Mentala problem vanligt hos thailändare utomlands

Surawit Konsomboon, vice minister för allmänhälsa.

Hej

Jag har inte läst igenom hela tråden.

Men jag tror att det stämmer.

:::

Vi är vana vid stort socialt nätverk.

vi är vana vid att kunna få hjälp från folk runt omkring oss när det behövs.

Vi är vana vid värme, temperaturen som värme från människor.

Vi är vana med mycket sol och ljus.

...

Sen har vi "dåligt samvete" för att vi har det "bättre" än de som är kvar hemma materiellt sett.

Vi har press och förväntan på oss som anses har det "bättre".

Det stora nätverket som vi har haft i hela vår uppväxt kan vara både gott och ont.

Det goda är att vi en gång har fått hjälp på olika sett, materiellt eller mentalt.

Det onda är att när man nu har det "bättre" så är det dags för gentjänst.

Det känns bra i början. Sen kan det bli för mycket ibland.

Det är inte lätt att hitta gränsen.

Sen så verkar många thailändska mammor, bröder har en j-a förmåga att lasta över sitt bekymmer till sin dotter/syster som bor i faranglandet.

Eller så har vi döttrar/systrar extremt bra förmåga att suga i oss allt deras bekymmer.

:::

Man är så ensam här - mentalt.

Senast i morse var det så att jag var tvungen att åka 2 timmars bort med snabbtåg för att jobba.

Så fort jag klev av tåget så ringde dagis och sa att vi måste komma och hämta våra barn - nu på direkten. Det sista sa de inte men jag kunde känna det.

Eftersom jag inte såg hur Linn mådde och hur hon såg ut imorse för jag åkte hemifrån tidigt och, det ligger i pappans ansvar att avgöra barnens tillstånd, bad jag dem ringa pappan direkt. När jag pratade i telefon med honom på morgonen så sa han att de mådde bra och det inte var några problem. Dagis tog emot barnen utan att säga något. Så jag tyckte att de kunde tala direkt med varandra och reda ut det direkt.

Personalen sa att de kunde göra det den här gången. Sen måste vi föräldrarna sköta det själva.

Tackar tackar.

Efter fem minuter ringde de igen och sa att de inte kunde få tag på pappan.

Jag sa att han satt på tåget och det saknades täckning på vissa sträckor.

Men vi (både dagis och jag) skulle försöka igen.

"Hur ska vi göra. Linn får inte vara kvar här. Hon smittar andra barn"...

"Har ni ingen som kan komma och hämta henne nu?"

:::

Då rann tårna "Ni vet ju att min man är ensam i Sverige. Och jag är ensam här. Vi har ingen. Vi har bara varandra."

:::

Han är ju på tåget och kommer att vända så fort vi får tag på honom. Och det dröjer inte länge innan vi skulle få tag på honom.

Det vet jag. För jag har åkt den sträckan tusen gånger. Jag vet att vi kommer att få tag på honom inom kort.

:::

Jag respekterar att vi måste komma och hämta våra barn om de är smittsamma.

Sjuka, tycker jag inte att de är.

Och det där med smittsamma - till och med personalen säger olika.

De var tvungna att kolla upp i någon brochyr för att avgöra saken.

Men nu vet vi det. Och vi lär oss...

Men att de krävde att vi ska skicka dit någon annan bara för att det kanske ta 1-5 minuter att få tag på pappan och 50 minuters tågresan - medan vi alla vet att vi idi*ter inte har några släktingar här.

Vänner - de har också sitt som de måste sköta. De har också barn som de inte vill bli smittade om det är så att våra barn är smittsamma.

Alla föräldrar vill ta hand som sina barn om de är sjuka... Men att kräva att man dyker upp på direkten är för mycket. Och det gjorde mig ledsen och känner mig så ensam och utsatt.

:::

Kulturkrocken.

Att veta var som är rätt vad som är fel.

Att kunde hantera olika situationer rätt enligt det svenska måttet.

Att kunna avgöra när ens barn är sjuk eller smittsam.

Att kunna ta kontakt med folk på ett annorlunda sätt än vad man är van vid.

Att ...

Ibland känns det som om att det är en strid inom en själv.

