Kalas goes east!

En rolig iakttagelse, en vattenmojäng gav dricksvatten, och tre färgglada plastkoppar fanns där. Hmm, undrade falang och iakttog. Men, inte? Nog? Kan det vara så? Jo, tamme, så är det, alla använder SAMMA koppar till vattendrickandet. Man sköljer bara av den lite och sen är det fritt fram för alla tusen miljoner bacillusker att glatt och villigt sprida sig från mun till mun... Hujedamig och amen och andra ramsor. Inte undra på att folk blir sjuka. Bacillskräckig falang fyllde dock bara på sin vattenflaska utan att vidröra alltför mycket mer än kranen

Summan av allt är konstant. Medans vi får massor av baciller när vi hälsar på varandra, så ligger Thailändarna på minus eftersom de hälsar med "wai". För att kompensera detta tar Thailändarna till andra tricks, för att få sin beskärda del!

Har du någon stragedi för återresan från byn?

Så var det dags igen då för lite betraktelser...

Jo, jag vaknade efter två timmar eller så, klockan var något efter 13. Någon vänlig själ hade ställt en fläkt framför mig och det var nog tur, jag var genomsvettig ändå! Ett stillsamt hallå kungjorde att huset var tomt, ingen hemma. Jag reste mig och började gå husesyn. Stor kåk, kanske 200kvm i två våningar, kaklat golv, målade väggar, någon form av vit/rosa plattor i taket med blomma och ramar. Jag gick runt och svettades som en gris, var är ac:n? En toalett av västerländsk standard med vanlig toa och dusch, en thaitoa, utekök under tak och stort kök med bord för 6-8 pers. I ett hörn i köket stod en blå plastback som förde oljud. Jag kikade ner och fick syn på mammans gräshoppsfarm. I det ögonblicket klev mamman in från uteköket, tyst som en skugga och all thailändska var som bortblåst! Jag stammade väl fram ett sawadikapp, typ, och tystnaden lägrade sig igen, bara syrsorna spelade obekymrat på. Jag gick upp för trappan till övervåningen och möttes av skåp skåp skåp! Stod säkert 6-7 stora skåp där. Proppfulla med kläder, tyger, kuddar, täcken, prylar. Och alla låsta! Eller hade ivf nyckelhål, väluppfostrad som jag är öppnade jag ju inga Tre av dem hade glasdörrar så man såg innehållet. Dessutom stod det några stora plastbackar fyllda med diverse, plastsäckar fyllda med än mer. I ena änden av övervåningen tronade en dubbelsäng inbjudande. Jag hörde en mc komma och gick ner, frugan hade handlat! Nu värmdes mat sen tidigare och jag serverades. Vi satte oss alla ner vid köksbordet och försökte prata. Mammans telefon ringer och hon pratar, men jag noterar det knappt. Plötsligt ger hon mig luren. Va?! Jag tar häpen luren, vem ringer till mamman och vill prata med mig? Jo, det visar sig vara den lokala prästen! Han frågar på knagglig engelska om jag är kristen. Ehhh, kristen? Jag är ju född i ett kristet land. Tror du på Jesus? Ehhh, igen... Går du till kyrkan? Njaäe... När jag hämtat mig och plockat upp alla koncept som tappats så förklarade jag att jag både var döpt och konfirmerad. Detta fick prästen att skrocka förtjust och tacka för sig efter att han fått mig att säga att jag skulle gå till kyrkan!

Här ska skjutas in att jag tidigare frågat fru Kalas om hennes tro. Om hon trodde på Buddha. Jag hade ju noterat och andra påpekat att hon inte gjorde någon bönehörna när vi bodde ihop. Någon menade att hon var ”skum” eftersom ”alla” thaitjejer är superreligiösa och ber till Buddha varje dag typ. Att hon inte hade buddhastaty och rökelse var ”skumt”. Så jag frågade och hon svarade att hon inte trodde på Buddha. Och jag tänkte, ja, hon är ju inte helt mainstream thai, så hon kanske är som jag, lite ateistisk och tänkte inte mer på det.

Efter samtalet med prästen och maten drack jag en kopp kaffe för att vakna till. Jag mindes att jag när jag kom, innan jag somnade, gick på toan och i ett onoterat men ändå tydligen noterat ögonkast hade noterat en jultomte i trappan upp. En jultomte?! Tänkte jag då, men lade ingen större vikt vid det. Men nu var jag så vaken att jag kunde plussa lite För inte firar väl buddhister jul? Jag satt och kukulerade ett tag och sen kände jag ett behov av samtal med frun. Vi gick upp och jag började fråga. Varför har du inget sagt? Inte för att det betyder något direkt, men ändå, vi är gifta nu, och du håller inne med en sån här ”stor” sak. Jag fick uppfattningen av att hon inte brydde sig, det var väl ingen stor sak för henne. Jag eldade upp mig en aning och sa att detta kunde ju ha blivit problem. Vad för gren av kristendomen tillhör ni? Jo, vi är protestanter. Ok, då är vi av samma skrot och korn då! Så långt... Men sen sa jag att om jag varit katolik och du protestant hade det kunnat bli problem, eller jude, eller eller eller. Katoliker och protestanter har ju legat i luven på varandra ända sen Luthers tid.

Efter att hon tittat mig djupt i mina ögon och på något sätt manipulerat mig så fick det hela bero. Ingen större skada skedd, men det väckte ju frågor, vad mer döljer hon? Jag kände mig en aning billig där och då, jag gifte mig med en kvinna jag inte vet så mycket om. Tänk vilket spännande liv vissa väljer att leva!!!

Resten av lördagen ägnades åt att försöka övertyga henne om att jag inte alls vill åka bakpå hennes moppe nej nej nej! Finns det ingen taxi? Nej, det finns ju ingen taxi på landsbygden. Hennes syster och systersöner dök upp frampå förkvällen. Den äldsta, kanske 16 år började fixa med en thaitraktor som stod under risboden. Jo, vi skulle ju till farmen på måndagen och falang skulle odla ris, men problemet var ju att det var typ 5km till farmen och jag vägrade åka moppe! Så systersonen fixade en släpa till traktorn och voila, falangtaxi!

