade områdena var Ayutthaya. Olyckligtvis bor vi just där. Och Damen har sin restaurang där. Givetvis dränktes både vårt hem och hennes restaurang.

Nåväl. Till slut gav vattnet vika och Damen ville så snabbt som möjligt dra igång verksamheten. Visserligen hade hennes första försök med en bufférestaurang inte gått allför bra. Galopperande matpriser gjorde att hon var tvungen att höja priset och då tyckte allför många av gästerna tyckte att med ett sådant ockerpris för maten kunde en ”doggybag” med ett kilo räkor gott ingå i priset. Och med ett pris på räkorna på 150 Bath/kg och ett buffépris på 149 Bath så blev det lite Ebbröds Bank över det hela.

Men nu skulle restaurangen göras om. Dagtid skulle det vara en vanlig restaurang och kvällstid en ”singers bar”. Damen skulle ta hand om maten och en kompis till henne skulle fixa sångverksamheten.

Men först skull det renoveras.

Parkeringsplatsen framför restaurangen hade blivit lite ”låg” så där kunde kanske de sandsäckar som inte hade hjälpt ett dugg för att förhindra dränkning av vårt hus kanske kunna göra lite nytta. Tillsammans med resterna av de murar som vi hade haft framför dörrarna på huset. Som i motsats till sandsäckarna faktiskt funkade.

Ytterligare en alternativ användning av sandsäckar. Som vikter vid omkakling av lätt krokiga bord. Funkade riktigt bra.

Det fanns mycket att ta hand om. Och även om vattnet som synes inte hade stått så högt över golvet var allt obeskrivligt skitigt. Och mögligt.

Nu skulle här sjungas så scenen skulle både flyttas och göras större hade ”mama san” bestämt. Vilken del av golvet som redan har skurats framgör med viss tydlighet.

Och ska det vara sjungversamhet så måste det vara lampor. Oändliga mängder av smålampor. Som dessutom måste blinka. Jag tänkte spara lite pengar genom att använda lite krafs som jag haft med mig från Sverige. Det tyckte ”mama san” var jättekul. Ända till hon upptäckte att de inte blinkade. Då var det kalla handen direkt. Lampor måste blinka. Knasig farang som inte fattar något så elementärt.

Parkeringen behövde lite mer grus för att komma i skick. Och i den här delen av landet där närmsta grustag ligger 8 mil bort så är det inte helt gratis. En bil, förvisso med släp, gick på 4500 Bath!

Jag ska inte berätta vad den här gubben tog för att ”bre ut” sanden lite. Normalt sett hade jag blivit förbannad över hans fantasipris men jag insåg att han var lika hårt drabbad av översvämningen som vi. Ja troligtvis hårdare för jag misstänker att han inte har något bankkonto att förlita sig till.

Förut hette restaurangen ”Parichat” med det kan inte en sjungbar heta så dags för nytt namn.

För er som inte läser thai kan jag meddela att det numera står ”Valentine” på skylten.

Här har scenen kommit på plats. Jag hade tänkt mig att sätta upp vår TV bakom scenen men där förklarade ”mama san” att hon skulle ha en ”sticker” så det gick inte. Jag begrep inte riktigt varför en ”sticker” skulle hindra TV montage. Nu fattar t.o.m. jag att med en ”sticker” i det formatet blir det lite problem med TV montage.

Mitt projekt i renoveringen. Fixa till min gamla soffa så att en gammal trött man har något bekvämt att sitta i. När vattnet anlände var det många som hjälpte till att rädda vad som räddas kunde. Olyckligtvis så blev sakerna rejält utspridda. Huvuddelen av sakerna förpassades till svärmor uppe i Muktahan, men en del blev kvar uppstaplade i restaurangen och en del förvarade hos grannar. Så det var inget litet projekt att försöka få ihop soffan.

I alla fall inte för en så sleten man som mig. Och en nästan lika sleten soffa.

Till slut så blev det i alla fall hyfsat.

Fler projekt. Montera TV. Vid sidan av scenen. För säkerhets skull utan min inblandning. Men det var jag som kopplade in sladdarna!

Borden hade tagit en hel del stryk av vattnet. Så det försöker vi dölja under lite dukar. Mycket mätande var det innan saxen kom fram. Farangen stod ju och övervakade arbetet.

Bord och stolar fick inte plats på lastbilen till Muktahan så de blev kvar i restaurangen. Ja kvar och kvar. När vi kom dit visade det sig att alla småborden var borta. Och ett stort gäng stolar. Tjuven hade tydligen varit ensam så han orkade väl lyfta de större borden.

Lite barnarbete är väl tillåtet.

Den här bilden hade nästan platsat i ”Bildfrågan”. Vad ägnar sig damerna på bilden åt

Ja detta är inte bildfrågan så jag svarar själv. De tillverkar ”poang ma lay”. Och vad det är och används till återkommer jag till.

Den stående damen är ”mama san” och tjejen i rött bredvid henne är hennes dotter. När jag fattade att dottern var en av ”sjungande damerna” blev jag lite orolig. Lägsta tillåten ålder för dylika aktiviteter är formellt 20 år, även om det i praktiken räcker med 18 år. Men hon såg hemskt ung ut. Men det man inte vet har man inte ont av så jag frågade aldrig hur gammal hon var. När jag sen fick höra att hon var gift sen 5 år tillbaka (!) kunde jag inte hålla mig utan frågade.

Hon är 21 år.

Så här ser en färdig ”poang ma lay” ut. Rena helgerånet att använda min 60 årspresent som ”klädhängare”.

Restaurangen är torrlagd. Något man inte kan säja om risfältet bakom restaurangen.

Men det är klart. Bländar jag ner kameran ett par steg så blir det riktigt tjusigt.