Vem är jag?

Är jag en thai, eller är jag svensk?

Svensk kommer jag aldrig att bli. Jag kommer aldrig att accepteras/uppfattas som svensk.

Men jag måste bete mig så mycket som en svensk som möjligt för att inte vara passa in.

:::

Inte så konstigt att man ibland mår dåligt.

:::

Förra veckan när SJ hade problem så började jag för första gången tänka i rasistisk bana. Jag började känna mig som andraklassmedborgare.

Vi åkte taxi istället för tåg för tågen kunde inte gå.

I taxin satt 6 svenska och jag.

Jag ringde SJ kundtjänst - fick inte fram så mycket. Fick ingen hjälp.

En annan passagerare som är hel svensk ringde också. Det var STOR skillnad på bemötande från SJ.

Det som var absolut omöjligt när jag ringde kunde helt plötsligt bli möjligt är en som pratar svenska utan brytning ringde.

(En svensk medelåldersdam som satt framför mig hade inte heller köpt biljett för det var helt kaos på stationen - men hon satt helt lugn och cool.

Och hjälp mellan oss utsatta passagerare fanns inte på kartan.

Då drömde jag mig bort till Thailand.

Visst är materiella ting viktiga i Thailand nu på tiden.

Men när det krisar sig... när det verkligen gäller så är jag hundra procent säker på att vi hjälper varandra. Jag är uppväxt med det. Jag vet!

Jag tror inte att vi skulle säga till en ung tjej "nej - du får inte åka med om du inte har pengar att lägga ut för taxi" - när vi redan bestämt att vi 7 kunde dela på taxikostnaden och det fanns en plats kvar för den 8:e som inte har pengar.

Det spelar väl ingen roll för oss. Vi var ändå beredda att dela allt på 7 ändå.

Och när det dyker upp en stackars tjej (/sen kom det ett par killar också) som inte hade pengar som vi andra - så är jag säker på att vi i Thailand i en sån situation skulle säga "Kom med bara. Det gör inget. Vi måste ändå dela det på 7. Vi kommer (förhoppningsvis) ändå att få tillbaka pengarna från SJ".

...

Jag menar inte att svenskar är elaka.

Det är bara att våra kulturer är uppbyggda av många bitar.

Det går inte att ändra bara på den här biten och behålla alla andra bra bitar.

Det kommer i paket.

:::

Men under ljusa tider är det helt underbart att få se, uppleva och lära sig det som Sverige erbjuder. "rättsvisa", rättssäkerhet, skatter som man betalar och service som man får tillbaka, rent och säkert samhälle...osv osv...

:::

Mvh

Magrood

Det finns många goda munkar...

Vad är den vanliga taxan för en konsultation med "rätt" utfall?

Vad är den vanliga taxan för en konsultation med "rätt" utfall?

I många fall betydligt mindre än vad en del betalar för medlemskapet i Svenska kyrkan.

Hej

Jag har inte läst igenom hela tråden.

Men jag tror att det stämmer.

:::

Vi är vana vid stort socialt nätverk.

vi är vana vid att kunna få hjälp från folk runt omkring oss när det behövs.

Vi är vana vid värme, temperaturen som värme från människor.

Vi är vana med mycket sol och ljus.

...

Sen har vi "dåligt samvete" för att vi har det "bättre" än de som är kvar hemma materiellt sett.

Vi har press och förväntan på oss som anses har det "bättre".

Det stora nätverket som vi har haft i hela vår uppväxt kan vara både gott och ont.

Det goda är att vi en gång har fått hjälp på olika sett, materiellt eller mentalt.

Det onda är att när man nu har det "bättre" så är det dags för gentjänst.

Det känns bra i början. Sen kan det bli för mycket ibland.

Det är inte lätt att hitta gränsen.

Sen så verkar många thailändska mammor, bröder har en j-a förmåga att lasta över sitt bekymmer till sin dotter/syster som bor i faranglandet.

Eller så har vi döttrar/systrar extremt bra förmåga att suga i oss allt deras bekymmer.

:::

Man är så ensam här - mentalt.

Senast i morse var det så att jag var tvungen att åka 2 timmars bort med snabbtåg för att jobba.

