Hur "svenskt" behöver ett svenskt barn vara?

I tråden "Hur viktigt är det med svensk jul?" skrevs många vettiga inlägg och ett par som behandlade den intressanta frågan om det är viktigt för ett barn med dubbla nationaliteter att känna till båda kulturerna. Jag tycker Kim´s inlägg var väldigt bra så jag kopierar in det här:

Vad gäller Atoms eventuella jular i Sverige så funderar jag lite på hur pass svensk stora Atom vill att lilla Atom ska känna sig som vuxen?

Vill du att hon ska vara så pass svensk att hon lika gärna kan bo och leva i båda länderna eller är rotkänslan i sin pappas forna hemland inte så viktig?

Nyfiken i allmänhet bara.

.

.

.

.

Vad tycker ni, tar jag alldeles för lätt på svenskheten för vår dotter?

Många bra synpunkter har kommit fram i dessa två trådar. Jag tycker du har bra koll på hur du ska göra, det viktigaste är omtanken, med den kommer mycket att falla på plats. Det som inte nämnts i tråden, förhoppningsvis för att det tas som självklart, är att inte ha för stora krav på barnen. De flesta här har kanske sett skräckexempel på hur vissa barn drivs av föräldrarna att bli bäst i thaidans, fotboll etc. Detta ger ju så ofta omvänd verkan.

Det barnen får uppleva med glädje det kommer de att ta till sig. Har själv en 15-årig dotter som rider, hon har tidigare hållit på med andra sporter, men nu är det ridningen kvar. Helst vill hon vara hemma och rida istället för att åka till Thailand. I sommar fick vi med henne för att hon skulle få rida i Thailand. Sedan kombinerar vi dessa saker hon vill uppleva med resor och kultur som vi vill att hon ska uppleva. I sommar har vi inte tänkt åka till Thailand, det blir för lång bortavaro från hästen. Det roliga är att istället vill hon åka till London.

Jag har alltid velat att hon ska få en mångkulturell förståelse och bli så internationell som möjligt. Själv har jag arbetat i ett flertal länder, men flyttade tillbaka till Sverige när dottern föddes. Hennes intresse för andra länder har jag byggt på undan för undan genom att göra småresor till Thailands grannländer. Hennes intresse för språk och andra kulturer har ökats på detta vis. Jag tycker att det har slagit ut väl.

Glädje, list och upplevelser. En stor portion dofter som en del har sagt.

Hej, vet inte riktigt vad jag ska skriva i ämnet, har inte problemet nu. Kan bara skriva om hur det kan bli.

Vad som sker med barnen när de växer upp är helt omöjligt att förutsäga. Vi, jag, x-fru och 2 flickor 4 och 6 år flyttade från Sverige i början av 1982. Det som fanns att välja på i skolväg var Amerikansk, Engelsk, Tysk eller Fransk. Valet blev Amerikansk skola för 6-åringen och Kindergarten med Australiska lärare för 4-åringen. 6-åringen skulle först gå ett år i en TEFL (Teach English as Foreign Language) klass men blev överflyttad till normalklass efter bara två månader.

De första åren hade de svensklektioner ett par timmar i veckan, tillhandahölls av ASEA (nu ABB) tills de lämnade landet.

Efter 9 år blev det Internatskola i Culver, Indiana. 3 år för den äldsta med tillvalsämnen flyg och florettfäktning. Det är hon som 16-årig landar Piper Cherokee'n på min profilbild. Blev sedan erbjuden plats på flyguniversitetet i Houston och också som helikopterpilot vid US Airforce (de ville ha henne i sitt fäktningslag). Blev inget, kom pojkar ivägen.

Flyttade till Sverige för att läsa Svenska. Blev mobbad då hon var Svensk och inte kunde 'ren' Svenska. Blev så att när någon frågade var hon kom ifrån så sa hon USA. Då gick det bra. Började fäkta florett men fick klent motstånd, pojkarna vägrade att ta stryk av en tjej så det var bara instruktören att träna med. Inte heller helt upp till scratch även om han deltog i SM. Hon blev erbjuden att tävla i SM men ansåg att hon inte var i bästa form och avböjde (förlorade inte en match de två sista åren i USA).

Lillflickan anslöt året efter.

Flyttade till Holland, fick jobb hos IBM men skulle till Corfu, Grekland för en två-veckors först. Träffade en Engelsman, blev kvar där, jobbade i en Engelsk Pub som hon och hennes (då blivande) man köpte.

Nu, 12 år senare, äger hon halva puben som körs tillsammans med sin x (skilda men vänner). Dessutom, med Skepparlicens, så arbetar hon i Marinan och gör turistseglingar och leveransseglingar b.l.a. Drar också runt turister i bergen på hästrygg ibland.

