När jag kom hem så kollade jag så att jag hade fått med mig det mesta och det verkade som om jag hade det. Det var bara lite småsaker som skulle fixas morgonen efter och det var lite shopping på marknaden. En av de saker som jag skulle packa med var färsk chili och den ville naturligtvis ha så färsk som möjligt så det väntade jag med ända in i det sista.
Tidigt på morgonen promenerade jag bort till marknaden och handlade bland annat färsk chili, torkad hel chili, chilipulver och currypasta.
När det var packad i väskan så slog jag igen locket och inväntade min gode vän som hade erbjudit sig att skjutsa mig till busstationen.
Allt väl så långt!
Men sedan blev det grus i maskineriet! Då jag kom fram till busstationen och tog fram min bussbiljett som jag hade varit förutseende nog att köpa redan ett par veckor tidigare så blev jag varse om att jag hade glömt mina läsglasögon hemma på vardagsrumsbordet. Ridå!
Utan dem så kan jag varken läsa på mobiltelefonen eller läsa någon flygbiljett eller något som helst papper. Jag skulle inte hinna hem och hämta glasögonen och visste inte om det gick att finna läsglasögon på Suvarnabhum Airport.
Jag funderade en stund och kom fram till något som liknade en plan. Jag ringde till min kompis som har reservnycklar till mitt hus och som tur var så svarade han och kunde öppna huset och leta rätt på glasögonen. Jag visste att de låg på vardagsrumsbordet så han behövde inte leta.
Sedan ringde jag ett samtal till och det var till min gode vän, tillika MPR-medlem, och frågade om han möjligen kunde tänka sig att åta sig ett uppdrag av akut karaktär. Det var inga problem och han körde direkt hem till mig för att snappa åt sig glasögonen och skulle sedan pila iväg med moppen till busstationen.
Det fanns inte någon större tid att vinka på för bussen skulle strax avgå.
När det var dags för avgång så bordade jag bussen och undrade om kompisen skulle hinna innan bussen gick.
Vilken jädra klantskalle man är ibland! 
Forts.....
.gif.c1a0cd7426b0b1069dc20fe918ae5550.gif)