Söndagen gjorde vi egentligen ingenting, jag återhämtade mig från resan och min religiösa upplevelse. Jag hade vilat på övervåningen. Skulle precis gå ner och duscha när jag stötte ihop med hennes pappa vid trappan. Ulk! Hur wai:ar jag nu då och vad säger jag? Allt bara försvann igen, god natt all thailändska! Jag wai:ade ivf nästan ända ner till golvet för att vara säker på att jag var respektfull nog. Han hälsade tillbaka. Han hade duschat och skulle hämta rena kläder.

Han bor på farmen i veckorna, men på söndagar tar han ledigt för familjemiddag och kyrkan.

Ingenting gick ju enligt mina planer. Jag hade ju hoppats på att frun skulle vara med och presentera, inte fåordig falang ensam. Men det gick bra. Han fick en flaska whisky och sen var vi buddies!

Söndagen gick, och fru Kalas gjorde ingen ansträngning att byta till finkläder eller så. Mamman och pappan gick iväg till kyrkan och vi tittade på tv. Jag tror inte att hennes tro är så djup eller allvarlig, som ”tur” är. Jag har inte sett eller hört henne be. Iofs inget större bekymmer om hon varit djupt religiös på något sätt, men visst hade det kanske kunnat skapa småirritationer om hon nu fått för sig att omvända mig eller så...

På måndagsmorgonen bromsade systersonen in på gården med en gammal toyotapickis. Flaket fullt med halm, koblaja och annat illaluktande. Men en bil! Vi packade ihop oss och det var avfärd mot farmen! Här skulle odlas ris!

Efter en lugn färd mellan alla potthål så var vi framme. Pappans ”skjul” på ben. Ett kohus och lite små förrådsbyggnader. Blev guidad, där odlar jag grönsaker, där kolar jag, här växer mango/papaya. Här är dammar fulla av fisk. Här är mina risfält, här odlar JAG gummi/mango/banan/papaya. Ett litet uthus utan väggar stod åt ena kanten. Lustigt tänkte jag, vad används det till? Vilar man där?

Efter turen var det dags att trava ner till det lilla huset. Det visade sig att det var ett vilorum. Mattor breddes ut och dottern klättrade in. Vi började skruda oss inför min risodlarpremiär! Jag hade långärmat och joggingbyxor, stödstrumpor upp till knäna och stiltjusig thaihatt. Frugan klädde sig som om hon skulle råna Siam Commercial. Med piffig rånarluva, svarta handskar, långbyxor och säkert tre tröjor var hon klädd. Jag tittade på henne och undrade om hon frös. No no, no colour black! Livrädd för att bli solbränd! Hå och hej.

Nu travade vi iväg mot en bassäng där mamman och systern redan var i full gång med odlandet. Jag studerade ett tag och tänkte att det där är väl en kakbit! Blev indtruerad om att ta en bunt risplantor, plocka 3-4st, jämna till och se till att rötterna var lösa, sen skulle man forma handen till en droppe typ och grosa ner paketet i lerdyn. Enkelt! Jo, toretiskt. Men bara att sära och få 3-4 plantor var ”svårt”, ivf om man skulle ha tempo. Och sen ner med plantorna i lerdyn. Helst skulle ju de stå tillsammans också. I flertalet fall blev det motsatt, mina plantor spred sig som när man släpper pinnarna i plockepinn! Bara att börja om! Och solen sken och inga fåglar kvittrade. Jag gav upp efter kanske 30 minuter. Gick till lillhuset och drack vatten. Det visade sig att lillhusets huvudsakliga uppgift var att härbärgera barn. Slippa vara ute i solen. Dottern började genast prata med mig, och jag svarade. Inte för att jag förstod något, men jag nickade och kappade och öh öh öh. Papa gin naam? Ja, papa gin naam makk maak. Jag sträckte ut mig i lillhuset. Efter en stunds vila var det dags igen, på'att igen! Nu gick det betydligt bättre. De hade bytt bassäng och lerdyn kändes ”trevligare” mer lättodlad, för plockepinnet upphörde nästan helt. Däremot fick jag en uppsträckning av frugan, inte plantera så tätt eller långt ifrån, runt 20cm mellan. Lydigt gjorde jag som jag blev kommenderad! Ja, jag kan faktiskt ta order från en kvinna. Till lunch skulle vi upp i pappans ”skjul”. Jag studerade byggnaden och kom fram till att nej, den är nog inte byggd för 120kg falang. Efter envist tjatande så vågade jag mig ivf upp. Hela familjen åt lunch, ris och räkor med färska grönsaker från farmen till. Sen skulle det vilas middag, värsta värmen skulle visst lägga sig, och det gjorde vi med i lillhuset. Eftermiddagen ägnades åt samma sak, odla ris en stund, vila, odla ris vila. Någonstans utmed vägen infann sig en ödmjukhet. Ödmjukhet inför alla män och kvinnor i hela världen som odlar ris. Maken till slitgöra får man leta efter. Monotont, ryggknäckande. Jag tog av mig min hatt, mitt i en risbassäng och wai:ade damerna djupt och sa att jag hyser full respekt för er och ert hårda arbete med riset.

