Hur "svenskt" behöver ett svenskt barn vara?

I tråden "Hur viktigt är det med svensk jul?" skrevs många vettiga inlägg och ett par som behandlade den intressanta frågan om det är viktigt för ett barn med dubbla nationaliteter att känna till båda kulturerna. Jag tycker Kim´s inlägg var väldigt bra så jag kopierar in det här:

Vad gäller Atoms eventuella jular i Sverige så funderar jag lite på hur pass svensk stora Atom vill att lilla Atom ska känna sig som vuxen?

Vill du att hon ska vara så pass svensk att hon lika gärna kan bo och leva i båda länderna eller är rotkänslan i sin pappas forna hemland inte så viktig?

Nyfiken i allmänhet bara.

Skulle det vara så att du vill ge henne en rotkänsla som svensk så är ju deltagande i svenska traditioner viktigare än om det inte är så noga med hur svensk hon kommer känna sig som vuxen.

Vi sitter ju med ungefär samma dilemma fast tvärtom då, våra barn ska ju kunna identifiera sig som thai fast dom kommer växa upp i Sverige. Språk, kultur, traditioner etc från Thailand är något jag vill att våra barn ska anamma naturligt under uppväxten och enda sättet jag ser att vi kan ge detta på är att vara i Thailand ofta och länge. Visst kan vi fira songkran eller loy kratong här i Sverige också men det blir aldrig riktigt samma sak. Vi måste som jag ser det finnas på plats i Thailand för att uppleva detta med barnen då och då under hela deras uppväxt. Känns som att det är min plikt att se till så mina barn kommer känna sig även som thai när dom är vuxna och att det landet åtminstone känns nästan lika hemma som Sverige.

Personligen tycker jag att det är viktigt att vår dotter förstår hur Sverige fungerar samt lite om varför det är annorlunda jämfört med Thailand och vilka goda särdrag hon kan ta tillvara på från respektive land. Jag tycker dock det är betydligt mindre viktigt att hon kan diverse traditioner samt namn på alla större vattendrag i Sverige etc. Vi kanske flyttar till Sverige om ett par år men troligare är att vi är kvar här eller flyttar till ett tredje land så ett öppet kulturellt sinne är viktigast i vårt fall. Om ett par veckor har vi internationell dag i skolan och vi är en liten tapper svensk grupp och alla barnen kommer ha Sverigedräkt och vi ska laga köttbullar mm så lite svenska är vi iallafall . Dessutom, hade vi inte möjlighet att åka till Sverige ett par veckor varje sommar så är det tveksamt om jag skulle vilja bo kvar här.

I dotterns klass är de 22 barn, med föräldrar från 24 länder, och de flesta barnen kommer ha bott, eller spenderat en betydande tid, i minst 3 länder innan de fyller 10. Det finns säkert en del barn som detta flackande inte kommer passa men för det stora flertalet tror jag det är en enorm fördel jämfört med barn som växt upp i en omgivning där alla är av samma nationalitet och religion. I dotterns skola är julen den största högtiden, följd av Halloween, Songkhran, Kinesiska nyåret och Diwhali; påsk har hon aldrig hört talas om. Men å andra sidan, hur många svenska barn bryr sig om till Pingst, Kristi Himmelfärd och Allhelgona idag? Det var relativt stora helger när jag var barn för inte så längesedan men då var å andra sidan inte Sveriges Nationaldag någon helg och Halloween hade jag aldrig hört talas om. Jag tror snart bara det finns jul och midsommar kvar i Sverige, alltså en stor internationell helg och en mycket typisk svensk helg.

Vad tycker ni, tar jag alldeles för lätt på svenskheten för vår dotter?

Tycker du har en sund inställning till detta Mvh Måne

Hej Atom.

Med tanke på de kompisar som din dotter Atom nu växer upp med i Thailand

så kommer hon förr eller senare se många av sina vänner och klasskompisar

försvinna utomlands för att där studera på utländska universitet.

