Från Göteborg till Bangkok på cykel

Har ni inte svenska flaggan fäst på cyklarna? Sedan e polskor jäkligt snygga asså!

Många långfärdscyklister kör med sina hemländers flaggor på packningen. Vi har skippat det och kör varken med thailändsk eller svensk flagga. Vi har däremot tryckt upp visitkort med namn, e-mail och bloggadress på att dela ut till folk vi stöter på.

Vilken kalastråd

Ahhh vad underbart. Som du skriver, dessa nya möten med underbara och gästvänliga människor. Jag har rest en del i öst- och centraleuropa för 10-15 år sen, och bott "privat" som ni gör, vad jag drömmer mig tillbaks dit och till det sättet att resa. Det finns en gästfrihet som är underbar. 

När jag var barn i mitten på 80-talet dök det upp 20 ungdomar från Tyskland, Holland mm på cykelsemester. Det blev en härlig och lång kväll, sedan campade de i vår trädgård och mor fixade stor frukost till dem på morgonen. 

Lycka till och tack för att vi får hänga med!

Himlars vad intressant !  följer med spänning er resa! lycka till på vägen.  

Detta har alla förutsättningar att bli den bästa tråden - ever...

Jag  har varit på många äventyr, men de känns små, mycket små, när jag läser din tråd! Lycka till på resan! 

//S

Denna resa har vi funderat på i ett par tre år men planerat för kanske de senaste 18 månaderna. Mycket tid har gått åt till planering av resrutt och utrustning. Eftersom vi bara räknade med vinter i en dryg månad ville vi inte köpa någon extra vinterutrustning som vi inte redan hade.

Alla som cyklar vintertid vet att tårna är en känslig punkt och när det i januari kom ett par rejäla köldknäppar i västsverige med runt -13 grader kastade vi oss ut på cyklarna för att testa utrustning. Det vi misstänkt visade sig vara sant - tårna blev för kalla. Vi ville inte köpa särskilda cykelskor för vinterbruk utan löste det hela med batterier och elektriska värmesulor. Sulorna var av det billigaste slaget och höll värmen i c:a 2 timmar. Blev vi genomfrusna var dom dock för klena och kunde inte förmå att värma upp tårna utan vi tvingades gå in, men dom kunde å andra sidan förhindra eller försena nerkylningen.  

Vädret i Sverige var vinterlikt med snö och minusgrader. Polen var som förväntat med lite småkallt i norr och ett snötäcke, om än något tunnare än det i sydsverige. I centrala Polen fick vi ett par härliga vårdagar med sol i ansiktet och medvind i ryggen och började då att tänka att det här blir nog ingen match.. När vi sedan kom till södra Polen blev vädret sämre och det regnade och var bara någon enstaka plusgrad och vi frös i princip hela tiden. Värmesulorna fungerade sådär, mestadels beroende på att vi snålade med batterierna. 

 

SLOVAKIEN

Vi följder väderleksprognoserna noggrant och när vi ännu var kvar i Krakow ändrade dem sig. Vårvädret skulle försvinna och Kung Bore göra ett återtåg med snö och bortåt -10 grader om förmiddagarna. Skitväder helt enkelt och dessvärre såg det ut som om det skulle bli värre i östra Slovakien och Ungern än i de västra delarna. Planen var att åka den östliga rutten, men nu såg väderutsikterna minst sagt risiga ut. Vi höll en omröstning på vår blogg om vilken väg vi skulle ta. Trots att de flesta rekommenderade den västliga rutten, tog vi den östliga som planerat.  

 

Att korsa gränsen mellan två schengenländer är som att åka mellan två thailändska provinser. Det står någon skylt som hälsar välkommen och det är allt. För 25 år sedan var det dock helt annorlunda och man kunde få hänga vid gränser i många timmar. 

När vi väl kom in i Slovakien upphörde dock regnet, men i stället bjöds vi på en stigning på 400 höjdmeter som vi var helt oförberedda på.

