Mina thailändska äventyr.
Detta får av er läsare ses mer som en inblick i en förvirrad mans röriga dagbok med en distinkt början utan egentligt slut. Jag kommer lägga till och dra ifrån allt eftersom minnen klarnar och annat blir oviktigt, men det vet du ju inte om när du läser detta, vad som är korrigerat och inte. Jag kan inte utlova någon skönlitterär klass på mitt arbete, en del av er har ju anklagat mig för att skriva en aning med hjärtat – träffande och målande, jag ska försöka hålla samma stil för er njutnings skull, men ity jag har huvudet fullt av Thailand, familjen och alla intryck kanske det blir lite staplastapla ibland, vissa delar flyktigt berörda, vissa timmar kanske blir till tre sidor, annars blir detta nog en hel roman.
Svettig vaknade jag upp och begav mig mot jobbet, fredag, sista dagen! Slutade en timme tidigare för att hinna med lite sistaminuteninköp. Åksjuketabletter och ett gäng billiga chokladkakor. Hem duscha stressa och sen hämtade mitt ex mig vid 13.00. Resan till Arlanda gick kinkfritt. Checkade bagaget och kände stressen rinna av mig en aning, jag hade god tid på mig att oroa mig, första gången jag skulle flyga ensam, flög en gång som barn med mamma! Jag kan lova er att jag var hyperhyper, flygrädd som fasen, men några piller ur en burk lugnande, inköpt av en skum snubbe i en ännu skummare gränd i min hemstad, höll mina nerver innanför skinnet en stund ivf. Ok. Allt klart för avresa. Dryga två timmar att fördriva på Arlanda. Magen knorrade oroligt, skulle jag våga äta, eller ja, jag tvingade mig mot Mc Donalds. Jag vet att när jag åker båt så blir jag värre åksjuk om jag är tom i magen än tvärtom. Ställde mig i en kö och skulle precis hala fram kortet och tada! Inget flukin kort! Men hallå! Hur i alla glödheta och svavelosande? Hade jag i mitt speedade tillstånd glömt kortet hemma? Ja, tamme, hade jag inte gjort det… Nu var goda dyra. Som tur var hade jag en aning kontanter och kunde få mig lite till livs. Min blivande bättre hälft på plats i Siam hade dock redan ett svenskt uttagskort i mitt namn så någon panik förelåg inte direkt, men lite extra svett bröt nog fram i pannan.
Jag besparar er ingående flygbeskrivningar då jag tror att de flesta av er flugit åtm en gång. Men piller till trots så rann det allt en och annan tår när jag lyfte från Arlanda, hu och hu och hu. Min rutt gick Arn-Frankfurt-Abu Dhabi-Bkk.
På plats i ett ljummet Bkk 18h senare, lördag 18.15 lokal tid. Lokaliserade mig, var är jag och vart ska jag. Hade pratat med en kompis och han sa att det fanns fyra stora utgångar, den första mot ett parkeringshus. Jag och frugan to be hade gjort upp om att vi för enkelhetens skull skulle ses vid den utifrån sett allra vänstraste utgången. Jag fyllde i min lapp om avsikter och hur länge, plåtades och sen var jag välkommen till Thailand. Letade mig genom en två tre och fyra utgångar men ingen blivande fru Kalas. Däremot blev jag erbjuden” umgänge” av en gravid tjej som oavbrutet pratade i mobilen, en kvinna skulle ”hjälpa” mig med något, dussintals andra skulle förse mig med taxi/hotell och tusen andra ting. Efter att ha försökt ringa några gånger och svettigt orolig vandrat fram och åter i ankomsthallen nervöst letande efter henne vid alla utgångar så fann jag henne i en inhängnad tillsammans med en hel hop andra förväntansfullt väntande kvinnor, alla letande efter sin falang. Stora leenden och några snabba pussar senare så gick jag den korta biten till ”uthämtningen av väntande thaikvinnor”. Kramkalas, pussar och hej hej hej! Underbart att efter sex månader äntligen få krama om denna lilla härliga kvinna. Kom nog någon tår med. Hon bubblade på som om inga bekymmer i världen fanns att uppbringa, jag var dock alldeles för ressjuk för något djupare än taxi, hotell och öl. Kanske något mer att äta, hade fått typ tre frukostar på planen. När vi i en taxi susade fram i Bankokaftonen förklarade jag för henne att jag fortfarande var typ 10000m upp i en Boeing 777 och behövde landa mentalt, slappna av och komma i mental fas. Vi kom fram till hotellet, ett litet halvloppigt hotell med ambitioner. Chaleena. Min blivande bättre hälft hade arbetat där tidigare och fixade rum med rabatt, jag tror vi betalade 650B/natt med frukost. I Allra högsta grad överkomligt då jag googlat och sett att någorlunda vettig standard startade vid runt 800. Incheckning, inspektion, operation luftkonditionering! Bkk är hett och kladdigt. Jag installerade mig en aning, öppnade väskan och tog ut snuset och lade i kylen, sen var jag hemma!