Språkgeni, pratar Engelska, Svenska, Holländska, Grekiska och Franska. Fortfarande Svensk medborgare.

Lillflickan också till Culver, IN sen Internationella skolan i Haag, Holland. Sverige ett år och tillbaka till Holland. Arbetade först på Europeiska Patentverket i Haag, flyttade till England och ett år som privatsekreterare på en Internatskola. Sen blev det samma jobb hos British Midland, en resebyrå och Gulf Air. Träffade en Australier, och bor nu gift i Brisbane och väntar på sitt Australiska medborgarskap. Jobbar på Revisionsfirma men troligen snart tillbaka i flygbranchen hos Etihad.

Inte språkgeni, Engelska och halvbra (hyfsad om man får igång henne) Svenska.

Ingen av flickorna har någonsin behövt vara arbetslös. De trivs med vad de gör och vad de är.

Oscar.

Atom,

Även om du ibland kan raljera lite om Sveriges och svenskars tillkortakammonden så är du en av de mest "Svenska" personerna jag känner. Du personifierar ibland vår generations svenska värdegrund och jag tror att detta är något Atom kommer få med sig vare sig du vill eller inte. Det är nog långt mkt viktigare gåva att ge ditt barn än mkt annat som upplevs som "svenskt".

Det viktigaste är väl att barn får med sej den grundsyn vi i norden växer upp med vad gäller mäniskors lika värde,

att man skall vara ärlig, att alla skall ha samma möjligheter till tex utbildning

och sedan faktisk måste ta ansvar för sitt eget liv.

Att dom har ett stöd hemma när dom får sina ideer, att dom känner sej älskade och ser sitt eget värde

och sedan växer upp till självständiga,starka individer

Vart dom fysisk växte upp spelar väl isåfall mindre roll,

Risken är ju om man kämpar för att ett barn ska känna sig lika hemma i en eller flera länder eller kulturer att denne aldrig känner sig riktigt hemma någonstans.

Det handlar ju mest om självidentitet, än att ha kunskap om olika länder eller fira olika nationella högtider.

Självidentitet grundas ju ofta en aspekt, inte flera. Tex kan ju någon tycka sig vara Thai i grunden, men ändå anse sig vara en ganska otypisk Thai för man är en hög grad Svensk också.

Personligen tror jag det är svårt att försöka ge sina barn en multikulturell/ multinationell självindentitet i praktiken. Man måste få en stabil grundidentitet, även om man inte anser sig själva vara ett typiskt exempel inom den, samt kan känna sig mycket nära en annan identitet som tex Svensk.

Thai-Svensk eller Svensk-Thai, kan ju innebära att man är båda, men har valt en av den som sin grundidentitet, vilken man väljer bestäms i hög grad om omgivningen, främst föräldrar antar jag.

Det har ju rapporteras en del om hur adopterade mår ganska dåligt som tonåringar och vuxna, depression och andra problem är vanligare än bland andra grupper. Vissa teorier argumentera om att det beror just på en konfliktfylld självidentitet, man är Svensk men ändå inte Svensk. Detta är ju oftast mest problematiskt för personer som kommer från länder som Korea osv. Där utseendet gör att man enkelt ser att det är frågan om adopterade personer, men trots det är de kulturella väldigt typiskt Svenska. Man är Svensk, men det syns att man inte är Svensk ändå, man ser ut som en Korean, men vet inget om landet eller kulturen. Det kan nog leda till lite interna problem beroende på omständigheter.

Exempelvis är ju självständighet, allmänbildning och ”innehåll” mycket viktigare

egenskaper än en ”polerad yta” här i Sverige, och så även i liknande länder.

Att så är fallet kan ju vara bra att förstå

Mvh

SN

Tycker det var bra skrivet Nilsson, även om jag kanske inte till fullo kom fram till själva kontentan av resonemanget. Förmodligen var det; mer tid i Sverige vid unga år.

Är jag alltså rotlös? Nej, det tycker jag inte. Jag identifierar mig faktiskt som en tjeck i Sverige. Som en person med flera kulturella rötter.

Man måste ju faktiskt inte vara antingen det ena eller det andra. Det funkar att vara lite av varje.

Där Atom, har vi något intressant. Man kan alltså ha flera rötter och få det att fungera i alla fall. Att känna flera tillhörigheter och vara nöjd med det.

