Jag har kanske inte så mycket visa fraser att komma med, men lite tankar dök upp då jag läste Falkens inlägg.
Personligen tror jag att en belånad finansiering av ett hus i Thailand är riktigt farlig. Man bör nog istället "offra" sparade medel. Jag skriver "offra" av den enkla anledningen att jag inte hyser någon större tilltro till det Thailändska rättsystemet ifall det skulle blåsa movind på allvar. Oavsett man har leasingavtal på marken, eller om frugan står för kalaset så är det en risktagning. Skulle sedan ett låneinstitut/bank i Thailand gå på arslet så vore jag vara bra svettig om de stod för min finansiering. I dessa tider känns det såklart extra risky!
Visst är det enkelt att låna ihop till en kåk i Thailand i Sverige. Finax, Ikano, Ica-banken...det finns drösvis av finansieringsinstitut som erbjuder mer eller mindre (o)mänskliga räntor och som inte kräver någon nämnvärd form av säkerhet bakom lånen.
Vad man bör ha i beaktning är att ett hus i Thailand inte bör ses som en investering. Hur ofta ändras inte lagarna där? Gör man som jag själv (alltså det enkelt för sig) och låter frugan stå för marken så är "investering" precis så känslig som förhållandets hållbarhet är.
Även då jag känner mig trygg i förhållandet i dagsläget så är det omöjligt att sia om hur det ser ut om 20 år. Skulle vi gå ifrån varandra så är det nog bara att lämna ifrån sig nycklarna. Trist läge även då huset är betalt, ändå tristare läge ifall man fortfarande skulle sitta med amorteringar till Finax. 
500.000 nämns som exempel, hur lång tid tar det att spara ihop den summan för en normalinkomstagare? Med två arbetande människor i hushållet så är det ingen onåbar slant att förskaffa inom en 5-10-års period. Givetvis beroende på familjens storlek. För ett par utan familj att försörja så borde det vara genomförbart inom fem år, om man är beredd på en skaplig uppoffring. Det vill säga inga långsemestrar och ett allmänt "snålare" leverne.
Frågan är om man är beredd på den uppoffringen för att köpa sig en kåk. Själv hade jag inte gjort det. Min egen finansiering har jag skrapat ihop pga av tursamma husförsäljningar och ett tidigare gott börsklimat. Ändå ser jag absolut inte huset som någon form av investering. Däremot är det mycket trevligt att ha ett "eget" krypin att komma ner till. Vad hade jag fått för pengarana i Sverige? En ny Volvo kanske, den hade jag tröttnat på redan under färden hem från bilhandlaren. Även det hade ju för den delen varit en usel investering.
Har man inte likvida medel men ändå vill ha sig ett "eget" boende varje gång man åker ner till Thailand så tror jag det bästa är att hyra sig en barre. Gör man det utanför turistområderna så kan man komma ner till en månadshyra på ett par tusen spänn, kanske lägre om man väljer att husera i ett simpelt radhus. Alltså 24.000 per år, det att jämföra med ett blancolån med en snittränta på låt oss säga sex procent. Det blir nånstans runt 4000kr i månaden i 12 år (lekmannaberäkningar).
Mvh/
http://www.mangeudon.se