Hej igen!
Nu är jag tillbaks med nya tag.
Nu mår jag mycket mycket bättre än när ja skrev min senaste tråd.
:::
Har varit hemma i Thailand hela 3 veckor utan att jobba.
Ju - lite läxor och prov måste jag rätta. Men annars var det inget jobb.
Hade en mycket trevlig reskamrat, min svenska mamma - min ängel på jorden.
Vi hade det jättebra i Thailand.
Kände mig som en riktig svenne (kan man säga svenne för en kvinna?) 
med tanke på att vi planerade våra dagar efter barnens tillstånd.
Och jag blev solbränd för första gången i hela mitt liv - som jag vet om och minns i alla fall.
Det var en upplevelse det.
:::
Har lärt mig en ny livsviktig sak: att släppa taget.
Släppa taget om att få bo kvar i den gemensamma bostaden.
Släppa taget om att det ska vara på ett visst sätt med barnen efter skilsmässan.
Släppa taget om att läsa jobbiga mejl.
Släppa taget om det materiella ting för ett större mål - att kunna ha en ok relation efter skilsmässan för min skull, för barnens skull.
:::
Jag är glad att jag fick så mycket stöd från min familj.
De tycker samma sak... att släppa taget och ta mig ur det här så fort som möjligt.
:::
Vi pratade mycket om vad det är för skillnad mellan att släppa taget och att vara dum och eftergiven.
Min bror hade ett bra svar.
Man får sinnes ro syrran... var svaret.
Och han verkar ha rätt.
I alla fall har det känt att han har rätt i över en månad nu.
:::
:::
Ja - jag har haft sinnesro i över en månad nu... med lite svacka när det dök upp jobbiga e-poster.
Men senast har jag successivt lärt mig att hantera det med.
Det började från att inte besvara e-poster till att inte ens läsa dem.
Det är jag mest stolt över faktiskt - att ignorera det.
:::
Jag menar inte att skryta att jag är en osårbar varelse.
Jag är sårbar. Men jag vill inte låta mig såras så länge eftersom man har ansvar för sina barn.
:::
Jag tror jag kommer att klara det här bra.
Ser fram emot en frihet.
Jag menar inte att jag inte är en fri människa nu.
Men jag tänker så här att istället för att vara rädd för det okända så kan man se någon fördel med det istället.
:::
Men nu har jag ett litet stort bekymmer.
Idag kände jag mig ganska ensam när jag höll på att lägga bud på ny lägenhet.
Tänker jag rätt eller tänker jag fel?
Jag tänker:
1. Lägenhet som ligger så nära barnens dagis som vi har nu blir alltför dyr för mig.
2. Det närmaste jag kan komma ligga ca 2 km från dagis.
3. Den lägenheten jag gillar mest nu gillar jag mest på grund av att jag har en lekgård precis utanför balkongen.
Är jag dum som låter lekgården avgöra mitt val av lägenhet.
Jag fantiserar att jag sitter och jobbar på balkongen. Barnen leker i lekgården. Jag ser dem och de ser mig.
Vi är känner min närvaro och jag deras - ungefär som att man umgås genom att titta på tv tillsammans.
4. Den saknar diskmaskin. Men det går att fixa så småningom.
5. Den har ett badkar. Jag älskar att ligga och bada varmt för att slappna av.
6. Gillar jag den på riktigt eller är jag bara så desparat att jag gillar det första bästa. Jag jämför det med att jag inledde min nya relation med min nuvarande man så snabbt efter det förra förhållandet. Då visste jag ju att jag var kär. Men nu i efterhand undrar jag om jag var kär på riktigt eller om jag bara var hunger på relation. Jag vill inte göra samma misstag med lägenhet. he he he... Vilken jämförelse, va?
Men det är ingen som kräver att jag måste flytta nu. Så - riktigt desparat är jag inte.
7. Vad är det som säger att en storstadsbo måste betala mer för boende kostnad än folk i andra kommuner?
8. Är det värt att bo i stan med det här höga lånet och bokostnad? Skulle det vara bättre att bo en bit ifrån stan och ha en halv milj. mindre i lån?
9. Det största bekymret är att jag har satt upp 3 smärtgränser.
- Den första var inte riktigt genomtänkt. Den fick jag fram genom att tänka att den nya inte får kosta mer än den gamla som vi köpte för ca 3 år sen. Sen kom jag på att det inte riktigt var rätt. Den gamla är ju ca 20 kvm större och ligger mitt i centrum. Så jag kan väl inte betala lika mycket för en mindre lägenhet som ligger 1,5 bort från centrum.
- Den andra smärtgränsen kom jag fram till genom att ta bort 100K från den första.
- Den tredje smärtgränsen kom jag fram till genom att ha en liten buffert kvar efter lån och egen insats.
Och nu har den sista budgivaren lagt bud på min lägsta smärtgräns.
Hmmm
Hur gör jag?
Ekonomiskt har jag råd (med hjälp av lån förstås) att gå upp typ 20-50K till utan att känna att det blir för mycket kostnader per månad.
:::
Jag känner mig som sagt ensam i det här stora företagandet och behöver bolla tankar med någon.
:::
Kram
Magrood
Ps. Tänker berätta om skilsmässan för barnen efter att jag har fixat klart det här med lägenheten. Har mejlat barnpsykolog och frågat om tips. Men har inte fått något svar. Om ni har erfarenhet och tips om hur man bäst presenterar det här för barnen får ni gärna dela med er. Jag blir jättetacksam.
Med lägenheten så tänk på barnen som Tommy sa.
