Moral är ju en sak som vi är väldigt bra på. Vi får det i modersmjölken, i vissa fall i vällingen, från födseln. Den inpräntas i oss under vår uppväxt och vi växer snart upp till goda moraliskt ansvarstagande medborgare, redo att försvara den till varje pris.
Vi börjar jobba för att som en god moraliskt ansvarsfull medborgare börja betala skatt och bidra till driften av välfärdssamhället vi fötts in i. Vi har nämligen lärt oss att skatt är viktigt för att samhället ska fungera. Betalar vi inte skatt kan vi heller inte längre räkna med att få ta del av alla de förmåner samhället tillhandahåller.
Det finns till och med de som tycker att det är häftigt att betala skatt.
Vi fortsätter vår resa genom livet och förr eller senare kommer vi i kontakt med människor som inte alls levt i samma skyddade bubbla som vi befinner oss i och då delar vi gärna med oss om hur vi har det och talar om för dem hur de borde göra för att få det lika bra som oss andra, oss svenskar.
Vi kan det där. Vi är bra på det där. Vi är ju svenskar! Skulle alla göra som oss så skulle världen snart bli perfekt att bo i.
Vi får höra talas om att det förekommer korruption i andra länder och vi sätter oss snart på våra höga hästar igen och börjar predika om hur de borde göra för att få det lika bra som oss andra, oss svenskar.
Vi kan det där. Vi är bra på det där. Vi är ju svenskar! Skulle alla ha lika höga moraliska värderingar som oss så skulle världen snart bli perfekt att bo i.
Men sedan går tiden och något som kallas verkligheten börjar obarmhärtigt skrapa på skalet runt bubblan vi lever i och till slut spricker den och vi står där utan bubbla. Det enda vi har kvar är vår höga moral. Vi vet vad som är rätt och fel och skulle vi råka ha fel någon gång så har vi på något vis ändå rätt. Åtminstone är det vad vi intalar oss själva och andra i vår närhet.
För hur skulle det se ut om vi plötsligt var som alla andra? De som inte har fått i sig moral via modersmjölk eller välling?
Vi fortsätter med att jobba och därmed delta till att fylla på samhällskistan med skattepengar, vi betalar tv-licens, fordonsskatt och moms. Fortfarande tycker vi att vi är goda ansvarsfulla människor med höga moraliska värderingar. Det enda kruxet är att bubblan som tidigare omgav oss är borta och vi tycker plötsligt inte att allt är så perfekt i vår värld, den svenska världen, den bra världen.
Några av oss arbetar inte men som tur är så får de i alla fall stämpla så att de kan fortsätta att betala skatt och tv-licens och inte behöver bry sig om det på jakten efter ett nytt arbete. Men de har ju betalt både skatt och a-kassa under alla år så det är inte mer än rätt att de ska få tillbaka lite nu när de så väl behöver det.
Vi ser hur några av oss dricker för mycket, några har börjat med droger, några av dem så mycket att det snart blir ohållbart för dem att behålla sina jobb. De får visserligen stämpla men man kan ju fråga sig om det är rätt och riktigt när de fortsätter med sitt supande och drogande. De vill ju ändå inte jobba. Efter ytterligare ett tag blir de av med stämplingen och de sociala myndigheterna kopplas in. Nu börjar vi tycka att det börjar likna skit. Ska våra pengar gå till dem? De kan väl sluta med sina dumheter och ta ett jobb som alla andra?
Slutligen kommer myndigheterna fram till att de nu inte längre kan räknas som arbetsföra medborgare och blir klassade som sjukpensionärer. Pengarna räcker i många fall inte till för att finansiera deras missbruk och de börjar stjäla för att få ihop till dagens rus. Inbrott och i vissa fall överfall och rån blir snart vardagsmat och vreden inom oss växer. Vi ser dem sittandes på parkbänkar här och där, aldrig tycks de sakna vare sig samtalsämne eller berusningsmedel. Vi vet minsann hur de får tag i sina pengar och skulle vi någon gång möta någon av dem ger vi dem inget annat än en föraktfull blick som gärna fick vara dödande.
Som grädde på moset avslöjas det att några av dem som stämplat och fortsatt göra rätt för sig på ett moraliskt klanderfritt sätt avslöjas som svartarbetare. Det kommer också fram att några varit sjukskrivna men trots det jobbat svart. Efter en snabb huvudräkning kommer du fram till hur mycket de tjänat på det och nu blir du riktigt upprörd. Du funderar en stund över om du ska skriva en insändare i tidningen eller inte. Rubriken är redan klar: ”Nu får det vara nog”. Till slut avstår du eftersom du känner att ilskan inte beror på att de arbetat svart utan på att de tjänat mer pengar än du på att göra samma jobb.
