Det där med lusten till ett dignande och ritualbundet julfirande i Sverige
har gått i vågor hos mig.
Både roligt och spännande var det väl dagarna innan Julafton då jag som ung grabb
fick följa med farsan till skogen för att hugga en julgran,
och sedan kunde man i smyg ägna lite tid åt klämma på paketen
för att gissa vad som fanns där i.
Lite längre upp i tonåren avtog dock intresset för julen.
Detta berodde dels på att Kalle Anka var ett uttjatat kapitel och därför att
mina mottagna julklappar inte längre motsvarande mina fromma förhoppningar.
Sedan upplevde jag också det tidsbundna rituella julmatsätandet som allt annat än
avslappnande och trevligt i mitt hem. Oftast kände jag av en obehagligt växande press att
solidariskt behöva anamma julstämningstvånget och blunda för realiteten att de
uppstressade föräldrarna aldrig hann i kapp sig själva i sina eviga förberedelser.
Eftersom min mor hade helt orimliga förväntningar på julens alla seder och bruk så
var hon och min far efter några förberedande dagar i det närmaste kapabla att
strypa varandra.
När stämningen i huset påminde om en vibrerande tryckkokare så återstod bara att
fly fältet och stänga in sig i pojkrummet eller göra en motvillig regression och
insupa dumburkens infantila barnprogram tillsammans med min 7 år yngre lillebror.
När så julaftons morgon infann sig kunde man i min mor och fars trötta anleten utläsa:
– ”Nu ska vi alla förbanne mig ha det riktigt TREVLIGT, och hör sen!”
Tiden gick och när jag som 21-åring reste till Pattaya för att för första gång ”slippa”
fira jul med släkten så upplevde jag vistelsen där som en ren och skär balsam för själen.
Att fly en massa dåliga julminnen och istället bara gotta sig i den berömda
Pattayanska värmen fortsatte jag med under många år därefter,
vilket var både läkande och lärorikt för en ung och sprallig man som jag.
Det tog förmodligen ganska många år för mig att glömma eller att läka invärtes
innan jag på nytt kunde uppskatta valda delar av våra svenska jultraditioner.
Men när jag som 33-åring flyttade tillbaka till Sverige igen med min då 3-årige grabb,
ja då började faktiskt julen åter igen få en positiv mening för mig.
Det var dock ingen religiös frälsning som låg bakom, utan förmodligen infann sig den
pånyttfödda trevliga julkänslan tack vare att jag inte bodde hemma längre
och för att jag numera kunde glädja mig i min egen grabbs tindrande ögon.
Men framför allt så fann jag nog julen som en mysig högtid eftersom jag själv kunde
komponera hela julfirarschemat och dess olika aktiviteter
så att det passade mig och min grabb efter våra egna önskemål.
Jag började känna mig så förbannat nöjd och glad med egna inköpta julklappar,
en egen julgran och min egen julskinka, och känslan var nästan lite
väl barnsligt trotsig då jag åt och drack precis när och var jag ville i min egen bostad.
Regelslakten och den obstinata fräckheten slutade inte där,
för sedan gick jag också och lade mig när jag själv ville,
och för att ytterligare bryta mot ett av min mors viktigaste måsten och budord
så steg jag upp precis när jag ville.
På så vis återfann jag min egen julefrid – vilket numera är en efterlängtad och
återkommande känsla som jag hoppas har smittat av sig
på min son och hans framtida familj.
Mvh
SN