En intressant tråd som fått mig att tänka tillbaka på min egen barndoms jul.
Vad har man för tidiga minnen av julen egentligen. Var det bara Kalle Anka, julklappar under granen och mat i överflöd?
Jag vill nog påstå att julen är/ var mer än så och började betydligt tidigare. För mig började den när mormor traditionsenligt kom på besök i slutet av november. Hon tillbringade sommaren och hösten hos oss, åkte sedan hem ett par månader innan hon återkom för att hjälpa till med de bestyr som hör julen till.
Vi visste att hon hade med sig klappar till oss och vi visste vart hon gömde dem tills det var dags att lägga dem under granen för senare fördelning till stora och små. Jag kan inte komma på i vilken ålder vi befann oss i när vi först fann gömslet men antagligen var vi inte särskilt gamla.
Nyfiken har man ju alltid varit och dessutom var de inte särskilt väl gömda, de var mer undanstoppade långt inne i den ena garderoben som gick längs med ytterväggarna och som tjänade som förvaringsutrymme för det mesta som man för tillfället inte har användning av eller ting man inte vill slänga av någon anledning.
Vi klämde och skakade försiktigt på dem och nyfikenheten steg för varje dag, särskilt på innehållet i de hårda klapparna. De mjuka klapparna innehöll alltid stickade tröjor och raggsockor och var inte lika spännande.
Det fanns garderober på var sida och i den andra stuvades jag in i under sommarmånaderna då mormor och kusinerna från stan var på besök. Kusinerna var äldre och skulle givetvis ha ett eget rum. Det hade jag inget emot men varför de prompt skulle ha mitt rum fick jag nog aldrig någon bra förklaring till.
Jag är uppväxt på ett mindre lantbruk med kor, grisar och höns och en del åkrar med grödor av skiftande slag. Det innebar att min mor och hennes sambo hade begränsad tid att ta hand om julstöket och utan mormors hjälp hade det säkert inte fungerat lika bra, då hon skötte hemmet medan de andra alltid hade olika saker att ta hand om.
Vi barn var ännu inte tillräckligt gamla för att delta i de vardagliga sysslorna så vi fick vara inne med mormor och vara behjälpliga så gott man kan i förskoleåldern. Oftast så innebar det lek för oss själva för att inte vara i vägen men det fanns också saker som vi fick vara mer delaktiga i.
I början av december var det dags för slakt. Vi hade några grisar vars enda uppgift var att ätas, något som inte var helt enkelt att begripa i den åldern. Vi såg dem växa upp från nyfödda och hade namn på dem alla. De blev vänner som man såg fram mot att få se igen. Att de skulle ätas upp var det ingen som tänkte något på just då, det fanns inte riktigt i vår begreppsvärld. Sedan var de plötsligt borta och även om de var saknade så glömdes de snart bort och man fick följa nästa kull istället.
Som barn tillbringade vi nästan all vakna tid utomhus eller bland ladugården djur. Korna och de vuxna grisarna hade vi all respekt för och gick helst inte nära dem. Hönsen som strövade fritt hälsade vi på då och då, dels för att plocka ägg och dels för att skrämma dem lite. Det var deras skrämda kacklande vi tyckte om att höra men oftast slutade det med några milda bannor innan vi blev ombedda att lämna dem ifred.
På slaktdagen var det inte tillåtet för oss att vara utomhus. Då fick vi vara inne medan grisarna leddes ut för att slaktas. Vi hörde deras skrik och det var lika hjärtskärande varje gång men efter en stund var det full fart och skrien glömdes bort.
Det första som skedde var att blodet skulle vispas för att inte levras. Det skötte mormor och mamma om som med varsin spann i knät vispade tills de var nöjda. Av det vispade blodet blev det sedan paltbröd och blodpudding, eventuellt användes det till något mer men vad kan jag inte påminna mig om just nu.
När slakten var klar var det dags att transportera grisarna till den gamla tvättstugan som fanns i ett av uthusen men som bara användes efter slakten. Det fanns ett stort kärl i tvättstugan ovanför en eldstad och nu var den fylld med vatten och elden värmde sprakande upp vattnet som nu skulle användas vid skållningen av grisarna.
Innanmätet togs ut och levern och andra saker som skulle användas senare lades i olika hinkar och byttor. Det andra transporterades sedan bort och grävdes ner i skogen. Efter skållningen hängdes grisarna upp och där skulle de hänga några dagar för att möra till sig. När det var gjort kom slaktaren tillbaka och styckade upp grisarna till bl.a. kotletter men givetvis också till blivande julskinka.