 

 

Jag har varit massor med gånger i Slovakien med jobbet, men dock aldrig i de östliga delarna. Efter vår 400 meters klättring rullade vi med god fart ner för en flera kilometer lång utförslöpa in i staden Stara Lubovna, som jag aldrig tidigare hört talas om. Redan i stadens utkant började vi spana efter boende och fick syn på ett hotell. Problemet var att det låg 1,5 km utanför stan och att det var en rejäl uppförsbacke därifrån och in till centrum. Vi ville inte bo utanför stan, särskilt inte som det verkade saknas matställen i närheten, så vi trampade upp för backen och in till stan där vi genast hittade ett litet hotell som dock var stängt för renovering.

 

När vi såg en skylt med turistinformation 200 m. tänkte vi att nu löser sig allt. Vi trampade dig och jag gick in för att kolla om dom kunde rekommendera något boende. Hotellet jag då hänvisades till var det som vi tidigare ratat. På frågan om det fanns något mer så ruskade informatören på huvudet. 

 

När jag kom ut till sambon som vaktade cyklarna och berättade att vi nog fick rulla tillbaka trots allt pekade hon på dörren intill turistinformationen där en stor skylt med texten ”penzion” hängde och undrade om vi inte kunde testa där istället. Sagt och gjort och 25 € senare var vi inkvarterade i ett stort och rymligt rum.  

 

Man kan tycka att turistinformationen i Stara Lubovna borde fundera lite på vad dom håller på med. Vårt pensionat låg i dörren intill, inte ens fem meter från turistinformationen.

 

I korridoren utanför vårt rum fanns det biljardbord och jag kunde inte låta bli att sänka ett par kulor innan vi morgonen efter skulle lämna stället. 

 

Även i Slovakien finns det god mat. 

 

Tjusig bygata på väg från berget ner mot Stara Lubovna

 

 

Som nämnts ovan så var det rejält kallt om tårna och dom domnade ofta bort. Blev det för jäkligt fick vi gå in någonstans, men annars gick det bra att hoppa igång dem...

 

Cykling är en prylsport och det gäller hänga med. Senaste måste-prylen är hjälm i form av en pickelhuva i kolfiber... ;-)

 

 

Från Stara Lubovna till Kosice som är Slovakiens näst största stad är det drygt 10 mil och nerför. Med lite medvind så gick resan snabbt. Någonstans i ett litet samhälle blev vi omkörda av en bil som stannade en bit längre fram. Ur hoppade en farbror som tog massor av bilder på oss och våra cyklar. Han pratade inget språk vi kan men han verkade veta massor om cyklar eftersom han pekade på olika detaljer och pratade länge om dem. Det hade varit kul att veta vad det var han berättade. ;-)

 

I Kosice tog vi in på ett hostel. Det fanns en gäst sedan tidigare - en ensamresande japanska och hon hade tagit 8-bäddsrummet. Vi fick därför sängplats i ett hörn i allrummet vilket man kunde skärma av med ett draperi. 

 

När vi gick till sängs på kvällen hade det börjat snöa och under natten hörde vi starka vindar vina runt knutarna. På morgonen yrde snön och det blåste kraftigt rakt i ryggen på oss. Det var dock inte värre än att det gick att cykla i, i alla fall inte åt rätt håll så vi lastade bagaget och lämnade vårt guesthouse för att trampa mot ungerska gränsen.

 

Torget i Kosice ur framhjulsperspektiv.

 

När man cyklar landsvägscykel (racer) är det inte svårt att ligga och mata kilometrar i 35 km/h, men med en fullastad långfärscykel är det omöjligt. Såvida man inte har en spikrak väg utan trafik och en mycket hård vind rakt i ryggen. Från Kosice och till den ungerska gränsen låg vi och taktade i farter mellan 35 och 40 under långa stunder.  En härlig känsla

 

Vinden och snöfallet skulle dock komma att övergå i ren och skär snöstorm under eftermiddagen men om det får ni läsa mer om i nästa inlägg som handlar om Ungern, vilket kommer om ett par dagar. Vi skall rulla i morgon igen och då blir det internetlöst ett antal dagar igen.