Naturligtvis vill inte din dotter då vara sämre än sina kompisar om hon

nu inte tänker satsa på att bli korrumperad statstjänsteman eller satsa

på en karriär som modell/sång eller skådespelerska i såpoperaträsket,

vilket jag inte tror blir aktuellt för henne.

Ska man som Thai eller look-krung studera utomlands på ett västerländskt Universitet

så underlättar nog acklimatiseringen betydligt om man sedan barnsben har bra koll

på västerländsk kultur och dess förväntningar på människor i samhället,

vilka ofta inte påminner så mycket om vad som gäller i storstaden Bangkok.

Eftersom man som barn i Thailand dagligen påverkas på gott och ont av den

genomsyrade majpenrai-kulturen så räcker det förmodligen inte att man går

på en Internationell skola i Thailand.

Att vara duktig på det engelska språket är naturligtvis en viktig egenskap i det hela,

men för att klara de förväntningar och arbetsnormer som krävs i ett västerländskt

samhälle eller skola (även Sydkorea och Japan) så bör man nog återkommande

vistas i en miljö som i alla fall påminner om den i Sverige.

Därför tror jag att det är viktigt för ditt barn att i unga år få ta del av

även den svenska kulturen, dess normer och lära sig vad vi i Sverige tycker

är viktiga personliga egenskaper.

Exempelvis är ju självständighet, allmänbildning och ”innehåll” mycket viktigare

egenskaper än en ”polerad yta” här i Sverige, och så även i liknande länder.

Att så är fallet kan ju vara bra att förstå och anamma för en ung person

som på egen hand i framtiden tänker studera och umgås med nya kompisar i

Europa, Australien eller USA.

Mvh

SN

Atom.

Jag håller med Siam-Nilsson helt. Tyvärr är jag dålig på att uttrycka mig i skrift, men vi

träffas under Fordens grisfest. Så skall du få min syn och upplevelse på detta, själv

Canadensare, mina föräldrar Estländare, syskon Mölndalsbor vilken cigenarfamilj.

Mvh Maitan.

Rotlöshet och tillhörighet.

I min ursprungsfamilj så var vi ju tjecker hela högen och kom till Sverige när jag bara var 1,5 år.

Uppväxt med tjeckiska värderingar och talat språk hemma och svenska diton utanför hemmet så har man ju blivit en kulturell "gatukorsning".

Mina fysiska besök i Tjeckien var obefintliga som ung eftersom vi var politiska flyktingar och jag växte upp innan muren föll.

Vi åkte bara dit en enda gång när jag var 15 då morfar var gammal och döende (vi gjorde en Thaksin och smugglades in på svenska pass under nya namn ).

Så hur tjeckisk känner jag mig? Respektive hur svensk?

Det märkliga är att jag känner mig som en tjeck. Trots att jag nästan inte varit där i min ungdom och trots att jag egentligen inte är så säker

på vad eller hur man är, när man är tjeck. Har bott i Sverige i nästan hela mitt liv men känner mig hur som helst inte speciellt svensk. Nja, lite kanske.

Är jag alltså rotlös? Nej, det tycker jag inte. Jag identifierar mig faktiskt som en tjeck i Sverige. Som en person med flera kulturella rötter.

Man måste ju faktiskt inte vara antingen det ena eller det andra. Det funkar att vara lite av varje.

At vara rotlös uppfattas ofta som att man skulle vara någon typ av kulturell ballong man släppt luften ur.

Att man är kulturellt förvirrad och lite "överallt". Eller ingenstans.

För min del håller jag inte riktigt med om det. Jag tycker visst att jag har rötter. Och jag bär med mig dessa, och bildar nya rötter, dit jag kommer.

Min framtid blir mina kommande rötter. En persiska beskrev det som att man var "bärbar, men inte sladdlös" vilket jag tycker stämmer bra.

Ett önskemål jag har är däremot att jag hade fler "rötter" i Tjeckien än jag har. Att jag starkare kunde känna banden och hade ett

färgrikare historiskt förhållande med landet. Just för att jag ju kommer därifrån.

Så det jag tycker är trist, nu i vuxen ålder, är att jag inte har så många beröringspunkter med Tjeckien.