Jag klev ner i en ny bassäng. Det flöt döda maskar på ytan. Jag planterade lite och i ett hörn speedade en spindel runt, stor som en femkrona, grå med röda ränder. Helt plötsligt dök den ner i lervällingen. Ok, tänkte jag, man kanske skulle ha handskar, kanske en bitglad art!? Jag ropade på frugan och hon kom och förklarade att det inte var maskar utan små risormar typ, som blir dödade när man plöjer. Ormar, spindlar, nej, nu fick falang nog och lämnade det ljumna vattnet och odlingen åt sitt öde. Jag hade ivf visat att jag både kunde och ville hjälpa till. Visst, planterade jag en så hann de andra damerna plantera 5-6 eller fler. Och jag hade nog vågat mig tillbaka om jag inte fått skavsår på vänster underarm, hade hängt på benet för att skona ryggen. Nu gick jag till hennes blivande skog, hon har planterat träd på en större del av sin mark för att minimera arbetsinsatsen. När hon kommer till Sverige behöver hon ju inte så mycket ris, mer än vad dottern äter. Så på kanske två hektar så hade hon plöjt upp och planterat träd enligt ovan. Vid den guidade turen visade hon att det låg sten här och var, och att hon och mamman hade rensat. Jag tänkte att det är väl lagom göra för stora starka karln, bära sten. Så så fick det bli. Resten av dagen lunkade jag i lagom takt runt och plockade sten.

Jag var ganska så slak när vi åkte hemåt. Inte för att det varit så fysiskt kanske, jag hade ju vilat en hel del, kanske odlat ris tre timmar in alles, och burit sten en timme eller så. Men ansträngningen i kombination med sol och värme gjorde att jag var en snäll pojke och somnade ovaggad.

På tisdagen dök hennes lillebror upp med en någorlunda ny pickis. Fru Kalas hade ordnat med privatchaufför! Vi skulle turista och ut på sightseeing. Kul! Iväg mot okända mål. Men efter att ha setat i bilen i typ 3 timmar avtog både min och familjens glädje något. Vi var hungriga och vi skulle till en bank. Vi passerade flera ATM och jag undrade varför vi inte stannade. Men hon snäste av mig och kunde inte förklara att hon ville gå till ett bankkontor och prata. Därför blev stämningen en aning dämpad då hon höjde rösten och gick på. Tillslut så time-outade jag och sa att det där håller inte, höja rösten är inte befogat, inte förstår jag bättre för det. Byt taktik och försök förklara. Till och med hennes bror ”läxade” upp henne. Jag kan förstå att hon blir frustrerad när hon inte kan säga det hon vill, men jag har sagt att ta ett ord i taget, inte hela meningar på thaisvengelska. Använd våra böcker, onödigt att bli tjuriga över missförstånd, vilket det hela blev.

Jaja, tillslut hittade vi ett bankkontor, fick ut pengar och hittade en restaurang med magnifik utsikt över Mekongfloden, Laos och Friendshipbridge i fjärran. Här skulle ätas! Tur man har tolk med sig för menyn var bara på thai. Jag fick peka på bilder och komma med önskemål. En iskall Chang var dock först i tur! Sen började det hagla in mat i långa banor med en lokal fisk som höjdpunkt. Någon mekongfisk, vet inte namnet men den var supergod. Papaya pokkpokk, stekt ris, nudlar, kycklingwok, stekta fläskbitar, grönsakswok och pommes med friterad kyckling. Skulle vi äta ihjäl oss tyckte hon? Men jag tror att det var precis vad vi behövde då, en stadig lunch. Och ja, maten smakar förträffligt när man har Mekongfloden som bordsgranne

Jaha, detta blev ju en aning längre än jag tänkt så vattenfallet får vänta till nästa gång.

Cliffhanger:

Var är vattenfallet? Varför måste jag ha tröja på mig? Tvingar du mig att sitta skiter vi i det här!

Härlig berättelse!! Längtar tillbaka till risfälten igen.

J.ag

Inga dåliga berättelser.

Ber att få gratulera till er båda! De största lyckönskningar!

Skoj att du tar dig tid att dela med dig av din tillvaro där borta, hon har inga synpunkter på att du ägnar en del tid åt skrivande?

Jag misstänker att du kommer övervinna dina rädslor om du stannar borta riktigt länge (jag lovar att inte berätta om de bussolyckor jag varit med om i Thailand...)

du kommer nog till ett stadium där man inte längre orkar oroa sig, blir lite likgiltig till det så att säga. Eller är det kanske så att man tror att Buddha ser till en.who knows?

Vi tar en kortis idag och samlar ihop oss inför hennes intervju i morgon!

Jag kan ju komma med lite blandade synintryck så långt in i berättelsen.

Bangkok stinker! Fy attans så illa det kan lukta där ibland! Och hundar som lever och skiter överallt gör ju inte lukten angenämare! Vi bodde som sagt på Chaleena hotell som ligger precis vid en stinkande kanal. Så när man nynyschad och luktande blomma korsade bron över för att kanske ta en taxi åt andra hållet så kom det osande dunster från vattnet. Sen att luftfuktigheten och värmen gör att man befinner sig i en stinkande ångbastu emellanåt gör ju inte saken bättre. Jag har försökt förnimma "doften" och bestämma hur i hela friden man ska kunna definiera den begripligt för folk som aldrig varit där, men det låter nog sig inte göras, det luktar nog bara Bangkok!? Lite ruttet gräs med hundskit och billigt soprum? Sen kan man gå tre steg och helt plötsligt fylls luften av matlagning, blommor eller dieselångor. Jag har även skissat på en topp och botten 5. Bangkok kommer med på både topp och bottenslistorna. Bangkok är helt enkelt en suverän stad att upptäcka. Visst, många trista motorvägar, men även massa små skumma bakgator! Tur man hade lokalguide med sig För hon tog mig till en hel del marknader och annat som inte många turistfalanger kommer till. När man gått och tittat på thaikläder flera timmar och inte sett en enda elefanttröja eller alldeles för mycket kopiekläder så vet man att man är i Krung Tep, inte Bangkok Och runt hotellet såg man sällan några utlänningar. Vi kunde gå de knappa två kilometerna till Big C utan att stöta på någon. Vi var på en fiskmarknad av det större slaget med allt från yttepytteräkor till stora humrar i tankar, död fisk levande fisk torkad fisk. Kanske en och annan torsk till och med? Ja, Krung Tep tog mig till sig och jag gjorde samma sak med Krung Tep. Nästa resa stannar vi längre tid, som turister, och upptäcker mer.

