Aven om Pigge inte riktigt svarar pa fragan sa leder ju hans kommentar till en intressant fragestallning. Det ar ju knappast forsta eller sista gangen ett eller flera barn skiljs fran sin mamma pga att hon flyttar utomlands. Nu ar det val kanske inte sa i detta fallet men i andra sa ar det flytten till den nya karleken/mannen som splittrar. Hur resonerar man som man i detta lage? Kan inte vara en helt enkel situation eller?
Det är heller inte särskilt ovanligt att mamma lämnar sitt eller sina barn hos föräldrarna för att jobba på annan ort. Det är säkert inte förstavalet för en mamma.
Det finns många saker att resonera om men det bör man ha klarat av om hon varit här i ett halvår kan jag tycka och mamman var tveksam till att "rycka upp" dottern från sitt nuvarande liv.
När det är barn med i bilden så ändras också förutsättningarna. Från att ha varit ett nykärt ensamstående par utan några större förpliktelser mot andra än sig själva. Kommer det plötsligt ett barn i fyraårsåldern in i bilden så innebär det att man nu har ett barn att ta hänsyn till med allt vad det innebär med dagis och barnpassning när man vill göra något på tu man hand.
Har man som jag kommit upp lite i ålder så finns det olika saker att tänka på. Det första och för mig självklara alternativet är att ta hit dottern så snabbt som möjligt. I den åldern är omställningen inte särskilt besvärlig om man jämför med äldre barn. De träffar kompisar i samma ålder och de har en förmåga att kommunicera med varandra utan att förstå varandras språk. Sedan tar det inte lång tid innan hon pratar flytande svenska.
Men då måste hon ges den möjligheten. Dagis och lekparker är ett bra sätt. Skulle hon bara spendera tiden med mamman på dagarna så hämmar det istället hennes språkliga utveckling. Problemet för henne skulle istället uppstå om det skulle ta slut efter några år och tjejen vill ta med sig dottern tillbaka till Thailand. Då har dottern redan blivit "försvenskad" och omställningen kommer att bli betydligt svårare för henne.
Samtidigt så frågar jag mig själv hur jag skulle ställa mig till att börja om med allt igen. Jag har redan två barn där den yngste snart blir myndig. Jag har redan skjutsat dem till olika fritidsaktiviteter. Jag har kört dem till fotbollsträningar och matcher. Jag har tränat deras lag i fotboll under flera år och varit på olika cuper runt om i landet. Jag har suttit och genomlidit "konserter" i musikskolan och jag har varit ordningspappa när de haft skoldiscon osv. Jag har packat bilen med barnvagn, gummiflotte, luftmadrasser och tre påsar med leksaker bara för att se sönerna leka med pinnar och kottar de hittade på stranden.
Inget av det skulle jag vilja ha ogjort och jag har trivts bra med det trots att det har tagit massor av tid. I stort sett all fritid. Men vi har gjort det tillsammans och har haft mycket skoj. Men har jag kraften att börja om med det? Har jag viljan? Kan jag tänka mig att göra om allt igen? Även om det gör ont i själen att erkänna det så är man ju inte 25 år längre annat än i sinnet.
Personligen skulle jag inte se hennes dotter som "hennes" dotter utan som vår gemensamma dotter och med största säkerhet skulle jag engagera mig lika mycket i henne som jag gjorde med mina grabbar när de var små. Det blir att kliva upp på läktaren och se på när de spelar innebandy och simmar och vad det nu än är som står på schemat. Även om jag kanske inte blir tränare för något lag så kan jag ju fortfarande tvätta matchkläderna och hjälpa till med annat.
Så jag skulle försöka få hit dottern samtidigt med mamman. För mig är det självklart. Jag tror hon skulle uppskatta det också. Fördelarna med att växa upp i Sverige med de förmåner vi har här ska aldrig underskattas. Det kommer säkert inte att vara enkelt i alla lägen men jag tror att fördelarna väger upp det.
Mvh Welder.