Direktörer stjäl pengar ur den gemensamma kassan men eftersom de kallar det för bonus så är det väl ok. Du fick ju också en tusenlapp i bonus både vid semestern och vid jul. Men sedan kommer summan på deras bonus ut till allmänhetens kännedom och nu knyts näven hårdare än någonsin i byxfickan. Politiker och andra s.k. stöttepelare i samhället skor sig på de vanliga skattebetalarnas bekostnad och fler nävar knyts. Några funderar på om det inte går att införa spöstraff igen.
De flesta fick i sig tillräckligt av moraliska värderingar under sin uppväxt så de nöjer sig med att knyta näven, någon skriver en insändare i lokalpressen men de flesta väljer att fortsätta att leva sitt liv som goda moraliskt ansvarstagande medborgare medan andra tar varje chans de får till att fuska och bedra för att skaffa sig lite mer förmåner än vad de egentligen är berättigade till.
- Det spelar ändå ingen roll eftersom det är pengar från samhällets kassa, resonerar de i ett tafatt försök med att försvara sina handlingar.
- Jag har minsann betalat mer än de flesta andra genom åren så nu är jag värd det här, fortsätter de sina försvarstal och upprepar dem ofta i tron att deras lögner och bedrägliga uppsåt och gärningar till slut ska uppfattas av andra som både sanna och moraliskt riktiga.
De har nu skapat sig en egen bubbla och den försvarar de mot verkligheten som då och då försöker att penetrera även denna bubbla. De har heller inga svårigheter att manövrera sig upp på sina höga hästar och ljudligt predika för andra människor hur de ska leva och verka i livet för att upplevas som goda moraliskt ansvarstagande medborgare som alltid gör rätt för sig.
Det är konstigt hur ett begrepp som moral kan användas så att det hela tiden passar den som tar just det ordet i sin mun. Det finns regler att följa och de reglerna har tillkommit för att se till att samhällsmedborgarna ska veta vad de har för rättigheter och skyldigheter. Det finns som bekant två sidor på ett mynt och ibland får man ta det onda med det goda. Det är ett pris som man får vara beredd att betala för att leva i ett så pass väl fungerande samhälle som vi idag har.
Det finns de som är gifta eller samboende men som gör ett aktivt val att skilja sig eller separera på papperet medan de i själva verket fortfarande bor ihop. Mannen struntar i att betala underhåll och börjar jobba svart. Då kan den deltidsarbetande frun eller sambon börja plocka ut bidrag och stöd i olika former och tjänar snart hon mer än om hon skulle jobba heltid som de flesta andra tvingas göra för att få det att gå ihop. Mannens svarta löner innebär att de har ett ganska bekymmersfritt liv och kan unna sig lite av livets goda utan att behöva spara och snåla som alla andra. De som genom att hålla sig inom ramarna för vad som faktiskt är tillåtet tvingas att göra.
Det finns de som på ålderns höst väljer att flytta till ett behagligare klimat och efter några år utomlands betalar de inte längre lika mycket i skatt på sin inkomst som dem som av olika skäl väljer att bo kvar. När de sedan börjar bli sjuka eller för gamla för att bo kvar är det bara att flytta hem igen för att få ta del av samhällets omvårdnad som de nu under en lång period av livet inte varit särskilt delaktiga i. De har minsann gjort så mycket för samhället tidigare.
Varför ska samhället subventionera de som väljer att flytta från landet? De pengarna är till för att de som bor kvar ska få ta del av det som erbjuds av de skattesubventionerade fördelarna samhället skapat åt dem. De som väljer att stå utanför det ska heller inte tillåtas att plocka ut de russin ur kakan som de själva vill utan får ta med det i sin beräkning innan man flyttar.
En fuskare och bedragare är en fuskare och bedragare även om man råkar vara en fuskare och bedragare som ännu inte blivit påkommen med att fuska och bedra. Så enkelt borde det vara men det är sällan som det är det. Samhället har demoraliserats och då tycker några av medborgarna att de kan ta sig rätten att själva avgöra vad som är att anse som fusk och/ eller moraliskt riktigt. Det innebär inte att det är ok.
Jag skrev det här under dagen men det är bara några personliga reflektioner och tankar. Allt överensstämmer inte med hur jag lever mitt liv och jag dömer heller ingen för deras sätt att leva sitt.
Jag är en enkel man med den enkle mannens värderingar och låter folk sköta sitt och ser helst att jag själv får sköta mitt. Det har fungerat bra hittills.
Visst har även jag gjort en del saker som skulle kunna anses som moraliskt tvivelaktiga men jag kämpar och försöker att göra vad som anses rätt och riktigt.
Ibland faller jag för frestelser och det kan vara underbart.
I osäkra situationer kan jag fortfarande känna smaken av den moralkaka jag matades med som barn.
.
? För mig är han inte bättre än en självmordsbombare= kan ta livet av många med kort varsel.