Så fort jag klev av tåget så ringde dagis och sa att vi måste komma och hämta våra barn - nu på direkten. Det sista sa de inte men jag kunde känna det.

Eftersom jag inte såg hur Linn mådde och hur hon såg ut imorse för jag åkte hemifrån tidigt och, det ligger i pappans ansvar att avgöra barnens tillstånd, bad jag dem ringa pappan direkt. När jag pratade i telefon med honom på morgonen så sa han att de mådde bra och det inte var några problem. Dagis tog emot barnen utan att säga något. Så jag tyckte att de kunde tala direkt med varandra och reda ut det direkt.

Personalen sa att de kunde göra det den här gången. Sen måste vi föräldrarna sköta det själva.

Tackar tackar.

Efter fem minuter ringde de igen och sa att de inte kunde få tag på pappan.

Jag sa att han satt på tåget och det saknades täckning på vissa sträckor.

Men vi (både dagis och jag) skulle försöka igen.

"Hur ska vi göra. Linn får inte vara kvar här. Hon smittar andra barn"...

"Har ni ingen som kan komma och hämta henne nu?"

:::

Då rann tårna "Ni vet ju att min man är ensam i Sverige. Och jag är ensam här. Vi har ingen. Vi har bara varandra."

:::

Han är ju på tåget och kommer att vända så fort vi får tag på honom. Och det dröjer inte länge innan vi skulle få tag på honom.

Det vet jag. För jag har åkt den sträckan tusen gånger. Jag vet att vi kommer att få tag på honom inom kort.

:::

Jag respekterar att vi måste komma och hämta våra barn om de är smittsamma.

Sjuka, tycker jag inte att de är.

Och det där med smittsamma - till och med personalen säger olika.

De var tvungna att kolla upp i någon brochyr för att avgöra saken.

Men nu vet vi det. Och vi lär oss...

Men att de krävde att vi ska skicka dit någon annan bara för att det kanske ta 1-5 minuter att få tag på pappan och 50 minuters tågresan - medan vi alla vet att vi idi*ter inte har några släktingar här.

Vänner - de har också sitt som de måste sköta. De har också barn som de inte vill bli smittade om det är så att våra barn är smittsamma.

Alla föräldrar vill ta hand som sina barn om de är sjuka... Men att kräva att man dyker upp på direkten är för mycket. Och det gjorde mig ledsen och känner mig så ensam och utsatt.

:::

Kulturkrocken.

Att veta var som är rätt vad som är fel.

Att kunde hantera olika situationer rätt enligt det svenska måttet.

Att kunna avgöra när ens barn är sjuk eller smittsam.

Att kunna ta kontakt med folk på ett annorlunda sätt än vad man är van vid.

Att ...

Ibland känns det som om att det är en strid inom en själv.

Vem är jag?

Är jag en thai, eller är jag svensk?

Svensk kommer jag aldrig att bli. Jag kommer aldrig att accepteras/uppfattas som svensk.

Men jag måste bete mig så mycket som en svensk som möjligt för att inte vara passa in.

:::

Inte så konstigt att man ibland mår dåligt.

:::

Förra veckan när SJ hade problem så började jag för första gången tänka i rasistisk bana. Jag började känna mig som andraklassmedborgare.

Vi åkte taxi istället för tåg för tågen kunde inte gå.

I taxin satt 6 svenska och jag.

Jag ringde SJ kundtjänst - fick inte fram så mycket. Fick ingen hjälp.

En annan passagerare som är hel svensk ringde också. Det var STOR skillnad på bemötande från SJ.

Det som var absolut omöjligt när jag ringde kunde helt plötsligt bli möjligt är en som pratar svenska utan brytning ringde.

(En svensk medelåldersdam som satt framför mig hade inte heller köpt biljett för det var helt kaos på stationen - men hon satt helt lugn och cool.

Och hjälp mellan oss utsatta passagerare fanns inte på kartan.

Då drömde jag mig bort till Thailand.

Visst är materiella ting viktiga i Thailand nu på tiden.

Men när det krisar sig... när det verkligen gäller så är jag hundra procent säker på att vi hjälper varandra. Jag är uppväxt med det. Jag vet!