Några av grisarna såldes till grannar eller bekanta, slaktaren fick sin beskärda del och resten skulle nu göras i ordning till kommande julmat. Det stoppades korv i olika former, press och rullsyltor tillverkades, skinka och grisfötter lades i saltlag för att beredas senare. Ister smältes eller frös in, det hängdes ut till fåglarna att kalasa på och sedan fylldes det på med det infrusna allt eftersom.
Det var ett oerhört stök men var snart över, nu började den stora bakperioden istället. Då fanns det behov av hjälp från oss barn, även om det var ett påhittat behov för att få oss delaktiga. Det bakades lussebullar och pepparkakor som sedan avnjöts tillsammans med saft eller mjölk. Varma lussebullar som doftar saffran är inte det sämsta man kan stoppa i sig.
Pepparkaksdegen hade man suktat efter då den skulle stå till sig i kylen över natten, något vi barn tyckte var onödigt men snällt fick finna oss i. Pepparkaksdagen var en höjdpunkt för oss då man kunde smaska i sig pepparkaksdeg i godan ro, trots mormors förmaningar om att ta det varligt så att vi inte fick ont i magen.
Degen var godare än de färdiga kakorna tyckte både jag och mina bröder och det händer än idag att jag köper en rulle deg som jag med välbehag smaskar i mig. Inte i samma takt som tidigare men inte mindre njutningsfullt.
Vi kokade knäck och olika sorters kola som vi omsorgsfullt virade in i papper. Ischoklad hör också julen till så vi fyllde de färgglada formarna med smält choklad som vi sedan till vår stora besvikelse inte fick äta av föra jul. Samma onödigt hårda regler gällde för det andra godiset men alla som haft förmånen att växa upp med en mormor vet att man ändå får en liten smakbit när föräldrarna inte ser.
Olika juldekorationer, dukar, gardiner och ljusstakar var på plats sedan den första advent men granen hade ännu inte tagit sin självklara plats. Den hade vi sedan tidigare sett ut och den 23:e skulle den huggas ner och ställas i farstun för att tina och torka innan den fick komma in och pyntas.
Pyntningen var mammas sak och den skedde efter att vi förväntansfyllda gått och lagt oss och stod stolt och vackert utsmyckad och väntade på oss när vi kom ner på julaftonens morgon. Då var klapparna i olika former placerade runt omkring och vi gick genast fram till de största klapparna för att undersöka dem lite extra tills vi blev ombedda att gå därifrån.
Vid frukosten var det enda elektriska ljuset från fönstrets adventsstake, i övrigt bestod belysningen från tända ljus. Från vardagsrummet hörde vi välbekanta julsånger lite svagt och det var riktigt mysig. Vi barn var lite extra spända, inte bara för att det skulle bli klappöppning senare, utan för att idag skulle det visas tecknat på tv! Scooby Doo, Flinta och några andra tecknade serier visades på förmiddagen och det var inte ofta det var tecknad film på förmiddagar.
På den tiden var det också i svartvitt men det bekom oss inte ett dugg för vi kände inte till något annat. Vi var tvungna att invänta varandra innan vi fick lämna bordet och vi gjorde vad vi kunde för att skynda på varandra men blev ändå inte klara i tid. När vi satte på teven hörde vi att det redan hade börjat och det verkade ta en evighet innan bilden så småningom kom när teven äntligen blivit tillräckligt varm, och vi kunde slappna av och njuta av all spänning som nu presenterades för oss.
Efter det var det dags att komma ut och få frisk luft. Var det kramsnö ute så gjorde vi snölyktor annars gjorde vi någon koja i snön om vi inte redan hade en vi kunde vara i. Det fanns massor av möjligheter att underhålla oss själva med, det var bara fantasin som satte stopp och den varan hade vi gott av just då. Mest fantiserade vi om vad som kunde dölja sig i de olika klapparna. Mormors stickade tröjor kände vi till, likaså allt godis som vi brukade få av vår moster. Men vad kunde finnas i de hårda paketen?
Efter ett tag var det dags att göra sig klar för att äta. Det fanns oerhörda mängder av mat och efter att ha ätit det vi först fått på faten fick vi välja vad vi ville och äta precis så mycket vi ville. Kosan styrdes mot mormors köttbullar och även några prinskorvar med klippta ändar fick plats innan fatet var fullt. Man ska äta upp det man tar till sig har jag fått mig till livs sedan jag var liten och inga undantag gjordes bara för att det var jul. Det tog emot, men med hjälp av lite julmust så gick det till slut ner.
Vi gick sedan upp till rummet och byggde lite med legoklossar innan det började bli dags för Kalle Anka och hans vänner på teve. De vuxna drack kaffe och mormor rökte en av sina två dagliga cigaretter. Hon andades aldrig in röken utan satt och puffade på den så att det luktade cigarettrök i köket blandat med lite rök som alltid sipprade fram från vedpannan.