Eller tillräckligt med minnen och upplevelser från Tjeckien eller med tjecker.

Önskar att jag hade kunnat växa upp som barn och spenderat mer tid där och gjort mer av det tjecker gör.

Må det vara att odla karp i badkaret inför julen, göra egen semtex, skjuta ryssar med ärtrör elller vad de nu gör .

Med mer minnen hade jag kanske bättre förstått varför jag känner mig som tjeck idag, vad vet jag. Och var mina föräldrar kom ifrån.

Och därför kan det kanske vara bra för Atom att få fler beröringspunkter och minnen av det där konstiga landet som pappa kommer från.

Kontentan är alltså att ditt svenska barn kanske inte behöver vara så svenskt.

Men ju mer svenskt det är destu bättre. Och ju mer Thai destu bättre.

Tycker jag.

Hej Atom,

Personligen tycker jag det viktigaste att du som far ger er dotter Svenska värderingar under uppväxten, och att din fru ger er dotter Thailändska värderingar. Olika värderingar får er dotter redan nu i skolan där det i klassen är många nationaliteter, så er dotter kommer mer att bli en Världsmedborgare med intryck både från föräldarar samt skola. Mina döttrar har som du ver levt/skola i växt upp i fyra länder och har ett stort försprång mot andra elever nu i Sverige, både på studienivå samt socialnivå, samt har möjligheten att skilja på seder och kulturer själva. Det samma kommer kommer er dotter att få med den intetnationella uppväxten hon har i skola och hem.

Min förra fru gjorde ett misstag under barnes uppväxt, hon pratade inte Thai med våra döttrar så dom har begränsad kunskap Thai spåket. Jag rekommenderar dig att omvänt prata Svenska din dotter, så kommer hon att få tre språk (Engelska från skolan, Svenska/Thai hemma) "gratis".

Men att råda någon om barns uppväxt är något väldigt personligt och känsligt, och ovan är bara min personliga uppfattning och syn.

Ha en bra dag!

Atom.

Jag håller med Siam-Nilsson helt. Tyvärr är jag dålig på att uttrycka mig i skrift, men vi

träffas under Fordens grisfest. Så skall du få min syn och upplevelse på detta, själv

Canadensare, mina föräldrar Estländare, syskon Mölndalsbor vilken cigenarfamilj.

Mvh Maitan.

Kanadensare och lettländare låter väl rätt civiliserat, Mölndalsbo låter dock väldigt exotiskt och skumt, dessutom går det ju inte ens att säga efter två öl.

Jag sikar fortfarande på grisfesten men det kan bli tufft, blir det ingen grisfest kommer jag dock ned nu i veckan. Enda Thailandsveckan innan jul.

Kanadensare och lettländare låter väl rätt civiliserat, Mölndalsbo låter dock väldigt exotiskt och skumt, dessutom går det ju inte ens att säga efter två öl.

Jag sikar fortfarande på grisfesten men det kan bli tufft, blir det ingen grisfest kommer jag dock ned nu i veckan. Enda Thailandsveckan innan jul.

inga problem Atom, vänta tills du hör storyn så får vi se hur cviliserat det är.Maitan.

Ett av mina argument i mitt första svar till Atom var dofter.

Min erfarenhet är, att dofter från olika miljöer är en viktig ingrediens i den minnesbild man har fått och bär med sej hela livet.

Den särpräglade doften från t ex en svensk jul, förädlar liksom hela minnesbilden och gör att minnet av upplevelsen blir så mycket starkare.

Många bra inlägg igen. Bara som förtydligande: Atom är 4 år och har redan varit i Sverige 5 gånger samt att hennes farmor och farfar spenderar 4-6 veckor i Thailand varje år. Hon känner dessutom till Pippi, Spöket Laban, Mumintrollet, Bamse, Mamma Mu och de flesta andra typiskt svenska figurer; hon är alltså inte helt "osvensk". Själv är jag trots 12 år i Thailand, och innan det diger utlandsvistelse, till 100% svensk och svenska värderingar delar jag gärna med mig av, dock inte utan vissa reservationer.