”Solnedgång över risfältssjö.”

Premiären närmade sig och det mesta är på plats. Utom TV´n.

Ser riktigt skapligt ut. I alla fall när skymningen börjat falla.

Strax innan öppning kom någon på att vi hade fler bokningar än vi hade stolar! Snabbt ut på stolsjakt hos närmsta uthyrare. Vi var liksom första kund sen översvämningen. Så det var bara att sätta igång med stora stolstvätten.

Gästerna börjar anlända.

Och damerna började gala.

Ja, inte bara galande damer. Här har vi även galande herrar.

Här har vi ”mama sans” dotter in action. Olyckligtvis sjunger hon förtvivlat illa. Och det är svårt att hålla sig för skratt när man ser henne vingla omkring på högklackade skor. Men av nån anledning är det ändå hon som ”Star of the Show”.

Kan inte förstå varför. Eller det kan jag kanske förstå. Jag som har sett hennes ben i verkligheten.

Det var som sagt premiär och ”mama san” litade tydligen inte på personalen i hennes ”stall” skulle duga så hon hade hyrt in lite ”förstärkning”

Växte i alla fall viss uppmärksamhet från grannarna på andra sidan gatan.

Skönt att jag för en skull slapp betala. Trodde jag. Men Damen beordrade givetvis upp mej för utdelande av dricks .

Och som tack för det fick jag specialuppträdande vid bordet. Gränsfall på pinsamt.

Jag lovade att återkomma till de här ”blomstergirlangerna” (”poang ma lay”). De används för att ge sångarna/sångerskorna dricks. Du behöver inte ens gå fram och överlämna dom själ. Det fixar serveringspersonalen. Sen förväntas sångerskan tillbringa tiden fram till nästa uppträdande vid ditt bord. En något knepig variant i mitt tycke. Men populärt bland gamla gubbar att ha en ung dam som bordssällskap. Även om gränsen går vid just bordssällskap. Kostar 100 bath. Varav tjejen får 50 och ”mama san” tar 50.

Kan dock bli en del pengar även för sångerskorna.

Kvällen avslutades med att ”mama san” själv tog över mikrofonen för en avslutningssång

Härligt att få ta del av Ditt liv igen!

Nyfiken har naturligtvis en fråga, finns det och har ni någon form av försäkring för denna typ av skador, och om så, fick ni något, eller finns det andra, typ staliga "garantifonder" för förlorad inkomst?

MVH

Baa

Välkommen tillbaka , du har varit saknad.

Härlig story.

Bara hoppas att det inte blir en ny översvämmning i år.

Ett tips. Skaffa arbetsvisum så kan din fru anställa dig som strömbrytaroperatör.

Då kan du använda Svenska ickeblinkande lampor. Fast det blir nog ett tråkigt jobb...

Ähh, glöm min idé och ta dig en öl istället.

Intressant läsning om era vedermödor och de charmanta damerna i baletten hade jag gärna gett en hel del dricks till,sanna mina ord..

Välkommen åter..

Härligt att få ta del av Ditt liv igen!

Nyfiken har naturligtvis en fråga, finns det och har ni någon form av försäkring för denna typ av skador, och om så, fick ni något, eller finns det andra, typ staliga "garantifonder" för förlorad inkomst?

MVH

Baa

Jag har den dyraste hemförsäkring som man kan ha. Täcker t.o.m. inbrott, vilken är ovanligt. Men givetvis inte översvämning. Restaurangen är helt oförsäkrad.

Staten betalande ut en ersättning på 5000 bath/hushåll. När Damen sökte ersättning för restaurangen, som normalt borde ha gett 5000, fick hon veta en person inte kan få ersättning två gånger! Trots att det avsåg helt olika objekt.

Konstigt nog täckte bilförsäkringen även skador p.g.a. översvämning. Även om det inte var det lättase att få dom att lätta på plånboken. Och dessutom fick jag betala 14.000 bath i "självrisk". Trots att det inte finns någon självrisk i bilförsäkringen. Bilen är f.ö. fortfarande inte klar! Brist på både bilar och reservdelar i Thailand.

Ersättning för förlorad inkomst är i praktiken en fråga mellan arbetsgivare och anställd. De flesta av mina kompisar här jobbar i "riktiga" fabriker och de har i alla fall fått viss ersättning. 50-75% av grundlön. Normalt så jobbar de dock så mycket övertid att "normallön" snarast är dubbel grundlön. Så de har det knapert.

Men ännu sämre är det för dom som jobbade i småföretag/jordbruk. I praktiken ingen ersättning alls.

I stort sätt inga företag har kommit igång igen efter översvämningen. Dessutom har många företag, t.ex. Ecco med 3000 anställda, beslutat sig för att lägga ner sin verksamhet i Ayutthaya.

Honda ska dra igång sin fabrik i slutet av månaden och det bör betyda att även ett stort antal underleverantörer här i trakten drar igång.

Hej Poffa

Kanonbra, saknat dina "gör goa" bildserier..

Ha en kanonbra dag!

Intressant läsning om era vedermödor och de charmanta damerna i baletten hade jag gärna gett en hel del dricks till,sanna mina ord..

Välkommen åter..

Det var alltså Damen med stort D som tog bilderna av mig och "baletten". En något lätt hämmande faktor.

Mycket tråkigt att höra att Ecco med 3000 anställda inte fortsätter sin verksamhet.Passerade genom någon del av Ayutthaya förförra söndagen och kunde se några byggarbeten för industrin pågick.Stålställningar var uppsatta på flera platser och som jag kunde se så rådde en febril aktivitet där. Hoppas Ayutthaya. kommer igen som det var förr.

Jag gör som som Professor Balthazar, lyfter på hatten!