Jag tror inte att vi skulle säga till en ung tjej "nej - du får inte åka med om du inte har pengar att lägga ut för taxi" - när vi redan bestämt att vi 7 kunde dela på taxikostnaden och det fanns en plats kvar för den 8:e som inte har pengar.

Det spelar väl ingen roll för oss. Vi var ändå beredda att dela allt på 7 ändå.

Och när det dyker upp en stackars tjej (/sen kom det ett par killar också) som inte hade pengar som vi andra - så är jag säker på att vi i Thailand i en sån situation skulle säga "Kom med bara. Det gör inget. Vi måste ändå dela det på 7. Vi kommer (förhoppningsvis) ändå att få tillbaka pengarna från SJ".

...

Jag menar inte att svenskar är elaka.

Det är bara att våra kulturer är uppbyggda av många bitar.

Det går inte att ändra bara på den här biten och behålla alla andra bra bitar.

Det kommer i paket.

:::

Men under ljusa tider är det helt underbart att få se, uppleva och lära sig det som Sverige erbjuder. "rättsvisa", rättssäkerhet, skatter som man betalar och service som man får tillbaka, rent och säkert samhälle...osv osv...

:::

Mvh

Magrood

Det du beskriver liknar faktiskt den känsla jag hade när jag bodde i Thailand, utanförskap och aldrig riktigt del av samhället.

T.o.m. i Fru Vax familj som ändå försökte så kände jag ibland att jag inte riktigt var en del, inte alls deras mening men det var så i alla fall.

Tror att den plats man föds på också är där man lättast kan passa in, göra sig förstådd och förstå.

Är en stor uppgift att lyckas att helt och hållet bli en del av sitt nya land, och att sluta längta hem ibland tror jag är omöjligt.

Fan det var en mental pasient som skrev på flera olika Thai forum som kallade sig GLOTTIS eller nått liknande , honom skulle jag gärna vilja träffa i verkligheten, jag är hemma i Khao lak till den 15 oktober om han vill höra av sig

Jag skulle villja se siffran på den mentala statusen hos de faranger som bjuder över Thaitjejjer till Sverige, jag tror siffran överstiger thaitjejjernas siffra över mentala statusen

Jag tror att mycket av problemen kommer att man är helt oförberedd då man kommer. Och det beror på utbildningen i skolan för det enda man vet om världen utanför är inget. Alla med vanlig utb får bara veta att Kungen är allt budda är det man skall dyrka. Världskrig och annat skit som har hänt är inte i skolplanen. Så är man förvånad då första frågan då man kommer in i hemmet laga mat var.

Inne det går ju inte, varför är det så kallt. och sånt som vi tar för givet,

Du måste i en sån situation vara mycket stark eller ha mycket bra stöd för att klara sig för varje sak som du tycker är hur enkel som helst att förstå är ofta för en från Thailand eller liknande helt obegripligt.

Det börjar som nåt smått men blir fel i det långa loppet

som vanligt en egen reflektion tyck vad ni vill en HA DE BÄST Mange

Hej

Jag har inte läst igenom hela tråden.

Men jag tror att det stämmer.

:::

Vi är vana vid stort socialt nätverk.

vi är vana vid att kunna få hjälp från folk runt omkring oss när det behövs.

Vi är vana vid värme, temperaturen som värme från människor.

Vi är vana med mycket sol och ljus.

...

Sen har vi "dåligt samvete" för att vi har det "bättre" än de som är kvar hemma materiellt sett.

Vi har press och förväntan på oss som anses har det "bättre".

Det stora nätverket som vi har haft i hela vår uppväxt kan vara både gott och ont.

Det goda är att vi en gång har fått hjälp på olika sett, materiellt eller mentalt.

Det onda är att när man nu har det "bättre" så är det dags för gentjänst.

Det känns bra i början. Sen kan det bli för mycket ibland.

Det är inte lätt att hitta gränsen.

Sen så verkar många thailändska mammor, bröder har en j-a förmåga att lasta över sitt bekymmer till sin dotter/syster som bor i faranglandet.

Eller så har vi döttrar/systrar extremt bra förmåga att suga i oss allt deras bekymmer.