I god tid innan Kalle blev vi nedsopade till teverummet. Det fanns fat uppställda med olika sorters godis som vi tidigare tillverkat, fikon, dadlar och nötter av olika slag fanns där och även frukt med nejlikor instoppade i apelsinerna. Clementiner var ändå favoriten tillsammans med russin och hasselnötter. Råkade man få en dubbelnöt skulle man dela på den och senare utbringa “Filipin“. Den som sa det först vann något men jag kommer inte ihåg vad.
I de bästa gåbortkläderna satt vi sedan som förstenade och tittade på Kalle och hans vänner, allt annat glömdes bort, till och med de väntande klapparna. Efter att Kalle tagit slut och julvärden på teven började säga något slogs teven av när det bankade på ytterdörren och en man i röda kläder och luva och med ett stort vitt skägg kom in i stugan och äntligen skulle klapparna fördelas.
Lite blygt tog vi emot klapparna och vi väntade förväntansfullt på att det äntligen skulle bli dags för de stora, hårda paketen. Varför tog han inte dem först? Förstår han inte hur vi har våndats den sista tiden?
Äntligen fick vi dem och nästan yra av glädje ville vi börja leka med dem men fick avvakta tills tomten hade gått.
Det som var tråkigt var att mammas sambo hade gått ut för att hämta mer ved innan tomten kom och missade allt skoj. Hans presenter lades i en egen hög och han fick dem när han kom tillbaka igen.
Men då var vi i gång med att bygga en bilbana. Vi fick lite hjälp men klarade det mesta själva.
Sedan blev det gröt med mandel i, trots att ingen av oss var särskilt hungriga, dels för att vi åt så mycket tidigare men också för att vi hade andra, mer viktiga saker för oss. Till slut tog dagen slut och det tog inte lång tid innan vi somnade.
Nästa dag skulle det bli fest hos grannen. De hade ett riktigt stort hus och bjöd alltid på fest på juldagskvällen. Vi ungar lekte mest hela dagen med våra nya leksaker förutom när det var dags för den obligatoriska friska luften. När vi sedan kom in vankades det lutfisk, något jag alltid tyckt mycket om. Inte fisken i sig men mer för såsen med kryddpeppar på.
När vi sedan kom till festen på kvällen tog det inte lång tid innan vi i den yngre generationen var upptagna med vårt och avbröts endast för att komma ner och äta. Vi hade ett eget bord och åt under ett visst fnitter åt de vuxna som sjöng sånger och var ganska högljudda, mer än vanligt i varje fall.
De skrattade mer än vanligt och dessutom var deras ansikten rödare än vad de annars brukar vara. De luktade lite annorlunda också. Lite senare fick några av dem svårt att prata tydligt och gick lite konstigt. Kanske var det för att de sjungit för mycket tidigare? Nåja, vi klarade av att leka själva och gjorde det tills att det var dags att gå hem. Det var inte så långt att gå men vi var ändå tvungna att ta på oss alla kläder för att inte frysa.
Det är konstigt vilka minnen man kan frammana och hur tydligt de framträder trots att det gått så pass lång tid. Det kan bero på att minnena etsats fast under en tid då man var extra mottaglig samt i stort var fylld av bekymmerslöshet och glädje. Jul är en högtid som ska vara glädjefylld, särskilt för barn i olika åldrar. Som vuxen är det mindre viktigt tycker åtminstone jag.
Numer firar jag varken jul eller några andra högtider heller. Jag köper presenter till grabbarna såklart men tillbringar hellre tiden någon annanstans. De firar med sin mamma och hos sina flickvänners familjer men ögonen tindrar inte längre lika begeistrat på dem vid åsynen av en tomte.
Det var en av anledningarna till att jag började resa till Thailand för övrigt. Att få komma bort från den hysterin som råder här hemma och som tar sin början redan i oktober för att kulminera på julafton. Man slipper all stress och det är inget jag längtar efter eller saknar. Däremot trodde jag inte att så många ville fira jul på samma destination som jag.
I min blåögdhet inför första resan trodde jag att folk i gemene man hellre firade jul i hemmets trygga vrå, men ack så jag bedrog mig. Inte nog med att många väljer att fira jul i ett tropiskt klimat, de vill även ha det traditionella firandet på plats, med granar och den mat de är vana vid att bli serverade.
På platser som lever på sin turism är de snabba med att anamma detta och nu firas det jul än värre än hemma. Nyårsfirande är ok, men lämna julen med allt det innebär hemma och lämna oss som inte vill fira den ifred!
Maitan.
.gif.c1a0cd7426b0b1069dc20fe918ae5550.gif)