Vi gick sen till närmaste 7-11 och ATM, köpte öl, något litet att äta och tog ut 20.000B inför Äventyret! Duscha, öla och sen somnade jag som en klubbad vattenbuffel överkörd av en gammal man med en thaitraktor.
Söndagen gick åt till att träffa hennes mamma och dotter som passat på att följa med till storstan för att få en sneak prewiev av herr Falang. Vi sov rätt länge och ägnade en stund åt att ostört prata igenom händelseförloppet. Sen dök svärmor och dottern upp! Hej och sawadikapp och ojsan. Så stor falang är, och så liten jag, lilla dottern är, och så förlägen man kan bli, generad osv. Jag plockade fram mina gåvor/mutor till dotter och svärmor och efter 20 minuter så vågade dottern sig så nära att hon vågade känna på mina blonda hårstrån på armarna och förundras 
Vi pratade en stund och sen begav vi oss ut i Bangkok, eller Krung Tep, som vi thaiare säger en taxiresa till närmaste Big C och KFC, dottern hade fått bestämma. När vi lämnade Big C vid 15snåret och klev ut i ett osande soligt Krung Tep så kände jag, att nu, nu är jag i Bangkok, alla sinnen närvarande! Det tog nästan ett dygn att landa mentalt. Och en stor glädje infann sig, jag är flukin i flukin Bangkok och ska flukin gifta mig med min flukin härliga kvinna. Jag ska föräras med en livskamrat! Detta slog mig på trappan ner från Big C, med oväntad kraft. Jag stannade upp bland alla myllrande människor och tittade upp mot en semiblå sky och hade jag hetat Ronja hade det varit läge för något liknande ett vårskrik. Jag var typ bekymmersfritt lycklig!
Här ska jag skjuta in en svensk planerande mans syn på det hela, INNAN. Vi skulle som sagt ingå äktenskap. Informationen på ambassadens hemsida beskrev tydligt alla mått och steg, äktenskapscertifikat från Sverige skulle legaliseras på Ministry of Foreign Affairs, konsun, sen kunde vi gifta oss på amphur, sen skulle äktenskapet registreras, sen ballaboomballabing, gifta! Alltså, plan enligt mig: Måndag, ambassaden, få papper, lämna in för översättning och vips, hela eftermiddagen ledigt för sight seeing. Tisdag hämta papper och få legaliserade på konsun, amphur för äktenskap och en skön slapp eftermiddag. Onsdag legalisering av äktenskap och sen boom! Klarrt å bettallt!
Detta hemma på kammaren i Svedala…
Verkligheten visade sig vara en helt annan thaihistoria. Taxi taxi taxi taxi taxi… I all evinnerlighet. Kö kö kö. Resan till ambassaden tog väl nästan en timme i morgonrusningen, papper lämnades synades och ficks tillbaka och skulle lämnas in för översättning. Så långt gick allt enligt mina planer. På översättningsbyrån i ambassadhuset fick vi dock beskedet att nej nej nej, dessa papper ska översättas på konsun. Taxi mot konsun, chaffisen körde fel och släppte av oss på fel ”konsun” men efter en hetsig thaidebatt och en taxiresa ytterligare så var vi dock vid rätt konsun. Fruämnet klev in och fick tag i en finnig kille som såg ut att ha försovit sig, spretigt hår och trasiga jeans, som visade sig besitta kunskap och rätt att översätta papper. Efter en stunds fikande, jag fikade de pratade, så bytte papper händer och hon drog iväg mig till en vänthall, obetydligt mindre än en hockeyrink en trappa upp och pekade en halvtimme fram i tiden.