:::

Man är så ensam här - mentalt.

Senast i morse var det så att jag var tvungen att åka 2 timmars bort med snabbtåg för att jobba.

Så fort jag klev av tåget så ringde dagis och sa att vi måste komma och hämta våra barn - nu på direkten. Det sista sa de inte men jag kunde känna det.

Eftersom jag inte såg hur Linn mådde och hur hon såg ut imorse för jag åkte hemifrån tidigt och, det ligger i pappans ansvar att avgöra barnens tillstånd, bad jag dem ringa pappan direkt. När jag pratade i telefon med honom på morgonen så sa han att de mådde bra och det inte var några problem. Dagis tog emot barnen utan att säga något. Så jag tyckte att de kunde tala direkt med varandra och reda ut det direkt.

Personalen sa att de kunde göra det den här gången. Sen måste vi föräldrarna sköta det själva.

Tackar tackar.

Efter fem minuter ringde de igen och sa att de inte kunde få tag på pappan.

Jag sa att han satt på tåget och det saknades täckning på vissa sträckor.

Men vi (både dagis och jag) skulle försöka igen.

"Hur ska vi göra. Linn får inte vara kvar här. Hon smittar andra barn"...

"Har ni ingen som kan komma och hämta henne nu?"

:::

Då rann tårna "Ni vet ju att min man är ensam i Sverige. Och jag är ensam här. Vi har ingen. Vi har bara varandra."

:::

Han är ju på tåget och kommer att vända så fort vi får tag på honom. Och det dröjer inte länge innan vi skulle få tag på honom.

Det vet jag. För jag har åkt den sträckan tusen gånger. Jag vet att vi kommer att få tag på honom inom kort.

:::

Jag respekterar att vi måste komma och hämta våra barn om de är smittsamma.

Sjuka, tycker jag inte att de är.

Och det där med smittsamma - till och med personalen säger olika.

De var tvungna att kolla upp i någon brochyr för att avgöra saken.

Men nu vet vi det. Och vi lär oss...

Men att de krävde att vi ska skicka dit någon annan bara för att det kanske ta 1-5 minuter att få tag på pappan och 50 minuters tågresan - medan vi alla vet att vi idi*ter inte har några släktingar här.

Vänner - de har också sitt som de måste sköta. De har också barn som de inte vill bli smittade om det är så att våra barn är smittsamma.

Alla föräldrar vill ta hand som sina barn om de är sjuka... Men att kräva att man dyker upp på direkten är för mycket. Och det gjorde mig ledsen och känner mig så ensam och utsatt.

:::

Kulturkrocken.

Att veta var som är rätt vad som är fel.

Att kunde hantera olika situationer rätt enligt det svenska måttet.

Att kunna avgöra när ens barn är sjuk eller smittsam.

Att kunna ta kontakt med folk på ett annorlunda sätt än vad man är van vid.

Att ...

Ibland känns det som om att det är en strid inom en själv.

Vem är jag?

Är jag en thai, eller är jag svensk?

Svensk kommer jag aldrig att bli. Jag kommer aldrig att accepteras/uppfattas som svensk.

Men jag måste bete mig så mycket som en svensk som möjligt för att inte vara passa in.

:::

Inte så konstigt att man ibland mår dåligt.

:::

Förra veckan när SJ hade problem så började jag för första gången tänka i rasistisk bana. Jag började känna mig som andraklassmedborgare.

Vi åkte taxi istället för tåg för tågen kunde inte gå.

I taxin satt 6 svenska och jag.

Jag ringde SJ kundtjänst - fick inte fram så mycket. Fick ingen hjälp.

En annan passagerare som är hel svensk ringde också. Det var STOR skillnad på bemötande från SJ.

Det som var absolut omöjligt när jag ringde kunde helt plötsligt bli möjligt är en som pratar svenska utan brytning ringde.

(En svensk medelåldersdam som satt framför mig hade inte heller köpt biljett för det var helt kaos på stationen - men hon satt helt lugn och cool.

Och hjälp mellan oss utsatta passagerare fanns inte på kartan.

Då drömde jag mig bort till Thailand.

Visst är materiella ting viktiga i Thailand nu på tiden.