 

Blir intressant att följa denna cykelresa! Skulle själv gärna åka på en sådan.

Hade ni tränat mycket kondition innan det bar iväg?

Nej vi hade inte tränat mer än vanligt, vilket för min del är 3-4 pass i veckan med olika kombinationer av styrka och kondition.

Har man inte tränat innan räcker det med att man tar det lugnt de första veckorna så kommer styrkan efter ett tag.

 

Det är samma däck som vi hade på filmen från Tajikistan och dom skall hålla hela vägen är det tänkt - peppar peppar. Sambon har dock kört mer på sina däck än jag och man kan nu se att hennes bakdäck börjar se en aning slitet ut och får kanske byta plats med framdäcket snart. Däck är dock inget problem förutom i centralasien, men när vi åker igenom den regionen kommer vi nog ha med ett reservdäck för säkerhets skull. 

Tack för att vi får följa med på er häftiga resa! (Utan att behöva trampa

Världsklass reseberättelse.
Din berättarförmåga är fenomenal, snitsig formuleringsteknik i kombination med underbara bilder gör denna tråd till högsta underhållningsvärde för mig.
Det är med stor spänning jag följer detta äventyr.
 

Tack för att ni vill dela med er.
 

Jäklar vilken enorm resa ni gör, mycket imponerad.

Otroligt skoj att följa med och ett stort lycka till.

Hur laddar ni era tekniska prylar när ni sover i tält, har ni med nån liten ihoprullningsbar solcellspanel eller?

Vad har ni för Internetuppkoppling när ni åker genom olika länder, köper ni nya simkort i de länder ni är i?

Hur laddar ni era tekniska prylar när ni sover i tält, har ni med nån liten ihoprullningsbar solcellspanel eller?

Vad har ni för Internetuppkoppling när ni åker genom olika länder, köper ni nya simkort i de länder ni är i?

Vi laddar prylarna på bensinstationer, hotell, restauranger och var som helst där vi ser ett vägguttag. På mitt framhjul har jag även en navdynamo som jag kopplat till en s.k. powerplug i toppen av styrröret med en liten USB-kontakt. På så sätt kan vi ladda GPS och iphone, men just nu har jag kopplat ur den för att inte slita på grejerna i onödan.

Skall försöka komma ihåg att lägga in en bild på detta arrangemang i nästa inlägg. 

Vad gäller internet så är det hur smidigt som helst hittills. Bensinmackar från Polen hit till mellersta Turkiet har allt som oftast gratis wifi för besökare att använda så än så länge är vi ganska online. Värre blir det nog senare

Nej vi hade inte tränat mer än vanligt, vilket för min del är 3-4 pass i veckan med olika kombinationer av styrka och kondition.

Har man inte tränat innan räcker det med att man tar det lugnt de första veckorna så kommer styrkan efter ett tag.

 

Det är samma däck som vi hade på filmen från Tajikistan och dom skall hålla hela vägen är det tänkt - peppar peppar. Sambon har dock kört mer på sina däck än jag och man kan nu se att hennes bakdäck börjar se en aning slitet ut och får kanske byta plats med framdäcket snart. Däck är dock inget problem förutom i centralasien, men när vi åker igenom den regionen kommer vi nog ha med ett reservdäck för säkerhets skull. 

Är det standard däck och slangar eller kör ni med kolfiberdäck med mousse?

Vilken suverän restråd! Jag har rekommenderat er blogg till mina thailändska vänner. De är fascinerade!

Tänker ni er genom Iran...? Vill minnas att Göran Kropp och hans Renata på sin tid fick nobben att cykla där. Det var förbjudet för kvinnor att ta sig fram med cykel. Vet inte hur det är nu?

God tur på den fortsatta färden!

Detta var häftigt,skall följas ända in i mål.Lycka till med resten av "den lilla turen".Om ni tänkt er cykla vidare österut från Bangkok så har vi sovplats här I Rayong.Skall kolla bloggen nu.