Hemma i byn så var det aldrig tyst. Första natten hade jag svårt att somna, det skälldes, tuppar/höns tjafsade, katter jamade, fläktar som surrade och det eviga bakgrundsljudet av kväkande grodor. Ett par välplacerade öronproppar räddade dock några timmars sömn. Klockan sex på söndagmorgonen drog någon igång med högljudd glättig thaipop, det ropades och tjoades! Vad i hela glödheta? Sover inte folk? Sickna grannar... Men vid förhörande om vad så kom förklaringen att det var typ försäljare och att det var någon form av val på gång? Jag fick aldrig riktig klarhet i det hela, men i byn pågick en oanad kommers på mornarna. Likt glassbilar åkte diverse fordon runt och ropade ut sina varor. Men mer morgonmusik på högsta volym slapp vi

Och nu, läs inte mer om ni inte vill få er bild av mig som hypermacho krossad.

På söndagskvällen åt vi familjemiddag. Det kom inhaltande en liten ynklig ursäkt till katt, beigebrun, jättefint mönstrad. Tydligen helt otröstligt uthungrad. Den jamade hjärtskärande och jag, som är kattälskare av största måttet i serien, funderade på vad som skulle ske. Det lilla livet jamade och jamade och strök sig mot oss i hopp om mat. Där någonstans brast det, som det gör nu, när jag skriver om det, jag ursäktade mig och rusade upp på övervåningen. Storgråtande.

(Jag har haft katt i princip hela livet med några undantagsår, kanske 10 eller så. Sista katten jag hade fick bo med mig, eller valde mig, i 12 år. Det var med tungt hjärta jag gav bort honom till en vänlig själ på landet där han numera huserar. Jag flyttade från markplan, där han fritt kunde komma och gå, till en 1:a utan balkong, och han trivdes nog inte så där allra värst. Så jag valde hans bästa framför mitt eget. Men fy f***n så tomt och ensamt det blev, ingen purrboll på natten, ingen som krävde mat och uppmärksamhet när man kom hem eller tiggde räkor. Ja, tomt sa Bill, jaa, tomt sa Bull)

Så jag satte mig på sängen och med blödande hjärta grät jag en stund över den lilla kattens öde, och önskade att jag kunde ta med den hem, mata, kela, mysa. En stackars halt thaikatt... Jag lugnade mig och gick åter ner till familjen som tittade på mig fundersamt, vad hände? Med frugans hjälp lyckades jag dock förklara att jag är en stor kattvän och har svårt att se katter lida. Att jag "älskar" katter. Det visade sig att även familjen tycker om katter, men av andra anledningar kanske, mer som musfångare i risförråden?! Nåja, pappan tog lite fisk, ris och sås och blandade ihop och serverade katten. Min bättre hälft upplyste mig om att familjen faktiskt brukade ge den mat.

Katten stannade hos oss några dagar och jag lärde mig att den bara är en katt i världen, egentligen inte "synd" om den då den valde att lämna oss för någon annan en dag. Men visst var det trevligt att ha en katt att gosa lite med. Jag tycker att en sovande katt på en soffa är hemtrevligt.

Jag hörde den jama i bakgrunden när jag pratade med frun för ett par dagar sen, och bad henne ge den lite extra från mig. Skönt att höra att den levde, jag var lite "orolig", när den bara försvann.

En morgon gick jag upp tillsammans med henne. Hon brukar gå upp vid 6snåret och påbörja dagens sysslor. Det ska sopas upp alla myror, kryp och damm som samlats under natten, det ska torkas golv, lagas mat och fixas. När jag insett att jag inte behövdes så tog jag kameran och tog mig en morgonrunda i grannskapet. Kände att jag behövde titta mig omkring lite och ta lite bilder på hus och grönska. Jag hann dock inte så långt, efter några hundra meter på vår lilla sidogata stod ett par damer och samtalade, den ena hängande på en moppe. Det tittade på mig och jag nickade vänligt och de log lite skevt. Jaja... Gick vidare och tog kort på frugans brors hus, nybyggt på styltor. Plåtade en fin blomma och några gatubilder. Hör en moppe bakom mig och "Go, falang, go to Pattaya"! Det var damerna från tidigare som ovälkomnade mig till byn. Där och då kände jag mig verkligen malplacerad, halvfet blek (eller mer kanske röd?) falang i en helt okänd by i det inre av Sakon Nakhon. Jag greps nog av lite panik efter det. Jag hade känt mig välkommen tidigare, vi hade gått runt och hälsat, hon hade visat byn och alla verkade så trevliga. Jag kan lova att det var en liten rädd Kalas som snabbt stegade tillbaka. Jag till och med klev en bra bit ut i vägrenen när jag hörde bil eller moppe närma sig, man vet ju aldrig, falang kanske är 10 poäng? Det var skönt att komma "hem" till tryggheten igen och berätta...

Ja, jag har huvudet fullt av thailändska småbilder som får flätas in mellan det lite mer substansiella. En småbild är hur man enkelt får en taxichaufför att ilskna till, en annan är jii sip haa. Men de får bero till en annan dag, nu ska jag ta igen mig efter en ryggknäckardag på jobbet...

Till nästa gång...

härlig berättelse! + till dig.

Ja Kalas, även jag är stor kattvän och får det lite besvärligt när jag ser övergivna svultna katter i Thailand...

Man kan förstås ge dom lite mat (vilket jag ofta gör), men det är ju en mycket kortsiktig lösning.

Herr Chang har talat.

Jaha, då var det dags för en liten berättelse igen då. Vattenfall, tröja och sitta var visst utlovat.

Onsdagsmorgonen packade vi bilen, vi skulle åka och bada i ett vattenfall! Tidigare hade vi planerat att vi skulle gifta oss i Bkk, åka till byn en kortare sväng och sen skulle vi ta en vecka på Koh Chang, bada, bada i vattenfall och rida elefant. Men eftersom jag glömde kortet hemma så blev ju ekonomin lite ansträngd då jag har 15.000:- i uttagsgräns per vecka. Jag förde över pengar till hennes thaikonto, men eftersom jag inte visste hur lång tid det skulle ta innan de var nåbara så ändrades planerna till att vi skulle stanna i byn en hel vecka och sen åka till Bkk, Cha Am och vara turister.