Men när det krisar sig... när det verkligen gäller så är jag hundra procent säker på att vi hjälper varandra. Jag är uppväxt med det. Jag vet!

Jag tror inte att vi skulle säga till en ung tjej "nej - du får inte åka med om du inte har pengar att lägga ut för taxi" - när vi redan bestämt att vi 7 kunde dela på taxikostnaden och det fanns en plats kvar för den 8:e som inte har pengar.

Det spelar väl ingen roll för oss. Vi var ändå beredda att dela allt på 7 ändå.

Och när det dyker upp en stackars tjej (/sen kom det ett par killar också) som inte hade pengar som vi andra - så är jag säker på att vi i Thailand i en sån situation skulle säga "Kom med bara. Det gör inget. Vi måste ändå dela det på 7. Vi kommer (förhoppningsvis) ändå att få tillbaka pengarna från SJ".

...

Jag menar inte att svenskar är elaka.

Det är bara att våra kulturer är uppbyggda av många bitar.

Det går inte att ändra bara på den här biten och behålla alla andra bra bitar.

Det kommer i paket.

:::

Men under ljusa tider är det helt underbart att få se, uppleva och lära sig det som Sverige erbjuder. "rättsvisa", rättssäkerhet, skatter som man betalar och service som man får tillbaka, rent och säkert samhälle...osv osv...

:::

Mvh

Magrood

Hej

Tack för denna utmärkta förklaring av dig, själv nuddade jag flera av dina tankar i mina funderingar, men du fick med den rätta känslan med dom rätta formuleringarna, tycker själv att Sverige är både egoitiskt, känslokallt, ensamt, hårt och kyligt jämfört med Thailand, och jag förstår verkligen att livet här kan se sig mentalt, känslomässigt och kulturellt toftigt och att dom som kommer hit kan uppleva det som lite jobbigt.

Och jag har även förståelse för att många falanger kan uppleva lite av det här när dom vistas i Thailand, förstår man inte språket och kulturen, saknar man inhemska vänner och känner sig lite utanför gemenskapen i det Thailändska samhället blir livet kanske lite påfrestande där också, bara att konstant behöva betala mer än andra måste vara lite påfrestande och kryddar man sen detta med krav på svensk punktlighet, kvalitet, uppförande och normer så är väl katastrofen nästan ett faktum i ett samhälle där nästan all planering saknas och mai pen rai råder.

Mvh Isan Lover

Min fru siger Sverige er et dejligt åbent samfund, hvor selv kassedamen i ICA smiler til dig.

Og som thai i Sverige er nærmeste thai nabo ikke langt væk.

Selv thai tempel findes der.

Jag skulle villja se siffran på den mentala statusen hos de faranger som bjuder över Thaitjejjer till Sverige, jag tror siffran överstiger thaitjejjernas siffra över mentala statusen

Vad får dig att tro att faranger som "bjuder över thaidamer till Sverige" skulle ha en taskig mental status.

Är det enligt din mening bara "idi*ter" som "bjuder över thaidamer till Sverige"?

Har du själv "bjudit över någon till Sverige"?

Sådär, 3 snabba frågor såhär på morgonkvisten.

TT

Mycket tragiskt om så är fallet! Tvivlar nog på detta. Skulle nästan var tredje thailändare som bor utomlands ha mentala problem?

Det här ser ut som ett ämne där kvalificerade utlåtanden från både barstolsanalytiker och stenbordsexperter kommer till pass. Själv skulle jag vilja höra ett expertutlåtande från vetenskapsministern. Undrar om inte ljudet från en mängd båtmotorer skulle kunna ha en positiv inverkan på sjukdomsbilden?

Svårt att låta bli och göra politik av allt förstår jag!

Du får nog vänta på det uttalandet.

Jeg har ikke fået rugbrød i snart 5 år,

så jeg bruger beroligende middel for

mine abstinenser.

Det er meget hårdt at bo i Thailand.

Jeg har ikke fået rugbrød i snart 5 år,

så jeg bruger beroligende middel for

mine abstinenser.

Det er meget hårdt at bo i Thailand.

Nogle gange må man vaelge..

Ja vi har det hårdt.