Landet har väl inte gjort några demokratiska framsteg under 2000-talet?
1992 var ett fjasko där generalerna fick på pälsen av kungen så att de tappade ansiktet totalt. Därefter utvecklades demokratin ganska bra under resten av 90-talet, ända tills en viss superkapitalist kom till makten. Men var har de demokratiska framstegen varit under 2000-talet anser du?
Hej!
Jag vill påstå att landet gjorde i alla fall ett gigantiskt framsteg när Thaksin lyckades dupera miljoner medborgare att deras röst faktiskt räknades och att det fanns alternativ till etablissemanget Även om alternativet saknade direkt koppling till vad som vanligtvis kallas för demokrati. Det var i alla fall en start på något nytt och känslan av att vara delaktig bör inte förminskas. Den senaste militärkuppen har dock slagit håll i denna inbillning och alla med de minsta vett inser att deras röst saknar all betydelse och får istället finna tröst att tröst i att landets öde vilar tryggt hos de som vet bäst.
Thailand har minst 1500 generaler och amiraler plus ett stort antal tusen andra officerare som ingen har någon koll på. Det råder ingen tvekan om att just de vet mest om korruption. Det vet även mest om lag och ordning vilket leder mig till anledningen varför jag avslutat min semester för att just svara på inlägget ovan. Jag håller med om att kuppen 1992 var ett stort fiasko och naiv som jag var i min ungdom trodde jag att att militären en gång för alla förpassats till barackerna, i politisk mening, inte ekonomisk då de har sina feta fingrar i varenda syltburk som finns.
Men vad var det som egentligen hände 1992? Kuppmakare nummer ett hette Suchinda Khraprayun. I skuggan av honom fanns en minst lika aktiv general vid namn
Sunthorn Kongsompong. Den senare blev mest känd när han dog då det uppdagades att han hade 150 miljoner USD på kontot samtidigt som han tjänade 1000 USD i månaden. Möjligtvis berodde hans förmögenhet på att han satt i en maktposition att dela ut lukrativa kontrakt och att det i hans bekantskapskrets ingick en viss Thaksin som gärna ville köpa. Vad tror ni?
Enligt vanligtvis betrodda källor dödade militären minst 50 personer i demonstrationerna 1992. Minst 3500 fängslades för att de hade mage att ifrågasätta militären och ett stort antal påstår att de torterades av militären. Sedan kom det mest citerade ingripandet av kungen någonsin. General Suchinda och generalmajor Chamlong Srimuang, en av ledarna för demonstrationerna, krälade på sina knän inför statschefen på bästa sändningstid som yttrade följande visdomsord;
"The Nation belongs to everyone, not one or two specific people. The problems exist because we don't talk to each other and resolve them together. The problems arise from 'bloodthirstiness'. People can lose their minds when they resort to violence. Eventually, they don't know why they fight each other and what the problems they need to resolve are. They merely know that they must overcome each other and they must be the only winner. This no way leads to victory, but only danger. There will only be losers, only the losers. Those who confront each other will all be the losers. And the loser of the losers will be the Nation. ... For what purpose are you telling yourself that you're the winner when you're standing upon the ruins and debris?".
En del tolkar det som kritik mot den ledande generalen och en del tolkar det som kritik mot den demonstrerande generalen. Vissa tolkar det som rent nonsens och totalt intetsägande. Ni får givetvis tolka det hur som helst men faktum är att ingen militär behövde stå till svars för dödandet, tortyren och fängslandet av demokratiförespråkarna. Precis som vanligt alltså. Kungen gav personligen total amnesti till Suchinda. Den som var direkt ansvarig för de väpnade styrkorna som mördade obeväpnade demonstranter heter General Surayud Chulanon. Han i sin tur hävdar att att hans trupper agerade och mördade på eget bevåg. För dessa (eller trots, hur man nu vill tolka det) ledaregenskaper belönades Surayud först med en plats i kungens privy council och sedan ytterligare genom att bli premiärminister efter den demokratiska militärkuppen 2006.
För den som är intresserad finns det mängder av litteratur som belyser militären relation till makten och hur lite som hänt under de senaste 60 åren. Bristen på fantasi hos militären är nästan surrealistisk när de återanvänder samma mantra om och om igen - lag och ordning, för fred, för Thailands bästa, för demokrati, mot korruption, mot inbördeskrig, för monarkin, för frihet osv. Men historien har ju visat att det fungerar (i alla fall för militären) så varför ändra ett vinnande koncept?