Min bättre halva hade dock inte glömt min önskan om att få bada i ett tropiskt vattenfall utan ordnade med chaufför och gott humör. Humöret sjönk dock i takt med att mil på mil avverkades i vad som verkade vara en evighetsresa med några stopp för att fråga om vägen och inhandla Birdy. Någonstans hade hon väl planerat det hela väl, men glömt en detalj, att informera mig! Jag tyckte att vi åkte förbi skylt på skylt som pekade mot vattenfall, men inte svängde vi. Nåja, efter att ha lunchat i en liten by och blivit utskälld av en hund så fortsatte vi vår resa. Vi skulle ju se ett tempel först. En sån liten sak glömde hon att informera om Bara att hitta dit tog väl 4 timmar eller så, med lunchen inräknad. Jo, templet visade sig ligga högst upp på en rödaktig bergssida, kanske 300 meter högt eller så. Vi påbörjade klättringen upp och kom snart till en vindlande trätrappa. Jag studerade den tveksamt. Håller den där för mig? Jag provade några steg och visst, den gnällde lite men verkade stabil. Bergsgetterna, frun och dottern, klättrade på i ett rasande tempo. Hallå, vänta! Den här plankan ser farlig ut. Så efter att vi klättrat upp kanske en fjärdedel fick jag nog. Ni är ju inte ens buddhister! Och jag har sett tempel så jag klarar mig, men tack för omtanken älskling. Ingen hade någon invändning mot att vi klättrade ner.

Åter i bilen skulle vi då äntligen få bada i ett vattenfall. Vi möttes av en gropig väg, så gropig att det inte ens gick att kryssa mellan hålen utan man fick sikta in sig på de som såg minst ut. Till på köpet hade vi fått två långtradare framför oss. Vi kröp fram i 5-10 och jag kände paniken komma smygande. Jag försökte lite lamt med att vi vänder, det kvittar med vattenfall nu, jag vill inte. Snälla VÄND! Men hennes bror bara ursäktade sig och försökte få mig att förstå att det skulle lösa sig, vi skulle snart kunna köra om. I mitt huvud hade vi ju lika lång väg tillbaka, och 4-5 timmar till i bil, nej nej nej...

Nu haglade det med vattenfallsskyltar till höger och vänster, här? Här då? Men nu, här??? Till slut svängde vi av in på en mindre väg, äntligen vattenfall?! Efter några minuter in på vägen blev det tvärstopp vid en vaktkur. Två killar med automatvapen stegade ut och inspekterade oss. Frågade var jag var ifrån. Vi fick lämna ifrån oss 20 Bath! 20 Bath!!! Om de hade sagt 200 hade jag betalat, kanske 400 med, de var ju för böfvelen beväpnade! Beväpnade vakter vaktar vägen till ett vattenfall! Jaja. Efter en slingrig väg kom vi till en p-plats med en bil. Vi påbörjade vår promenad mot fallet, jag ivrigt fotograferande. Väl framme visade det sig inte vara något gigantiskt vattenfall direkt. Det satt 6-7 thaiare fullt påklädda och plaskade mitt i en forsande del. Vi följde en stig och hittade ”fallet” en nivåskillnad på kanske 50cm, men vatten och fall. Jag slet av mig kläderna och kastade mig i. Här skulle badas! Jo tjena, igen, 5cm djupt, typ. Och snorhalt. Man fick verkligen se till att man skrapade bort det hala med foten innan man satte ner den. Jag fick faktiskt både mor och dotter att bada!

Nerkyld och en aning lycklig inledde vi återtåget till byn. Nu visade det sig att vi åkt i en stor cirkel, så den befarade 4-5 timmar långa hemresan tog bara 1 timme!

Vi stannade till i Kham Ta Kla. Det skulle hyras bröllopskläder. Vi hade köpt en ring åt henne på morgonen och klädaffären var inte öppen då. Men nu så, vi stegade in och han/hon/den/det måttade mig med blicken. Himlade och försvann i på lagret. Kom ut med en kostym i silke/siden(?) och sa att jag skulle prova. Byxorna var anpassningsbara, men kavajen! Oj oj oj. Skinnet på en ål är slappare! Jag stod där som en stoppad falangkorv. Men det var det enda som fanns som passade någotsånär så det fick bli den. Frugan provade några och hittade snart en favorit. Lite blingbling ingick och 2000Bath fattigare lämnade vi lokalen.

I bilen hem sa hon att vi kan väl lika gärna gifta oss idag? Lika gärna som i morgon? Så kan brorsan och hans fru vara med? Ehh, ja? Sa jag utan en tanke. Jag hade ju tänkt slimlina ett dygn för att kanske kunna komma i kavajen lite bättre. Men ok då. Jag var ganska trött och gick direkt upp till övervåningen och lade mig i fläktkylan. Hon kom upp ett par gånger och informerade om vad som skulle ske, hon skulle handla mat, det skulle piffas lite, hon skulle sminkas och det skulle roddas i största allmänhet. Klockan var kanske 4-5 något, jag tänkte, jag vilar så kommer väl hon och säger till när det börjar närma sig. Vid 19.30 tändes lysröret och jag hörde steg i trappen, nu nu! Men det visade sig vara hennes mamma endast iförd handduk och bh! Jag vet inte vem som blev mest paff, hon eller jag!