Jag hade någonstans här bestämt mig för att helt ge upp mina svenska planer om sightseeing, shopping osv. Eftersom jag glömt kortet hemma så fick hon sköta det ekonomiska, nu fick hon även sköta allt det tekniska. Jag gav upp och överlät all vidare planering åt henne. Jag undrade dock en hel del utmed vägen:lol: En sak med min fru är att hon verkligen går in för det hon gör. Ska det städas då STÄDAS det. Ska det fixas så FIXAS det. Punkt. Enda nackdelen, såhär långt, är att hon liksom går upp i det helt och hållet, svår att nå, typ. Så när jag ville småprata väder och vind snäste hon nästan. Och innan jag fattat att det var hennes fighting face höll jag på att bli riktigt irriterad. Men efter att ha tillbringat den timmen vi fick vänta på översättningen till att reda ut vad och varför så lugnade det sig. Jag förstod att hon verkligen gick in i situationen. Känner igen mig själv då även jag kan gå upp i saker och irriteras av störande moment.
Nu kom killen tillbaka med våra papper, hon kollade och hittade genast fel. Tillbaka till väntsalen och ytterligare väntan. Detta upprepades några ggr till innan hon var nöjd och vi gick ytterligare en trappa upp till en ny väntsal. Fullsmockad! Efter lite kacklande hit och dit fick jag ett papper att fylla i. Jag såg en rad med glasförsedda kassor samt en dubbelkassa typ och tänkte, detta är en kakbit! Fyllde i pappret och förberedde mig på snabb expediering. Men nej, här skulle en dam komma och kolla mina papper, sätta en kråka och sen gå till kassan, prata, återvända och prata vidare med oss. Sen fick jag mina papper, jippi, stämpel tänkte jag, men nej, gå till kassa, få lapp och sätta sig i kö! Ok, vi satte oss och efter 10 minuter fick frun syn på en dörr och läste på den, aha, dit skulle vi visst. In i ett rum med 15-20 pers avsett för kanske 5-6 pers. Vänta svettas och vänta igen. Två personer jobbade. Vår tur. En kvinna ögnade igenom mina papper, satte en kråka och vi fick tillbaka papper. Jippi!? Nej, åter till kassakö. Nu fick vi en nummerlapp till de glasförsedda kassorna. Hmmmm, jo, bara fyra nummer till vår tur! Stämpel, klart! In my head… Nu skulle papper lämnas in, synas igen och det skulle betalas. Igen. Tillbaka till väntandet. Ingen stämpel. Väääänta. Hon ropades upp och gick till glaskassa 4. Tillbaka och vänta. Vänta. Sen ropades jag upp och begav mig till glaskassa 5, tätt följd av min lokala guide och vi fick information om att något inte stämde. Ringa till översättarkillen och prata. Han kom släntrande efter 10 minuter och frun redogjorde för honom. Vänta. Killen pratade med glaskassorna och efter en liten väntan ropades jag upp igen och jag fick äntligen rätt papper med rätt stämpel! Summa summarium, 5.5h på konsun. Plättlätt! Nu återstår ju bara resten, äktenskap på amphur och en snabbis till konsun igen.
Tillbaka till hotellet runt 18tiden, bara tio timmar efter att vi lämnat det. Helt slut. Taxi, väntan, värme. Somnade klubbad vid 21.