Intressant att så många har visat sig inte vara hundraprocentiga ursvenskar. kanske jag skulle haft det som en punkt på min lista över egenskaper på forumet.

http://www.maipenrai..._45#entry236365

Mycket klokt är sagt tycker jag och beslutet ligger ju hos dig och din fru, men som någon sade så är chansen stor att barnen klarar sig alldeles utmärkt, när föräldrarna ägnar tid, kärlek och tålamod gentemot sina barn och du verkar tillhöra den skaran!

Man får älska sina barn och göra så gott man bara kan - mer kan man inte göra. Vi är bara människor när allt kommer omkring.

Lycka till!

Hej Atom, det mesta är väl redan sagt av tidigare skribenter men jag ger min syn på det hela.

Barnets värderingar är viktigast, det är det inget land som kommer ge , det är din och din frus uppgift att göra.

Vad som är rätt eller fel, hur man behandlar sina medmänniskor, religion eller inte och vilken och så vidare.

Skiljer ju en hel del mellan Thailand och Sverige i värderingar så det blir upp till familjen att ta det bästa ur båda kulturerna.

Du har gjort som jag när vi bodde i Thailand, Emil, Pippi och många besök hos släkt och vänner i Sverige, räcker nog gott när barnet är litet. När barnet blir lite äldre tror jag dock att det är viktigt att se till att barnet, och din fru med för den delen, känner tillhörighet med Sverige.

Vad jag menar är att om det skulle hända dig något skall dom kunna flytta hit omgående om de vill, utan att känna en barriär att flytta till ett land man vet mycket om, men ändå inte riktigt känner.

Mitt val blev att flytta till Sverige, absolut inte för gott, men tillräckligt länge för att både Fru Vax och mina barn känner sig lika hemma, och kan klara sig lika bra i det Svenska samhället som i det Thailändska.

När jag har uppnått detta så kan jag bara luta mig tillbaka och känna mig lugn, de kan klara sig själva och om det händer mig något så kan de ändå leva vidare, och känna sig trygga, oavsett var de väljer att bo.

Hej

Jag har ett liknande upplägg och därför har vi hus och mark i båda länderna, frugan har jobb i Sverge och hanterar det svenska språket bra, och lillpojken lär sig både LAo, Thai och svenska, och dom är båda registrerade i vår by och har dubbla medborgarskap.

Så i framtiden kan dom välja att leva där dom vill, och jag tror att det är ett bra att ha den möjligheten.

Jag är ju också betydligt äldre än frugan så jag vill också veta att dom kommer att ha det bra efter att jag har försvunnit.

Så vad det blir i framtiden får vi se, tryggheten i Sverige eller ett liv med släkten i byn?

Mvh Isan Lover

Det finns ju annars utmärkta instruktionsfilmer som lär ut hur man ska bete sig i Sverige

Jag utlovade i min "Jul i Sverige?" tråd att det kanske skulle bli några bilder från Atom´s födelsedag i söndags så här kommer några, hoppas ni noterar hur svenska vi är. Kan också tillägga att jag, min fru och två av hennes kusiner hade svenska fotbollströjor på oss men min fru förbjuder mig att lägga ut dessa bilder och då jag oftast är en god make så lyder jag. Det riktiga kalaset med Atoms kompisar kommer dock på måndag när vi är tillbaka i Bangkok och skolan börjar igen.

Jag utlovade i min "Jul i Sverige?" tråd att det kanske skulle bli några bilder från Atom´s födelsedag i söndags så här kommer några, hoppas ni noterar hur svenska vi är. Kan också tillägga att jag, min fru och två av hennes kusiner hade svenska fotbollströjor på oss men min fru förbjuder mig att lägga ut dessa bilder och då jag oftast är en god make så lyder jag. Det riktiga kalaset med Atoms kompisar kommer dock på måndag när vi är tillbaka i Bangkok och skolan börjar igen.

Jag gillar bilden med tårtorna. Atom med sin stora tårta och två små till killarna

Jag gillar bilden med tårtorna. Atom med sin stora tårta och två små till killarna

Alla barn vill ju ha en tårta, även om det inte är deras födelsedag, så Atoms sysslingar fick varsin liten tårta också, dessutom med ljus som tände sig själva efter att de blåsts ut så de blåste ut ljus tills de var helt blåa i ansiktet.

kan man förmoda att fotografen på bild 5 säger jimm luuk jimm

Fråga Victoria

Alla barn vill ju ha en tårta, även om det inte är deras födelsedag, så Atoms sysslingar fick varsin liten tårta också, dessutom med ljus som tände sig själva efter att de blåsts ut så de blåste ut ljus tills de var helt blåa i ansiktet.

Är hon inte så stor nu att hon kan få heta molekyl?