Jag duschade och klädde på mig. Frugan var behjälplig och jag insåg att nej, sitta går bara inte. Jag sa att jag har bara på mig dessa kläder medan vi tar kort, och jag sitter INTE! Men men, ynkade hon, du måste ju sitta vid ceremonin. Nu blev jag riktigt irriterad och sa att tvingar du mig att sitta så struntar vi i det här. Jag känner mig som en svullen gris. Jag kan inte sitta! Jag visade henne att svetten gjorde att kavajärmarna klibbade fast i skinnet och jag kunde knappt böja på armarna utan att det stramade. Punkt. Nu går vi ner och tar kort sen byter jag om. När vi gick ner kom jag på att jag kan ju stå på knä, det ser ju ut som jag sitter ivf. Klokt sa frun, lite mer nöjd. När vi kom ner hade det samlats runt 20 personer, grannar, bröder, systrar, barn och vänner. Jag blev paff, hur hade hon hunnit ordna allt detta på bara några timmar? Effektiv kvinna bestämt. Allt gick enligt ritningarna, om det nu fanns några, det byttes ringar, det togs kort och vi åt bröllopsmiddag sittande på golvet på verandan. Faktiskt riktigt trevlig tillställning. Min nya familj är verkligen helt underbar. Lättsamma människor som har nära till skratt och ett leende. Jag rattlade ihop ett tackbrev till familjen och med fruns hjälp lyckades jag att framföra det! Avslutningsvis wai:ade jag nästan ända ner i golvet för att visa min tacksamhet och respekt.

Enda smolket i glädjebägaren var att vi hade ett stort p-piller i sängen!

Torsdagen började med sol och nu skulle vi minsann åka till ett riktigt vattenfall. Brodern hade forskat lite och fått instruktioner och väganvisningar. Vi packade lunchmat och gav oss iväg. Den här gången gick det betydligt snabbare. Kanske 1 timme. Sen var vi vid en flod. Vi fick åka båt och blev avsläppta vid en stenbrygga. 10 minuters promenad genom snårskog och voila! Vatten... Fall? Jo, visst var det vatten, men attans inget fall. Vi knatade vidare och klättrade uppför en klippsida och tatatata! Vattenfall! Ett riktigt! Jag blev barnsligt förtjust och skulle bada genast men familjen stoppade mig, no no no, eat first! Snabblunch. Sen ner till vattnet och plums! No no no! Inte bada utan tshirt! Vad? Men igår? No no no, people here. Ok, det var en annan falang/thaifamilj där med en massa systrar mammor osv, så det var inte passande för falang att bada som vi gör här hemma. Plaskeplask och jag fick även i frun idag igen! Tappert badade hon i knälånga byxor och matchande långärmat! No colour black!

När jag senare torkade mig och tog några bilder kände jag en outsägelig lycka bubbla fram, dels för att vyerna var helt underbara och dels för att jag blivit ”välsignad” med en så härlig fru och familj.

Nu börjar en viss skrivmättnad infinna sig. Det känns som om resten av min resa är trist och tråkig, med en hel del gnabb och gnäll. Det blev liksom alldeles för intensivt med alla resor, upplevelser och värmen, för mig. Vi hade en vecka i Bkk för oss själva men den fylldes ju med äktenskapspyssel från morgon till kväll och inte mycket mys. Sen fick vi ju dottern med oss i ur och skur och inte mycket egentid. Dessutom visade sig dottern vara hyng hyng! Om jag höll mamman i handen skulle hon in mellan oss och hålla i båda, pussades eller kramades vi blev hon pionröd och ”försvann” typ. Inte lätt för någon av oss att hantera den nya situationen. Man kan liksom inte resonera med en 5åring Men jag och dottern fick bra kontakt, vi pratade lite vårt eget språk, eller mer hon malde på och jag dii dii eller öhh öhh eller arai? Hon är väldigt pussig, och skulle pussas ofta. Började med en liten diskret sniffkiss och slutade med en riktig smällis mitt på munnen, men där drog jag gränsen. Munpussar är mama/papagrejer Jag lärde henne att i europa förr så pussade man på handen, vilket medförde att hon även skulle pussa händer förutom kinderna! Jaja, de är för roliga di små barnen. Men ett helt igenom otroligt ”lugnt” och flexibelt barn. Inte ens efter 9 timmar på diverse bussar gnälldes det, nej, hon fick bara lite myror i baken. Men vem får inte det? En annan dag tvingades vi gå från Big C till hotellet, knappt två kilometer, i hällregn. Utan ett ord knatade hon helt genomvåt hela vägen. Taxi i regn i rusningstrafik? Nej, det var ”omöjligt” att hitta en ledig.

Men som sagt, det tärde nog på oss alla, att inte riktigt hinna med oss själva, hinna vila ordentligt, hela tiden skulle något ses göras eller åkas. Sen blandade väl min separationsångest sig i med, ville inte åka hem, eller mer inte skiljas från dem. Sista veckorna nu, eller det är ju bara två sen jag kom hem, har varit för bedrövliga. Jag jämför mig med en rökare som slutat röka och sen röker i tre veckor igen, och slutar. Snacka om abstinensbesvär jag har. Längtan, saknad. Innan hade det ju gått sex månader sen vi sågs senast och jag hade väl mer eller mindre vant mig, men bara en blick och en stor kram fick allt att brista igen, mer behövdes inte. Så nu är väntan på hennes UT nästan outhärdlig. Jag vet att jag har en fru nu! En älskvärd underbar fru, med diverse överraskningar dock Egentligen vill jag att dottern ska komma redan nu i höst, men verkligheten är en annan. Mamman vill lära sig svenska först så att hon kan ta hand om dotterns skola osv. Inte lätt att vara en känslomänniska emellanåt. Hjärtat lider med mor/dotter. Visst, jag lider här nu, men får ju snart lindring, medan frun lämnar allt hon har i Thailand. Efter att ha sett hur nära och kära de är finner jag det svårt att motivera att hon lämnar dottern kvar, rent emotionellt, men rent praktiskt skulle det inte fungera. Kanske... Om inte ens jag förstår vad de vill, hur ska jag då kunna hjälpa till? Det bästa är att hon lär sig svenska och kan ordna med det vardagliga innan dottern kommer. Men satt i perspektiv så kanske jag inte ska gnälla över några månaders väntan, jag får ju hit henne snart, hon får vänta minst ett år på att få hit sin dotter. Det kommer bli en prövningens tid för alla inblandade. Säg inget åt henne, men jag funderar på att ge henne en resa hem i julklapp. Jag har sagt att om hon nöjer sig med billiga ”krångelresor”, med byten och väntan för 4-5000:- så kan vi åka ”hem” två ggr om året istället för en gång med ”dyra” thaiair. Och eftersom hon vill att jag ska följa med så får det gärna bli krångelresor för min del. Men jag har hittat resor för 4-5000 i tre veckor, alldeles lagom att ge/få i julklapp. Jag känner att ett halvår/år blir för lång tid utan mamma/dotter IRL. Så en resa i december/januari får det bli!

