Nu sitter vi i Tbilisi och här verkar vi ha fastnat i väntan på diverse visum till centralasien och vad kan vara bättre att göra då än att uppdatera denna tråden med bilderna från Turkiet.
Turkiet
Många frågar hur vi orkar cykla så långt, om vi får ont i rumpor och ben och så vidare. Vårt svar är då att det är en större mental än fysisk utmaning vi tagit oss an. Att sitta på sadeln hela dagen för att på kvällen ta fram en världskarta och inse att dagens slit inte tagit oss märkbart närmare Bangkok vore mentalt nedbrytande så för att klara den mentala biten har vi delat in resan i segment där första segmentet var Göteborg-Istanbul. Bilden nedan visar när vi står redo att ge oss ut på segment nummer två som är mellan Istanbul och Baku. Visa av besväret av att ta oss in i Istanbul hade vi gått och oroat oss i ett par dagar för hur besvärligt det skulle bli att ta oss ut ur stan.
Att cykla ut ur Istanbul var dock betydligt lättare än vi trott men just som vi började andas ut hördes ett märkligt ljud från sambons cykel. Det var vevlagret som både knäppte och glappade och med tanke på att cykeln var nyservad var vi rejält irriterade. Vi svängde in på en bensinstation för att ringa, sms:a och mejla till kompisar och verkstad i Istanbul för att fråga om var närmaste verkstad fanns. Bäst som vi stod där dök det upp en kvinna och sade att det fanns en cykelaffär i närheten av där hon bodde. Vi trampade iväg bakom hennes bil bara för att upptäcka att affären flyttat. Eftersom vi behövde mejla bjöd hon hem oss och det slutade med att vi fick både middag och en sängplats för natten. Deniz som kvinnan hette sade att vi kunde stanna så länge vi behövde på morgonen efter och slänga in nycklarna i brevinkastet. Turkisk gästfrihet slår det mesta.
Deniz bodde med sin lilla dotter i en marklägenhet i stadens östra utkanter och våra cyklar fick bo på hennes lilla gräsmatta.
Efter diverse kontakter med verkstaden i Istanbul beordrades vi tillbaka. Efter att ha lämnat cyklarna blev det till att ta in på hotell och för första gången fick vi äta något i Turkiet som inte föll oss på läppen. Det var en soppa som av smaken att döma förmodligen bestod i 3 dl vatten och 1 tub tandkräm.
Cykelverkstadens ägare talar både tyska och engelska men eftersom han inte var där fick vi tala med hans underhuggare som kunde sämre engelska än vi kunde turkiska. Vevlager finns i ett antal olika kvaliteter, dimensioner och gängtyper så det var inte helt lätt att klara ut vad vi ville ha. Papper och penna löser dock det mesta.
Så snart cyklarna var klara lämnade vi Istanbul för andra gången. Vi siktade mot badorten Sile på Svarta Havskusten. Eftersom vi startat sent kom vi fram när det var mörkt och svårt att hitta tältplats. Vi hamnade därför på ett vandrarhem men för att spara pengar lagade vi mat på vårt kök inne i rummet.
Kustvägen längs Svarta Havet är känd för att vara backig och regnig men samtidigt väldigt grön och lummig. Denna lummighet fick vi snart se prov på. Skirt gröna nyutslagna ekskogar kantade vägen och kor gick fria i dikeskanterna. Vägen var fin men rejält krokig och det var gott om motorcyklister.
Ekar - kändes nästan som hemma...
Våren verkade ha kommit på riktigt och vi köpte resans första glass på en mack.
På kvällen hittade vi den ultimata tältplatsen. En enslig kulle med fantastisk utsikt över en långsträckt dal. Room with a view är det minsta man kan säga...
Strax före solnedgången kom ett en flock på omkring 20 storkar flygande. Dom gjorde ett par vändor runt kullens topp innan dom slog sig ner i trädtopparna nedanför. Kolla noga så syns ett par storkar i trädet i mitten.
Det blev sedan ytterligare ett antal vändor och vi stod som förstummade över att få se så många storkar majestätiskt cirkla runt oss på så nära håll.
Vi har besökt hundratals bensinstationer så här långt. I centraleuropa gjorde vi det för att värma oss och få i oss lite automatkaffe. I Turkiet var syftet att vila oss och få i oss lite kall coca-cola och/eller annan onyttighet.
Så gott som alla bensinstationer bjuder dock sina besökare på gratis the. Vi brukar ofta inte mer än hinna parkera innan vi har varsitt glas sött the i näven.
The görs på annorlunda sätt än hemma. Ett mycket starkt the kokas i en liten kittel som står ovanpå en lite större där vatten för spädning värms. När thet serveras blandar man lite av det starka thet med det heta spädvattnet och häller upp i glas med karakteristisk midja. Två sockerbitar verkar alltid läggas med på fatet.
Solfångare på taken var en mycket vanlig syn i Turkiet. Dom satt på vart och vartannat hus, såväl fina som lite mer ruckelliknande. Dessa solfångare börjar ju synas lite här och var i Thailand också och det är säkert ett bra sätt att spara pengar när energikostnaderna bara stiger.