Jag och min fru anser att Sverige och Thailand kompletterar varandra ganska väl när det gäller värderingar där Sverige är betydligt starkare angående sociala värderingar medans Thailand är starkare på familiära värderingar. Dessutom finns det ju ett par hundra andra länders värderingar man bör ta med i mixen...

Jag har varit dålig på att pusha svenskan men min ursäkt är att jag så sällan är hemma och att hon inte har några svenska kompisar. Vi har dock numera en svensk flicka med två svenska föräldrar, men född i Thailand, i en parallellklass och hon pratar också hellre engelska så kanske vi kan göra något där.

Vad är svenskhet egentligen? Att gå klädd i nationaldräkt på midsommar eller apropå midsommar, är det att dansa ringlekar runt en lövad stång?

En egen identitet är viktig tycker jag.

Om man ska förklara för andra vem man är, vad kommer Atom att säga när hon är 20?

Ingen kan tala om för någon annan hur denne är, det är något man måste komma på själv och då är det de värdegrunder och erfarenheter man fått sig till livs under uppväxten som styr över det.

Vad vill du - ni att hon ska kunna säga?

Inte bara säga, utan än viktigare är vad kommer hon att känna själv?

Hej jag tror att barn som har dej som förmyndare är lyckligt lottade.Detta är inget forumfjäsk.

Men jag tror att med dig som pappa får barnen det de behöver.

Ett av mina argument i mitt första svar till Atom var dofter.

Min erfarenhet är, att dofter från olika miljöer är en viktig ingrediens i den minnesbild man har fått och bär med sej hela livet.

Den särpräglade doften från t ex en svensk jul, förädlar liksom hela minnesbilden och gör att minnet av upplevelsen blir så mycket starkare.

Kul att läsa om dofter.

Jag har bra luktsinne och har många minnen via dofter också.

:::

Intressant tråd.

Mvh

Magrood

I tråden "Hur viktigt är det med svensk jul?" skrevs många vettiga inlägg och ett par som behandlade den intressanta frågan om det är viktigt för ett barn med dubbla nationaliteter att känna till båda kulturerna. Jag tycker Kim´s inlägg var väldigt bra så jag kopierar in det här:

Vad gäller Atoms eventuella jular i Sverige så funderar jag lite på hur pass svensk stora Atom vill att lilla Atom ska känna sig som vuxen?

Vill du att hon ska vara så pass svensk att hon lika gärna kan bo och leva i båda länderna eller är rotkänslan i sin pappas forna hemland inte så viktig?

Nyfiken i allmänhet bara.

Skulle det vara så att du vill ge henne en rotkänsla som svensk så är ju deltagande i svenska traditioner viktigare än om det inte är så noga med hur svensk hon kommer känna sig som vuxen.

Vi sitter ju med ungefär samma dilemma fast tvärtom då, våra barn ska ju kunna identifiera sig som thai fast dom kommer växa upp i Sverige. Språk, kultur, traditioner etc från Thailand är något jag vill att våra barn ska anamma naturligt under uppväxten och enda sättet jag ser att vi kan ge detta på är att vara i Thailand ofta och länge. Visst kan vi fira songkran eller loy kratong här i Sverige också men det blir aldrig riktigt samma sak. Vi måste som jag ser det finnas på plats i Thailand för att uppleva detta med barnen då och då under hela deras uppväxt. Känns som att det är min plikt att se till så mina barn kommer känna sig även som thai när dom är vuxna och att det landet åtminstone känns nästan lika hemma som Sverige.

Personligen tycker jag att det är viktigt att vår dotter förstår hur Sverige fungerar samt lite om varför det är annorlunda jämfört med Thailand och vilka goda särdrag hon kan ta tillvara på från respektive land. Jag tycker dock det är betydligt mindre viktigt att hon kan diverse traditioner samt namn på alla större vattendrag i Sverige etc. Vi kanske flyttar till Sverige om ett par år men troligare är att vi är kvar här eller flyttar till ett tredje land så ett öppet kulturellt sinne är viktigast i vårt fall. Om ett par veckor har vi internationell dag i skolan och vi är en liten tapper svensk grupp och alla barnen kommer ha Sverigedräkt och vi ska laga köttbullar mm så lite svenska är vi iallafall . Dessutom, hade vi inte möjlighet att åka till Sverige ett par veckor varje sommar så är det tveksamt om jag skulle vilja bo kvar här.

