I vårt förhållande så bidrar vi ekonomiskt efter förmåga och eftersom frugan har haft en minst sagt ojämn och mestadels väldigt låg inkomst under våra år tillsammans hitills så är det min lön som betalar det mesta av våra kostnader. Skickar pengar till Thailand gör hon från sina pengar men det är så sällan att jag inte ens minns när det hände sist. Att det blir sällan beror i sin tur på att det inte finns något akut behov där borta, men behövs det stålar av någon bra anledning (t ex syskons studier) så ställer vi förstås upp.
Vad gäller större inköp så brukar vi dela kostnaden någorlunda rättvist. T ex kontantinsatsen på bostadsrätten (100 000 kr) betalade jag 75% av, frugan 25%, bilen i Thailand (50 000 kr) jag 50%, frugan 50%, bil vi planerar byta i Sverige står jag för till 75%, frugan 25% osv. Sedan äger vi förstås allt detta 50/50. Flygbiljetter till Thailand brukar jag stå för mig och barnen, hon betalar sin egen biljett osv.
Vi har separata konton och egna sparpengar eftersom det passar oss bäst. Finns dock ingen milimeterrättvisa utan den som väljer att gå och handla mat eller kläder till barnen betalar. Rättvisan består i att bådas pengar ska räcka till under månaden och båda ska få över pengar att lägga undan för framtida behov. Skulle den ena inte få något över från sin inkomst månad efter månad så får helt enkelt den andra ta en större bit av det ekonomiska ansvaret.
Som tur är så har vi en god familjeekonomi, bra inkomst och låga fasta kostnader vilket förstås underlättar, vore nog värre att komma överens om vi hade haft det svårt att gå runt.
.fast på mitt initiativ, jag vill ha min hustru som sällskap, inte som bidragsgivare.man ä ju lat som fan... 
,,,,