Nu lite söndagsvila...

Alltid lika intressant att läsa dina texter Kalas + karma till dig!

Intressant läsning, men när få vi se alla dina bilder som du tagit ?

Intressant läsning, men när få vi se alla dina bilder som du tagit ?

Mhmmm... Några bilder finns i tråden "Ok... Fru Kalas... Då..."

Båtresa hem från vattenfall.

Cha Am, med vy mot Hua Hin, regnrusk på G...

Här ska bejakas barnasinne!

Några bilder då... Kommer väl fler, kanske...

Hej

Tack för en intressant berättelse, bra skrivet!

Mvh

///Thure

Jaha, vad bättre att fylla en snöig söndag i november än med lite återblickar till Thailand och familjen.

Idag ska jag berätta om hur man smidigt får en taxichaufför att tappa humöret och jii sip haa.

Första veckan när vi var i Krung Thep och äktenskapsfixade så fick vi en ledig halvdag. Vi hoppade på en flodbuss precis utanför hotellet och åkte en bra stund i den stinkande kanalen. Detta skulle bli intressant! Vad jag skulle plåta och få se mycket av Bkk! Jo tjena! Så fort båten lämnade kajen så halade flinka thaiare upp stänkskydd! Inte såg jag mycket, fick plåta genom små springor Efter en stunds åkande så bytte vi båt och vi var nästan ensamma och slapp stänkskydden! Väldigt intressant att se Bkk från vattnet. Många skumma små hus, vissa utan vägg mot vattnet så man såg rätt in i hus och hem. Under vissa broar bodde hemlösa, moppar på knakande träbryggor, byggande och rivande. Vi kom fram och hoppade på en tuk-tuk. En gång aldrig mer! Livsfarligt! Dör man inte av avgaserna så Grand Palace. Nog om det. Men visst var det vackert. Vi åkte turistbåt och såg säkert 100 tempel. Shopping och äta. Ja, nu över till "vår" pinsamma taxiresa!

Vi haffade en taxi och hoppade in, mot hotellet! Chaffisen kunde lite turistengelska, vi var ju mitt i turistbangkok. Efter att frugan avhandlat det vanliga, var jag kom ifrån och var hon bodde och var han kom ifrån så började han på knagglig engelska prata med mig om hur det var i Sverige. Väder, pengar och taxi. En riktigt trevlig kille faktiskt, många fyndiga kommentarer och skratt. Efter att vi åkt kanske 10-15 minuter så fick vi stanna vid ett rödljus. Han upplyste oss om att kungen låg på sjukhus och att kungens son skulle hälsa på. Då stänger de av hela trafikflödet utmed vägen. Chaffisen plockar fram en trasa och börjar dammtorka instrumentpanelen och reglage. Jag får en snilleblixt och kastar upp min sandalklädda fot och ber honom putsa! I samma ögonblick kommer jag ihåg att fötter är fula i Thailand! Snacka om att chaffisen blev lack. Om blickar kunnat döda så hade jag inte skrivit detta idag! Frugan blev helt bestört och skällde på mig samtidigt som hon ursäkta mitt tilltag på tusen olika sätt. Och jag förklarade för frugan att jag VET ju att man inte ska peka med fötterna osv. Fy fasen vad jag skämdes, och inte kunde jag fly då vi satt fast mitt i köer på stor motorväg. Jag kan än idag skämmas när jag tänker på det. I min snabba fantasi skulle han skrattande ha putsat de två små remmarna över min fot och sen krävt typ 500Bath. Jättekul, tyckte jag. Hade jag gjort samma sak i Sverige hade säkert chaffisen skrattat och sagt 2000:-! Nåja, känslorna lade sig och han började faktiskt prata med mig efter 20 minuter. Med skammens röda blommor på kinderna så stack jag till honom 200Bath extra när vi klev av. Huga så illa jag mådde. Snacka om att göra totalbort sig!

När vi skulle tillbaka till Bangkok och vidare till Cha Am så åkte vi på min inrådan kollektivtrafik, buss x 3. Totalt 13 timmar! Jag hade ju fått den underbara idén att se Thailand från bussen, allt för att slippa kamikazepiloterna i minibussen! Oj vad spännade det skulle bli att bussa 65 mil. Vad jag skulle få se och uppleva minsann. Glada i hågen klev vi upp i svinottan, bussen skulle gå 06.00 och svensk som jag är så var vi på plats 05.30! Gäääsp. Ni som har varit med vet att tider tydligen bara är lite siffror. 06.45 kom bussen inglidande. Men oj vad spännande det skulle bli! Och hej och hå vilket sömnpiller det blev. Man får liksom nog av risfält och gummiskogar efter ett tag. Allt blev liksom bara till en upprepning av det man såg precis nyss. Och Issan är ju ganska platt, så några direkta variationer i landskapet förekommer inte. Jo en och annan flod, anonyma småstäder där allt ser lika ut. Några affärer, restauranger och en ATM. En knippe hundar och några höns, några knattrande moppar och en thaitraktor. När vi bytte till buss 2 så fick vi 30 minuters rast och vi uppsökte ett hål i väggen där vi åt något av det godaste jag åt på hela resan. Fråga mig inte vad det var men det var så gott! Breda nudlar med mysko grönsaker och något skumt kött i en soppröra, phet!. Jag backade till och med! Bad om mer! Frugan himlade med ögonen och mumlade något som jag tydde att hennes "vad-det-nu-heter" är ännu godare! Så jag ser med knorrande mage fram mot hennes ankomst! Sen upp på buss 2, med tv! Vi serverades två thaifilmer varav den ena var en komedi, riktigt roligt med alla tillagda ljudeffekter! En filnacke blir dubbelt så rolig när det låter som om man daskar till med en 5kilos lax! Det som imponerade mest på resan var dottern som i princip inte sa ett ord på hela resan. Ja, visst pratade hon, men hon klagade inte eller stökade. Kanske sista timmen in i Bkk då, bussen var i princip tom sånär som på oss och tre-fyra till. Då for hon runt med full kraft ända tills mammans och mina varningar blev verkliga, bussen bromsade in hårt och lillan tumlade fram i mittgången och slog sig lite. Sen satte hon sig:)