Tisdag upp 06.00 för fix inför amphur. Taxi. Amphur 07.45. Öppnade 08.00. Inga problem. Mai bpen rai Tog nummerlapp och blev raskt invisade till ett mindre sidokontor. Prataprataprata. Ja… Någonstans hade jag väl det i bakhuvudet, vittnen. 2. Hejsan!!! Nu fick blivande fru Kalas ringa runt i bekantskapskretsen. Fick tag i en kvinna, Natti på Sabaidee Tour, som hjälpt henne tidigare när hon ansökte om turistvisa. Nu visade det sig att Natti på Sabaidee anställt en medhjälperska, Nitnoi, som pratar snudd på perfekt engelska, vilket underlättade enormt för mig då hon kunde redogöra för skeendet. Jo, de anlände till amphur en aning sömndruckna men där ivf. Ok, nästa steg, äktenskap! Jo, igen, tjena! Nu visade det sig att hennes skilsmässopapper var korrekta men inte registrerade i hennes hemamphur. Hon har varit skiljd i över två år, men tydligen hade något/några papper inte uppdaterats efter ordning. Det som sen följer är ren och skär thaibyråkrati, helt i klass med konsun. Jag förkortar det hela en aning. När alla papper var i ordning skulle vi ju då få vårt äktenskapscertifikat utskrivet. Enkel kaka! Men neh… Två bekymmer. Bekymmer 1: Jag är född i Tyska församlingen i Stockholm, i mitt pass står det ”Place of birth: Tyska förs.” vad är då en församling? Försök förklara det på engelska och få det översatt till thai så att damerna på amphur förstår det! Lång historia kortad så sa jag att i Sverige så föds man i en församling då kyrkan i alla tider skött folkbokföringen. Och vad är en församling? Ehhh. Efter en lång stunds förklaring så nämnde jag att jag föddes i Stockholm, i Tyska församlingen och jag vet inte vilken kommun. Men då sken damerna upp, aha, Stockholm! Det tar vi, Stockholm får det bli! Bekymmer 2: Jag har två förnamn, Stig och Åke, och heter/kallas för Åke. Inga problem!? Jo, översättaren hade hastigt och lustigt döpt om mig till Stig! Förvirring och förklaringar. Men om du heter Stig Åke heter du väl Stig?!? Det står ju först! Ja, så typ gick det. Och att försöka förklara att jag heter Åke, punkt, det lät sig inte göras, i alla papper står ju Stig Åke, Alltså Stig. Att jag försökte förklara att i Sverige så skriver vi typ Stig, ÅKE, eller stryker under tilltalsnamnet gick inte hem. Men efter diverse förklaringar och försäkringar om att jag inte hade något emot att det stod Stig på äktenskapsintyget, och att jag i vidare kontakt med thailändska myndigheter för all framtid heter STIG, så fick vi äntligen gå in till äktenskapsförättaren! Här ska tusans jumlar giftas!
Härifrån är allt nedförsbacke. En man kollade papper, satte signaturer hit och dit, vi fick certifikat och kort togs.
Detta lilla enkla, att ingå äktenskap, tog bara 8 timmar! Men visst, strul med hennes papper en massa samtal med hennes hemamphur och namnstrulet tog ju extra tid, men ändå!
Onsdag. Efter en snabb sväng tillbaka till amphur för att hämta ett glömt papper eller två så skulle vi tillbaka till konsun och legalisera äktenskapsintyg/certifikat. Taxi, ovanligt va? Nu var vi där i god tid, fick tag på en annan kille som översatte och bad oss komma tillbaka efter 13.00, då skulle allt vara klart. Vi tog en promenad längs solstekt trottoar mot ett närbeläget Big C, mat och shorts. Nyblivna fru Kalas kryssade mellan skuggorna och jag gick som fetefalang mitt i solen. När vi skulle tillbaka ville hon inte gå i solen utan önskade taxi. En 10minuters gångväg? Nej, nu, det var DU som ville att vi skulle gå sade jag och motade ut henne i solen, elak som jag är!
Jag var ju redan genomdränkt av svett så mig kvittade en stunds gående ytterligare.
Det som sen sker är ett under? Inget krånglar! Vi träffar killen, får papper, står i kö, går in lilla rummet, någon kollar papper och sen får vi våra papper, liten kö, vänta kort tid, uppropad, betala och KLART! Officiellt gifta i Thailand! Woooooooaaaaaaaaaa! Nu finns Fru Kalas! Fru Kalas!
Nästa del av mitt äventyr kommer att inbegripa visumfixemål, en resa från helvetet, eller hur man åldras maximalt på minimal tid, ett kärt återseende och falang goes to farm!