I dotterns klass är de 22 barn, med föräldrar från 24 länder, och de flesta barnen kommer ha bott, eller spenderat en betydande tid, i minst 3 länder innan de fyller 10. Det finns säkert en del barn som detta flackande inte kommer passa men för det stora flertalet tror jag det är en enorm fördel jämfört med barn som växt upp i en omgivning där alla är av samma nationalitet och religion. I dotterns skola är julen den största högtiden, följd av Halloween, Songkhran, Kinesiska nyåret och Diwhali; påsk har hon aldrig hört talas om. Men å andra sidan, hur många svenska barn bryr sig om till Pingst, Kristi Himmelfärd och Allhelgona idag? Det var relativt stora helger när jag var barn för inte så längesedan men då var å andra sidan inte Sveriges Nationaldag någon helg och Halloween hade jag aldrig hört talas om. Jag tror snart bara det finns jul och midsommar kvar i Sverige, alltså en stor internationell helg och en mycket typisk svensk helg.

Vad tycker ni, tar jag alldeles för lätt på svenskheten för vår dotter?

Hej

Att känna till och ha upplevt en massa högtider och att ha fått ta del av olika länders traditioner som barn är ju en fantastisk förmån,

och det är ju betydligt värdefullare än att i detalj känna till alla Sveriges mindre helgdagar som vi nästan inte firar längre som "Pingst, Kristi Himmelfärd och Allhelgona".

Vi har valt att ge vår son möjlighet att välja själv var han vill leva som vuxen, därför lär vi honom lika mycket Lao, Thai som Svenska,

och han får ta del av båda kulturerna och har dubbla medborgarskap, det är ju vårt val och inte hans men jag hoppas att han kommer att uppskatta det i framtiden.

Barn har ju oerhört lätt för att lära sig och det verkar inte som han utvecklas långsammare än dom andra helsvenska barnen i samma ålder fastän han lär sig tre språk samtidigt och tar del av flera kulturer, detta är kanske lite farligt att skriva för det retade upp ganska många på forumet när jag tog upp detta ämne en annan gång, men jag tar risken för det är så det är.

Så jag tror inte att du tar för lätt på Svenskheten för din dotter, utan snarare att du ger din dotter en start i livet och förmån som många skulle önska sina barn, och förmodligen kommer din dotter att ha stor nytta av detta resten av sitt liv.

Mvh Isan Lover

Hej Atom, det mesta är väl redan sagt av tidigare skribenter men jag ger min syn på det hela.

Barnets värderingar är viktigast, det är det inget land som kommer ge , det är din och din frus uppgift att göra.

Vad som är rätt eller fel, hur man behandlar sina medmänniskor, religion eller inte och vilken och så vidare.

Skiljer ju en hel del mellan Thailand och Sverige i värderingar så det blir upp till familjen att ta det bästa ur båda kulturerna.

Du har gjort som jag när vi bodde i Thailand, Emil, Pippi och många besök hos släkt och vänner i Sverige, räcker nog gott när barnet är litet. När barnet blir lite äldre tror jag dock att det är viktigt att se till att barnet, och din fru med för den delen, känner tillhörighet med Sverige.

Vad jag menar är att om det skulle hända dig något skall dom kunna flytta hit omgående om de vill, utan att känna en barriär att flytta till ett land man vet mycket om, men ändå inte riktigt känner.

Mitt val blev att flytta till Sverige, absolut inte för gott, men tillräckligt länge för att både Fru Vax och mina barn känner sig lika hemma, och kan klara sig lika bra i det Svenska samhället som i det Thailändska.

När jag har uppnått detta så kan jag bara luta mig tillbaka och känna mig lugn, de kan klara sig själva och om det händer mig något så kan de ändå leva vidare, och känna sig trygga, oavsett var de väljer att bo.