En trevlig sak med bussarna är att man blir serverad lite smått och gott! På första bussen fick vi en plastklädd kaka och en burk vatten, på den andra cola med is och på den tredje fick vi välja mellan olika smörgåsbullar(?) Något för Swebus att införa!?

Ja, nu över till jii sip haa. När vi landade i Bangkok så ville jag ha en Birdy och familjen vatten. Jag stapplade iväg och hittade en försäljare, bad om naam och Birdy. Kvinnan packar ner varorna i en påse och säger jii sip haa, och jag står som ett fån? Arai? What? Bussresan hade verkligen tagit på krafterna då jag inte fattade att jii sip haa betyder 25 För att förstå det roliga i detta så behöver ni kanske veta att jag VET vad jii sip haa betyder i vanliga fall! Men just där och då stod det helstill. Hon fick ta fram miniräknaren och visa siffror! Snacka om att jag kände mig dum.

När vi kom till Cha Am så var stranden full av bakfulla ungdomar som firat helg där. Jag meddelade frun att nu var det semester och på semestern dricker svenskarna sig fulla. Sagt och gjort. In på Family Mart och införskaffa Chang! Ett rookiemisstag var att köpa fler än man hinner dricka upp innan de blir härligt thailjumna. Efter den läxan köpte jag bara två i stöten, och burkar dessutom. Vi snurrade runt i Cha Am och shoppade lite, åt och sen drog vi ner till stranden och intog solstolar. Vi hade kommit till Cha Am redan vid 10 på förmiddagen och jag ville bada, men frugan sa att nej, det ska vi inte göra! Mehh? Inte bada? Är du skruvad? Lös propp? Här åker vi till en badort och du vill inte att vi ska bada? Flängrot! Ja, nu visade det sig att hon inte ville bada mitt på dagen då solen stod som högst, nej man kunde ju få colour black, och det är ju otänkbart! Så alltså fick vi shoppa och bara titta längtansfullt på det glittriga svala vattnet. Alltså satt vi i våra solstolar och inväntade klartecken från frun om att nu, nu minsann kunde vi få hoppa i! Och vid 4 så ansåg hon det "ofarligt" att bada! Hon hade tidigare sagt att hennes dotter minsann inte gillade att bada. Huh? sa jag, alla ungar, oavsett var de kommer ifrån "älskar" väl att bada, nej, inte min dotter inte! En rolig bisak till detta uttalande är att dottern badade glatt och villigt i vattenfallen, trots att mamman sagt samma sak då! Dottern och jag kastade oss direkt i böljan och började leka. Men inte fasen var vattnet svalkande. Dagens solvärme hade värmt strandvattnet till säkerligen över 30 grader. Enda gången det kylde lite var när man gick upp. Dottern och jag plaskade och lekte i flera timmar medan mamman vaktade mina Chang! När det började mörkna hade frugan fått nog och kallade upp oss, något vi motvilligt fick gå med på då vi hade hela dagen efter på oss att plaska runt. Upp till hotellet och tvätta av oss salt och sand och sen skulle vi gå och äta. Nu visar det sig att det verkligen är lågsäsong, inte en enda av alla matförsäljare har öppet. Vi går och går och går utmed strandgatan men inte minsta försäljare. Som mos på laxen börjar det hällregna och familjen tycker att vi ska ge upp, men jag ger mig inte, jag SKA hitta mat, stanna ni här då... Jag dricker en Chang och letar vidare. Halvvägs till Hua Hin hittar jag en nasare som inte slagit igen! Oj vad det ska bli gott med lite thaimat! När jag kommer fram ser jag ingen thaimat. Frågar vad han har att erbjuda och han visar en "meny". Pannkaka! Pannkaka! Jaja, nöden har ingen lag, jag har lovat att sörja för familjen så jag beställer en hel hie med pannkakor och han börjar grädda. Det visar sig att jag får välja smak, olika såser och krämer ska smetas på dem. Och i detta nu dyker två blöta katter upp, fru och lillan, genomsura och undrar vad i hela jag gör. Det visar sig att de inte uppskattar pannkakor och hon får stopp på den lycklige pannkaksmakaren efter fem pannkakor. Jag dricker en Chang till och öppnar en men då säger frun att jag nog fått nog och häller ut den. Vi traskar tillbaka till hotellet och beställer room service, svindyr mat. Jag försöker övertyga dem om att pannkaka är ju hypergott! Men nej, de vill ha riktig mat, ris

De där pannkakorna visar sig vara precis vad jag behöver som bakfyllemellanmål dagen efter, snacka om härligt kladdigt söta.

Du och dina dumma ideér, åka kommunalt

Men mamma, jag VILL ju bada! No colour black!

Big time shopping!

Käcka solhattar! No colour black!

ÄNTLIGEN fick vi bada, när solen gått ner

Dagen efter var det molnigt och till och med fru Kalas vågade bada!

Nä usch vad jag längtar efter familjen, sol och värme nu!